Weekend i Västerås!

Lokala ungdomar och pensionärer chillar på bryggan utanför
Öster Mälarstrand

Solnedgång från Steams takbar. Coolt spahotell men snarare
en liten Stockholmskoloni än en del av Västerås.

2020 skulle bli småstädernas år. En ny ort per helg/vecka under försommaren hade jag tänkt mig men sen kom corona och all planering kom av sig. Istället har jag under ökande frustration rullat tummarna i Stockholm. Men så i helgen var det äntligen dags för utflykt igen, till den gamla godingen Västerås. Har varit här otaliga gånger för att hälsa på väninnan som bor här. Nu var hon på semester men vi fick låna lägenheten i fina Öster Mälarstrand. Många klagar på att Västerås är en ful stad men då har de inte varit här, i Vässans svar på Hammarby sjöstad. Steam hotell som ligger här har väl iofs de flesta stockholmare besökt vid det här laget. En obligatorisk weekendutflykt för förälskade par, och de som försöker rädda förhållandet... Här är det alla hjärtans dag året om. Jag och väninnan var de enda singlarna som åt middag i det fina men svinkalla orangeriet. (Ac på max är ok så länge solen är uppe men inte sen!).

Varmare och mysigare middag blev det dag två på Agrills uteservering vid hamnen, följd av en promenad till Brasseriet mitt i stan där drinkar intogs med strikt coronaavstånd. Enda chansen att prata med andra besökare var i kön på väg in och möjligen i toakön, men även här gick vakterna runt och såg till att enmetersregeln hölls. De som var bekanta med varandra sedan innan kunde gå förbi varandras bord och utbyta ett snabbt hej, men att stå och hänga var förbjudet.

Utsikt över ån med Brasseriets uteservering till höger

Kul ändå att sitta och titta på folk. Så skönt med ställen där alla typer och åldrar samlas, som ju oftast är fallet i mindre städer. Just när man känner sig som morsa på stan för att alla omkring en ser ut att vara under 20 kommer sällskap med folk som är säkert tio år äldre än
en själv. Skönt och roligt!
Här har servicepersonalen i såväl barer som butiker fattat att det inte kostar dem nåt att bjuda på ett leende. På Steam bjuder de dessutom på tepåsar (till väninnan som glömt att köpa till frukosten), och i väskaffären i stan lägger de specialbeställningar och utlovar leverans hela vägen till Stockholm. Jag nöjer mig med det ordinarie utbudet och köper två nya handväskor för 500 kr! Så färgglada och fina modeller som man inte hittar här hemma, i alla fall inte till det priset. Avslutningsvis kommer lokalbussen som ska ta oss till stationen prick i tid. Stockholmsskadad som jag är tror jag att den ska vara sen och nojar för att vi ska missa långfärdsbussen hem. Även denna är i tid. Netbuss, så mycket bättre än sunkiga Flexbus som tyvärr tagit över Swebus.

Efterlängtat resande i coronatider

Utsikten från Gällnö krogs brygga; svanfamiljer,
prunkande grönska och vita knutar så långt ögat kan nå

Efter fyra förlorade månader av noll resande var jag överdrivet exalterad över att få packa weekendväskan igen, inte bara en utan hela två gånger inom loppet av en vecka! Ni må tro att glädjen stod högt i tak här hemma. Först en midsommarutflykt till Gällnö. Nyheterna fylldes av bilder på Waxholmsbolagets strandade resenärer, och ett tag övervägde vi att campa på kajen för att säkra en plats på 10-båten ut till skärgården, midsommaraftonens morgon. Men ingen nämnde att problemet enkelt kan lösas genom att förbeställa biljetter på privatägda Cinderella. Varför man inte kan förboka på Waxholmsbåtarna kan jag inte svara på. Väninnan var ändå i tid och tog plats i solen mitt emot två trevliga äldre damer på väg till varsitt firande på Sandhamn. Vi klev av lite innan och tillbringade tre fantastiska dagar på

Midnattssol efter stillsam midsommardagsmiddag

idylliska Gällnö i en väns sommarstuga. Först sedvanligt halvkaotisk men trevlig midsommar med alltför sen lunch följd av överförfriskade bad och försök till lek- och tävlingsmoment. Den påtänkta grillmiddagen blev snarare en vickning framåt midnatt. Sedan det härliga lugnet när de flesta åkt hem och vi var fem pers kvar för avslappnad grillmiddag i rimlig tid dagen efter. Som grädde på moset fick vi alla skjuts hem med värden söndag kväll och trafiken flöt otroligt nog på smidigt hela vägen in från Värmdö. Jag kom senare på att ingen ju numera behöver åka hem en söndagskväll när det ska bli +30 hela veckan. Man jobbar hemifrån, det vill säga från sommarstugan.

