Sista rycket-turistande

De senaste två veckorna har jag haft nöjet att ha två Sverigebesök efter varandra här. Först min bror och sedan min moster. Med den roliga bieffekten att jag har fått turista i "min egen stad" och hitta sevärdheter som roar både mig och respektive besökare. Med en vecka kvar till hemresan har jag stark ångest över allt jag inte hunnit se i detta lustiga lilla land, utan att kunna sätta fingret på exakt vad det är, men det är säkert massor jag har missat! Två sevärdheter till är nu avbockade i alla fall. Tog med bror till Rigas ölmuseum och moster till botaniska trädgården.

Är det ett koncentrationsläger, ett fängelse? Nej det är ett bryggeri

Vägg i vägg med ovan ligger de uppfräschade lokalerna med museet.
Här står David och Johan framför de gamla öltankarna

Ölmuseet ligger en knapp halvtimme med spårvagn norr om gamla stan. Varför så långt bort? Jo, det är inrymt i de faktiska lokaler där man fortfarande brygger den goda Aldaris-ölen och museet visar bland annat hur lokalerna såg ut på 30-talet när bryggeriet först öppnade. Vi såg genom glasfönster hur det moderna bryggeriet såg ut men fick inte gå in. Tror man måste boka guidad visning. Det är ett litet och helt nytt och fräscht museum som öppnade tidigare i år. Roligt att se de gamla industriområdena på nära håll. Byggnaden bredvid detta toppmoderna stod helt övergiven med rostiga trappor och gistna dörrar på glänt. En fantasieggande utsikt medan man drack sin öl (som ingick i biljettpriset) i museets bar.

Veckan efter blev det som sagt utflykt till den mer närbelägna botaniska trädgården. Egentligen kan man gå dit från oss på en dryg halvtimme men sen ska man ju gå runt i den stora trädgården också så vi gjorde nog rätt som åkte kollektivt. Kanske var det något sent på säsongen för ett besök där. Man kunde ana en fantastisk blomsterprakt varav en del kämpade på i höstrusket. Men de fina höstfärgerna uppvägde de delvis vissnade blommorna. Dessutom fick vi (nästan) närkontakt med en mullvad! Vi frågade oss just var alla små jordhögar kom ifrån när en av dem började röra på sig. Mullvadar är inte mycket för att visa sig men mycket aktiva under jord. Sen fanns det också ett enormt växthus med ständig grönska av olika slag. Charmigt vildvuxet. "Rör inte växterna" stod det på skyltar men det var lättare sagt än gjort när de ohämmat vräkte sig över den smala gång man skulle hålla sig på. Där det var som högst i tak sträckte sig palmer och fikusar säkert 20-30 meter upp och hotade nästan spränga glastaket. Otroligt att de kunde bli så frodiga i detta lite trånga och faktiskt ganska svala hus.

Här kämpas det på. Gula blommor i botaniska lyser ikapp med höstlöven.

Snygg plantering i rosa toner som gör sig bra även i mitten av oktober.

Glada laxar och grisar, och sura kor

Laxar i saluhallen

Efter sex månader i Riga har man lärt sig (den hårda vägen) var och vad man ska äta. Först går man på alla turistfällor. En blodig biff med lite sås och potatis för under 200 kronor på mysig krog med folkdräktsklädda servitriser känns så klart som ett fynd men tittar man närmare ser man hur turisterna förtvivlat kämpar med det kalla, sega köttet. Okej, man övergår till säkra(re) kort. En billig pasta eller pizza kan de väl inte misslyckas med? Mja, låt oss säga så här om internationell mat i Lettland. Den kan vara ätbar, men du får sällan vad du förväntar dig. Man får komma ihåg att de har så gott som noll invandring och att befolkningen bara fått resa fritt de senaste 25 åren…

