Mat och shopping bäst i Cannes

Nu hemma från soliga Cannes sedan några dagar. Saknar att kunna känna sanden mellan tårna på lunchrasten men saknar inte detta med munskydd på och av i tid och otid. Hav, sol, palmer och rosévin i all ära. Allt detta finns på flera platser, men det finns två saker som jag alltid ivrigt passar på att göra i Cannes: Shoppa och äta. Kläderna är alltid tidlösa, snygga, välsittande, och ibland även billiga. Kan bli så trött på Stockholmsmodet där det är en grej som gäller åt gången. Gillar du inte läget får du vänta till nästa säsong, eller nästa.

Rue Félix Faure ovanför hamnen i Cannes. Här ligger restaurangerna på rad.

Vi begränsade restaurangbesöken något denna gång på grund av pandemin men det blev i alla fall en söndagsmiddag på stamkrogen Caveau 30. Söndagar är bra i dessa tider eftersom fransmännen oftast äter hemma då, så det är gott om plats på krogen. Det blev en kalvschnitzel, escalope de veau, i gräddsås med champinjoner. Frankrike är ju gräddsåsens födelseland och sällan tillagas den med sådan stolthet som här.

Det blev också en lyxig lunch på lilla restaurangen La Cave nära min hyrda lägenhet. Åt en fantastisk fisk med kantareller, sådana där små, smörstekta försommarkantareller. Undrar var de får dem ifrån så här års? Inte stora, sladdriga, vattniga som man ofta får på svenska restauranger. Jag menar: Ha åtminstone vett nog att hacka upp och steka på dem lite så att smakerna kommer fram! Blir ofta ”kantarellbesviken” när jag äter ute, men inte denna gång. Fisk på krogen utomlands är alltid ett mysterium, men nu hittade jag denna utmärkta lista som åtminstone avmystifierar franska firrar. Nu vet jag att det var en havsgös (maigre) jag åt. Rekommenderas! Om man nu skulle hitta det på någon meny här hemma.

Höstlöftet får bli att gå mer på restaurang, även här i Stockholm. De har det inte lätt nu. Minst en gång i veckan ska vara mitt mål, äta på plats eller take away beroende på trängsel- och hälsoläge. Ta en tur utomlands så förstår ni hur duktiga svenska krögare är på det här med avstånd mellan borden. Stöd dem!

Höstsol över Cannes-kontoret

Förutom munskydden och skyltarna om avstånd och hygien är det inte mycket som skvallrar om pågående pandemi och det ständiga hotet om nya karantänsregler och stängda gränser. Flyget från Zürich till Nice är så gott som fullt. Butiker och restauranger på flygplatserna är öppna som vanligt. Nice flygplats har visserligen stängt en av sina terminaler, men bussen till Cannes avgår som vanligt en gång i timmen.

Folk med och utan munskydd på Croisetten, strandpromenaden, i Cannes. På stranden behövs det inte.

Jag skulle ha varit här på tv-mässa men den ställdes in i absolut sista stund och kvar stod jag med hotell och flyg. Ja, ja. Varför inte ”work from Cannes” istället för ”work from home”? Färre störningsmoment för en intensiv vecka av zoom-möten och tillfälle att träffa mina föräldrar som är här hela oktober.
Checkade in i en alldeles för stor (skulle egentligen ha haft en kollega med mig) men prisvärd etagelägenhet med bästa läget i stan, vid Place Gambetta. Här är det nära såväl till strand som shopping och festivalpalatset, om det nu hade varit festival. Lustigt nog är det nästan mer folk på gatorna än det brukar vara när det inte är festival. Ungefär hälften har munskydd. Huruvida det är obligatoriskt att ha det på gatorna eller inte råder delade meningar om. Ser ingen få böter för att man saknar ett i alla fall. Men inomhus ska det vara på, utom när man sitter ner vid sina restaurangbord, som det absolut inte är två meter mellan… Här finns ingen kroginspektion.

Alla är bra på något. I Sverige är vi av tradition experter på avstånd, i Schweiz på spårning, här i Frankrike på munskydd, men ser oroväckande många bära det under näsan! Vilket osökt får mig att tänka på en viss skämtbild som har cirkulerat på twitter… Vad som varit bästa lösningen får vi se när ”slutnotan” kommer, men det kan nog dröja några år.

Utsikten från min hyrda lägenhet här på Rue Jean Jaures. Bokar alltid via hotels.com för att få var tionde natt gratis!

