Det känns som om jag befinner mig mitt i det där amerikanska tävlingsprogrammet ”Amazing Race”. Genom kryptiska ledtrådar ska de tävlande hitta fram till olika delmål i främmande miljöer. Det hela involverar mycket springande, irritation och att hålla ett getöga på motståndarna. Det gäller att inte fatta felaktiga beslut. Då hamnar man hopplöst på efterkälken.
I verkligheten har jag just landat på Frankfurts flygplats. Det är sen kväll. Hela flygplanet har missat sina anslutningsflyg på grund av okänd försening. (Snö i Frankfurt visar det sig sen). Skämtbolaget Air Dolomiti önskar oss en trevlig kväll och uppmanar dem som missat sina flyg (det vill säga alla) att gå till Lufthansas service desk. Den är så klart stängd, men vänta, nu springer några sällskap åt ett annat håll. Shit! Vad vet de som jag inte vet? Paniken stiger. Okej, förfrågningar visar att den öppna desken ligger utanför bagageutlämningen. Ny springtur, men försent. Kön till utdelning av hotellrum ringlar redan kilometerlång. Det är ju inte bara vårt flyg som har drabbats, och så här sent finns inga andra anslutningsflyg. Jag tänker att jag går och försöker boka om mitt nya flyg först istället. Har fått boardingkort på sms till första morgonflyget, men med tanke på att klockan nu närmar sig midnatt skulle jag hellre ta ett något senare flyg hem, om man nu får ett hotellrum dvs… Då hör jag en Lufthansa-dam instruera några andra frustrerade tävlande, förlåt, resenärer. Man måste tydligen ringa ett visst nummer för att boka om sin flight, och gällande hotell kan man även boka ett eget och sedan få pengarna tillbaka. Det låter lockande. Jag småspringer till Sheraton som är det närmaste (Läser visserligen i broschyren jag fått med mig på vägen att de bara ersätter kostnaden för ett trestjärnigt hotell. Nåja, det ska vi nog bli två om.) Sheraton är dock helt fullbokat. Jag får erkänna mig besegrad och lomma tillbaka till den officiella hotellkön. Vid det här laget är den dock obefintlig och snart har jag kuponger som berättigar mig till mat, två taxiresor och rum på ett hotell i Mainz, drygt två mil från flygplatsen… Något av en nitlott med andra ord. Men får jag bara tag på en taxi lite snabbt hinner jag ändå få några timmars sömn.
Detta med taxijakt är min starka gren. Snart sitter jag i en varm bil på väg mot okänt mål: Advena Europa Hotell. Tillbringar den knappt halvtimmeslånga taxifärden i telefonkö för att eventuellt försöka boka om biljetten, men ger upp. Det är bara att ställa klockan på 4.15 och bädda ner sig i det fräscha, ombonade lilla rummet.
Min taxi-tur står mig bi på morgonen. Jag träffar på en irländare i lobbyn som också ska till flygplatsen och, till skillnad från mig, har varit förutseende nog att förboka taxi. Jag får åka med. Gratis är det ju för oss båda med våra kuponger. Överallt på flygplatsen ligger nu människor och sover i olika hörn. Oklart om de a) inte fick hotellrum eller b) inte tyckte det var värt att åka långt bara för några timmars sömn. Spelets förlorare. Själv firar jag min relativa utsövdhet med att spendera min 10 euros matkupong på smörgås, juice och en croissant fylld med nutella (vilken fantastisk tysk uppfinning!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar