En privilegierad Sverigesommar

Så här års går mina tankar till de som i sann svensk sommaranda trängs i gäststugor, uthus, tält eller i bästa fall gästrum. Man går släkt, vänner och varandra på nerverna. Trängsel och gemenskap i all ära men jag känner mig lyckligt lottad som har haft osedvanligt lyxiga svemesterboenden den här sommaren.

Det började med härligt soliga dagar hos väninnan i Simrishamn. Eget rum och badrum som jag visserligen delade med två söta katter. Mysig trädgård i skydd från turistströmmarna. Traditionsenligt plockade jag vinbär och bakade paj. Dock vette mitt fina rum mot gatan, så det gällde att ha rullgardinen nere tills man var ordentligt påklädd...

Ett par bussar och ett tåg norrut så befann jag mig sen i Urshult i södraste Småland för att hälsa på en annan väninna. Hon och hennes sambo har ett helt pensionat till sitt förfogande där jag inkvarterades. Köksträdgård där vi kunde plocka grönsaker och sallad till middagen och gångavstånd till badbrygga. Mindre sand men varmare vatten än Österlen. Djupaste Smålands usp förutom skogspromenader och sjöbad är billiga loppisar och second hand. Köpte ett par oanvända Vagabondskor för 40 kr och en söt jacka för 60!

Efter ett par dagar hemma i Stockholm bar det sedan iväg till nästa destination: Engelsbergs bruk. Här var det jag som skulle vara något av en pensionatföreståndare. Checka in och ordna fika åt de forskare som arbetar här under sommaren. Återigen är man själv och ens boende något av en turistattraktion. Otaliga turister strövar runt bland de röda stugorna på detta världsarv under sommaren. Och det är verkligen obeskrivligt vackert med ån som binder ihop de två sjöarna Snyten och Åmänningen. Båda med fina badmöjligheter. Från bruket är det gångavstånd till byn och tågstationen Ängelsberg, och framförallt Nya serveringen. Att sitta på den restaurangen, äta gott och se kvällsljuset över Åmänningen är en svårslagen sommarupplevelse!

Sofia och Skopje, så nära men ändå så olika

Bara ett kvarter från vårt hotell i Sofia ligger
tapasbaren Katarzyna. Gott, billigt och rikligt!

Sista kvällen i Skopje går vi förbi ägarens uteplats på hotellet för att betala våra utflykter, men blir istället bjudna på öl och nya lokala spritsorter... "Så vad var bäst, Sofia eller Skopje?" frågar han. Jag svarar sanningsenligt att jag gillar Skopje för att det är mer exotiskt. Sofia däremot är en hyfsat vanlig och välordnad östeuropeisk stad. Den är väldigt lättnavigerad med t-bana, spårvagn och bussar som går i tid överallt och betalas genom att blippa sitt kontokort. Vi lyckas till och med ta oss hela vägen upp på Vitosha-berget via olika bussar när den utlovade bergbanan visar sig gå endast på helgerna. Maten är god och prisvärd. Gatulivet är typiskt sommarmyllrande med generisk gågata a la Drottninggatan, men trevligare. På typiskt östeuropamanér finns också mängder av underjordiska passager med alla möjliga butiker, eller övergivna lokaler. Trevligt också att det i nästan varje kvarter finns något ställe att köpa kaffe för inga pengar alls. Nästan överallt verkar de ta kort. Det ödesdigra undantaget är toaletterna på busshållplatsen när vi ska åka vidare mot Skopje (i buss utan toa). Jag kör springnota medan Lili lyckas charma en förbipasserande att betala.

Vårt lägenhetshotell i Skopje: Aloha lyxury apartments
Låt inte namnet lura er. Det är INTE lyxigt, men skönt med pool. 