Dyr och trevlig weekend i Zürich

Efter utstuderat vackra Vaduz med sina lustiga kontraster (kostymkillar och kor om vartannat) känns Zürich vid första anblicken lite platt. Vad har den här staden för usp egentligen? Vackra hus i gamla stan, närheten till sjö och berg. Fint men inte unikt. Osedvanligt dyrt, men det var Vaduz också. Reykjavik är den enda staden jag har besökt som är dyrare. Schweizerfrancen är uppe i 10 kr och du får inte en lunch för under 20 francs. En hyfsad middag betydligt mer så klart, kaffe för minst 5 och drinkar runt 14.

Charmig ”gamla stan” i Zürich, liksom i otaliga andra europeiska städer.

Men när jag träffar lokalbor (bekanta från Stockholm respektive London som har slagit ner sina bopålar här) får jag en helt annan bild. De kan inte nog lovprisa livskvalitén i Zürich. Tryggheten, lönenivåerna, kommunikationerna, den friska luften, lättheten att skaffa bostad och vänner, med mera. Det är helt enkelt en ”lagom” stor stad med sina drygt 400 000 invånare. Lätt att ta sig runt, bara 15 minuter med lokaltåg till flygplatsen, och bra utbud av det mesta i kultur- och nöjesväg.

Närheten till Zürichsjön (fantasilöst namn kan man tycka) uppskattas av lokalborna.

Efter att under en och samma kväll ha ätit världens godaste ostfondue och stått upp i en bar (för första gången sen början av mars!) med en bra negroni i handen är jag beredd att sjunga med i lovsången. Coronarestriktioner då? Väldigt oansvarigt att stå i en bar, eller? Nja, de flesta ställen har bordsservering och plexiglas mellan borden. Överallt måste man ”checka in” med namn och telefonnummer för eventuell smittspårning. Oftast genom att man scannar en qr-kod på sitt bord. Schweizarna är av outgrundlig anledning besatta av qr-koder, så ha mobilen redo!

Solnedgång över floden Limmat som delar gamla stan i två delar.

Om ni nu är sugna på en Zürichresa kan jag rekommendera Townhouse hotell där jag bodde. Trestjärnigt hotell precis vid stationen, och nej här är inte stationskvarteren superskumma som i många andra städer. Massa små barer precis utanför fönstret, men de stängde vid midnatt så ganska lagom att runda av med ett glas på uteserveringen där innan läggdags. 15 grader en sen oktoberkväll. Inte illa!

Mikrostaten mellan alptopparna

Att samla länder är en underbar hobby! Det var därför jag hamnade här i undersköna Vaduz när jag egentligen bara skulle till Cannes. I coronatider gäller det att vara innovativ. Fortfarande avrådan från utomeuropeiska resor, så Europakartan granskades. Vilka obesökta länder ligger på vägen till Cannes? Funderade på San Marino i norra Italien, men tågförbindelserna var usla. Zürich hade däremot mängder av direktflyg både till Stockholm och Nice (innan SAS bokade om alltihop) och ligger bara en dryg timme från mikrostaten furstendömet Liechtenstein. Så det fick bli mitt 60:e land.

Inga storskaliga jordbruk här inte. Max 4-5 kor per fält. Alltid med bjällror!

Vilket land sen! Det går rakt in på topplistan. Först den vackra färden dit och sen blir det bara ”värre”. De verkar ha copy-pasteat Milkachoklad-loggan här: Fält med kor med bjällror och höga snötäckta berg i bakgrunden, överallt. Huvudstaden har bara 5 000 invånare och ändå finns här det mesta. Kostymklädda människor äter svindyr och supergod sushi i konstmuseets lunchrestaurang. Fem minuter därifrån betar de feta korna sitt knallgröna gräs. Folk joggar längst Rhens stränder, över till Schweiz och tillbaka. Gränsen utmärks av flaggor men inget mer. Jag promenerar längs den forsande floden en bit och sen upp mot slottet där furstefamiljen bor. Det har anor som borg från 1200-talet men är nu privatbostad så kan bara betraktas utifrån. Jag inser att jag måste lära känna familjen inför nästa besök! Vägen upp är som ett mini-Bevery Hills med otroligt lyxiga hus. Dock utan murar och grindar, tvärtom går man lätt fel och befinner sig på deras uppfarter innan man hittar ”turistvägen” igen. Väl på toppen kan man se ut över den idylliska minihuvudstaden, de schweiziska bergen och alla vingårdar och kohagar mitt i stan. Här har man verkligen allt man behöver: mjölk, vin och vatten.

Drygt 100 år gammal träbro över Rhen länkar samman Schweiz och Liechtenstein för fotgängare och cyklister.

