Costa Rica (Coco Beach, Fortuna, Jacó, San José)

Solnedgången i Jacó var ett populärt event.
Övriga tider var stranden bekvämt glesbefolkad.

Sista resan innan världen stängde. Vilken tur att vi hann tanka lite tropisk värme! Detta är utan tvekan ett av de dyraste länder jag har besökt, speciellt när det kommer till transporter och utflykter. Infrastrukturen lämnar mycket att önska. 25 procent av landet är nationalparker, vilket kanske kan förklara bristen på vettiga motorvägar och busslinjer. Boenden lyckades vi dock hitta om inte billiga så i alla fall prisvärda! Först ett fyrstjärnigt hotell med god frukostbuffé vid pool med charmiga ödlor i badorten Jacó, en dryg timmes taxi från flygplatsen i San José. Sedan vansinnesfärd med snäll Airbnb-värd upp till regniga Fortuna mitt i regnskogen och tvårumsbungalow med kök. Avslutade med en vecka i Coco beach i nordvästra Costa Rica. Minihotell med eget tvåvåningsradhus. Även här sval och skön pool, om man inte orkade gå de få minutrarna ner till stranden. Havsvattnet var dessutom

Närkontakten med djur var en av de stora behållningarna.
Här på stranden i nationalparken Manuel Antonio.

varmare än poolen så gav ingen svalka! Hamnade här mitt i en festival med smällare på udda men regelbundna tider, däribland kl. 5 på morgonen... Inte roligt första gången när man inte visste vad det var, men sen vande man sig. Av någon anledning fanns det väldigt bra italiensk mat i både Fortuna och Coco, men även den lokala paradrätten: kyckling med ris, matbanan och bönor, gick ner.

Åka tillbaka? Inte omöjligt att det blir en del av mitt projekt att landvägen ta mig längst hela amerikanska kontinenten. CR ligger ju mellan två länder jag inte har besökt ordentligt: Nicaragua och Panama, men det får bli en snabbis nästa gång.

Colombia (Barranquilla, Bogota, Cartagena, San Andrés, Santa Marta)

Vattnen kring San Andres sägs ha sju nyanser av blått

Från Santa Marta gjorde vi utflykter till vackra djungler och vattenfall

Alla som har varit här verkar ha bara gott att säga om landet, så därför stod det länge högt upp på min att göra lista tills jag äntligen fick med mig en väninna och åkte hit i januari 2019. Vi började med att boka fel hotell i Bogota (det hade ett namn som liknade det vi blivit rekommenderade av en lokalbo) och hamnade på gränsen till områden man absolut inte skulle gå i, men det hela gick bra ändå. Uber funkar toppen även här och dagtid var det ingen fara. Sen tog vi flyget till paradisön San Andres, som egentligen ligger närmare Nicaragua. Vackert, turistigt och karibiskt. En hel del galna båtfärder över vågigt men kristallklart vatten till minimala stränder. Sen körde vi hela Karibiska kusten med buss: Barranquilla, Santa Marta och Cartagena. Från helt oturistigt Barranquilla (min favorit) till latinoturism på speed i Santa Marta till superduperturistigt med bara västerlänningar helt plötsligt, i Cartagena. Colombia är ett land med enorma kontraster, god mat och en ljudnivå något utöver den vanliga. Alla har små bärbara JBL-högtalare och är inte rädda att använda dem. Förutom i Cartagena, där var det tyst förutom enstaka sanktionerade gatumusikanter.

Åka tillbaka? Känns som det var mycket vi inte hann se här trots en del flängande. Medellin är definitivt på listan, och den lilla ön Providencia som ska vara något alldeles speciellt.

Chile (Påskön, Santiago, Valparaiso, Viña del Mar)

Santiago, med de snötäckta Anderna som ständig kuliss

Tongariki, med sina 15 moai på rad. En imponerande syn!

I jobbresan till Argentina 2014 ingick även några dagar i Chiles huvudstad med omnejd. Här kände jag mig omedelbart hemma. Mer Sverige än Latinamerika över det hela. Från totalkaos på Buenos Aires flygplats till välstruken, supertrevlig chaufför som står och välkomnar oss i Santiago, sen fortsätter det liksom på samma tema. Allt bara funkar och alla är så vänliga. Vad Santiago kanske saknar i skönhet får vi i övermått i lilla hamnstaden Valparaíso. Där finns en charm som verkligen tar andan ur en. Tar några extra semesterdagar för att upptäcka Santiago samt åker till Påskön, fem timmars flyg mitt ut i Stilla havet, men ändå nu en del av Chile. Tre heldagar var kanske lite mycket. Man kan nästan gå runt ön på en dag om man är hurtig, men nu har man sett det i alla fall. Jättespännande att vara så långt ifrån allt. Enorma vågor, enorma statyer och en liten, liten by där alla bor och alla hotell ligger. Resten av ön är naturreservat med flockar av vildhästar som enda invånare.

Åka tillbaka? Chile ligger långt bort och det finns inget man ”måste” se, men ändå fastnade jag på något sätt för detta långsmala land, så jag hittar säkert en orsak att återvända.

