Ruiner, strand och gnagare i Tulum

Ruiner + strand. Tulums mest fotograferade vy.
Tyvärr var denna del av stranden av okänd anledning avstängd

Som tur var fanns det mer vit sand inte långt därifrån

Snart är det på dagen 20 år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Mexiko. Våren 1997 hälsade jag på en väninna som jag lärt känna i England och hennes familj i Mexiko City. Ett år senare flyttade jag till Torreón i norra Mexiko och arbetade där som engelsklärare i ett halvår. Det kom att bli som ett andra hemland och jag återvände flera gånger under tidigt 2000-tal för att hålla kontakten med mina vänner där. Så långt söderut i Mexiko som jag nu befinner mig kom jag docka aldrig då, men mycket känner man igen. Maten så klart, även om den är lite mer varierad här med mycket fisk och skaldjur på menyn, någon man helst skulle undvika i öknen där jag bodde förut. Dåliga vägar, trots att det ständigt verkar pågå vägarbetsprojekt med en väldig massa folk inblandade. Hjälpsamma människor, även om de här i turistområdena ibland är lite ”turisttrötta”. En betydande skillnad mellan nord och syd är dock kaffet. Norra Mexiko hade kaffe värre och blaskigare än i USA. Här i tropiska Mexiko är det ungefär som hemma, om inte bättre.

Jag och min väninna Robyn från Kanada (också det ett kärt återseende. Vi hade inte

Har också spanat på söta agutier på ödetomten bredvid hotellet.
Lustigt tropiskt djur som ser ut som en korsning mellan råtta, marsvin och hare

träffats på tio år!) har nu checkat in i på MangoHotel i Tulum i en mycket fin penthouselägenhet med två terrasser. Igår sprang vi på de kända Maya-ruinerna på stranden här i Tulum, en tiominuters taxiresa från centrum där vi bor. Tänkte egentligen bara hänga på stranden men tog en promenad och insåg att vi var precis vid ruinerna så kunde lika gärna ta en sväng och trängas med gruppreseturisterna där innan ett dopp i havet.
Stranden i Tulum ligger som sagt en bit från själva stan och är som vi förstått det uppdelad i två områden: ett som börjar med ruinerna och fortsätter med enklare boenden, serveringar och allmän strand, och en annan del med lite finare hotell och även där (förhoppningsvis) diverse restauranger. Dit ska vi bege oss imorgon för två nätter på ett annat hotell så mer om det sen.

Framme i Mexiko!

18 timmar från dörr till dörr. Det är inte illa när man betänker de enorma kontrasterna. Kl. 6 imorse klev jag in i bilen på Stora Essingen. Plus 2 grader och så mörk och rå som bara en snölös vintermorgon kan vara. Vid 17.30 lokal tid sitter jag på en veganinspirerad uteservering på den turistiga huvudgatan i Playa del Carmen och smuttar på en nyttig juice som heter något med "hydrating" (innehåll: gurka, apelsin och grape). Tänkte att jag kunde behöva det efter ca 13 timmar i ett aluminiumrör, Vings Airbus 330 närmare bestämt. Något imunförsvarshöjande vore iofs också på sin plats. Det verkar som om folk är sjukare än någonsin när de ska ut och flyga. Det hostades, nystes och snörvlandes utan dess like. Den överviktige mannen tvärs över gången lät allvarligt talat som om han höll på att dö av sin hosta. Och så blev jag så klart placerad mitt i tre rader av barnfamiljerna från helvetet. Tröstade mig med att mitt helvete bara varade i x antal timmar, medan de har barnskrik kring sig i ytterligare några år...
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!

Pudrig sval sand efter solnedgång, och vatten som kändes varmare än sanden!

