Naturskön belöning efter lång tågfärd

Alltså det här med tåg… Det är ju inte mitt favorittransportmedel som ni som känner mig vet, men det är tydligen enda sättet att ta sig till Štrbské Pleso där jag nu befinner mig. Tågstationer i stora städer består till stor del av nerkissade underjordiska tunnlar. Bratislava är inget undantag, men ok, den promenaden är snabbt avklarad. Det är ingen jättestation. Vagn- och sätesnumreringen är obegriplig men tillslut hittar jag ändå mitt röda plyschsäte, grått av smuts vid huvudändan, varpå jag vägrar luta mig bakåt under hela resan. Det finns bara två lägen på stolen. I det nedfällda blockeras hela ”mittgången” i kupén, och det vill man ju inte göra när man inte känner personen mitt emot. I kupén bredvid avlöses ett brölande killgäng av ett hysteriskt fnittrande tjejgäng och sedan scouter som utövar allsång, men de är riktigt duktiga faktiskt. Över allt hallaballo tutar tåget hysterisk med jämna mellanrum. ”Men man SER ju så mycket när man åker tåg!”. Mnja, några fina sjöar swishar förbi men annars är det mest nedlagda industrier mellan åkrarna. Lite deppigt. (Det är inte bra att åka i en gammal öststat samtidigt som man tittar på Chernobyl på HBO…) Tåget stannar aldrig mitt i de säkert fina små byarna utan i utkanten, ser jag när jag följer med på Google maps.

”Kugghjulståget” som tar en upp till byn på en kvart från närmaste ”vanliga” tågstation.

Så är jag äntligen framme vid den mystiska stationen Strba med en permanent julgran i vänthallen och en liten restaurang för de lokala alkisarna på perrongen, komplett med spetsgardiner i fönstren. Härifrån går en kuggstångsbana, alltså mellanting mellan tåg och bergbana, upp till min slutdestination. Den är tydligen en turistattraktion i sig och har körts i sin nuvarande utformning sedan världsmästerskapen i skidsport hölls här 1970.

Nové štrbské pleso, även här skymtar mitt hotell mellan träden, strax till vänster om mitten, och här finns tama foreller som kommer fram och vill ha mat när man ställer sig vid sjökanten.

Att hitta till hotellet, Panorama, från tågstationen är lätt. Det sticker upp över alla andra byggnader och stan är pytteliten. Att sedan hitta en mataffär är svårare. Där den ska ligga möts man av en ordentligt stängd trädörr en halvtrappa ned, men den finstilta texten på dörren visar ändå att något bör vara öppet där bakom, och mycket riktigt döljer sig där en liten fönsterlös affär. Naturen är desto mer tillgänglig. Under kvällspromenaden efter middagen går jag runt de två mindre sjöarna i orten: Kärlekssjön och Nové štrbské pleso. Allt är bedövande vackert. Jag har tur med vädret och molnen lättar över de höga omgivande bergen. Redan här är vi på 1 351 meters höjd så temperaturen kvällstid kryper en bra bit under 10 grader. Hoppas på tur med vädret imorgon också!

Bratislava gör ett gott första intryck

Jag har ju alltid hävdat lågprisflygens och Skavstas förträfflighet när det kommer till punktlighet, men jag kanske får börja omvärdera det. På senare tiden har förseningar varit regel snarare än undantag, men till Wizzairs försvar efter gårdagens dryga timmes försening måste sägas dels att det var sista flyget för dagen (det är som när man är hos läkare eller tandläkare, då får man nästan räkna med förseningar) och dels bad de om ursäkt hela tiden, samt gav en godtagbar förklaring: åskoväder över hela Europa hade försenat tidigare flyg. Det är inte som när man flyger British Airways eller SAS där förseningar är en naturkraft i sig.

Fredagskväll innebar förstås en hel del fylla både på flygplats och flygplan. Lättad kunde jag dock konstatera att fyllegängen inte skulle med sista bussen från Wien (där vi sent om sider landade) till Bratislava (min slutdestination). Det var några trötta små gäng som liksom jag efter 50 minuter klev av och tog Uber sista vägen in till gamla stan i Bratislava, a knappt 3 EUR i mitt fall. Skönt att vara tillbaka i Östeuropa! Väl framme på Radisson Carlton Hotel måste de ha tyckt synd om mig efter mina tidigare oroliga samtal om sen ankomst och uppgraderat mig till ett premium rum. Stort som en genomsnittlig Stockholmslägenhet! Ett bra första intryck av Bratislava.

Utsikten från mitt hotellrum, över Nationalteatern bland annat

Idag har staden visat upp olika sidor, ömsom ösregn och ömsom solsken. Mest uppehåll dock. Började med den enda ”obligatoriska” sevärdheten: Slottet. Inte så speciellt i sig då det mesta av det brann upp redan på 1800-talet och inte blev det bättre under krigen om man säger så… På 50-talet inleddes diskussioner om huruvida man skulle riva ruinen men istället påbörjades en renovering och nu är det hela en slags motsvarighet till Nordiska museet i Stockholm om jag förstod det hela rätt. Man bevarar och arkiverar kulturhistoriska föremål och har lite olika utställningar. Bland annat en om landets historia, som av oklar anledning bara sträcker sig fram till medeltiden. Mer intressant var att titta på renoverade möbler från olika epoker och en utställning med glas från Tjeckien och Slovenien. Men de flesta turister går nog bara upp till slottet för den fina utsiktens skull.

En del av den tillfälliga utställningen av slottsmuseets möbelsamling: Massa gamla kistor

Trots att det är en lördag mitt i juli är mängden turister inte alls påträngande. Mitt i gamla stan finns så klart ett par gator där det är full rulle, och de fulla grabbgängen är tillbaka, men gamla stan är liten och bara något kvarter bort är det mer eller mindre folktomt. Här försvinner också färgbilderna på maträtter snabbt och de gemytliga turistfällorna förbyts av coolare ställen. En perfekt stad om ni frågar mig: folk när man vill ha sällskap, liv och rörelse, men stillhet bara en gata bort. Nu ska jag snart tackla lördagskvällen och imorgon bär det, troligen tågledes, av till bergen i norra Slovakien och orten Štrbské Pleso, uttala det den som kan!

Knep och knåp i semesterbokningstider

 

Sommaren står för dörren vilket delar mänskligheten (nåja, i alla fall stockholmarna) i två läger. Det ena tog fram planeringskalendern i mars, la in semesterveckor, bokade flygresor, stugor, hyrbilar, koordinerade med vänkretsen, etc. Det andra talar lyriskt om oplanerade lata dagar. Vara hemma och ”ta dagen som den kommer”. ”Stockholm är ju ändå vackrast på sommaren”, etc. Det där låter kanske trevligt i teorin men i praktiken är Stockholm på sommaren som en patient på hospice. En efter en stängs de livsuppehållande funktionerna av. Än så länge är det bara gröna linjen som inte stannar vid Fridhemsplan. Det gör i och för sig inte så mycket, man kan alltid ta blå linjen. Men sen stängs t-banan av mellan T-centralen och Slussen, fjärrtågen går inte till Centralen, pendeln kommer ofelbart att börja strula, gatorna grävs upp och voi:arna ligger spridda som frön för vinden. Staden tas över av handikappade, knarkare och turister. Absolut inget ont om dessa grupper, men stan är sig inte riktigt lik.

Jag tillhör i alla fall gruppen som får en gastkramande ångest vid blotta tanken på att tillbringa ens en dag av min semester hemmavid. Trots detta satte jag mig inte vid datorn och bokade något i mars. Dumt, jag vet. Vill man resa längre än Södertälje är sommaren inte rätt tid att vara spontan. Flygskammen till trots är mycket dyrt och fullbokat. Det blir till att detaljstudera Europakartan. Hur långt kan man komma för en rimlig penning? Jag är dessutom väldigt trött på repriser efter vårens ”favoriter i repris” (Berlin och Warszawa). Jag måste se ett nytt land!