Brasilien (Cabo Frio, Jundiaí, Petrópolis, Rio, Salvador, Sao Paulo)

Rio med sina sockertoppsberg, här från den kända Kristusstatyn

Uppemot 3 miljoner människor firar varje år nyår på Copacabana.
Strax efter tolvslaget ligger krutröken tjock över havet

Vintern 2001 befann jag mig arbets- och bostadslös i Barcelona. På något vänster fick jag jobb som engelsklärare i den lilla brasilianska orten Jundiaí, någon timmes buss från Sao Paulo. Så efter några sejourer på brasilianska ambassaden i Barcelona bar det av. Oxbridge hette vuxenskolan där jag sedan jobbade i fyra månader. Eleverna kunde verkligen noll engelska och knappt lärarna heller. Jag gjorde mig förstådd på spanska. Portugisiska lärde jag mig så småningom förstå men inte prata. Jundiaí var en rätt tråkig liten stad så jag åkte till Rio eller Sao Paulo så ofta jag kunde. Rio några gånger över helgerna, men SP ibland bara över dagen då det var så nära. Mest minnesvärt var när jag hamnade på en rejvfest på den kända racerbanan José Carlos Pace. Under den berömda karnevalen tog jag dock bussen hela vägen upp till Salvador (33 timmar!) som har en mer folklig men minst lika berömd karneval som den i Rio. 

Mer fest i Brasilien blev det nyåret 2008/2009 då jag och min dåvarande pojkvän firade nyår hos en vän med lägenhet på Copacabana. En sann upplevelse att se ut över det vitklädda folkhavet, och likaledes vitklädda personer som kissade mellan bilarna, från vårt mer städade firande flera trappor upp.

Åka tillbaka? Ja! Rio ”kan man” väl vid det här laget, men vill se Amazonfloden, norra Brasiliens paradisstränder och den modernistiska huvudstaden Brasília.

Belize (San Pedro)

Folktomma stränder. De flesta sitter på krogar eller är
på snorkelutflykter

Lugna vatten och dramatiska skyar kring Ambergris Caye

Inklämd mellan Mexiko och Guatemala ligger denna forna brittiska koloni. En perfekt avstickare för mig när jag var i Mexiko senast (2017). Det blev buss ner till Belize City, som tydligen inte rekommenderas som turistmål. Jag stannade inte och såg efter utan tog bara båt vidare till Ambergris Caye och staden San Pedro, omsjungen av Madonna för länge sedan i "La Isla Bonita". Spännande kontrast från latinska Mexiko till karibiska och engelsktalande Belize. Kändes som att vara i amerikanska södern ungefär, ett intryck som förstärktes av att alla turister är amerikaner. Inga eller väldigt få européer. Alla kör omkring i golfbilar till, från och på de få gator som utgör San Pedro, omgiven av tunna strandremsor, och längre ut berömda korallrev. Här finns till och med en flygplats, men för mig blev det båt tillbaka också. Nu direkt till Chetumal, Mexiko.

Åka tillbaka? Gärna! Här känner man sig på något sätt avskuren från resten av världen vilket är en rätt skön känsla. Och billiga hummerstjärtar på en ljum strand kan man aldrig få för mycket av.

Belgien (Brugge, Bryssel)

Grand Place, stora torget, i Bryssel

Belgien är verkligen Europas hjärta på något sätt; strategiskt beläget, kosmopolitiskt, EU:s högkvarter. Reste igenom landet redan 1991 på bilresa med mamma och pappa. Då övernattade vi i supercharmiga världsarvsstaden Brygge. Våren 2006 var jag tillbaka på weekend i Bryssel. Fick låna lägenhet av en vän som satt i Europaparlamentet. Skatteåterbäring på hög nivå! Hade då också turen att träffa på lokalbor som tipsade om bästa promenadstråken, restaurangerna och museerna. Vad de glömde varna för var att beställa en Leffe (den kända belgiska ölen) på lokala ölhak med hundra sorters finöl. Det är som att gå in på en hipsterbar på Söder och kräva att få en Pripps Blå…. Vad jag minns mest från båda resorna är maten! Deras pommes frites är med rätta världsberömda men köttet gå inte av för hackor heller. Lite klosteröl och belgisk choklad på det så är kvällen fulländad.

Åka tillbaka? Belgien ligger ju som sagt strategiskt till, så det är inte omöjligt att man ”har vägarna förbi” någon gång.

Australien (Byron Bay, Coffs Harbour, Melbourne, Sydney, Surfers Paradise)

Många imponerande vyer i Sydney, här från färjan till Manly beach

Klippformationen Tre systrar i fina nationalparken Blue Mountains

När Lily och jag gjorde en ”mini-jordenruntresa” på drygt tio veckor 2011 blev vi kvar nästan fem av dem i Australien. Det skulle ha blivit färre men Christchurch i Nya Zeeland som var ett av våra stopp drabbades av en massiv jordbävning just då. Så, ok vi hann tröttna lite på detta i vårt tycke bonniga och kulturlösa land... Efter att ha landat i Brisbane åkte vi direkt till coola Surfers med sina skyskrapor, strand och turistnöjen och sen vidare till hippiechicka Byron och hålan Coffs. Dyrt som ögat och vi spenderade åtskilligt på sunkiga hostel innan vi fick bo hos vänner i Sydney. Behållningen är djuren, naturen och stränderna. Att få se kängurur och näbbdjur i det fria var fantastiskt. En utflykt till nationalparken Blue Mountains utanför Sydney rekommenderas. Mindre roligt när en av de kända potentiellt dödliga spindlarna hälsade på i min säng en kväll. Nåja, den kanske inte var giftig. Det får vi aldrig veta då den slutade sitt liv mellan ett lakan och en pocketbok.

På vägen hem från Nya Zeeland stannade vi en vecka i Melbourne. Lite mer skitigt, svårmodigt och europeiskt än partyglada surfmeckat Sydney, men väldigt bra vingårdar i omgivningarna.

Åka tillbaka? Har ju inte sett västra Australien än, och det vore spännande att besöka Tasmanien också, men inget som är högst upp på listan.