Emoji-analfabet

När jag och sms-funktionen var i vår ungdom skrev jag alla sms med stora bokstäver. Funktionen med att byta mellan stora och små var krånglig. Det var tillräckligt jobbigt att knappa fram alla bokstäver med bara nio knappar. Sen fick jag lära mig att det där betydde att man ”skrek”, och vid det laget hade jag väl ändå skaffat någon modernare lur, men fortfarande är vi långt från smartfånarnas tidevarv. Sen började det här med tre prickar. Var och varannan sms-mening avslutades med dessa förhatliga prickar och tjejgängen satt med pannorna i djupa veck. Tre prickar från en kille kunde betyda precis vad som helst. ”Ska vi ta en drink…”, ”Kul att ses sist…”, ”Ha det så bra…” Tolkningsmöjligheterna var oändliga. Sedan kom smileysarna, det vill säga: :), :( eller ;). Då blev det lite lättare. Avsändaren var antingen mystisk …, glad :), ledsen :( eller flirtig ;). Inga konstigheter, och där någonstans i den tekniska revolutionen hamnade jag i åldern då man slutar analysera sms. Vilket var en himla tur för sen hände det grejer. Textmeddelandena började så smått fyllas av bilder, så kallade emojis. För en ordnörd som mig är de fullständigt obegripliga. Jag ser ju vad de föreställer, men hur använder man denna betydelse i ett sms? Ibland tänker jag att jag ska ta tjuren vid hornen och i alla fall infoga en smiley, som inte består av kolon och parentes. Men jag räknar till minst nio (!) glada gubbar. De skrattar med eller utan tårar. Med stängda eller öppna ögon. Så tänderna syns, eller inte. Med huvudet på sned. Vad är betydelseskillnaden?! vill ju vän av ordning gärna veta. Jag börjar känna mig som om jag har aspberger. Jag kan inte läsa av dessa gula gubbars känslor, och hur speglar de mina känslor över ett skojigt sms, och hur tolkas de av mottagaren? (Ok, rättelse till det nyss skrivna. Var just inne på min whatsapp-app för att kontrollräkna, och där finns ett 20-tal glada gubbar till…) Och detta är bara de leende och skrattade symbolerna. Det finns också ett otal andra ”känslor”. 20 nyanser av arg så klart, men även några som antingen gråter eller svettas, oklart vilket, och några som är blå i pannan (huvudvärk?). Sen spårar det ur fullständigt och man hittar allt från en glad bajskorv till en glad alien. I mitt stilla sinne funderar jag på när och hur jag skulle kunna använda dessa. Roliga att bläddra bland är också alla övriga bilder. Allt från yrken till sporter, mat, fordon och byggnader finns representerade. Det är en helt ny värld, men jag förstår fortfarande inte riktigt hur man skulle kunna kombinera begripliga meddelanden med deras hjälp. Utrymmet för missförstånd känns däremot oändligt. Jag har vågat mig på att lägga till en julgran i julhälsningar och champagneglas i nyårshälsningar men allt därutöver känns som djupt vatten. Jag är nog helt enkelt för fyrkantig för detta flummiga kommunikationssätt. Dock fick jag 16 rätt på denna frågesport om emoji-betydelser, så det kanske finns hopp! Vore också bra om Comviq-reklamen fortsätter med sin roliga ”kurs” i ämnet. Sen finns det alltid emojipedia.org, där vissa frågetecken rätas ut.

En bild säger mer än tusen ord sägs det och det stämmer nog, frågan är bara vilka tusen ord...

Död, döende eller bara trött? Väldigt förvånad kanske? Någon som blev så överraskad att hen fick en hjärtattack?

Reseåret 2016

Hade förmånen att få spela in ett seminarium på vackra Svenska Institutet i Rom

2016 blev året utan vintersolresa. Mycket påfrestande, så det gör jag inte om. Två veckor i södra Mexiko är redan bokade. Avresa 24 januari.

Däremot prickade jag av inte mindre än fyra nya länder i Europa: Serbien, Malta, Island och Tjeckien. Så nu är jag om jag har räknat rätt uppe i 47 besökta länder totalt. En bra bit kvar till Club 100 med andra ord. Men det är bara att jobba på.

Utsikt från den enorma borgen/parken Kalemegdan mitt i Belgrad

Vintern 2016 var som sagt reselös men i mars blev det kombinerad jobb-, semester- och jobbresa till Oxford, London och Rom. Inga favoritställen direkt men Rom minus turistandet var helt klart uthärdligt. Fint hotell, god mat, milt klimat och taxibilar som tog kort så vi slapp befatta oss med kollektivtrafiken.

