Flummig men god meny positiv överraskning hos min nya granne

Igår testade jag motvilligt nya Hornhuset, en av mina närmsta krogar. Jag behöver inte ens korsa en väg för att komma dit: Genom Plankan, bron över Varvsgatan, genom Högalidsparken och efter ytterligare en bro kan jag gå rakt in på övervåningen. Motvilligheten har alltså inget med läget att göra utan det faktum att det har ryktats om dålig mat och service, samt att huset är anskrämligt fult.

När jag kommer in råder fullt kaos på grund av Champions League-finalen. Övervåningen är fullsmockad av fotbollsentusiaster men en vänlig kypare tar sig ändå tid att visa mig tillrätta. Min väninna måste ha bokat bord på plan 2 kommer vi fram till. Besviken låter jag mig visas ner. Pizzorna där uppe på plan 3 ser fantastiskt goda ut och jag misstänker att den utskällda maten kanske snarare återfinns i Krogen dit jag nu är på väg.

Där visar en annan vänlig kypare mig till bordet, bokat för sex personer, men det är inga sura miner för att vi bara blir fyra. Tvärtom. ”Vad bra, då har ni lite extra plats för tallrikarna.” menar servitrisen. Man tar nämligen in 2-3 rätter per person. ”Att dela på” står det i menyn men de små, välkomponerade tallrikarna lämpar sig oerhört dåligt för delning. Det är inte tapas direkt. Maten kan snarare beskrivas som en gi-nörd som gått på finkrog, rökt på, blivit hungrig, slagit näven i bordet och sagt ”Det där kan jag göra bättre själv!” med gott resultat måste medges. Du får leta länge för att hitta en kolhydrat på menyn. Rätterna är små och lite ”duttiga” men inte minimala. Det pendlar mellan elegant och rejält. En perfekt middag om man inte är vrålhungrig. Åt själv ett par pocherade ägg med torkad parmaskinka och kapris samt en sotad fiskbit på salladsblad med en underbar sås. Lustig kombination kan tyckas men så är det med dessa kolhydratfria smårätter. Glöm det där med att försöka hitta något som ”passar ihop”. Ät och var glad bara.

Huset är och förblir fult som stryk. Man håller med insändaren i lokaltidningen som undrade ”Var arkitekten full?” Hur svårt kan det vara att göra raka väggar? Vad hände med symmetri? Ett beprövat grepp för skönhet. Men interiören uppväger till viss del det fula skalet. Stora glasrutor gör sig nog bättre inifrån än utifrån helt enkelt. Och att damtoaletten högst upp har panoramautsikt över Långholmsgatan är faktiskt inte helt fel.

Stege inköpt!

Mycket kan man säga om långhelgers negativa inverkan på sedlighet och moral men med ålderns rätt lyckades jag i år göra en del nytta också på denna lustiga kristi himmelfärdshelg. Jag blir nästan lite provocerad av detta att vara ledig utan att ha något att fira. På påsken är det ägg, godis och sill. Hela det köret. Första maj kan man vifta med fanor och demonstrera om man skulle känna för det. Nationaldagen kan man vifta med flaggor och gå i folkdräkt. Men en röd dag helt utan instruktioner. Vad göra? Jag oljade in trätrallar och möbler på balkongen. Det gick lättare än jag trodde så av bara farten gjorde jag om samma procedur åt en väninna. Sen åkte jag till en nyöppnad glasaffär på Götgatan för att beställa en glasskiva till mitt framtida soffbord. Återkommer med bildbevis på detta, om det blir lyckat. (Okej, jag är inte helt ärlig här. Detta var på klämfredagen och inte själva röda dagen.)

Från fyrans buss på Rosenlundsgatan ser jag den: Stegen. I farten ser den perfekt ut där den står utanför en oansenlig loppisbutik. Jag är nära att kasta mig av bussen men har is i magen. Åker och beställer glasskivan och promenerar tillbaka i solen. ”Kostar den under 1 000 slår jag till” tänker jag. Nu kanske ingen norr om Slussen begriper hur man kan betala mer än nån hundring för en ranglig gammal stege, men som tidigare nämnts: de står högt i kurs.

Jag har tur. Den finns kvar när jag kommer tillbaka och kostar 650. För skojs skull tar jag en tur förbi Herr Judits antikaffär Brandstationen runt hörnet innan jag slår till. Där finns också en snygg fast otympligare stege. För 2 5000 kr… Nu känner jag att jag har gjort ett kap! Är tvungen att berätta för den trevliga personalen i den oansenliga lilla butiken (Uppåt väggarna visar den sig heta) om min prisjämförelse. ”Vi väljer att hålla lite lägre priser så går prylarna snabbare. Roligare att de kommer till bra hem än står här och samlar damm.” Sympatisk inställning.

Den kalla säsongen är invigd

Okej, vi bor i ett kallt land och passar det inte kan man flytta till Thailand och se hur roligt det är! Det har alltid varit min inställning, men efter den här vintern som liksom vägrar att ta slut känner till och med en värmeskeptisker som jag att det vore helt okej om det kunde bli 25+ NU och uppåt 30 i juli, tack. Tills dess är det bara att klä på sig och kura ihop sig, stålsätta sig för utesäsongen som för länge sedan börjat trots vintertemperaturer. Desperata efter D-vitamin riskerar svenskarna gärna en förkylning eller blåskattar.

Det finns ett par tillfällen när utevistelserna, nästan, går till överdrift. De två dagar då man fryser som mest på hela året. Två dagar ofta hemsökta av snöblandat regn och hagelskurar: valborg och midsommar. Klart man ska vara ute men det finns liksom inga eldar, grillar eller tjocktröjor som helt hjälper mot den bitande, fuktiga kyla som oftast råder dessa två dagar.

Igår firade vi in våren på Djurgårdsbrunns värdshus som bjöd på god grillbuffé och bra fest. Trots detta är jag osäker på om det hela egentligen var så jättebra reklam inför sommarsäsongen. Det framgick nämligen med smärtsam tydlighet att man inte har nåt toppenläge för kvällssol och vad värre är: mycket dåligt med infravärmare. För att en svensk sommar ska vara genomförbar måste varje uteplats vara nerlusad med infravärmare. Så är det bara. Man vill vara ute (eller som igår, måste vara ute på grund av platsbrist) och man vill inte frysa. Nu stod man där med maten, på ståbord i halvskugga, och övervägde att äta med vantarna på. Fattade fel beslut: tog av vantarna och höll på att förfrysa fingrarna. Nåja, man ska inte klaga. Rosévinet höll sig kallt och gott!

Det kunde vara värre. Tankarna i den kalla natten gick till filmen jag sett dagen innan: Djupet. Baserad på en sann historia om en isländsk fiskare som efter att hans båt förlist simmar i timtal i femgradigt vatten. Han överlever och blir en vetenskaplig sensation. Fascinerande berättelse. Med bilden av fiskaren i snöstorm, iklädd blöt skjorta, på näthinnan kändes en svensk valborg nästan tropisk.

Poppis att klättra

Söt men såld. 3 400 på Stadsauktion

Jag vill ha en stege! Men det är väl inte så svårt, tänker ni. Finns lätthanterliga aluminiumstegar på närmsta byggvaruhus för några hundringar. Och så stoppar man in den i klädkammaren när den inte behövs. Ja, så kan man göra om man vill göra det lätt för sig, men eftersom jag fortfarande har mer kläder än möbler här så tänkte jag att det vore trevligt att köpa en snygg gammal stege som kan stå framme. Så tänker tydligen resten av befolkningen också, i alla fall att döma av priset på stegar, trappstolar och dylikt. Otympliga gamla träschabrak, gärna med massa målarfärg, går för bortåt 2 000 och de där uttjatade AWAB-kökspallarna för mellan 500 och 1 000. Nej, jag tror det får bli någon typ av biblioteksstege. De är åtminstone snygga och smidiga.

Jag som är van att vara motvalls har långsamt tvingats inse att alla Söders funkistvåor är inredda precis som min. Det är bara att titta på lägenhetsannonserna i lokaltidningen: teakmöbler, 50-tal, loppisfynd, inget vitt förutom väggarna, inget nytt förutom soffa och säng. Och så en stege på det då!

Shopping Cannes-style

Under mina lediga dagar i Cannes gjorde jag några observationer angående shoppingen där. För det första att den är utmärkt och lättöverskådlig. På en yta mindre än Gamla stan finns allt från löjligt dyra lyxmärken till de billigaste trasor. Själv höll jag mig någonstans i mellansegmentet, vilket är betydligt mer prisvärt än motsvarande segment i Sverige. Av HM och andra uttjatade kedjor syns inte röken, med undantag för två Zara-butiker.
Kanske är min smak mer fransk än svensk men varje gång jag gick in i en butik slutade det med att jag försvann in i provhytten med tiotalet snygga plagg, när det här hemma nästan alltid är tvärtom: man går in i tio butiker och provar på sin höjd ett plagg. Tror jag blev på gott humör av att jag faktiskt fick på mig byxor i storlek 36. Det hemska avsmalnande byxmodet som dominerar totalt i Sverige gör att allt fastnar på mina vader och sen är det ett helvete att få av eländena igen. I Cannes lyckades jag hitta mängder av raka byxor utan att varken behöva besöka ”tantaffärer” eller betala tusentals kronor.