Skopje är mer svårnavigerat och lite mer hardcorebalkan är Sofia. Publika transporter finns men enligt kart-appen verkar det oftast snabbare att gå. Detta är enligt allas försäkran helt säkert även nattetid. Enda faran är väl att det är mörkt och trottoarerna ojämna. En kväll blir vi förföljda av en lös hund en bit innan hundarna i "vårt kvarter" jagar bort den. Det var väl det mest dramatiska som hände. Efter fem dagar lyckades vi fortfarande inte hitta några barer men det ryktades om ett barområde, som skulle ligga drygt 40 minuters promenad från hotellet. Lite långt tyckte vi men hittade i alla fall en trendig gaybar på en bakgata i centrum sista kvällen. Exotiskt så det förslår med något sådant i ett land som inte direkt är känt för att vara gayvänligt! Restauranger och matställen finns det gott om och allt är snorbilligt, men sällan gott tyvärr. Shopskasalladen är ett säkert kort liksom lokala ostar och korvar. Kebab, pljeskavica och liknande är ok men undvik alla försök till internationell mat.

Utsikt över Skopje från Millennium Cross. Här funkar linbanan!

Är sammanfattningsvis mycket nöjd med resan till två för mig nya länder. Jag kommer säkert att återvända om tillfälle ges! Några rekommendationer: Hotell St George i Sofia där vi bodde hade jättestora rum, bra läge och bra frukost inkluderad. I Sofia var som sagt den mesta maten bra. Man skulle kunna tro att alla ställen på gågatan Vitosha mitt i stan var turistfällor men Restaurang Shtastliveca var riktigt bra när vi var där. För guidning av stan rekommenderas Free Sofia Tour. Gratis guidningar minst två gånger om dan.

Den vackra Ivan Vazov-teatern i Sofia

Makedonien har som sagt inte så mycket bra mat men vinet är utsökt! Både bra mat och vin fanns dock på Lazar Winery, någon dryg timmes körning från Skopje. Explore Macedonia ordnar utflykter dit och även till otroligt vackra Matka canyon, som dock ligger bara någon halvtimme från centrum, så går nog att ta sig på egen hand också. Slutligen då ska "barområdet" och även en hel del (kanske lite bättre) restauranger ligga strax söder om City park i Skopje. Rekommenderades till exempel Kantina och Botanika. Nästa gång ska jag bo på "rätt" sida av stan!

Resan fortsätter till Skopje, Nordmakedonien

Bussresan mellan Sofia och Skopje gick över förväntan. Då vi bara var tiotalet passagerare på den stora bussen gick gränspassagen på nolltid: Checka ut ur Bulgarien, åka buss några hundra meter till och sen in i Nordmakedonien. Av med roaming på mobilen redan några mil innan för säkerhets skull. Nu lämnar vi EU och surf ingår inte.

Skopje är en mycket märklig stad. Fattigt men med en hel del grandiosa byggprojekt, samtidigt som en del byggnader helt sonika har övergivits. Vårt lägenhetshotell ligger bara fem minuters promenad från busstationen, genom smala gator med till synes slumpmässigt uppförda hus av skiftande kvalitet. En kyrka och något lägenhetskomplex finns också. För att komma in till stan går man 10-20 minuter längs med floden Vardar för att sen mötas av alla dessa statyer som Skopje är känt för. Lite oklart vilka de föreställer, men pampigt är det! Den makedonska flaggan verkar bara tillverkas i extra large varför enorma flaggstänger samsas med statyerna och de vackra, romerskinspirerade byggnaderna.

På andra sidan floden hittar man basarkvarteren där man känner sig mer som i Turkiet med baklava, kebab och minareter. Här är trängseln stor men i resten av stan har man ofta hela avenyer för sig själv. En stad helt i min smak!

En arrangerad utflykt har vi också hunnit med hittills. Tillsammans med hotellägaren och en tysk turist åkte vi en och en halv timme mot den grekiska gränsen och fick en guidad tur av den romerska staden Stobi med lämningar av amfiteater, spabad, basilika och synagoga, med mera. Många imponerande mosaikgolv. Den egentliga anledningen till denna utflykt ska erkännas var att åka på vinprovning till en vingård bredvid Stobi. Nu visade sig denna "vinprovning" bestå i en rejäl fyrarätters-lunch med tre viner och en oblibligatorisk shot raki (den lokala spriten. Smakar som grappa) Ingen berättade något om vare sig mat eller vin, men gott var det! Vår chaufför tog sig tre glas raki innan hemfärd och initerade en politisk debatt som gick ut på att allt ont som händer Europa var muslimernas och framförallt USAs fel. Vi var inte helt imponerade men förbrödrades över ABBA och Loreen på högsta volym under hemresan.

Sommarsemester i Sofia! (Bulgarien, inte Södermalm)

Vart kan man flyga för en rimlig peng i sommar? Den frågan fick bli utgångspunkt för min semesterplanering. Och vart kan man flyga från min favoritflygplats Skavsta? fri från trängsel och strejker. Så klart ville jag om möjligt även inkludera nya länder i planeringen. Summa summarum föll valet på Wizzair till Sofia där vi just nu tillbringar några dagar innan bussresa till Skopje fem timmar bort och flyg hem därifrån.

Bulgariens huvudstad har än så länge visat sig från sin bästa sida. Billigt och vänligt om än lite bedagat. Påminner lite om Bukarest, vilket ju är närmaste grannhuvudataden norrut så kanske inte så konstigt. Staden saknar en "gamla stan" vilket jag tycker bara är en fördel då det blir mindre turistigt. Istället, förklarar vår guide på den gratis stadsvandring vi tar, att staden är byggd i lager med det nya ovanpå det gamla, eller ibland sida vid sida. Man ser många utgrävningar av husrester så långt tillbaka som romartiden, sen från ottomanska tiden (en moské kvarstår bland annat) och så förstås en hel del stalinarkitektur, som det före detta parthögkvarteret, nedan till höger i bild.

Guiden pekar även ut en synagoga och förklarar stolt att bulgariens judar räddades undan förintelsen genom den bulgariska nationalsporten prokrastrinering. "Vi skickar dem till läger sen. Just nu behövs de för diverse arbete" osv. Nya ursäkter tills tyskarna hade större bekymmer än de bulgariska judarna!

En annan fjäder i hatten för Bulgarien är att vara ursprungsland för det kyrilliska alfabetet. För mig är det första gången sedan 2017 som jag är i ett land med detta alfabet. Då hade jag precis börjat med ryska på Duoling-appen, nu sex år senare läser jag fortfarande inte obehindrat, men hyfsat ändå. Väldigt roligt! Sen förstår jag bara en bråkdel av det jag läser men, men...

Efterlängtad Helsingforshelg

Så här års blir jag alltid lite avundsjuk på de som har släkt på annan ort och därmed anledning att fly trängseln i sommarstockholm. Glädjen var därför stor när jag fick en inbjudan till släktträff i Helsingfors förra helgen. Den Schulmanska släktföreningen har drygt 200 medlemmar och de flesta är inte jättenära släkt med mig, men Helsingfors är där jag har mina rötter på pappas sida. Jag känner mig väldigt "hemma" där. Kanske beror det på maten. Barndomens karelska piroger som finns överallt och är gudomligt goda när de är färska och inte importerade och infrysta. De munkliknande köttpirogerna och friterad småfisk från marknaden vid hamnen. Eller så beror det på språket. Att folk pratar som farmor och farfar gjorde, även om finlandssvenskan numera är utrotningshotad och svenskkunskaperna lika knaggliga som engelskkunskaperna i vårt östra grannland.

Utsikt från blåsigt Torni.

Helsingfors vackra läge vid havet har den nackdelen att det blåser kalla vindar. Det är som om vi skulle ha en stad ute på Sandhamn. Följaktligen huttrar vi oss igenom ett par takbarer (på fina men lite bedagade hotell Torni och på vårt eget hotell Scandic Simonkenttä) innan en värmande middag på den klassiska restaurangen Kosmos som snart firar 100-årsjubileum. Den kan närmast jämföras med Prinsen eller Grodan i Stockholm men mer genuint och utan minsta drag av snobbighet, varken hos gäster eller personal. Rejält är ledordet. Jag provar den finska klassikern vorshmack, malt kött smaksatt med sill. Godare än det låter och mycket mättande. 