Den varmaste långhelgen i maj gav vi oss av till Belgrad, där det var om möjligt ännu varmare än hemma och kryllade av svenskar. En vänlig stad på gränsen mellan öst och syd. Av alla årets resmål är nog detta det jag helst skulle rekommendera om jag var tvungen att välja ett.

Utsikt från bärnstensmuseet i Gdansk 

Sommarens utlandsresa gick till Gdansk och Malta. Gdansk kommer på god andraplats över årets favoritstäder, men så är jag ju obotlig Polenfantast också. I-landsstandard med u-landspriser kan man sammanfatta det mesta i detta land med. Medan Malta är ungefär tvärtom… Nejdå, så illa är det inte, men maten är nog den sämsta i Europa. Folk gick omkring med pizzakartonger överallt och tillslut förstod vi varför. Det var typ det enda som var ätbart. Men mot slutet av veckan lyckades vi faktiskt hitta ett par riktigt bra restauranger.

Malta har, tack vare bristen på stränder, ett av Europas renaste badvatten

Dramatiska väderomslag i Reykjavik

Solnedgång över floden Moldau, Prag

Under hösten klämdes två weekendresor in, eller snarare ”mitt i veckan-resor” eftersom pojkvännens schema sällan innehåller lediga helger. Först ett par dagar i gulliga Reykjavik i oktober. Eländigt väder vilket gör att vi detaljstuderar alla museer men just inte så mycket annat. Det hela känns mycket exotiskt på grund av att det av någon anledning inte finns några internationella kedjor, förutom (av lika outgrundlig anledning) Dunkin’ Donuts. Betydligt mera ”mainstream” är det i Prag. Är vi i Disneyland eller en stad? Det är oklart, men ölen är mycket god och billig så antagligen det sistnämnda. Det är också lite mycket stripklubbar för att vara riktigt Disney.

Goda grannar

Härom kvällen strax efter elva satte vi oss upp med ett ryck i sängen. Någon borrade eller sågade i vårt kök, eller så lät det i alla fall. Det är skönt att bo i en etta i sådana situationer, så det räcker med en blick för att konstatera att lägenheten är tom. Det måste ha varit en granne som valt en udda tid för hantverkande. Ljudet pågår bara några minuter, följs av lite bankande och sen lägger sig tystnaden igen. Tänker inte mer på det förrän dagen efter. Nytt ljud. Ett svagt surrande men nu från dörren. Aha, det är vår ringklocka. Öppnar för en ung tjej med förlägen uppsyn. ”Alltså jag ringer på hos alla här för att fråga om igår.” Lättad kunde jag säga att jag var oskyldig och gemensamt beklagade vi oss över den okända förövaren. ”Vilket oskick!”

Men när jag stängt efter henne förbyts lättnaden i oro. Om fem minuters ospecificerat elverktygsanvändande en sen måndagskväll resulterade i en smärre brottsutredning hur skulle grannreaktionen då bli på en fest, med lite musik, kanske någon högröstad gäst i trappen? Hur mycket stör det om man vid upprepade tillfällen duschar sent? Tittar på TV efter midnatt? Inser att jag hör till gruppen som oroas mer av ljudkänsliga grannar än av ljudliga grannar. Dessvärre är man i dagens bostadsrätter ofta omgivna av både och. Visst finns det skräckexempel på långvariga renoveringsprojekt som i många fall slutar med hål i väggen från grannen (kommer på rak arm på två fall där vänner drabbats av just hålproblemet) eller fester på konstiga tider, och då menar jag inte helger. Under ett av mina tidigare boenden låg föreningens festlokal, som tydligen störde grannarna, och den hyrdes istället ut som kontor. Grejen var bara den att de killar som ”jobbade” där hade fest typ varje torsdag och söndag natt…

