Vänliga avkrokar

Valladolid by day: Fina små hus och folkabubblor.
Produktionen av dem i Mexiko höll på till 2003, så en del är rätt nya

...and by night. Kyrka vid torget mitt i stan

                                   Ju längre bort från de mest upptrampade turist-stigarna vi kommer desto trevligare blir folk. Det blev två nätter i Valladolid, en av de större städerna i delstaten Yucatan. Överraskande få turister trots att den ligger mitt emellan två av de mest populära maya-lämningarna: Coba och Chichen Itza. Och trots ett bra utbud av hotell och restauranger, allt snyggt paketerat i pastellfärgade hus och lummiga innergårdar. Inte mycket krimskrams i affärerna utan mest habilt hantverk eller snorbilliga vardagsgrejer. Perfekt plats att komplettera semestergarderoben.

Ingen direkt strand i Bacalar men många badbryggor,
och väldigt blått vatten för att vara en sjö!

Igår kom vi till Bacalar, tre-fyra timmar med buss söder om Tulum. Liten ort känd för sin fina lagun/sjö. Här har vi för första gången mött den där riktigt hjärtliga mexikanska attityden som jag är van vid sedan tidigare vistelser. Till exempel när man vad som känns som mitt i natten kliver av bussen mitt på en lerig grusväg och möter vänlig taxichaufför som skjutsar till hotellet för en spottstyver, trots att han redan har en passagerare (ung tjej. Vi skulle nog inte kliva in i taxi om en okänd man redan satt där...) Hotellpersonal som gärna ringer runt och hjälper oss med vidare resor.

Vår utsikt från hotellet i Bacalar. Nu är man verkligen mitt i djungeln!
Kacklet från fåglar är ibland nästan öronbedövande

Restaurangpersonal som delar med sig av sina hemliga recept, med mera, med mera. Det hela smittar av sig på övriga turister också. Man småpratar med de man möter på ett annat sätt än på större orter. Därmed inte sagt att Bacalar är litet. Vi hade nog en bild av att det bara skulle vara en gata längs en sjö men det hela sträcker sig många kvarter inåt land med trevlig park i mitten och en uppsjö små barer och restauranger. Igår hamnade vi på en fransk (!) restaurang. De gjorde ingen reklam om att vara franska men en blick på menyn visade att inte var det mycket mexikanskt i alla fall, och mycket riktigt visade sig ägarna vara fransmän. Åt en underbar grillad tonfisk med liten potatisgratäng, vitlökssås och grillade grönsaker. Skönt med en paus från alla tacos!
Imorgon blir det bussresa till Belize och färja till den av Madonna omsjungna ön: La isla bonita aka Ambergris Caye och semesterorten San Pedro. Efter mycket googlande och rundfrågning om båtar och bussar som går/inte går (Ni som har varit i Latinamerika vet vad jag menar) fick jag tips om ett hotell här i närheten som ordnar utflykter till Belize. Jovisst, för 300 pix går det en (förhoppningsvis hyfsat lyxig) buss från hotellet i fråga, frukost ingår, direkt till hamnen i Belize varifrån färja går. Skönt att vara på gruppresa, förhoppningsvis. Hotell med wifi bokat i San Pedro så återkommer därifrån med rapport.

Från gentrifierad strand till det koloniala inlandet

Solbäddar vid vårt strandhotell: Hip Hotel

Dagens djur: Åsna som slitit sig och går lös på strandbarens menyer
Här har den lugnat sig och hälsar på pojke med hink

Efter fem dagar i Tulum är kameran överfull av bilder på kritvit sand, med och utan palmer, med och utan folk. Och glittrande turkost vatten så klart. Detta är onekligen en av de finaste stränder jag sett. Hotell-zonen lever upp till sitt exklusiva rykte. Här flanerar de med diskreta och snygga kläder, jämn solbränna och smala kroppar. Alla vill vara hippies, rika hippies. Priserna är plötsligt på Sverigenivå. Eco-chich är kodordet, men ska man vara cynisk används det mest för att förklara dåligt internet och liknande. Hotell-zonen är vad jag förstår inte ansluten till el- eller vattennätet utan det förstnämnda produceras genom ständigt surrande egna generatorer på varje hotell, och vattnet transporteras med en ständig ström av vattentruckar, och är ej drickbart. Dricksvatten finnes i små flaskor Evian som man får gratis en om dagen, eller som köpes i restauranger för en femtiolapp. Det hela känns inte jätteekologiskt om du frågar mig.... Området utforskas lättast genom en promenad längs stranden där mer eller mindre exklusiva hotell ligger på rad, alla lika diskreta som sina gäster. Det är inga jättekomplex som tornar upp sig utan väldesignade två- eller trevåningsbungalows, alla med tillhörande restauranger och solstolar. Man kan även gå längs hotell-zonen på "huvudgatan" som egentligen är en smal grusväg och allt annat än gåvänlig, men här finns många gulliga små affärer, befriade från krims-krams och fyllda med svindyra handplockade varor: hantverk, kläder, etc.

