Första kvällen i Zadar

Sitter på en uteservering i Zadar och avnjuter en god, kall, kroatisk öl vid tiotiden på kvällen när vi ser en apart grupp unga män samlas i en portuppgång. Nån spännig gymtyp i t-shirt, några mer nördiga i vindjackor och illasittande jeans. De ser inte särskilt entusiastiska ut. De står i en ojämn cirkel med händerna i byxfickorna eller slappt utmed sidan. Nån intern gänguppgörelse? skulle man normalt gissa på, men inte här. Plötsligt börjar de sjunga. Alltså inte skråla. Nej, de låter som (och är kanske?) en professionell kyrkokör. Felfria röster i stämmor ekar över det lilla torget med en romersk pelare som bakgrund. Sång efter sång. De sjunger som gudar, men fortfarande högst oentuisiastiskt. Gammal farbror letar tomflaskor i förgrunden. Han tycker inte detta är ett dugg konstigt. De håller på i kanske en kvart och försvinner sedan lika plötsligt som de kom.

Förutom detta trevliga inslag, och flera grupper spanska pensionärer med sina guider är staden lugn denna halvsena tisdagskväll. Allt stänger elva har vi fått veta av både Über-chauffören och hotellreceptionisten. Bor på superfräscha Central Apartments mitt i gamla stan. Kroatien levererar so far. Till att börja med är flygplatsen full av såväl bankomater som taxibilar. Väljer ändå att ta en Über då den blir något billigare och är framme på fem minuter. De flesta verkar prata helt obehindrad engelska. Gatorna (åtminstone här i gamla stan) ser ut att vara så rena att man skulle kunna äta från dem. Och, som vanligt i Östeuropa: snabbt wifi utan strul.

Ryanair då? Ja, de levererar så klart också. Det är en lisa för själen efter vinterns och vårens alla flygstrul att åka med ett flyg som avgår på minuten på utsatt tid och landar likaså. Ja, eller egentligen innan utsatt tid. Vi är redan vid bagagebandet när vi skulle ha landat. Det gratis ”beslagtagna” handbagaget rullar ut på bandet nästan innan jag har hunnit fram. Himla smart grej egentligen. Otroligt mycket snabbare och smidigare att boarda ett plan utan att precis ALLA ska släpa på enorma väskor, som man sen ofelbart får i huvudet förr eller senare. Enda ”hjärtat i halsgropen” var när jag insåg att det var passkontroll på Skavsta! Något pass hade jag för en gångs skull inte med mig. Det var ju en resa inom EU och nationellt id-kort brukar räcka, eller hur är det nu med utanför Schengen…? Med bedjande blick släpptes jag igenom, och en googling visade sen att man numera faktiskt inte behöver pass till Kroatien. Den lokala passkontrollen tyckte inte alls det var något konstigt med mitt id istället för pass.

Irländsk logik i bagagevärlden

Mystiken tätnar kring Ryanairs nya bagageregler. Deras frågor och svar om bagage är verkligen uttömmande på ett nästan oroväckande sätt: Får man ta med smällkarameller? (nej), brudklänning (ja), lavinräddningsutrustning och fallskärm? (ja). Men mänskliga kvarlevor då? (Nej, bara på linjen mellan London och Knock (en liten vallfärdsort på Irland)). Aska av en anhörig får däremot medföras som handbagage. Ok, too much information, men någonstans bland alla dessa mycket hjälpfulla upplysningar finns faktiskt också ett stycke om hur mycket handbagage som får medföras.

Och här har Ryanair nu som mig veterligen enda bolag tagit fasta på det jag har sagt ända sen man började behöva betala för att checka in en väska. ”Jag vägrar betala för a) risken att bli av med min väska och att b) behöva vänta en evighet vid ett bagageband. Halva semestern går ju åt! Det vore mer logiskt att betala för att få ta ombord väskan på ett redan överfullt plan.” Japp, de har (tyvärr) läst mina tankar. Nu får man göra just det. En liten handväska får alla ha med sig, men sen är det bara de som köpt prioriterad ombordstigning, a 50-60 spänn så inte dyrt, som får ta med sig det stora handbagaget (55 cm x 40 cm x 20 cm) ombord. Resten blir av med det vid gaten och så får det åka med i bagageutrymmet, gratis. Hur detta funkar rent praktiskt återstår att se. Ser framför mig en hög med rullväskor vid gaten som lämnas kvar och återfås vid hemkomsten…

Fick sedan även ett pedagogiskt mail om bolagets ”nya politik (sic) för kabinväskor”. Något att tänka på inför valet. Skola och vård i all ära, men bagagepolitik vore ett nytt grepp! Jag skulle alla gånger rösta på den som lovar att ta bort vätskekontrollerna så man får ha med sig dricka på planet igen.

