Svensk sommar

Det är illa nog med julafton: Stora grupper vuxna och barn med mer eller mindre vaga släkt- eller vänskapsband trängs ihop hemma hos någon i flera dagar för att bo, äta, dricka och sova tillsammans. Det är som en billigare sortens dokusåpa. Dock är ju julen över på några dagar. Värre är det på sommaren då liknande scenarior utspelar sig i upp till flera veckor, med ännu fler pikanta inslag så som isolering, brist på vatten, utedass, trängsel och oväntade besök. Mer som Robinson, fast man får inga prispengar om man överlever.

Ändå älskar svenskarna sin sommar och sina "sommarparadis". Paradis i det här sammanhanget kan syfta på vad som helst från en topputrustad lyxvilla till ett minimalt torp där väggarna knappt håller ihop. Det kan vara något man ägt i generationer eller något man hyrt sedan förra sommaren. Två år i rad i sommarsammanhang är en tradition. Huvudsaken är att platsen är tillräckligt skild från den förhatliga "vardagen". Det torde finnas få andra länder där ett utedass betraktas som höjden av idyll. Utländska besökare blir ofta snarare förfärade än avslappnade av detta avståndstagande till civilisationens bekvämligheter.

Just utedass står inte på listan över mina personliga sommarfavoriter, eftersom jag tillhör nattkissarnas släkte. Det är väl ok de fåtal ljumma nätter när man kan tassa ut i tofflor och nattlinne men juni- och sena augustinätter när frosten är nära att krypa på är det mindre kul att på småtimmarna behöva dra på sig byxor och huvtröja, minst, innan behoven kan uträttas utan risk för frostskador.

Den största fördelen med sommarparadis är ändå hur mycket de får en att uppskatta stadens moderniteter. Det räcker med ett par dagar utan dusch och rinnande vatten för att man nästan ska gråta av lycka över att kunna tvätta händerna eller skölja av en flottig tallrik i varmt vatten. Och att barfota gå de få metrarna till en varm toalett, dock utan måsar och soluppgångsutsikt, men det kan jag leva med.

Solnedgång från skärgårdssommarhus (Johans familjs)

Jakten på skugga och föda

Fin utsikt från "beachclub" med pool och badstegar ner i det
djupa, svala och klara vattnet utanför

Här har vi sökt gratisskugga på badpir under viadukt.
Stränder finnes ej, knappt i alla fall.

Något det inte är brist på här på Malta är värme. Vi har fått så vi tiger. Vad det däremot råder brist på är skugga. Det sista ordet man skulle beskriva ön med är ”lummig”. Den växtlighet som finns är snarast buskliknande, och sällsynt. Skuggan som möjligen finns att få är skapad av mänsklig hand: hus, viadukter och parasoller. Vill man kombinera skugga med närhet till vatten (också det nästan en nödvändighet i värmen) är det främst mer eller mindre dyrköpta parasoller som gäller. Vanligen 10-20 euro per dag får man lägga men då ingår också solstol, och ibland saltvattenspool. Har man en pool vid havet är det lag på att man ska använda havsvatten här. Bra idé tycker jag. Mer desinficerande och snällare mot huden än klor.

Utsikten från middagsrestaurangen i Valletta

Spinola bay, vår närmaste "bay" av många

På grund av den obarmhärtiga värmen har vi inte gjort så mycket mer än just jagat skugga vid vatten, förutom tidigare nämnda utflykt till Gozo. Något annat som visat sig svårfunnet här är bra mat. Efter att ha gått på nit efter nit matstrejkade vi (och min mage) och köpte hem plockmat från närmaste supermarket. Igår tog vi nya tag. Hugo’s Lounge hade fått bra betyg på många sajter (men det hade även många andra ställen där vi definitivt inte ätit gott så förväntningarna var låga). En sushi och en thaigryta senare var humöret bättre. Visst, det var inget typiskt maltesiskt, men gott och fräscht. Dock var inramningen kanske inte den mest idylliska: Mellan två stripklubbar på St. Julians mest populära partygata, för alla 17-åriga, sydeuropeiska språkresestudenter i alla fall. Ikväll blev det utflykt till Valletta, 30 min med lokalbuss härifrån. Kontrasten var slående. Först och främst består större delen av staden av gågator så man behöver inte springa över obevakade övergångsställen med fara för livet eller tvingas ut i körbanan när trottoarerna av okänd anledning upphör, som ofta är fallet här i St. Julian’s. Istället för partymusik underhölls man av små liveakter här och var. En jazzduo och en violinist, bl.a. Även nu hade vi tur med maten. Taproom kanske låter som en pub men det var en oerhört trevlig och sofistikerad restaurang som ändå inte var dyrare än de billigaste turistfällorna. Fantastiskt gott och lokal touch på menyn.

Kort Maltarapport

Hur många gånger har man inte smålett åt den där historien som radar upp europeiska stereotyper och bl.a. innehåller påståendet: I helvetet är engelsmännen kockar och allt är organiserat av italienarna. Föga anade man då att denna plats finns på riktigt och heter Malta. Men jag ska inte påstå att jag befinner mig i helvetet. Så fort man ser vattnet, vilket man gör nästan överallt på denna lilla ö, inser man i så fall att himmel och helvete är grannar. Försvunna bussar, läckande vattenberedare och gårdagens middag glöms snabbt när man kan ligga och sola mitt i ett akvarium. Vattnet är nästan overkligt rent och fullt av fiskar i olika storlek. Det spelar ingen roll om det är mitt i stan och småbåtarna ligger tätt. Siktdjupet är till synes oändligt. Eller som igår vid vackra Azure window, största sevärdheten på norra grannön Gozo. Trångt som i en kommunal simbassäng men vattnet kristallklart och småfiskarna till synes oberörda av busslaster av turister.

Sista dagen i Gdansk

Frisk havsluft och vit sand, men en mörk historia på Westerplatte
På andra sidan halvön lägger färjorna från Nynäshamn till.

Efter tre dagar i Gdansk har jag lyckats prova på det mesta som staden har att erbjuda i transportväg. Igår båt och dressin (!) för att besöka minnesmärket för platsen där andra världskriget startade: Westerplatte. Och idag pendeltåg till badorten Sopot med stopp i förorten Oliwa med vacker katedral och park, och så spårvagn tillbaka. 

Missar man dressinen går det att ta strandpromenad

Valde medvetet att inte åka till Sopot på en söndag. Tänkte att det säkert finns roligare saker att göra än att trängas med bakfulla, helgfirande polacker på strand och att döma av hur trångt det var idag: en måndag med skyar fulla av hotande regnmoln, var det nog rätt beslut. Nej, Sopot var till 90 procent trängsel och turistfällor och 10 procent charm. Orten är bl.a. känd för sin långa pir som man bör promenera på. Nu kostade det 5 zloty att gå ut på den. Gott så, det är bara drygt 10 kronor, men kön för att köpa biljetterna som krävdes för promenaden var lååång. Skippade piren och tog en iskaffe på strandservering istället, lyssnandes till två medelålders svenska män som diskuterade relationer. Kul att höra.

Det här var så nära piren i Sopot jag kom. Stod utanför vändkorsen
som man skulle ha biljett för att passera

Strand jag skulle rekommendera här är istället den på halvön Westerplatte. Inte för inte var platsen en populär kurort fram till första världskriget, och så får man sig lite historia till livs på köpet. Från stranden/hamnen är det en bit att gå till själva minnesmärket men just som jag ska börja promenaden står där en ung man i 40-talsuniform på en dressin och ropar något på polska. Jag dristar mig att fråga om man får åka med och vad det kostar. Visst får man det och det kostar egentligen ingenting, utom en frivillig donation. Trevlig service.

Oliwa-parken var väl värd ett besök. Mycket alléer och vackra vattendrag

Det ska sägas att man kanske inte alltid möts av översvallande vänlighet här men ingen jag har mött är heller otrevlig. De gånger man känner sig ignorerad beror nog främst på att de inte pratar engelska och tycker man är ett unikum som pratar varken polska eller tyska. Något liknande verkar de aldrig ha stött på här, där majoriteten av turisterna är inhemska. Flera gånger har folk kommit fram och frågat mig om vägen (eller vad de nu frågar) på polska. Jag måste se ut att höra hemma här!

Imorgon kanske det hinns med ett par museer till innan det bär av till Malta på kvällen. Blir en spännande kontrast som ni får läsa mer om här på bloggen sen.