Dagens motion: Klättrade upp för 42 meter hög mayapyramid

Nu har vi dock begett oss inåt landet för att se "det riktiga Mexiko". Våra plånböcker tackar oss definitivt för detta. Nu är en restaurangmiddag nere på runt hundringen igen. Har idag tittat på Maya-ruiner i Coba och checkat in på hotell i koloniala staden Valladolid, ca två timmar med buss från Tulum. Bussar och rent generellt transporter i Mexiko är lite som Schrödingers katt. De både finns och inte finns, beroende på var man frågar, tills de dyker upp, eller inte. Tricket är att fråga så nära inpå avgångstid och -plats som möjligt. Idag hade vi tur. Morgonbuss från Tulum gick 10.30, inte 20 minuter innan som utlovat. I så fall hade vi missat den. Framme i Coba 40 min senare. Lyckades sen fånga en eftermiddagsbuss vidare till Valladolid. Tricket var att vinka frenetiskt, då det var en buss utan regelrätta hållplatser. 

Ruiner, strand och gnagare i Tulum

Ruiner + strand. Tulums mest fotograferade vy.
Tyvärr var denna del av stranden av okänd anledning avstängd

Som tur var fanns det mer vit sand inte långt därifrån

Snart är det på dagen 20 år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Mexiko. Våren 1997 hälsade jag på en väninna som jag lärt känna i England och hennes familj i Mexiko City. Ett år senare flyttade jag till Torreón i norra Mexiko och arbetade där som engelsklärare i ett halvår. Det kom att bli som ett andra hemland och jag återvände flera gånger under tidigt 2000-tal för att hålla kontakten med mina vänner där. Så långt söderut i Mexiko som jag nu befinner mig kom jag docka aldrig då, men mycket känner man igen. Maten så klart, även om den är lite mer varierad här med mycket fisk och skaldjur på menyn, någon man helst skulle undvika i öknen där jag bodde förut. Dåliga vägar, trots att det ständigt verkar pågå vägarbetsprojekt med en väldig massa folk inblandade. Hjälpsamma människor, även om de här i turistområdena ibland är lite ”turisttrötta”. En betydande skillnad mellan nord och syd är dock kaffet. Norra Mexiko hade kaffe värre och blaskigare än i USA. Här i tropiska Mexiko är det ungefär som hemma, om inte bättre.

Jag och min väninna Robyn från Kanada (också det ett kärt återseende. Vi hade inte

Har också spanat på söta agutier på ödetomten bredvid hotellet.
Lustigt tropiskt djur som ser ut som en korsning mellan råtta, marsvin och hare

träffats på tio år!) har nu checkat in i på MangoHotel i Tulum i en mycket fin penthouselägenhet med två terrasser. Igår sprang vi på de kända Maya-ruinerna på stranden här i Tulum, en tiominuters taxiresa från centrum där vi bor. Tänkte egentligen bara hänga på stranden men tog en promenad och insåg att vi var precis vid ruinerna så kunde lika gärna ta en sväng och trängas med gruppreseturisterna där innan ett dopp i havet.
Stranden i Tulum ligger som sagt en bit från själva stan och är som vi förstått det uppdelad i två områden: ett som börjar med ruinerna och fortsätter med enklare boenden, serveringar och allmän strand, och en annan del med lite finare hotell och även där (förhoppningsvis) diverse restauranger. Dit ska vi bege oss imorgon för två nätter på ett annat hotell så mer om det sen.

Framme i Mexiko!

18 timmar från dörr till dörr. Det är inte illa när man betänker de enorma kontrasterna. Kl. 6 imorse klev jag in i bilen på Stora Essingen. Plus 2 grader och så mörk och rå som bara en snölös vintermorgon kan vara. Vid 17.30 lokal tid sitter jag på en veganinspirerad uteservering på den turistiga huvudgatan i Playa del Carmen och smuttar på en nyttig juice som heter något med "hydrating" (innehåll: gurka, apelsin och grape). Tänkte att jag kunde behöva det efter ca 13 timmar i ett aluminiumrör, Vings Airbus 330 närmare bestämt. Något imunförsvarshöjande vore iofs också på sin plats. Det verkar som om folk är sjukare än någonsin när de ska ut och flyga. Det hostades, nystes och snörvlandes utan dess like. Den överviktige mannen tvärs över gången lät allvarligt talat som om han höll på att dö av sin hosta. Och så blev jag så klart placerad mitt i tre rader av barnfamiljerna från helvetet. Tröstade mig med att mitt helvete bara varade i x antal timmar, medan de har barnskrik kring sig i ytterligare några år...
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!

Pudrig sval sand efter solnedgång, och vatten som kändes varmare än sanden!

Emoji-analfabet

När jag och sms-funktionen var i vår ungdom skrev jag alla sms med stora bokstäver. Funktionen med att byta mellan stora och små var krånglig. Det var tillräckligt jobbigt att knappa fram alla bokstäver med bara nio knappar. Sen fick jag lära mig att det där betydde att man ”skrek”, och vid det laget hade jag väl ändå skaffat någon modernare lur, men fortfarande är vi långt från smartfånarnas tidevarv. Sen började det här med tre prickar. Var och varannan sms-mening avslutades med dessa förhatliga prickar och tjejgängen satt med pannorna i djupa veck. Tre prickar från en kille kunde betyda precis vad som helst. ”Ska vi ta en drink…”, ”Kul att ses sist…”, ”Ha det så bra…” Tolkningsmöjligheterna var oändliga. Sedan kom smileysarna, det vill säga: :), :( eller ;). Då blev det lite lättare. Avsändaren var antingen mystisk …, glad :), ledsen :( eller flirtig ;). Inga konstigheter, och där någonstans i den tekniska revolutionen hamnade jag i åldern då man slutar analysera sms. Vilket var en himla tur för sen hände det grejer. Textmeddelandena började så smått fyllas av bilder, så kallade emojis. För en ordnörd som mig är de fullständigt obegripliga. Jag ser ju vad de föreställer, men hur använder man denna betydelse i ett sms? Ibland tänker jag att jag ska ta tjuren vid hornen och i alla fall infoga en smiley, som inte består av kolon och parentes. Men jag räknar till minst nio (!) glada gubbar. De skrattar med eller utan tårar. Med stängda eller öppna ögon. Så tänderna syns, eller inte. Med huvudet på sned. Vad är betydelseskillnaden?! vill ju vän av ordning gärna veta. Jag börjar känna mig som om jag har aspberger. Jag kan inte läsa av dessa gula gubbars känslor, och hur speglar de mina känslor över ett skojigt sms, och hur tolkas de av mottagaren? (Ok, rättelse till det nyss skrivna. Var just inne på min whatsapp-app för att kontrollräkna, och där finns ett 20-tal glada gubbar till…) Och detta är bara de leende och skrattade symbolerna. Det finns också ett otal andra ”känslor”. 20 nyanser av arg så klart, men även några som antingen gråter eller svettas, oklart vilket, och några som är blå i pannan (huvudvärk?). Sen spårar det ur fullständigt och man hittar allt från en glad bajskorv till en glad alien. I mitt stilla sinne funderar jag på när och hur jag skulle kunna använda dessa. Roliga att bläddra bland är också alla övriga bilder. Allt från yrken till sporter, mat, fordon och byggnader finns representerade. Det är en helt ny värld, men jag förstår fortfarande inte riktigt hur man skulle kunna kombinera begripliga meddelanden med deras hjälp. Utrymmet för missförstånd känns däremot oändligt. Jag har vågat mig på att lägga till en julgran i julhälsningar och champagneglas i nyårshälsningar men allt därutöver känns som djupt vatten. Jag är nog helt enkelt för fyrkantig för detta flummiga kommunikationssätt. Dock fick jag 16 rätt på denna frågesport om emoji-betydelser, så det kanske finns hopp! Vore också bra om Comviq-reklamen fortsätter med sin roliga ”kurs” i ämnet. Sen finns det alltid emojipedia.org, där vissa frågetecken rätas ut.

En bild säger mer än tusen ord sägs det och det stämmer nog, frågan är bara vilka tusen ord...

Död, döende eller bara trött? Väldigt förvånad kanske? Någon som blev så överraskad att hen fick en hjärtattack?

Reseåret 2016

Hade förmånen att få spela in ett seminarium på vackra Svenska Institutet i Rom

2016 blev året utan vintersolresa. Mycket påfrestande, så det gör jag inte om. Två veckor i södra Mexiko är redan bokade. Avresa 24 januari.

Däremot prickade jag av inte mindre än fyra nya länder i Europa: Serbien, Malta, Island och Tjeckien. Så nu är jag om jag har räknat rätt uppe i 47 besökta länder totalt. En bra bit kvar till Club 100 med andra ord. Men det är bara att jobba på.

Utsikt från den enorma borgen/parken Kalemegdan mitt i Belgrad

Vintern 2016 var som sagt reselös men i mars blev det kombinerad jobb-, semester- och jobbresa till Oxford, London och Rom. Inga favoritställen direkt men Rom minus turistandet var helt klart uthärdligt. Fint hotell, god mat, milt klimat och taxibilar som tog kort så vi slapp befatta oss med kollektivtrafiken.