En sommarresa och en aprilresa bokade!

Ungefär samtidigt som alla ens vänner med febrigt glödande ögon börjar tjata om ”vad myyysigt att det snart är sommar!” kopplar ångesten ett allt hårdare grepp om min strupe. Slut på den mörka årstidens underbara kravlöshet. Nu ska det ”tas tillvara” på varenda kväll, varenda ledig dag, varenda solstråle. Man kan bli kallsvettig för mindre, men det gäller att tänka klart och inte gripas av panik. Inget lugnar själen så som en bokad resa. Att försöka boka in flyg och hotell under juli månad kan visserligen vara en pärs i sig, men desto skönare när det hela är avklarat. Nu är i alla fall sista veckan i juli bokad, ja eller flyget i alla fall: Korfu tur och retur, direktflyg med Norwegian. Samt några dagar på närbelägna Albanska rivieran, 30 min bort med färja. Jag och väninnan funderade först på att bila upp, eller ner, genom Albanien och över till Kroatien och flyga hem därifrån, men efterforskningar på den albanska trafiksituationen var minst sagt avskräckande. ”Värre än Georgien” enligt en vän som bilat i båda länderna. Jag minns med skräck chauffören som sms:ade samtidigt som han tittade i granntjejens telefon, raggade, rökte OCH gjorde livsfarliga omkörningar mellan kor och långtradare. Och Albanien är alltså VÄRRE?! Nej, en kort färjetur får räcka.

Georgien: Kor överallt på vägarna. Återstår att se hur Albanien är.

Så eftersom det var svårt att få till en sommarresa till Kroatien, och jag länge lockats av Ryanairs billiga direktflyg till Zadar, bokade jag en resa dit sista helgen i april istället. En löningshelg mindre i Stockholm i hysteriska vårtider, i utbyte mot en helg i ett nytt östland. Det är aldrig fel! De flesta verkar ha något nästan medfött hat mot Ryanair. Argumenten mot dem haglar så fort namnet nämns. Det kan handla om piloternas rättigheter, avståndet till Skavsta, obekväma stolar, otrevliga passagerare, bagagerestriktioner, med mera. Det hela kokar ner till att det känns lite ”sunkigare” än andra bolag. Men hallå, vi lever inte på 60-talet! Att flyga är på det stora hela en förnedrande upplevelse numera och kan man göra det så billigt som möjligt, så man har råd att trösta sig med ett schysst hotell vid ankomsten, desto bättre. Dessutom är lågprisflygen (till skillnad från de andra) nästan alltid i tid. Allt är lite effektivare, och att slippa Arlanda är bara ett plus i kanten. 30 minuter extra på bussen sparar man lätt in på kortare köer och avstånd på plats. Att det skulle vara så mycket dyrare att ta sig dit är också en uttjatad myt. 40 kr extra kostar flygbussen till Skavsta. Tar man bilen kostar det så klart lite mer i bensin men långtidsparkeringen ligger på gångavstånd och kostar en bråkdel mot Arlandas, så där går man nog plus i slutändan. Dock har Ryan från att ha varit riktigt generösa i flera år nu ändrat bagagereglerna till det sämre, så vi får väl se om jag sällar mig till hatkören efter aprilresan till Zadar!

Dricksens mysterium

Det här med dricks kan sätta myror i huvudet på den mest luttrade resenär. När man väl lyckats få grepp om hur mycket den nya valutan är värd ska man luska ut vilka yrkesgrupper som förväntar sig dricks och hur mycket. Det finns så klar olika guider till hjälp men man undrar ju hur dessa har totats ihop. Ja menar, frågar man tio svenskar om hur man dricksar i Sverige lär man få tio olika svar. De som jobbar i servicebranschen kommer att ha en helt annan syn på saken än gemene man. Enligt servitriser är att lämna för lite eller ingen dricks det mest oförskämda du kan göra, medan det i andra änden av spektret finns de som hårdnackat hävdar att man faktiskt aldrig behöver dricksa. Jag brukar hålla mig till följande grundregel: 10 procent på restaurangnotor i Europa, 20 procent i USA, runda uppåt i barer och taxi om man är nöjd med servicen. Sen har vi den här stackars hotellpersonalen. De duktiga killarna som springer med dina väskor när du just kommit av flyget och inte har en spänn på dig i lokal valuta. I bästa fall har du anskaffat växel innan hemresan och kan kompensera dem då, men det är inte säkert i dessa kontantlösa tider. Och i alla dessa dricksguider står det jämt hur mycket man ska lägga till städerskan. Får alltid extremt dåligt samvete när jag läser det. Jag har aldrig lagt en krona. Ja, hemskt jag vet, men som sagt går man ju inte runt med kontanter. Tar de swish tro?

En annan lite bakvänd huvudregel är att ju dyrare land/ställe desto mer förväntas i dricks. I USA ligger priserna på sina håll en bra bit över de svenska, men det är ingen ursäkt för att inte punga ut med de där extra 20 procenten. Det norra grannlandet Kanada är betydligt mer prisvärt och där förväntas du inte lägga mer än 15 procent. (I båda länderna är en bra kom-ihåg-regel att dubbla momsen, på runt 8 procent, som står på kvittot för att komma fram till en rimlig drickssumma.) Å andra sidan har du de riktigt billiga (fattiga) länderna i Östeuropa och Sydostasien där du skulle kunna dubbla notan och fortfarande känna att det var prisvärt, men där är det ingen som förväntar sig någon dricks egentligen. De blir bara glatt överraskade om man jämnar uppåt. Lite samma sak på olika typer av restauranger: På de där billiga syltorna där personalen antagligen jobbar häcken av sig för inga pengar alls anses det ofta ok att inte dricksa, medan det på på tjusigare etablissemang där personalen går med näsan i vädret och troligen har en rätt bra grundlön ses det som självklart att man ska lägga ännu mer på en redan saltad nota. Sen finns det undantagsländer som Japan där det är direkt oartigt att ge dricks var man är. Skönt och praktiskt!

Tokyo: alltid oklanderlig service, aldrig dricks.

One night in Frankfurt

Det känns som om jag befinner mig mitt i det där amerikanska tävlingsprogrammet ”Amazing Race”. Genom kryptiska ledtrådar ska de tävlande hitta fram till olika delmål i främmande miljöer. Det hela involverar mycket springande, irritation och att hålla ett getöga på motståndarna. Det gäller att inte fatta felaktiga beslut. Då hamnar man hopplöst på efterkälken.

I verkligheten har jag just landat på Frankfurts flygplats. Det är sen kväll. Hela flygplanet har missat sina anslutningsflyg på grund av okänd försening. (Snö i Frankfurt visar det sig sen). Skämtbolaget Air Dolomiti önskar oss en trevlig kväll och uppmanar dem som missat sina flyg (det vill säga alla) att gå till Lufthansas service desk. Den är så klart stängd, men vänta, nu springer några sällskap åt ett annat håll. Shit! Vad vet de som jag inte vet? Paniken stiger. Okej, förfrågningar visar att den öppna desken ligger utanför bagageutlämningen. Ny springtur, men försent. Kön till utdelning av hotellrum ringlar redan kilometerlång. Det är ju inte bara vårt flyg som har drabbats, och så här sent finns inga andra anslutningsflyg. Jag tänker att jag går och försöker boka om mitt nya flyg först istället. Har fått boardingkort på sms till första morgonflyget, men med tanke på att klockan nu närmar sig midnatt skulle jag hellre ta ett något senare flyg hem, om man nu får ett hotellrum dvs… Då hör jag en Lufthansa-dam instruera några andra frustrerade tävlande, förlåt, resenärer. Man måste tydligen ringa ett visst nummer för att boka om sin flight, och gällande hotell kan man även boka ett eget och sedan få pengarna tillbaka. Det låter lockande. Jag småspringer till Sheraton som är det närmaste (Läser visserligen i broschyren jag fått med mig på vägen att de bara ersätter kostnaden för ett trestjärnigt hotell. Nåja, det ska vi nog bli två om.) Sheraton är dock helt fullbokat. Jag får erkänna mig besegrad och lomma tillbaka till den officiella hotellkön. Vid det här laget är den dock obefintlig och snart har jag kuponger som berättigar mig till mat, två taxiresor och rum på ett hotell i Mainz, drygt två mil från flygplatsen… Något av en nitlott med andra ord. Men får jag bara tag på en taxi lite snabbt hinner jag ändå få några timmars sömn.

Detta med taxijakt är min starka gren. Snart sitter jag i en varm bil på väg mot okänt mål: Advena Europa Hotell. Tillbringar den knappt halvtimmeslånga taxifärden i telefonkö för att eventuellt försöka boka om biljetten, men ger upp. Det är bara att ställa klockan på 4.15 och bädda ner sig i det fräscha, ombonade lilla rummet.