Utanför Sjökrogen

Redan efter två nätter hemma var det dags för nästa resa: en tv-inspelning i Göteborg. Tåg och Göteborg är inga favoriter men till och med denna kombination såg jag fram mot. Så svältfödd är jag på resor. Nog för att SJ sprider ut passagerarna så man har minst ett ledigt säte vid sig, men frågan är om det hjälper när alla sitter och hostar järnet rakt ut i tre timmar. Förhoppningsvis berodde allas luftvägsproblem på att ac:n var inställd på ca 10 grader… Så nej, min inställning till tåg blev inte bättre. Men ok, Göteborg i strålande sol och 30 grader är acceptabelt. Överfulla spårvagnar vägdes upp av halvtomma skärgårdsbåtar, som dessutom ingår i kollektivtrafikbiljetten. Generöst! När man tröttnat på att åka båt ska man passa på att äta skaldjur så klart. Valet föll den här gången på Sjöbaren i Haga, lite som Söder i Stockholm med kullerstensgator, äldre hus och billiga barer. Där intogs ett dignande fat av gratinerade havskräftor på den mysiga innergården, som även hade besök av en liten råtta, men sånt får man räkna med i gamla trähus.

Österrike (Wien)

Skymning över julmarknaden vid Rådhuset

I slutet av november 2010 gjorde vi en kort tjejresa hit och bodde på anrika Hotel Kummer mitt i stan. Vi åkte ner på fredag kväll och hem söndag kväll. Hann ändå med besök på de kända julmarknaderna. Jag är ingen stor fan av julmarknader och tillhörande trängsel men glüwein (som glögg utan socker ungefär) och varma kastanjer är inte att förakta. En annan lokal julmarknadsbegivenhet var soppa i bröd: Ett stort torrt bröd med hård skorpa har gröpts ur och fyllts med köttgryta/soppa. Mer roligt än gott, men jag gillar idén. Första dagen var vi på marknaden framför Rådhuset inne i centrala Wien och andra dagen på Schönbrunns slott, inklusive visning av slottet. Att vi bara hade en ”helkväll” i stan gjorde inte så mycket då vi inte var superimponerade av nattlivet. Vi hittade någon bar/klubb i en teater men den var mer cool än rolig. Å andra sidan är det svårt att

Här dog Mozart, 35 år gammal,
och här står han staty framför konstmuseet.

hitta rätt när man bara har en kväll på sig så jag ska inte dissa Wien helt på den här punkten. Kaféerna var desto bättre, och bakverken ska vi inte tala om. Det här är ju en stad som är världsberömd för sin kafékultur och jag är inte den som är den när det gäller att ta seden dit man kommer. Sen var jag också här en snabbis, på flygplatsen och över till gränsen mot Slovakien, när jag skulle till Bratislava förra sommaren.

Åka tillbaka? Tja, varför inte. Det är inget fel på Wien, men inte heller någon stad jag föll handlöst för. Sen finns det ju massa andra platser i Österrike också förstås!

Vitryssland (Minsk)

Leninstatyn framför parlamentsbyggnaden i centrala Minsk

Futuristiskt bibliotek i stadens utkanter.
Lagom mycket folk för min smak i den här stan som ni kan se!

Jag gick från att vara lätt skeptisk till Östeuropa till ett inbitet fan under mitt halvår i Riga. Hade jag kunnat hade jag helst åkt till en ny gammal Sovjetrepublik varje helg. Nu blev det inte så men en av de mest närbelägna, och komplicerade då de kräver visum, hann jag i alla fall med när Ninna var på besök. Många turer till vitryska ambassaden hann det bli. De var väldigt effektiva faktiskt och till slut fick vi visum på 24 timmar. Det var bara vi som inte hade alla pass och papper i ordning. Minsk ligger bara några timmar med buss eller tåg från Vilnius som i sin tur är fyra timmar från Riga. Väldigt stränga gränspoliser granskade våra visum med lupp (bokstavligen) på sista tågsträckan, men in kom vi, och i själva Vitryssland var alla mycket vänliga och hjälpsamma. En halv bröllopsfest engagerade sig i att visa oss vägen till en cool bar, en gumma som sålde frukt hjälpte mig när jag hade gått vilse i ett förortsområde. Dock talade hon bara ryska så det hela resulterade i att jag gick ännu mer vilse innan jag fick hjälp av en engelskkunnig kille som visade mig tillbaka till t-banan. Här i Minsk är man inte mycket för att riva gamla statyer. Sovjets största Leninstaty står fortfarande kvar, men kommersen pågår för fullt under hans fötter i underjordiska gallerior med shopping som inte lämnar något att önska vare sig i mat- eller klädväg. Tyvärr finns även KGB kvar, under samma namn och allt…

Åka tillbaka? Om man flyger in i landet är det numera tydligen visumfritt. Goda nyheter! Vill gärna åka tillbaka. Hann inte med all shopping och alla coola barer vi ville sist.