Sen möter vi upp resten av gänget på sunkrogsklassikern Zetor, uppkallad efter ett traktormärke Här är risken att man får stryk om man pratar svenska varnar både vår finska och vår finlandssvenska guide. Följaktligen börjar jag prata engelska med gänget vid bordet bredvid, tills det visar sig att de också är svenskar! Nej, även här är stämningen god och avslappnad. Det är nästan så att jag vill gå upp och fråga dj:n om han kan spela Loreen för de glada sällskapen på dansgolvet, men där hade nog gränsen gått!

Finska riddarhusets festsal med alla släktvapen

Lördagen ägnas åt släkthäng med massa hembakt bröd och fika på det pampiga riddarhuset från 1862. Det har två fördelar jämfört med det svenska: det finns en enorm festsal för både middag, dans och föreläsningar, och man får ta med egen mat och dryck när man hyr lokalen. Därav allt det hembakta, med snaps till frukostfikat för den som vill och lådvin till middagen som följs av liveband och dans.

På söndagen lärde vi oss den hårda vägen att det mesta är stängt i Helsingfors på röda dagar. Vi hade tänkt gå till hotell Sokos restaurang högst upp i huset men hamnade istället i bottenvåningen på en överprisad tapasrestaurang med mikroskopiska portioner. Innan dess promenad kring vackra Tölöviken och fika vid en av de magnifika trävillorna längs sjön. Ett måste en solig majdag i Helsingfors. På vägen kan man också beundra Helsingfors nya bibliotek som invigdes 2018. Lite svårt att fånga på bild, men modern arkitektur när den är som bäst.

Flod-, takhäng och mörk historia i Phnom Penh

Kambodjas huvudstad Phnom Penh är sista stoppet på min rundresa. Fem timmars fräsch minibuss från Siem Reap, inklusive mat- och toastopp. Bussen avgår prick i tid och skulle ha anlänt i tid om det inte vore för alla byggen runtom huvudstaden som orsakar trafikstockningar. Chauffören vet på råd och tar en genväg över landsbyggden. Vackert med risfälten i eftermiddagssolen samtidigt som staden breder ut sig där bakom. Siem Reap känns som en småstad i jämförelse med sin låga bebyggelse och gångavstånd till allt. I Phnom Penh är det tuktuk som gäller, om man inte har egen moped. Trottoarer finns nämligen inte. Ytan vid husen är full av parkerade fordon, soptunnor, planteringar, uteserveringar, med mera. Går är det bara nyanlända turister som gör. Som tur är kostar tutuken som en halv bussbiljett vart du än ska, om du har förhandlat rätt dvs eller ännu hellre använder appen Grab (den asiatiska motsvarigheten till Uber, dock med kontant betalning). Charmkursen som alla invånare i Siem Reap verkar ha gått har de skolkat från här. Det är mer effektivt, storstadsmässigt bemötande som gäller. Men visst, hyfsat trevliga är de flesta.

Till turistmåstena i stan hör folkmordsmuséet (ovan) inrymt i ett av Röda Khmerernas fängelser/tortyrcentraler i en före detta skola. Runt 20 000 tros ha fängslats här 1975 till 1979. Bara tolv överlevde, varav fyra barn. Efter ett par timmar med en mycket bra audioguidad tur på denna hemska men viktiga plats beger jag mig ner mot floden och kungliga palatset. Här kan man faktiskt gå en längre sträcka och se var floderna Mekong och Tonle Sap möts. Längsmed flodbanken odlas och fiskas det i liten skala. Framförallt fångar man småfåglar som saluförs i gatukommersen intill. Först trodde jag att de var mat, men förstår sen att folk betalar för att släppa ut en fägel och samtidigt önska något. Synd om fåglarna men i övrigt en fantastisk plats för att beskåda det lokala gatulivet.