Den varmaste långhelgen i maj gav vi oss av till Belgrad, där det var om möjligt ännu varmare än hemma och kryllade av svenskar. En vänlig stad på gränsen mellan öst och syd. Av alla årets resmål är nog detta det jag helst skulle rekommendera om jag var tvungen att välja ett.

Utsikt från bärnstensmuseet i Gdansk 

Sommarens utlandsresa gick till Gdansk och Malta. Gdansk kommer på god andraplats över årets favoritstäder, men så är jag ju obotlig Polenfantast också. I-landsstandard med u-landspriser kan man sammanfatta det mesta i detta land med. Medan Malta är ungefär tvärtom… Nejdå, så illa är det inte, men maten är nog den sämsta i Europa. Folk gick omkring med pizzakartonger överallt och tillslut förstod vi varför. Det var typ det enda som var ätbart. Men mot slutet av veckan lyckades vi faktiskt hitta ett par riktigt bra restauranger.

Malta har, tack vare bristen på stränder, ett av Europas renaste badvatten

Dramatiska väderomslag i Reykjavik

Solnedgång över floden Moldau, Prag

Under hösten klämdes två weekendresor in, eller snarare ”mitt i veckan-resor” eftersom pojkvännens schema sällan innehåller lediga helger. Först ett par dagar i gulliga Reykjavik i oktober. Eländigt väder vilket gör att vi detaljstuderar alla museer men just inte så mycket annat. Det hela känns mycket exotiskt på grund av att det av någon anledning inte finns några internationella kedjor, förutom (av lika outgrundlig anledning) Dunkin’ Donuts. Betydligt mera ”mainstream” är det i Prag. Är vi i Disneyland eller en stad? Det är oklart, men ölen är mycket god och billig så antagligen det sistnämnda. Det är också lite mycket stripklubbar för att vara riktigt Disney.

Goda grannar

Härom kvällen strax efter elva satte vi oss upp med ett ryck i sängen. Någon borrade eller sågade i vårt kök, eller så lät det i alla fall. Det är skönt att bo i en etta i sådana situationer, så det räcker med en blick för att konstatera att lägenheten är tom. Det måste ha varit en granne som valt en udda tid för hantverkande. Ljudet pågår bara några minuter, följs av lite bankande och sen lägger sig tystnaden igen. Tänker inte mer på det förrän dagen efter. Nytt ljud. Ett svagt surrande men nu från dörren. Aha, det är vår ringklocka. Öppnar för en ung tjej med förlägen uppsyn. ”Alltså jag ringer på hos alla här för att fråga om igår.” Lättad kunde jag säga att jag var oskyldig och gemensamt beklagade vi oss över den okända förövaren. ”Vilket oskick!”

Men när jag stängt efter henne förbyts lättnaden i oro. Om fem minuters ospecificerat elverktygsanvändande en sen måndagskväll resulterade i en smärre brottsutredning hur skulle grannreaktionen då bli på en fest, med lite musik, kanske någon högröstad gäst i trappen? Hur mycket stör det om man vid upprepade tillfällen duschar sent? Tittar på TV efter midnatt? Inser att jag hör till gruppen som oroas mer av ljudkänsliga grannar än av ljudliga grannar. Dessvärre är man i dagens bostadsrätter ofta omgivna av både och. Visst finns det skräckexempel på långvariga renoveringsprojekt som i många fall slutar med hål i väggen från grannen (kommer på rak arm på två fall där vänner drabbats av just hålproblemet) eller fester på konstiga tider, och då menar jag inte helger. Under ett av mina tidigare boenden låg föreningens festlokal, som tydligen störde grannarna, och den hyrdes istället ut som kontor. Grejen var bara den att de killar som ”jobbade” där hade fest typ varje torsdag och söndag natt…

Glada tillrop på "grannlapp" inför några vänners inflyttningsfest

De som har vuxit upp i hus saknar kanske både tolerans för okända och oönskade ljud och känsla för när det är dags att sänka bashögtalaren. Det mesta torde dock gå att lösa med först och främst normalt tålamod. Fem-tio minuters oljud kanske de flesta kan stå ut med, även på udda tider. Mer långvariga störningsmoment får man så gott det går försöka informera grannarna om via lapp eller annat. Hade en vän som inför en fest la lappar med öronproppar i de närmastes brevlådor och fick en cd med en av grannarnas favoritlåtar som svar. När jag flyttade in i min första egna lya skrev jag sedvanlig ”säg till om vi stör”-lapp med tillägget ”kom gärna förbi”. Döm om min förvåning när tre av mina äldre grannar faktiskt dök upp. När jag flyttat till Söder fick jag intrycket att en del av grannarna tittade lite för djupt i flaskan så vågade aldrig skriva det där tillägget. Nu ångrar jag det faktiskt. Speciellt efter helgens glöggfest hos en väninna, där drygt hälften av de trevliga gästerna var grannar. Då kan man vara ganska så säker på att slippa klagomål!