Vatikanstaten

Peterskyrkan, med prydliga kravallstaket för turismkontroll

Japp, jag har även varit i världens absolut minsta land (mindre än 0,5 kvadratkilometer och 800 invånare), två gånger till och med. Första gången i samband med en väninnas bröllop i Neapel och en längre Italiensemester försommaren 2004, och sen igen hösten året efter när hon hade bosatt sig i Rom och vi hälsade på. Vi fick dock inte träffa påven någon av gångerna. Var i alla fall inne i fina Peterskyrkan, vilket var gratis, åtminstone när vi var där. Sedan är det så klart även obligatoriskt med ett besök i Vatikanmuseerna, varav Sixtinska kapellet är en del. Där är det köa och betala som gäller. Tålamod och tåliga fötter, för det hela är ganska så omfattande. Det gäller även att ha kolla på var man får ta kort och inte. Arga vakter patrullerar och ser till att de inte alltid tydliga skyltarna efterlevs. Liksom resten av Rom är Vatikanstaten oftast

Den pampiga Petersplatsen framför kyrkan. 

smockfull av turister men här är fördelen att massorna är lite mer organiserade. Det finns liksom inget utrymme att flanera i detta pytteland utan man köar snällt till de aktiviteter som bjuds. Vill man ha bra utsikt över Vatikanen men av någon anledning inte vill besöka landet rekommenderas ett besök i Castel Sant'Angelo. Härifrån går dessutom en 800 meter lång, hemlig tunnel till Peterskyrkan. Eller ja, inte så hemlig numera förstås…

Åka tillbaka? Nej, Rom är verkligen ingen favoritstad, och även om Vatikanstaten är en fin del av Rom känner jag att jag har sett det mesta här nu.

USA (Anchorage, Barrow, Chicago, Fairbanks, Denali, Los Angeles, Miami, Newport, New York, Portland, San Diego, San Francisco, Seattle)

Mysig men hutlöst dyr takbar i downtown LA, en kall vår 2018

Många USA-resor har det blivit genom åren. Jag har verkligen varit i ”hörnen”: Från Barrow i Alaska längst upp vid norra ishavets strand, så långt norrut man kommer på den amerikanska kontinenten, till sydspetsen på Florida Keys. Gränsen har korsats bussledes i sydväst (Mexiko – Tijuana) och i nordost (New York – Toronto). På min första USA-resa var jag bara 3 år gammal och vi åkte för att hälsa på pappa i Los Angeles då han som journalist följde ABBA på deras världsturné. Sen har jag varit tillbaka till LA för att hälsa på min bror som pluggade där och nu senast för att hälsa på väninnan Ylva som flyttat dit. Då blev det bussen vidare upp till jobbseminarier i San Francisco. Inga favoritstäder någon av dem. New York kan jag däremot inte få för mycket av. Har varit där fyra gånger so far. Första gången i maj 2001,

Alaska är perfekt om man inte vill ha nära till grannen

så jag hann se WTC. Chicago är en annan favorit. Men häftigaste USA-resan var nog ändå när jag och Ninna var där i fyra veckor i september 2013, började i fantastiska Alaska, tog båten i fyra dagar över stormiga Alaskagolfen ner till Bellingham, mötte upp exet och hans vänner i Vancouver och bilade sedan från Seattle, längst kusten och genom redwoodskogarna ner till SF. Ett av mina långsiktiga mål är ju förutom landsamlandet att på Greta-vis avverka hela amerikanska kontinenten landvägen, och där rev jag av en bra bit!

Åka tillbaka? Jodå, det finns en del kvar att se: Austin, Boston och Detroit till exempel. Mer av Florida, Louisiana kanske. Men jag är ingen inbiten USA-fantast. Kombinerar gärna med storfavoriterna Kanada och Mexiko.

Ungern (Budapest)

Széchenyi-badets utomhusbassäng, perfekt häng även en mulen dag

Tyvärr blev väl inte vårt första intryck av Budapest det bästa, men tjejresan till Budapest 2010 blev i alla fall minnesvärd. Hemma var det härligt majväder men efter en fin första kväll svepte regnovädret in över Ungern. Vi försökte njuta av bad och massage på det folkliga Széchenyi-badet men då de inte tog kort blev det hela lite påvert. Vi hade inte kontanter nog att betala både inträde, handdukar, mat och dryck, så det sistnämnda fick stryka på foten. När en i gänget skulle gå och handla senare föll hon ihop i affären och blev i ilfart förd till sjukhus. Som tur var hade en engelsktalande tjej hjälpt henne och hon ringde nu till oss så vi kunde ta en taxi till sjukhuset. Det var som en skräckfilmsscen: regnet piskade över en

Utsikt från Sankt Stefansbasilikan mitt i stan

sliten, öde byggnad. Vi tog oss in i den gammaldags trappuppgången där de flesta våningarna verkade vara avspärrade och mörklagda. Färgen flagade, våra steg ekade. Till slut hörde vi väninnans röst och såg en upplyst korridor. Läkarna var mycket vänliga men ingen talade engelska. Vi lyckades i alla fall förstå att hon fått ett epileptiskt anfall och skulle ligga kvar över natten men allt var under kontroll. Vilken lättnad! Andra gången i Budapest var soligare och mindre dramatisk. Var där med jobbet för att intervjua en excentrisk professor som visade sig vara bästis med Orbán… Han hade även en ung turkisk älskare som tog emot och bjöd på kaffe.

Åka tillbaka? Inget som står högt upp på listan men jag är beredd att ge Ungern fler chanser, och se mer av landet.