Vad ska man äta då? Glöm allt vad nötkött heter. Korna är inte glada här helt enkelt. Fråga mig inte varför. Mejeriprodukterna är inte heller någon höjdare. Hårdosten påminner mest om stearin i både konsistens och smak. Crème fraichen har en förmåga att skära sig som jag inte sett maken till de senaste 20 åren därhemma. Grisarna är desto gladare. Står det något med cūkgaļa (fläskkött) på menyn är det bara att slå till. En annan oväntad höjdare är anka (pīle). Sen har vi fisken. Jag skulle tro att letterna överlag är rätt bra på fisk men jag brukar hålla mig till lax, företrädesvis gravad. Den bara smälter i munnen. Mycket mörare och fetare än den svenska. En paradrätt man inte får missa är potatispannkakor (deras namn för rösti) med gravad lax. Kan även fås naturella med gräddfil, och dill förstås. I Baltikum har man dill på, i och till allt. Den lettiska sillen är inte alls som den svenska. Den är snarare gravad än inlagd och minst lika mör som laxen. Serveras ofta med stekt potatis och färskost. Supergott!
Vill man leva billigt här ska man hänga på bagerier, konditorier och tågstationer. Där kan man få matiga piroger som aldrig kostar över tian och bakelser, bullar och kakor som är nära nog gratis.
VAR ska man då äta? En grundregel är att, liksom i de flesta turiststäder, undvika gamla stan. Och i den mån man absolut måste äta där gå efter devisen ju billigare desto bättre och tvärtom. Dels för plånbokens skull men faktiskt även för smakens. Turistfällorna vet att ta i medan de mer gömda pärlorna som faktiskt bryr sig om maten håller lägre priser. Utanför gamla stan finns det dock många undantag till detta. Upptäckte så sent som nu i veckan två med Rigamått mätt dyra men bra restauranger, d.v.s. varmrätter från ca 14 euro och uppåt. Rocket Bean Rostery i stans hippsterkvarter har en kort och obegriplig meny. Även efter att ha tryckt i mig den saftiga ankan hade jag inte lyckats identifiera alla snyggt upplagda tillbehör men gott var det! En mer klassisk stil har restaurang Maja, som även har den fördelen att den ligger på bekvämt gångavstånd från oss. Det fina gamla trähuset är uppvärmt som en bastu vilket uppskattas när väderappen visar noll grader och 93 procents luftfuktighet, och så vind på det. Brorsan är på besök och bjuder mig på försenad födelsedagsmiddag. Hjortfylld ravioli med ostsås värmer både kropp och själ. Det gör även mysiga och prisvärda Fazenda, också den på lagom gångavstånd. Hit går vi ofta för att sitta på den coola uteserveringen inlindade i hemvirkade filtar.
Nej, Riga åker man inte till för restaurangupplevelserna men man får passa på att njuta, av priserna så klart men också av att slippa personal som med vinfläckad släng över axeln, handen runt din rygg och smutsig tumme i din mat entusiastiskt beskriver vad du har på tallriken. Här möts du av en avmätt eller uttråkad blick och frågor besvaras med en nick eller axelryckning. Ibland blir man glatt överraskad av ett blygt leende. Det hela är ganska befriande.

Höstresa till katastrofdrabbat Cannes

Utsikt mot gamla stan i Cannes, från yacht där vi är bjudna på säsongens sista MIP-tvmässefest

Efter regn kommer solsken. 

Det är svårt att slita blicken från Lufthansas nya dubbeldäckarplan. Som tjocka, vita blåvalar glider de runt och får alla "vanliga" flygplan att se ut som mygg. Det är en imponerande skara jätteflygplan som huseras på Frankfurts flygplats där jag nu tillbringat åtskilliga timmar på väg till och från en kort soltankningssession i Cannes: Lufthansa har fjorton stycken Airbus A380 och mer än dubbelt så många "jumbojettar", och alla vet precis var de ska parkera. Skönt med lite tysk ordning i kontrast till det lindriga kaos som fortfarande råder på Rivieran en vecka efter skyfallskatastrofen.
Det börjar med en timmes väntan på flygbussen från Nice, varav halva tiden i kö för att köpa bussbiljett. Kön ringlar sig fram och var och varannan kund verkar mer eller mindre stå och skriva sitt testamente där framme, så lång tid tar det. Det här med att köpa biljett på bussen eller i en automat är inte ett alternativ här, men det har nog inget med regnet att göra.

Men stränderna är lite skräpigare än vanligt. 

Nåja, efter varmt mottagande i Cannes, där Ninna (som jag bor hos) bjuder på härlig fransk hämtpizza med bacon och getost och mamma och pappa senare på kvällen bjuder på champagne och snittar, är fransmännens bristande infrastruktur tillfälligt glömd och förlåten. Som ytterligare plåster på såren är lokalbussarna tillfälligt gratis (och överfulla).
Nya problem möter oss dock när vi ska åka och handla till en fördrink hos Ninna på torsdagen. Affärerna i Cannes la Boca där vi bor är stängda på grund av översvämningsskador så vi tar gratisbussen in till Cannes centrum istället. Efter avslutad storhandling visar det sig dock att mataffären inte tar kort. (Detta gäller många affärer som nu har problem med sina kortläsare efter brutna ledningar men detta brukar skyltar upplysa om.) Då bara typ två bankomater funkar i hela Cannes är det lite kö till dessa, om man säger så, så att springa ut och snabbt ta ut pengar är inget alternativ. Med gemensamma euroinsatseer lyckas vi tillslut lösa ut oss. Det enda som får stryka på foten är en flaska champagne för 15 euro.

Prunkande fasader mitt emot vår ingång

Som preussiskt funtad människa har man svårt att inse att både bankomater och kortläsare kan sluta fungera, samtidigt. Det är ju hemskt opraktiskt. Man ska aldrig underskatta betydelsen av en femhundring, eller motsvarande, i fickan. Och i Cannes la Boca hittar vi sedan en fullt fungerande (och köfri) bankomat. Trots att den är helt nerstänkt av lervatten från regnnatten spottar den snällt ut 50-eurosedlar. De mindre valörerna är så klart slut.
Eventuella opraktiskheter till trots återstår det faktum att oktober är bästa tiden att åka till Medelhavet. Risken för skyfall är ändå ganska låg, temperaturen jämn och behaglig, nätterna ljumma och dagarna i bästa fall lagom soliga. Sällan går temperaturen under 15, kvällar inkluderade. Och framförallt är det nu som kontrasten mellan norr och söder är som störst: Lämnade ett nollgradigt Riga för bikini på stranden och middagar på uteserveringar. Livskvalitet på hög nivå.

Utsikten från en av Ninnas två terrasser i ett enormt lägenhetskomplex.
Då bara en hiss funkade fick man ta en promenad på ca fem minuter i vindlande loftgångar för att komma hem

Konsten att bevara sin historia

Superpittoreska Warszawafasader anno 1950-någonting. Kul att försöka beskriva Stockholms arkitektur för polacker: "Jaha, ni tänkte att ni ville bygga upp allt efter kriget. Ja, vi var ju inte med i kriget så vi sprängde bort allt själva på 60-talet istället."

Breda gator och perfekt, platt gatsten skvallrar om att kvarteren är nyare än de ser ut

Utsikt mot kulturpalatset från vårt rum på utmärkta Novotel

Ska man åka till Polen ska man åka till Krakow. Kring detta verkar råda brett konsensus. Nu går det dock inga direktflyg dit från Riga, och en 18-timmars bussresa i all ära men… Vi bestämde oss för att "hålla till godo" med två dagar i Warszawa istället: Staden som jämnades med marken men byggdes upp igen efter andra världskriget. Gamla stan återskapades efter gamla ritningar och bilder med sina pastellfärgade små hus, resten byggdes vartefter i olika varianter av sovjetarkitektur: Från det i mitt tycke ursnygga kulturpalatset, förvillande likt det vi har i Riga (kan även beskrivas som att man kapat toppen på Empire state och pimpat den), till extremt deprimerande Le Corbusier-inspirerade hyreshus.