Döm om min glädje när jag upptäcker att Slovakiens huvudstad Bratislava ligger en knapp timmes bussfärd från Wiens flygplats, dit det går relativt billiga flyg med Wizzair. Flyg till Slovakien är däremot mer dyrt och komplicerat. Det finns mängder av liknande flygplatsknep. Ska du till Florens, flyg direkt till Pisa, och försök under inga omständigheter flyga till Florens. (Detta fick jag lära mig den hårda vägen på en jobbresa, med borttappat bagage och en natt i Frankfurt). Ska man till södra Albanien bör man flyga till Korfu och ta färjan över. Än så länge finns det mig veterligen inga direktflyg till Albanien, och definitivt inte till sydkusten. Ett annat typexempel är att man måste flyga till Kastrup om man ska till centrala Malmö. Malmö Airport (ja den heter tydligen inte Sturup längre) ligger 50 min från stan jämfört med Kastrups 20 min.

Det finns säkert mängder av exempel runtom i Europa och världen så glöm inte att kolla kartan ett extra varv innan flyget bokas, och sen är det bara att hoppas att gränserna fortsätter vara någorlunda öppna, annars kan en genväg snabbt bli en senväg!

För mig väntar fem dagar i Slovenien i juli. Nu återstår bara två och en halv vecka till att boka upp…

Bild: Gamla stan i Bratislava av Justraveling.com

Upptäcktsfärd ”på andra sidan floden”

Jag hade hört och läst mycket om Warszawas gamla arbetarstadsdel Praga på andra sidan floden Wisla, allt från ”åk inte dit ni blir bara rånade” till hur überhippt det skulle vara. Gränsen mellan de olika stadierna av gentrifiering passeras förvisso snabbt ibland, men när vi äntligen vågar oss över floden ser vi först varken tecken på rånrisk eller hipster overload.

Utställning med amerikanska bilar utanför vodkamuseet i Praga.

Mängder av turister väller av spårvagnen efter bron. Många ska nog på det Colour run som pågår runt stadion. Många strövar planlöst på stadsdelens huvudgata Zabkowska i sökande efter den där bohemiska stämningen. Kanske dyker den upp framåt kvällen, vem vet. Men så här på dan känns det mest som ett ordinärt bostadsområde med en del trevliga små barer och caféer. Lite billigare och lite vänligare än på andra sidan floden, än så länge.

Men så hör vi musik från ett gammalt fabriksområde och tänker att vi går in för en kaffepaus. Men det här är inget ställe där man slinker in för en bryggkaffe. Området (som visar sig heta Koneser) inhyser flera smärtsamt coola restauranger och barer. Vi fastnar för något så ovanligt som indiska tapas. Paneer-ost wokad i någon slags chilisås med grönsaker. Utsökt! Jag kräver härmed att alla indiska restauranger sätter upp denna rätt på menyn! Hittar även ett köpcentrum med svindyra och vackra designkläder, och utomhus en matmarknad bredvid en utställning med amerikanska bilar och uthyrning av Harley Davidssons. Avslutar med en konstfärdigt blandad drink på vodkamuseets takterrass. Ett hipstermecka i polsk tappning: Googlekontor, check. Lokalproducerad ost, check. Elcykelbutik, nix. Här kör man HD istället. Elskotrarna håller sig kring gamla stan. Inga barberare heller. Polackerna kör hemrakat på både huvud och haka.

Direkt efter bron finns även en fin katedral, St Florians återinvigd 1972!