Flykten - fortsättningen

Gdansk motsvarighet till Drottninggatan i Stockholm: Dlugi Targ

Skavstabussen var fylld till bristningsgränsen och chauffören bitter. ”Ja, det är köer, köer och åter köer. Om någon vet någon smart väg får ni gärna komma fram och berätta. Jag vet INTE när vi kommer fram. Tack och hej.” Så farligt var det dock inte. Resan tog max någon halvtimme längre än normal. Värre var att Ryan-planet var en timme försenat! Ett stort kors i taket.

European Solidarity Centre med solidaritetsmuseet.
Perfekt väder för promenad och museibesök: +20 och molnigt

Men fram kom jag och har nu avverkat mitt första dygn i fina Gdansk, vilket går bra förutom att jag aldrig upphör förvirras över valutan. Jag menar man känner ju igen summorna från resten av Europa: 200 för bra hotell, 60 för taxi från flygplatsen, 15 för lunch, 30 för middag, 5 för en öl, etc. Men nu är det inte euro eller pund vi snackar om här utan zloty, och en sådan är värd drygt två kronor… Låt oss bara konstatera att det är svårt att göra av med pengar här, och direkt plågsamt att resa med bara handbagage. Jag har redan råkat köpa ett par skor trots att jag medvetet går omvägar runt affärerna.

Fullt med folk på Gamla stans kaj

Har distraherat mig själv med två museer: Ett om Solidaritetsrörelsen, som ju började i Gdansk 1980. På den faktiska platsen där strejken som utlöste det hela ägde rum har man uppfört ett enormt schabrak till museum med arkiv och bibliotek. Och ett om Polens och Östersjöns sjöfartshistoria, från vikingatid till idag.

Själv föredrog jag kajen mitt emot, den med kvällssol!
Ett nöje att titta på den blandade kavalkad av farkoster som körde förbi:
segelbåtar, lyxmotorbåtar, hyrda partybåtar av olika storlek, mm

Men det bästa med Polen är nog ändå inte låga priser, intressanta museer och gulliga hus utan maten. Det här är ett sånt land där man önskar att man hade en extra mage med sig så man kunde äta dubbelt så mycket. Lunchens ”bovetepannkakor” var först en besvikelse. Hade väntat mig farmors fluffiga blinier men detta var som rårakor, fast med kokt bovete. Dock oväntat gott. Kompakt och frasigt på samma gång, och till detta gräddfil och tunna laxskivor som smälter i munnen. Middag på en tjusig krog vid marinan. Fortfarande mätt efter lunchen, men en sallad nicoise går alltid ner. 70 kronor fattigare rullar jag hem och ska nu drömma om till perfektion halstrad pinfärsk tonfisk med alla de rätta tillbehören. En liten och naggande god gazpacho med färskt bröd ingick till förrätt.

Nedräkning till flykten söderut

Känner mig ungefär lika välanpassad som en eskimå i Sahara när jag iklädd prydlig kavaj sitter inklämd mellan sommarsvettiga barnfamiljer på t-banan på väg till jobbet. Väl på Stureplan har de sedvanliga kostymmännen bytts ut mot identiska kopior, bara tjugo år yngre. Sommarvikarier. Ganska gulligt egentligen. EU-migranterna verkar dock ha tagit semester allihopa. Inget vänligt ”hej, hej” möter en utanför spärrarna. Hemma i Högalidsparken avbryts helgens lunchpicknick av någon typ av gängbråk högre upp i slänten. Jag finner det säkrast att avnjuta solen på trevliga Deli'n på hörnet nere på Hornsgatan istället. Där fixar de utmärkt iskaffe och har även utskänkningstillstånd om man skulle behöva lugna nerverna och dämpa den snabbt tilltagande sommarångesten.

Som tur var närmar sig semestern med stormsteg samtidigt som Stockholm för var dag alltmer liknar något ur en dålig zombiefilm eller absurd komedi där människor med mer eller mindre beklagansvärda lyten stapplar fram ur skuggorna samtidigt som de "vanliga" invånarna är puts väck. 

På fredag börjar flykten, via flygbuss till Skavsta med skadad Södertäljebro som hinder. Spännande bara det. Sedan: Elva dagar, två länder, ett handbagage. Bara lågprisflyg, så klart (Ryan och Wizz). Man vill ju komma fram i tid och inte riskera strejker och annat knas. Först fyra dagar i Gdansk. Jag måste ju ha min Östeuropafix och Gdansk var ett perfekt stopp, dessutom med strand, på väg till nästa destination: Malta. Ett nytt land att bocka av och värmesäkert. Hade tur med boende på båda destinationerna. I Gdansk mailade jag på måfå ett hotell som det tipsades om i en Expressenartikel. Det visade sig vara billigare än något jag hittat på hotels.com, och när de inte var lediga alla mina nätter hjälpte de till att boka första natten på ett liknande hotell precis bredvid. Trevlig attityd, trots lite knackig engelska...