Det är på sina hålla monumentalt omysigt, men allt är lätt att förlåta när man träder in i den publikfriande gamla stan med alla dess restauranger. Merparten är säkerligen turistfällor, fast vad gör det när inget kostar mer än ett meal på donken, och ölen är om möjligt ännu godare och billigare än i Riga. Dessutom flankeras den överallt av leenden och GOD mat. Det är vi inte bortskämda med. Vi blir helt tårögda över ryggbiff och entrecote på Butchery and wine och förundras över att allt vi äter är perfekt smaksatt. Saltkaren får stå orörda.

Parlamentet med staty av Napoleonkrigaren Józef Antoni Poniatowski

Lazienkowskipalatset i parken med (nästan) samma namn,
även kallat palatset på vattnet.

Warszawabornas engelskakunskaper är varierande men viljan är god. Andra kvällen förbrödras vi med några lokalbor över snus och vodkashots. (Bara detta att baren vi av en slump snubblar över på vägen hem är om inte full så i alla fall minst halvfull en sen måndagskväll tycker jag ger stan ett högt betyg.) En något förfriskad man i 30-årsåldern frågar om han kan få en snus av Johan. Tydligen har han varit i Finland och känner till detta med snus. Snart sitter vi med honom och hans något nyktrare kompisar och bjuds shots med svartvinbärssaft, vodka och tabasco. Polen är onekligen de oortodoxa spritblandningarnas hemland. Tidigare samma kväll bad jag om en irish coffe efter middagen varpå den tillmötesgående servitrisen sa att det har vi tyvärr inte "men jag kan göra en latte och blanda i lite fläderbärslikör"(?!) Vad säger man, man provar så klart. Det var överraskande gott fast likören fick mjölken att skära sig på ett lite obehagligt vis. Den överraskande sociala måndagskvällen i Warszawa avslutas med grapefruktvodka, en klar favorit som sedan inhandlas på tax-freen.

Ett annat monument: Den okände soldatens grav,
för att hedra alla polacker som dött i kampen för landets frihet

Våra nyfunna vänner avrådde oss å det bestämdaste mot sightseeing på "andra sidan floden". Liksom Riga är den ena sidan av staden mer bevarad från krigets härjningar, med äldre hus men också lägre standard. "Ni blir bara rånade där. Det finns inget att se." hette det. Då vi var för trötta för att utsätta oss för eventuella rånförsök på tisdagsmorgonen höll vi oss på "rätt" sida av stan och tog en promenad i den vackra Łazienki-parken, anlagd redan på 1700-talet. Förstörd av tyskarna, men nu med renoverade och uppbyggda slott och paviljonger, samt mängder av söta röda ekorrar som stressar runt med nyfunna nötter eller turistgodis.

På vägen dit passerar man både parlamentet och en staty av Ronald Reagan. Polackerna gillar sina monument och statyer. Reagan är i gott sällskap av de Gaulle, Chopin, Copernicus, kung Sigismund Vasa och många fler. Tillsammans med monument över det judiska ghettot, Warszawaupproret och Sovjettidens offer fyller de den återuppbyggda staden med den historia som gick upp i rök.