Weekend i Warszawa

Kulturpalatset sett från precis utanför vårt hotell, Mercure

Jag har varit på weekendresa igen. Ytterligare en favorit i repris: Warszawa. Mycket har hänt sedan jag var där 2015. Byggprojekten ploppar upp som svampar och turismen har exploderat. Trängsel- och sunknivån i gamla stan är som i vilken europeisk huvudstad som helst. Dock är allt fortfarande lite billigare och lite bättre än på många andra håll. Och eftersom gamla stan inte är ”original” så att säga, utan uppbyggd sten för sten efter att ha jämnats med marken under andra världskriget är gatorna lite bredare och rakare så trängseln blir inte lika påtaglig. Sen har vi ju ”resten av stan” också med sin blandning av gammalt, nytt, skyskrapor och byggprojekt. Över alltsammans tronar den enorma Stalinskrapan, kulturpalatset. Då kön är oändlig åker vi aldrig upp och tittar på utsikten, istället bockas ett par museer och en balett av i turistkalendern.

Läskig docka i marionettutställningen på konstgalleriet!

Konstmuseet Zacheta huserar olika temporära utställningar. Vi är främst där för att se en liten marionettutställning men fastnar också på en fotoutställning om en propagandatidskrift under kommunisttiden. Detta kulturhus är ett av få som inte totalförstördes under kriget och interiören är mycket vacker. Nästa museum, Polin, om de polska judarnas historia, är däremot inhyst i en helt modern byggnad. Det hela är extremt omfattande med 60 audioguide-stationer som tar en genom 1 000 år av judisk historia. Landets extrema antisemitism kanske inte problematiseras så pass som man skulle kunna önska, men ok. Man har gjort ett bra museum i alla fall.

Operan där vi ser baletten Törnrosa är även det en imponerade byggnad. Totalförstörd och återinvigd 1965. Interiören är väldigt tidstypiskt 60-tal men exteriören en kopia av 1800-talsfasaden.

Nytt och inte fullt lika nytt i Warszawa.

Onekligen mycket intressant historia i denna stad, men även för den som är totalt ointresserad av det är ett besök ett måste bara för matens skull. Ju mer turism desto sämre mat är tyvärr en tumregel som stämmer så håll ett öga på tripadvisor och dylikt för säkerhets skull, men än så länge är det mesta gott här. Anka, vilt, dumplings och potatispannkakor är säkra kort. Vi kom fram till att godaste ankan återfinns på Red Hog och de bästa pirogerna på restaurangkedjan Zapiecek.

Har skaffat ny resekompis

Något av det viktigaste i packningen för en nutida resenär är telefonen. Där har de flesta både biljetter, kartor, böcker, kamera och mycket, mycket mer. En pålitlig smartphone är helt enkelt livsviktigt. Min Samsung A3 som jag har haft i tre år har aldrig krånglat. Enda missödet var att den (nog) var lite för lik en dyrare iPhone (då för tre år sedan i alla fall) och jag därför blev bestulen på den första jag hade. Nåja, den kostade bara strax under 2 000 så jag fick helt enkelt köpa en ny.

Nu efter tre år med A3 nr 2 var den dock lite seg emellanåt så det var hög tid att köpa en ny. Märkespatriot som jag såklart blivit stegade jag in på Samsungshoppen på Kungsgatan (där de för övrigt bjuder på gott kaffe!) och frågade vad de hade som var typ likadan men snabbare. Allt har ju tyvärr vuxit i storlek men nya Galaxy A40 är i alla fall strax under 6 tum, och framförallt lätt, 140 gram. Senare gick jag in köpte den på Elgiganten i porten bredvid, där telefonen är 100 kr billigare och servicen 100 gånger sämre. Om det är värt det kan väl diskuteras…

Lätt, hållbar och lång batteritid är nog mina topp tre kriterier för en telefon. De två första hänger ofta ihop. Galaxy A40 är gjord helt i plast så jag räknar kallt med att den till skillnad från de tunga glas- och metall-telefonerna tål att tappas ganska mycket. Jag vet inte hur många gånger jag tappade A3:an i stengolv utan missöden.