Dear Ms Schulman

I confirm the reservation 1 SGL room 16-19.07.
You can pay after arriving. Tomorrow I will tray to find place for You i other hotel near us

best regards

Willa Litarion

När jag sen mailade en bekant som bor på Malta för att få lite tips fick jag svar inom fem minuter: En lång lista med tips och ett ”Vill ni hyra min lägenhet?” Jag är skeptisk till att betala lika mycket eller till och med mer för privathyra som för hotell, så som ofta är fallet på AirBnb. Men att hyra av en kompis känns mycket bättre, och blev billigare.

Visst är Sverige vackert på sommaren men efter den långa, kalla våren här hemma är tålamodet med "växlande molnighet" och isfuktiga nätter något begränsat. 

Midsommar i Mariehamn

Ålandsfärjan var fint midsommarpyntad med björkar

Efter att alla bilar och rullväskor har skramlat av färjan från Kapellskär sänker sig åter lugnet och tystnaden över Mariehamn. Tydligen är det lite som i Stockholm även här: Man lämnar ”staden” för att fira midsommar på landet och återvänder möjligen till senare delen av helgen. Nu är ju Mariehamn varken högljutt eller trångt annars heller men kvällen innan midsommarafton kan man höra en knappnål falla, och att promenera mitt i gatan på smågatorna är inga problem. De fåtal bilar som finns kör i fotgängarhastighet. Vi anpassar oss snabbt till lugnet och när vi efter middagen hittar en bar med två andra sällskap utbrister vi, utan ironi: ”Men här var det väl bra drag?”

Pampiga lastfartyget Pommern. Ett besök på museet
ombord rekommenderas. Vädret var inte fullt lika illa
som det ser ut. Det klarnade upp framåt eftermiddagen

I Mariehamn kan man beställa irish coffe överallt, utan att få en djup suck och dödande blick från bartendern. (Dessutom kostar det ungefär lika mycket som ölen, dvs 7-8 euro.) Så det blir min standarddrink. Lokalborna retar mig dock för att jag insisterar på sugrör i kaffet. Så dricker man det inte på Åland. Sen gör jag också bort mig genom att råka kalla dem för finnar. Man kan INTE kalla ålänningar för finnar. Men jag fann mig snabbt och formulerade om meningen. Ville bara säga att Finland är det enda land i världen där man dricker mer kaffe än Sverige.

Åländsk midsommarstång med asplövsgirlanger och färggranna
papperskronor som tar timtal att göra, något man kan läsa om t.ex. här. 

Själva midsommaraftonen inleddes med dopp i hotellpoolen och fortsatte med besök vid åländsk midsommarstång, och lunch (som för enkelhetens skull slogs ihop med middagen) i väninnas trädgård. Det var första gången på länge som man slapp frysa på midsommar. För två är sedan var det neråt 2-3 grader, förra året uppåt 9 men nu tror jag inte termometern gick under 15 ens på natten. Det kanske artar sig med den där globala uppvärmningen ändå! Sen hade vi inga utesittarfascister med oss heller utan gick helt sonika in framåt halv tio-tiden för att efter ett par glas tax-free-vin bege oss ner till den lokala nattklubben för ytterligare uppvärmning medels irish coffe! Praktiskt nog var klubben belägen i samma komplex som vårt hotell. Och som tur var gör de kloka finnarna (förlåt, ålänningarna) inte samma misstag som många andra hotell som lägger rum rakt ovanpå en klubb eller bar. Hur tänker man då? Nej, på Arkipelag är det två konferens- och restaurangvåningsplan emellan så det enda störande ljudinslaget var några skrävlande sällskap på väg hem.

Nu åter på Söder där det som vanligt på sommaren är high life på socialjouren här på Brännkyrkagatan. Hornsgatans avlägsna sus bryts regelbundet av färgstarka svordomar eller gutturala vrål. Två städer med samma språk men lite olika ljudnivåer...