För att ytterligare underlätta byxprovandet används i det franska modet ett material som mer eller mindre bannlystes från svenskt mode under sent 90-tal: Stretch. Det känns nästan dekadent att prova byxor som sitter så bra, och är så sköna att man skulle kunna krypa ihop och somna med dem där i provhytten. Är nästan rädd att den svenska modemaffian ska stoppa mig i tullen på Arlanda: ”Vi har en kvinna här som försöker smuggla in raka byxor i ett mjukt och töjbart material, och hon är inte ens överviktig! Vi ser på prislappen att de kostar en knapp tredjedel av ett par svenska jeans. Detta kan väl inte vara lagligt?”

Nog med ytligheter. Jag gjorde också en intressant sociologisk observation i shopping-Cannes. På helgen var det nästan bara par i butikerna. Ungdomar, tjejgäng och singlar var sällsynta. Det var par i alla åldrar: gamlingar, gifta, unga, dejtande. Tillsammans gick de och nöp i kläderna. Oftast var männen smakråd och kvinnorna provade. Ibland stod männen och pratade för sig ett slag medan deras respektive gjorde någon särskilt intensiv botanisering. Kan inte minnas att jag ser detta i Stockholm speciellt ofta. Är det inte ironiskt att vi just i detta ”jämställda” land typiskt delar upp helgsysslorna på ett extremt könsstereotypt sätt: Killarna fixar med huset, med bilen eller är och sportar med grabbarna. Tjejerna shoppar tillsammans, fikar, ordnar middag och går på spa. Visst, en grov generalisering, men erkänn: När såg du senast en gift, svensk man shoppa med sin fru, och se nöjd och glad ut samtidigt?

Tillbaka till Cannes



Utsikt från veckans arbetsplats: Festivalpalatset i Cannes

Fyra intensiva dagar av tv-mässan MIP i Cannes är till ända. Kvarstår gör tre lediga dagar. För första gången bevistar jag mässan i egenskap av inköpare (för Axess TV), vilket har inneburit en himla massa spring mellan möten med diverse försäljare av tv-program. Alla är oändligt tacksamma över att jag avsatt en halvtimme av min tid just till dem. Det bjuds på kaffe, godis och ibland små gåvor. Överlag trevliga arbetsdagar med andra ord.

Det svåra var bara att svara på frågan ”Är detta din första MIP?”. Då får jag dra hela historien om hur jag var här första gången som 4-åring, och åtta år framåt, med mina föräldrar. Pappa jobbade och jag gick runt med mamma och tittade på tecknade filmer. Numera ligger fokus på dokumentärer dagtid. På de flitigt förekommande cocktailfesterna kvällstid fylls glaset nu med vin istället för juice. De små cocktailsnittarna är sig dock lika. Men det som för ett barn var en spännande middag är i vuxen ålder lätt otillfredsställande. Efter tre dagar av enbart plockmat hallucinerade jag om vad som helst som äts med kniv och gaffel. Att sitta ner med en rejäl portion av något och skyffla i sig rejäla tuggor. Konstigt att man inte inser hur beroende man är av vissa saker förrän man inte får dem. En carbonara och en kyckling med pommes frites senare är lyckan total. Då spelar det ingen roll att det är typ minusgrader ute här också. Åtminstone på nätterna. Häromkvällen stod jag i ett partytält på stranden och dansade, iklädd halsduk och ullkappa. Det finns inget dåligt väder…

Olika mikroklimat i grannskapet

Det är dagar som denna som tvivel ibland slår klorna i en. Varför köpte jag nu en lägenhet mot norr? Jag vet ju att jag avskyr att bo så att solen skiner rakt in och man måste freda sig medels intrikata system av persienner och markiser. Jag vet att det blir olidligt på sommaren och att de flesta växter får ohyra och dör i hettan på en söderbalkong. Men sen är det ju de här olidligt kalla vårveckorna när jag ser grannarna mitt emot sitta på balkongen, i kortärmat. Ansiktena vända mot solen. Pelargonerna ute på luftning. Det ser konstigt men skönt ut och jag får lust att öppna fönstret och ropa: ”Är det verkligen varmt där hos er?”

Går ut och känner av mikroklimatet på min egen balkong. Känns som minusgrader. Isskorpor på blomlådorna Kallt är bara förnamnet. Idealet vore att bo i ett vändbart hus där balkongerna låg åt söder på våren och sen förflyttades mer och mer åt norr vartefter sommarvärmen kom. Jag kom just på varför folk bor i villa: Då kan man ha en uteplats på varje gavel och flytta på sig själv utefter vädret. Smart!

Pärlhyacinter som just överlevt sin första natt på balkongen