Ett hotell med takbar och helst även takpool är nästan nödvändigt i en sån här tropisk storstad. Hotell Aquarius pool är verkligen spektakulär och inget för den höjdrädda. Då mitt rum på första våningen saknar både utsikt och internet sitter jag hellre här och blickar ut över stan.

Den andra kvällen har jag turen att träffa några amerikaner som bor på samma hotell och som visar mig en bra restaurang (Kavanh där vi äter både sniglar och grodor. Kambodja har ju också varit franskt vilket ibland märks på köket) och sedan stans "partygata": Bassac Lane med massa små hak, alltifrån de med dansgolv till inrökta ölbarer till sofistikerade cocktailställen. Alla av typ vardagsrumsstorlek, ibland i två våningar. Betydligt mysigare än Siem Reaps motsvarighet Pub street som var lite mer storskalig och turistig.

En heldag tempelruiner i Kambodja

Efter diverse strul i Vietnam med överviktigt handbagage och min dåliga vana att inte boka flygbiljetter med mitt fulla namn blir det en glad överraskning att komma igenom passkontrollen i Kambodja på fem minuter, och ha en brett leende tuk-tuk-förare väntades utanför (hämtningen ingick i hotellbokningen). Tuk-tuken övertalar mig att hyra honom för en tempeltur redan dagen efter. Ja det är ju därför jag och alla andra turister befinner oss just här i Kambodjas andra största stad Siem Reap: för att se ruinstaden Angkor med alla sina omtalade tempelkomplex.

Jag kollar detaljerna med mitt toppentrevliga hotell Blanc Smith. De har inga gruppturer. Guide kan hyras för 45 USD per dag men jag chansar på att jag kan guida mig själv med hjälp av hotellets karta och internet, och istället ge extra dricks till tuk-tuk-mannen som bara tar 20 USD för att skjutsa runt mig från kl. 10 till solnedgången kl. 18. (Tillkommer obligatorisk inträdesbiljett, 37 USD för en dag).

Det där med självguidning är roligt men riskabelt, speciellt när man som jag gärna går där inga andra går, och dessutom får nedsatt kognitiv förnåga i värme. (Temperaturen här ligger runt 30-35 eller mer.) På sina håll finns skyltar om att här får/bör man inte gå men för det mesta är det fritt fram att förirra sig in i mörka gångar och klättra på smala balustrader. Man känner sig verkligen som Lara Croft/Indiana Jones. Visst är det många andra turister på sina håll, men i vissa tempel är man nära nog ensam. Och även de minsta komplexen är STORA.

Det största och mest kända; Angkor Vat har jag två timmar på mig att se. Jag tänker först att det är mycket men det är nätt och jämt nog för att i maklig takt gå runt det hela, ett varv... och klättra upp i de höga tornen, och ta en snabb titt på väggutsmyckningarna.

Stopp nummer två för tempeldagen är det kanske näst mest kända och instagramvänliga Ta Prohm, det med träden. Det måste vara ett sjå att låta trädrötterna växa på ett snyggt sätt samtidigt som byggnaderna ska bevaras. Ett ständigt restaureringsarbete pågår. Efter drygt tre timmar tempel är det lunchpaus. Det finns flera restauranger inne i Angkor-området. Rent, fräscht, gott och fenomenal service, som det alltid verkar vara i det här landet. Sen fortsätter turen med en handfull tempel till (Banteay Kdei, Bayon, Baphuon) och avslutas med en vandring upp till Phnom Bakheng för att beskåda solnedgången. Här är det för första gången trångt med folk. Det finns till och med lokala "solnedgångspoliser" som ser till att folk sitter på rätt ställen och håller allmänt god ordning. Lite mysigt på något sätt med denna allmänmänskliga fascination över solens upp och nedgång. Samma världen över.