Batterier som räcker en hel dag eller mer är självklart för mig. Har aldrig haft en telefon som behöver laddas mer än en gång per dag, om ens det. Denna verkar inte vara något undantag. Sen är färgen viktig också, vit eller ljus, annars glömmer jag den ofelbart på ett mörkt krogbord förr eller senare. Plus att en mörk telefon blir ännu varmare i solen.

För mig räcker det att mobilkameran är ok då jag nästan alltid har med mig en ”riktig” kamera också, åtminstone på längre resor. På så sätt har man alltid en backup om någon apparat skulle försvinna, eller några batterier skulle ta slut. Apropå det är det ett måste att alltid ha med en så kallad powerbank i väskan, så man kan ladda utan att behöva jaga eluttag. Även den bästa telefonens batterier har begränsad livslängd.

Rätt kort är resenärens bästa vän

Det känns oerhört avlägset idag, men jag har rest runt i världen utan vare sig konto- eller kreditkort. Bott halvårsvis i till exempel Mexiko och Spanien med en bunt kontanter och resecheckar som enda livlina. Visst, det var billigare tider. En tia räckte till tapas (eller tacos) och en öl. Men när det var dags att lösa in en av de förbaskade resecheckarna var det en heldag på banken som gällde.

Nu i plastkortens tidevarv undviker jag kontanter så gott det går, men man får ändå respektera att många ställen utomlands fortfarande bara tar kontanter. Om bästa sättet att komma över dessa kontanter råder delade meningar. Valutaväxlingskontoren fortsätter så klart att tuta i oss att vi måste växla innan vi åker. Själv är jag alldeles för lat för detta. Det är bankomat på flygplatsen när man har landat som gäller. Tvärtemot vad som skrivs i denna artikel har jag aldrig märk att det skulle vara dyrare att ta ut pengar där än någon annan stans. I värsta fall kanske någon extra avgift på 30-40 kr, men det är väl vad växlingskontoren tar också? Den enda flygplatsen i världen hittills (då har jag ändå varit i 56 länder) där det inte funnits en bankomat på flygplatsen är Tbilisi, Georgien. Varning utfärdas härmed för detta. Taxibilarna tar dock alla upptänkliga valutor så bra att ha med dollar eller euro.

Tbilisi, cool stad men bankomatlös flygplats, när jag var där 2017 i alla fall.

Dock gäller det att ha kollat vad den lokala valutan är värd. Gå in på Oanda.com och skriv ut Traveler’s Cheatsheet för aktuell valuta (flik längst ner på valutaomvandlaren), eller ladda ner appen. Trots detta kan det så klart gå fel när man är trött och förvirrad. Som när jag råkade ta ut 800 dollar istället för 80 när jag trött landade på JFK, men jag fick som tur var inte ut hela beloppet. Eller när jag sista dan på jobbresa i Florens skulle ta ut 40 EUR för några sista inköp, men tänkte i SEK och tog ut 400 EUR…

Över sin egen dumhet och utländska bankomaters avgifter har man begränsad makt, däremot är det a och o att kolla avgifter och påslag på sitt kort. Konsumenternas.se har en utmärkt sida för detta. Tar din bank en avgift för att ta ut pengar utomlands är det bara att byta, eller skaffa ett till kort om man nu reser mycket. Valutaväxlingspåslaget är svårare att komma ifrån. Bara ett fåtal kort har tagit bort detta, men då tar de istället avgifter för att ta ut kontanter. Jag har i alla år haft Skandiabankens bankkort som aldrig haft uttagsavgifter. Sedan skaffade jag Norwegians kreditkort för att samla flygpoäng (allt man köper blir poäng att flyga för!), även det avgiftsfritt men lite mer valutapåslag, så använder det helst bara i Sverige.