Glada tillrop på "grannlapp" inför några vänners inflyttningsfest

De som har vuxit upp i hus saknar kanske både tolerans för okända och oönskade ljud och känsla för när det är dags att sänka bashögtalaren. Det mesta torde dock gå att lösa med först och främst normalt tålamod. Fem-tio minuters oljud kanske de flesta kan stå ut med, även på udda tider. Mer långvariga störningsmoment får man så gott det går försöka informera grannarna om via lapp eller annat. Hade en vän som inför en fest la lappar med öronproppar i de närmastes brevlådor och fick en cd med en av grannarnas favoritlåtar som svar. När jag flyttade in i min första egna lya skrev jag sedvanlig ”säg till om vi stör”-lapp med tillägget ”kom gärna förbi”. Döm om min förvåning när tre av mina äldre grannar faktiskt dök upp. När jag flyttat till Söder fick jag intrycket att en del av grannarna tittade lite för djupt i flaskan så vågade aldrig skriva det där tillägget. Nu ångrar jag det faktiskt. Speciellt efter helgens glöggfest hos en väninna, där drygt hälften av de trevliga gästerna var grannar. Då kan man vara ganska så säker på att slippa klagomål!

Prag - östeuropas London

Här betas det av europeiska huvudstäder på löpande band. För en dryg månad sedan isiga Reykjavik och nu i veckan mildare Prag. Huvudstad i ytterligare ett av dessa länder som inte fanns när jag var liten: Tjeckien, anno 1993.

Julmarknad vid det kända astronomiska uret

Jag hade förstått av förhandstipsen att Prag var ”turistigt” med dålig mat och billig öl. Det stämde ganska väl med mina egna observationer. Man tror man är smart som åker dit en onsdag i början av december. Jag menar det är inte en solig långhelg i maj direkt. Taxichauffören är också lättad när han kör oss till vårt boende. ”Det är inte alls så mycket turister nu. Det är mycket mer på helgerna. Då kommer det busslaster från hela Europa.” Så klart, Prag är ju Europas geografiska motsvarighet till t-centralen. Ganska i mitten av allt. Men när man sedan går ut för att spatsera i gamla stan undrar man: Kan det verkligen bli ”värre”? Inte ens i London har jag sett så mycket turister eller en plats som är så fullständigt anpassad till turism. Det är som ett Disneyland för vuxna. Första kvarteret är okej. Folkmassan trycker en framåt i lagom takt och man kan kika in i de gulliga butikerna. Åh, vilka vackra kristallglas. Ah, glasprydnader. Sedan massa coola väskor och annat lädergods. Hm, kan cannabisvodka vara något att ta med hem? Nja. Här och var bryts butiksraden av ställen som säljer lustiga strutar och andra sötsaker, eller irländska pubar, eller gulasch-restauranger, med stora färgbilder på maten så klart. För dem som varken är shoppingsugna eller hungriga finns thaimassageställen som säkert kan erbjuda flera olika typer av massage… Det var första kvarteret det. Nästa kvarter upprepas alltihop. Man svänger runt ett hörn, allt upprepas. Tillslut är man helt yr. Har vi inte gått förbi den här glasaffären? Hade massagesalongen verkligen fisk-spa nyss? Nehej, det är en annan. Lägg medeltida stadsplanering och oändliga horder med folk på detta, samt tidig skymning och som sagt billig öl… Det är som en mardröm. En vacker mardröm med trevliga människor, men ändå.

Utsikt över bortre delen av stan, med sitt slott på en kulle.
Som sagt, hela staden känns lite Disney-inspirerad...

Det är turism på en aldrig tidigare skådad nivå. Man kan även ta sig runt på roliga sätt. Segway är poppis. Häst och vagn så klart men man kan också hyra nyproducerade veteranbilar att köras runt i. En annan aktivitet är att det finns museer för alla möjliga böjelser: Tortyr, sex eller Apple, för att bara nämna några. Ta ett obskyrt ämne så lovar jag att det finns ett museum om det i Prag.