Pass, pengar, biljetter

Det tenderar att bli lite mer flygande och flängande än vanligt när man bor i exil och till råga på allt inte har något 9-5-jobb. Varje gång det ska ut och flygas kommer jag på mig med att stå där på tröskel och dra den gamla ramsan "pass, pengar, biljetter", fast jag ju inser att den sedan länge är förlegad och inte hjälper mig ett dyft. Okej, pass kan vara bra om man ska utanför EU. Hem till Svedala räcker det än så länge med leg, om ens det. "Vi vill INTE se era id-handlingar" ropade de ut till boardingkön nu senast när jag skulle åka Norwegian. Men vi får väl se om det snart införs några åtstramningar på den punkten "för att stävja flyktingströmmarna". (Har ni förresten tänkt på att man talar om flyktingar som man gjorde om koldioxid för några år sedan? Vissa släpper ut (in) för mycket och andra för lite, och så kan man hålla på och bråka om kvoter i en evighet. Vad blir nästa hotbild? Tyska bögar?)
Pengar, ja. Jag är den enda jag känner som fortfarande använder kontanter men de hämtar man lämpligen ut ur väggen när man har landat, och för det mesta är det ändå euro som gäller. Enda problemet är när man inte har tagit reda på vad valutan är värd innan man landar. Då kan det bli lite förvirring och man får chansa på något lämpligt förhandsval i bankomaten. Eller så är man bara förvirrad ändå. Som när jag försökte ta ut 800 dollar i USA (den gav mig bara 400 som tur var). Jag knappade ju bara in vad jag brukar ta ut hemma… Sen kan växlingsbolagen göra sitt bästa för att försöka övertyga oss om vad vi behöver kontanter till från det att vi landar tills dess att vi hittar en bankomat, men mig lurar de inte. Plastkorten måste vara något av det bästa som har hänt den resande människan. Med fasa mins jag min ungdoms resecheckar. I checkarnas förlovade hemland USA gick de väl an men i övrigt stirrade folk misstroget på en som om man försökte råna banken eller affären när man började vifta med dem.

Prassliga flygbiljetter, ett minne från det förflutna 

Länge framhärdade jag med att skriva ut "flygbiljetten" eller snarare den bekräftelse man får efter att ha bokat resan på nätet. Nu när jag inte har någon skrivare tillgänglig är det inte ens en möjlighet, och nödvändigt har det inte varit på länge. Det gäller att ha mobilen laddad bara. Flygbolagen älskar att skicka små påminnelser om att man ska checka in, ladda ner sitt boardningkort och allt vad det är. Jag klickar glatt på alla länkar och kollar hur långt man kommer. Ibland får man någon snygg QR-kod som tar en hela vägen ombord på planet. Ibland får man snällt köa för att få sin boardinglapp, eller skriva ut den i någon automat (mitt favoritalternativ). Kontentan är att ingen vill veta om du är den person du utger dig för att vara på biljetten, men gud nåde dig om du försöker borda ett flygplan med en flaska okänt vatten!
Så den nya kom-ihåg-ramsan borde väl lyda: id-kort, visa-kort, mobil, laddare, och glöm inte att tömma vattenflaskan.

Nicole leker naturfotograf

En studie i taggtråd och gula blommor (kanadensiskt gullris tror jag de heter)

Fixeringsbild: Litet bi surrar oförtrutet på bland de sista nyponrosorna

Fjärilarna gillar de gula blommorna,
och jag gillar zommen på min nya kamera*

Nyponen är på g. Snart hamnar de i någon husmors soppa

Jag var på sedvanlig jakt efter svamp (några svampsäljande gummor har nämligen inte dykt upp i gathörnen än) men hittade en naturupplevelse istället, och lite blåbär.

Kanske hoppade jag av pendeltåget lite för nära stan. Nertrampat gräs kring alla halvvilda fruktbärande träd och buskar tydde på hög mänsklig närvaro. Man har verkligen en stark tradition av att ta vara på allt i naturens skafferi här. Skörbjugg har nog aldrig varit något problem i Lettland. Förutom hallon, blåbär och lingon kantas den eftersatta cykelvägen utmed tågspåret av björnbärssnår, nypon, havtorn, slånbär samt förstås äppel-, plommon- och körsbärsträd. Hela sträckan jag går mellan två tågstationer ser ut som en enda lång övergiven torparträdgård av det bördigare slaget, då och då avbruten av skogen och blåbärsriset. Plötsligt står jag näsa mot ben med en enorm korsspindel. Lite oskick att spänna upp sitt bohag mitt i bärskogen kan jag tycka. Försöker fånga även denna krabat på bild men hen är nog mer uppskrämd än jag och har dragit ihop sig till något som liknar en liten grillad kyckling, och blir dessutom oskarp. (Det var i alla fall Johans kommentar när jag visade mina bilder. "Vad gör den där kycklingen mitt bland träden?")