Min taxi-tur står mig bi på morgonen. Jag träffar på en irländare i lobbyn som också ska till flygplatsen och, till skillnad från mig, har varit förutseende nog att förboka taxi. Jag får åka med. Gratis är det ju för oss båda med våra kuponger. Överallt på flygplatsen ligger nu människor och sover i olika hörn. Oklart om de a) inte fick hotellrum eller b) inte tyckte det var värt att åka långt bara för några timmars sömn. Spelets förlorare. Själv firar jag min relativa utsövdhet med att spendera min 10 euros matkupong på smörgås, juice och en croissant fylld med nutella (vilken fantastisk tysk uppfinning!).

Frukost på flygplatsen

Vallning, filmning och shopping i Florens

På temat att blanda gammalt och nytt (och högt och lågt). Detta är utsikten från provrummet i en budgetklädbutik…

Det talas mycket om manliga genier och deras muggiga kvinnosyn. Av detta är jag inte personligen drabbad men skulle vilja lyfta en annan aspekt: Vissa superintelligenta mäns oförmåga att förhålla sig till tid, och plats. Metoo have been waiting på en professor i ösregn mer än en gång. Alltmedan man i huvudet planerar om ett alltmer sprickande tidsschema. Det spelar ingen roll hur många förklarande mail man skickar i förväg. Det är alltid ett gäng lysande intellekt som inte vet när de ska vara var. Det är som att valla katter, men resultatet (i det här fallet tv-intervjuer) blir oftast bra ändå.

För er som legat sömnlösa kan jag meddela att bagaget kom fram, och de antika elledningarna stod pall för några kameror och lampor. Palatsets vaktmästare fortsatte guida med oförminskad entusiasm, trots våra bristande italienskakunskaper. Jag och kollegan inflikade våra ”oh” och ”ah” där det verkade passande. Mer omfattande sightseeing av Florens la jag på hyllan på grund av regn. Ett väder jag tar som en personlig förolämpning. Tur då att man hade ett femstjärnigt hotellrum att lägga upp fötterna i. På Hotel Regency ställs tofflor fram vid sängen till natten. Till frukosten serveras valfritt kaffe och färskpressad juice vid bordet. Naturligtvis kommer personalen ihåg vilket kaffe du föredrar. Buffén är något i hästväg.

Att sista natten byta från fem- till trestjärnigt är så klart en tuff omställning, men Hotel Davazatis personal blir i alla fall mina hjältar när de utan minsta protest låter mig checka ut 15.30 så jag kan åka direkt till flygplatsen utan att behöva driva omkring i Florensregnet.

Palazzo Medici Riccardi, betydligt mer spektakulärt på insidan än på utsidan

Inspelning vid kända Uffizierna. Lite läskigt när två kraftiga militärpoliser med dragna vapen kom emot oss här, men de ville bara kolla så de inte blev filmade.

På besök i renässansens födelseort

 

Det var praktiskt taget bara hem och vända och sedan iväg på nästa utlandsseminarie med jobbet. Landade i Florens i eftermiddags efter en ganska hetsig resa via Frankfurt. En timme på sig att byta mellan två europaflighter borde vara ok men efter en evighet i transferbuss in till terminalen, och sedan en ännu längre promenad till den nya gaten fick vi småspringa på slutet. Hann med marginal, men inte bagaget… ”Det lämnade de i Frankfurt” sa damen på Florens flygplats som om det vore den naturligaste sak i världen att göra. Som genom ett mirakel stod i alla fall den beställda chauffören fortfarande och väntade på oss när vi kom ut från Florens minimala flygplats efter alla dessa förseningar. Det blev direkttransport till möte på 1400-talspalatset där seminariet ska hållas. Bara en av fem personer på mötet talar hjälplig engelska vilket gör det hela lite mer komplicerat än de flesta möten men lokalerna är i alla fall så vackra att man tappar andan. Ännu roligare är det att dessa 1400-talssalar (vissa delar dock tillbyggda på 1600-talet) används som vanliga kontor. Man har skärmat av vissa hörn till kontorsplatser med plexiglas. Dessutom bor prefekten i de tre översta våningarna. När en av de icke engelsktalande vaktmästarna i palatset ska visa oss utsikten från taket passerar vi en helt vanlig modern dusch, med fönster ut mot den antika spiraltrappan. Onekligen en absurd syn. Man lever verkligen mitt i sin historia här. Hur det går att filma i en byggnad med medeltida el-standard får vi se imorgon! Om bagaget behagar dyka upp det vill säga, annars har vi större problem.

Pampig föreläsningssal

Utsikt från balkong högst upp i Palazzo Medici