Turister älskar att gå på broar, så även här på Karluv most
som leder mellan gamla stan och slottet

Maten då? Tja, det kunde ha varit värre. Efter ett halvår i Riga har jag lärt mig att man måste lusläsa online-rekommendationer. Det är inte bara att snubbla in på första bästa färgbildsställe och tro att man ska få nåt gott. Tripadvisor korsrefererades med Google. Vi kom fram till att top-tio på Tripadvisor nästan alltid är fullsatt så satsade på Google-recensionerna. Hittade en italiensk restaurang som var en riktig fullträff. Enda minuset var att vi hamnade på rökvadelningen, så kläderna luktar fortfarande fimp. Tyvärr var det få restauranger med inhemsk mat som fått höga betyg men vi hann med några spontanbesök på tjeckiska turistkrogar med friterade saker och potatis i olika skepnader också. Helt ok, och när allt kostar en spottstyver och sköljs ner med god öl kan man inte klaga. Bara att vara skyddad från gatans zombieliknande turisthorder gjorde en tacksam. På vägen hem vid 23-snåret var det fortfarande fullsmockat i de butiker som höll öppet, och guidade grupper gick lydigt runt och spanade på vackra fasader. Klockan 23, en kylig onsdagsnatt i december. Prag är staden där turismen ständigt pågår. Spåren av vardagsliv är få.

Mellanrättseländet

Det var inte länge sen som ”mellanrätter” betydde ett enklare och billigare alternativ till den vanliga huvudrätten på många av Stockholms krogar. Det kunde vara en sallad, en omelett eller en matig toast. På senare år har det dock kommit att betyda raka motsatsen: Konsten att sälja överarbetade matkreationer som i de flesta fall är mindre än en vanlig förrätt för strax under tvåhundringen. Alltså varken mättande, tillfredsställande eller prisvärt, om du inte är anorektiker. Det är inget mindre än ett otrevligt otyg som borde bojkottas, eller åtminstone borde restauranger som ägnar sig åt detta förses med en tydlig varningstext. Bara de senaste månaderna har jag råkat ut för det flera gånger: Surfers, Ljunggrens, Brasseriet, för att nämna några. Tidigare har jag flera hundra kronor fattigare gått hungrig från Mother, Fotografiska och Farang. Ibland har denna typ av etablissemang dessutom fräckheten att föreslå att man ska beställa in flera ”smårätter” att dela på. Detta kanske för att få gästerna att tro att det handlar om någon typ av tapas. Låt mig klargöra att det gör det definitivt INTE. Det rör sig om rätter av typen korslagd sparris, nej nu överdriver jag, Oftast är det bara EN sparris som ligger på tallriken. Hur man delar denna rättvist på två eller flera personer övergår mitt förstånd. På längden då, eller? Lustiga små knyten (alltså ett per portion) i buljong är en annan favorit. Lycka till att dela detta på ett fräscht sätt…

Enda gången denna typ av rätter funkar bra är om man verkligen inte är hungrig. Som ett exempel åt jag en tidig lunch med en väninna på Operans Brasseriet i helgen. Vi blev informerade om att rätterna (som kostar mellan 135 och 225 styck) var mellanrätter och ungefär två stycken motsvarade en varmrätt. Då jag nyss ätit frukost nöjde jag mig med bläckfisk i buljong, en mycket god portion på en knapp deciliter. Väninnan valde en rätt till. Men jag kan meddela att då denna typ av rätter i nyttighetens namn oftast är betydligt mindre mastiga än en vanlig förrätt blir man inte mätt ens på två, om man nu är hungrig. De består ju ofta av 90 procent vegetabilier och buljong. Ett par timmar senare kurrade det betänkligt i våra magar och det blev akutbesök på McDonalds.

Man kan inte låta bli att känna sig som när man klivit in i en skumtaxi som tar över 1000 spänn för att köra en hem. Uppskörtad. Ska man behöva punga ut 500-600 kronor, ex dryck och dricks, för att bli någorlunda mätt? Nej, bojkott kanske är det enda rätta. Om man trots allt råkat hamna på ett av snålställena får man köra med bojkott ”light”. Le sött, säga att man bantar/just ätit/haft kräksjukan och nöja sig med en ”mellanrätt” (till priset av en normal varmrätt på ett normalt ställe) och på vägen hem tillbedja hamburgerguden. Restaurangernas nya mellanrättskoncept måste vara en lysande affär för snabbmatskedjorna!