Rent allmänt har en genomsnittlig motorvägsrondell här i Riga mer artrikedom än en vanlig svensk trädgård. Kanske beror det på eftersatt skötsel och säkert är minst hälften av blommorna "ogräs", vad vet jag, men vackert är det och säkert har de bördiga vägrenarna räddat många från svältgränsen genom tiderna.

*Köpte en så kallad smartcam från Samsung för ett tag sedan. Den har Wifi och 21x zoom, så funkar utmärkt som kikare vid behov!

På uppfostringsanstalt i Stockholm

Den lettiska matkulturen må ha haft en kärlekslös och hård uppväxt men i skarp kontrast är den svenska maten nu totalt söndercurlad. I brist på verkliga problem ägnar svenskar allt större intresse för vad man stoppar i sig, och restaurangerna är så klart inte sena att haka på. I skydd av uttryck som hållbar, ekologisk och närproducerad tillåts helt plötsligt vilka priser och olater som helst. Problemet är när maten blir viktigare än gästen och "kunden har alltid rätt" byts mot "kocken har alltid rätt". Som när jag och en väninna var på Häktet och delade på en stor ugnsbakad fisk. Just under fjällen var den mjäll och god men längre in fick den mer och mer sushikaraktär och var dessutom kall. Vi bad dem värma på den lite mer. Till svar fick vi en lång föreläsning om det bästa sättet att tillaga fisk: "Den ska bli exakt 42 grader, och det är den här." Jo, men väl på tallriken är den närmare 20, och rå. Efter att ha lyssnat uppmärksamt och nickat snällt lyckades vi ändå förhandla oss till ytterligare fem minuter i ugnen för fiskstackaren.
Flera matföreläsningar blev det när jag nu i helgen hade det tveksamma nöjet att besöka Fotografiskas restaurang. Efter LCHF ska ju svenskarna nu lära sig att INTE äta kött. Det blev för mycket av det goda så nu är fokus på grönsakerna, speciellt på Fotografiska. Gott så. Jag äter gärna mer grönt men det faktum att portionerna är pyttesmå och svindyra känns inte så uppmuntrande.* Men det är väl bara jag som inte vet att uppskatta den kärlek som lagts i tillagningen av de noga utvalda vegetabilierna. Om denna skvallrar den tid det tar att få in maten. Servisen tittar oförstående på oss när vi påpekar detta. Skakar på huvudet och mumlar något om kantarellerna. Väninnan har väntat i en halvtimme på sitt vin och när hon frågar om det är på gång (eller håller druvorna på att trampas i källaren?) får hon svaret att det serveras samtidigt som maten (och därmed basta). Det känns lite 50-tal över det hela. Ingen dricka utan mat. Själv lyckades jag dock beställa ett speciellt "fördrinksvin" som serveras i helglas istället för de halvglas man får till maten. Jag är mycket nöjd, tills notan kommer. För nöjet att ha något i glaset även innan de korslagda grönsakerna högtidligen bärs in får man nämligen punga ut med 145 kronor…

Att restaurangen håller på att förvandlas från nöjeslokal till uppfostringsanstalt får jag ytterligare bevis på när jag med några kolleger lunchar på Boquerian ett par dagar senare. Här har man i alla fall inte hakat på vegotrenden än utan dagens rätt är fläskhare (ett ytterst missvisande ord för fläskytterfilé. Jag fick bilder av en baconlindad hare i huvudet innan någon förklarade det hela) Vegetariska eller fläskfria alternativ finnes icke. Tillbehör zucchini och yoghurtsås. Kan man få något annat än yoghurten till? undrar den laktoskänsliga väninnan. Nix. Det är fläsk och yoghurt som gäller om man inte vill plocka något från den korta tapaslistan. Jo, en fisk hade de visst också men känner jag de allsmäktiga kockarna rätt så tillagas den till 42 grader och varken mer eller mindre. Kunden har väldigt sällan rätt, tyvärr.

*Vill du slippa ängslig medelklass, pekpinnar och föreläsningar och helt enkelt äta grönsaksrätter för att det är billigt, nyttigt och gott rekommenderas istället Mellanösterninspirerade café Légumes på Hornsgatan 80.