Det finns så klart inte jättemånga hotell att välja på i denna lilla stad. Jag har haft den goda smaken att boka in mig på Hotel Vaduzerhof som visar sig vara en riktig lyckträff: Jag får ett rum med utsikt mot bergen. Det är ganska få andra turister här. Oklart om det beror på corona, tiden på året eller tiden i veckan. När solen har gått ner är gatorna närapå folktomma. Jag lyckas i alla fall hitta en restaurang med en del liv och rörelse, New Castle. Här röker man inomhus vilket jag tycker är lika delar exotiskt och äckligt. Kanske beror det på att man inte är med i EU? Eller en allmänt anarkistisk ådra.

Huvudgågatan i Vaduz med slottet uppe på berget och rådhuset till höger.

Flyg, tåg och buss till mitt 60:e land

I drygt åtta månader har jag varit markbunden: rest endast inom Sveriges gränser, med bil, buss och tåg. Inget ont om Sverige men reseabstinensen har ändå varit svår för en sån som jag som har resor som största intresse. Men nu i andra vågens corona-Europa är det äntligen dags att sätta på flygläget igen, och se nya länder! Jag laddade tidigt ner UD:s app Resklar för att kunna följa restriktioner och råd, land för land. Den första utmaningen var dock inte själva virusspridningen utan att flygbolagen ändrade samtliga mina flyg, och inte lite heller. Ett eftermiddagsflyg direkt till Zürich ändrades exempelvis till kl. 6 på morgonen, via Köpenhamn. Det var bara att ställa klockan på 3 och boka taxi. Kan rekommendera Taxi Solna som alltid är i tid och bara kostar 380 kr Stockholm-Arlanda.

Schweiz från ett tågfönster

Såklart var morgonflyget fullsmetat med folk då SAS verkade ha omdirigerat alla flyg via Köpenhamn. På flyget från Köpenhamn satt vi däremot knappt en person per rad. Här såldes även förfriskningar, vilket det inte gjorde på första flyget. Är alltid noga med att ha vatten och snacks med mig, för man vet aldrig med de större flygbolagen numera. Lågbudgetflyg är dock alltid noga med merförsäljningen. Där behöver man sällan sitta hungrig, så länge man har ett fungerande bankkort!

Fördelen med tidig morgon var att jag landade i Zürich redan halv tio och var vid mitt slutmål, Liechtensteins huvudstad Vaduz, i god tid till lunch. Jag kunde nog ha köpt tågbiljetten billigare online, men de dyra biljetterna av den trevliga kassörskan på flygplatsens tågstation var å andra sidan helt öppna. Smidigt att bara hoppa på det tåg som passar tidsmässigt. Schweiziska tåg verkar vara ett under av punktlighet. Munskydd på och ganska trångt även här. Tåget mot Vaduz kör en otroligt vacker sjösträcka. Efter någon timme är man framme i gränsstaden Sargans där det är byte till lokalbuss. Liechtensteinborna är lite som Lidingöborna: ”Inga smidiga tåg till oss tack!” När bussen stannar i Vaduz efter ytterligare ca 20 minuter av löjligt vackra landskap utanför fönstret åker munskyddet äntligen av, efter åtta timmar, förutom korta dricka- och matpauser. Här i Liechtenstein behövs det bara på bussarna.

Snart dags för flight mode igen!

 Den 28 januari landade vi på Arlanda efter två veckor i Costa Rica. Föga anade man då att man skulle vara markbunden fram tills nu. Ingen landgräns har korsats, ingen flygplatssäkerhetskontroll har tacklats. Vissa länder och flygsträckor har visserligen varit öppna ett tag nu. Men jag har legat ute med pengar för två inställda resor från försommaren, och även om jag gärna vill stödja flygbranschen känns det sådär att plöja in ännu mer pengar i det svarta hål som inställda flyg verkar innebära. Münchenresa i maj bokades med SAS via Ticket. Här är Ticket mycket behjälpliga, men de har enligt utsago ännu inte fått tillbaka pengar från SAS. Skandal. Sydkorearesa i juni bokades via opålitliga Resecentrumgruppen. Här är det tvärtom. Air France betalar tillbaka pengarna (till resebyrån) på en gång, får jag reda på när jag mailar flygbolaget. Men RCG håller på pengarna samt tar ut en avgift om 595 kr för ”besväret”. Först efter ytterligare ett tjatmail från min sida nu i veckan betalar de ut pengarna, drygt två månader efter att resan skulle ha ägt rum!

Så nu när man är på halvgrön kvist igen är det hög tid att boka nya resor. Speciellt som jobbet betalar delar av resan. Planerar nämligen, om inte situationen i Frankrike förvärras ytterligare, att åka på Cannes årliga tv-mässa i oktober med en kollega. Det blir så klart inte alls som vanligt. Färre deltagare, inga fester, inga mingel, munskydd hela tiden. Får se till att boka ett boende med kök och balkong ifall det blir en lockdown eller annat elände medan vi är där. På vägen ner blir det tre dagar i säkrare Schweiz, närmare bestämt Zürich, där de till och med ska häva förbudet mot större event och krav på att sitta ner i baren och restauranger. (Jag lusläser UD:s utmärkta app för att hålla koll på alla lokala bestämmelser så gott det går.) Minnesgoda läsare vet ju att jag tidigare har fuskat mig igenom Schweiz. Alltså tillbringat en dag där men aldrig övernattat. Nu blir det ändring på det, och förhoppningsvis hinner ännu ett land bockas av: Liechtenstein, som ligger knappt ett par timmar med tåg från Zürich. Det blir i så fall mitt 60:e land.

Återstår bara att hålla tummarna för att inställda flyg och stängda gränser är något vi nu kan lägga bakom oss, samt ladda väskan med handsprit och munskydd. Att flyga med munskydd blir nog en ny favorit för mig som alltid klagar på ac:n och virar in mig i någon slags burkaliknande outfit så fort jag sitter på ett flyg. Nu behöver jag inte få konstiga blickar för det. Kanske finns det till och med stoppade munskydd för särskilt kyliga förhållanden?

Barnsemester i Trosa med omnejd

Bästa tjejgänget på promenad i sommaridyllen Trosa

Sista Sverige-semester-perioden ägnades åt en typisk familjesemester. Andra barnfria vänner tyckte att jag var spritt språngande som frivilligt och entusiastiskt åkte iväg på en fyra dagars stugsemester med en väninna och två små barn (4 och 7 år). Hade de rätt? Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Men barnen är ändå mina gudbarn och jag ville skapa en relation till dem. Hittills hade vi mest bara träffats sporadiskt på diverse större kalas.

Farhågorna kom på skam. De fyra dagarna gick snabbt och över förväntan smidigt. Jag kom hem med två nya små vänner, och fina teckningar i bagaget. Vi är dock överens om att nästa gång kör vi hotell istället för hyrd stuga. Airbnb-stugan på Öbolandet utanför Trosa hade visserligen en väl tilltagen, välskött trädgård och två bekväma sovrum, men mamma Malin förfasade sig över utrymmenas bristande hygien och dåliga säkerhet. Mina invändningar sträckte sig till att det är jobbigt att bädda sin egen säng och laga sin egen frukost när man är på semester, och att vattnet i kranarna inte gick att dricka var ett klart minus. Det blev många vändor till ICA Maxi för proviantering och dyrt flaskvatten.

Trosa havsbad kvällstid var betydligt mer glesbefolkat än på dagen 
 

Men även tråkiga inhandlingsrundor blir till äventyr i barns ögon, och allt som kombineras med en glass- eller godispaus blir en fest. Entusiasmen smittar av sig! Även vi vuxna fastande för den goda glassen på Trosa Sjökrogs glasseria. Gulliga Trosa är ett fint besöksmål för alla åldrar, men med barn blev det mer tid på lekplatsen vid hamnen och mindre på de många krogarna och butikerna än vad det kanske hade blivit annars. Orten får höga småstadspoäng trots stor turistnärvaro. Det hela känns väldigt genuint, med många permanent- och sommarboende, och fin träbebyggelse som vinner alla charmtävlingar. Sen är det också nära till bad på den stora campingplatsen Trosa havsbad, där

Tullgarns slott med rejäla gräsmattor att rasta barnen på! 

det trots totalkaos på parkeringen sedan gick att hitta en coronasäker plätt att sitta fyra pers på.

Ett par lite längre utflykter blev det också. Med hjälp av teknikens under (aka ipad/dator/mobil) kan ju barn numera fås att vara tysta i en bil i upp till en timme, i bästa fall, och Tullgarns slott och Bergs gård som vi besökte ligger på kortare avstånd än så från Trosa. Själva slottet var stängt men promenad i parken där man kunde fika och plocka fina löv var en lagom aktivitet. Bergs gård är känt för sina mountainbike-banor men vi nöjde oss med hemlagade pannkakor och en titt på kaniner och höns.

Sammanfattningsvis var fyra dagar med barn inte alls lika utmattande som jag hade trott, trots smärre olyckor som sticka i fot och finger i kläm. Det var tvärtom ganska upplyftande att vara så poppis: ”Jag vill sitta bredvid Nicole.” ”Jag ska gå med Nicole.” Så lät det hela tiden. Därmed inte sagt att det var lika skönt som vanligt att komma hem till en tom och tyst lägenhet😊