Minsk by night

Dans till orkester vid kyrka

Efter en mycket varm dag i Minsk där vi mest gått omkring och nojat över vad man får fotografera och inte (och sedan fotat allt ändå utan att bli arresterade) samt med nöd och näppe undvikit att shoppa ihjäl oss i en enorm underjordisk galleria under stadens enorma Leninstaty (undrar vad han hade tyckt om all kommers under fötterna) är det dags att undersöka Minsks nattliv. Inleder kvällen med carbonaratestet. Det är inte så underligt som det låter. Jag beställer en pasta carbonara helt enkelt, och den lokala restaurangen vid vårt hotell får godkänt. Portionen är liten men naggande god med smakrikt sidfläsk.

Grand café

Att hitta nöjesliv i en främmande stad kan ibland vara något av en utmaning men här snubblar vi nästan med en gång in på en bargata med sydeuropeisk känsla. Restaurangborden fyller gatan på det ena stället. På andra röks det vattenpipa i bekväma fåtöljer. Det dansas till livemusik av olika slag på ett par olika ställen. Vi är ute efter en bar på en vind som vi läst om i guideboken. När vi hittar den är det inte fullt lika bohemiskt som det låter. Nybyggt och toppfräscht som allt annat. Trendiga ungdomar trängs på ett litet trädäck med fin utsikt. Vi dricker screwdriver i små dricksglas för 35 kronor.Nästa stopp blir en resa tillbaka i tiden till eleganta Grand café där vänliga vitklädda kypare serverar cigarrökande män i baren. Vi har ju passerat EU:s yttre gränser så det där med rökförbud gäller inte här. Inte heller euron. Det är vitryska rubel med en himla massa nollor som gäller, precis som lire och pesetas och allt vad det hette i sydeuropa innan EU. Ta bort tre nollor och dela med två är regeln. 100.000 rubel är alltså 50 kronor.

Ninna på barjakt i några av de mysigare kvarteren

Vårt hotell har rekommenderat rockbaren TNT som dessutom ligger på bekvämt avstånd så det är dit vi styr stegen efter den rökiga lyxbaren, trots att rock egentligen är varken Ninnas eller min favoritmusik. Vid det här laget har klockan passerat midnatt och jag börjar bli hungrig efter den lilla carbonaran. Högst överraskande visar det sig att det på denna rustika rockbar, mitt i natten, serveras vad som mycket väl kan vara östeuropas bästa kycklingsoppa. Snyggt upplagt med frasigt vitlöksbröd vid sidan om, för 30 kronor. Nöjda och glada trots något skränig men entusiastisk livemusik gör vi ett sista stopp på restaurangen där vi började. Att den ligger mitt emot vårt hotell och har en uteservering och är öppen 24/7 måste ju premieras.
 

Diktaturmys

Med hjärtat i halsgropen passerade vi den vitryska gränsen igår kväll. Skulle det fina visumet i passet räcka eller skulle vi avkrävas ytterligare papper eller redovisningar? Först passkontroll på stationen i Vilnius innan vi klev på tåget. Inga problem. Perrongen pryddes av tidernas minsta och billigaste taxfreebutik. Sen ytterligare kontroll ombord på tåget vid själva gränsen. Barska millitärer i stora gröna mössor klev ombord och granskade våra svenska pass med lupp. De/vi fick godkänt.
Idag har Minsk visat sig från sin bästa sida. Marx- och Leningatan badar i sol. Här är ryssvärmen än mer påtaglig, men på något absurt sätt käns det mindre ryskt än Lettland, gatunamnen till trots. Minsk är som jag har förstått det forna Sovjetrepublikernas motsvarighet till Bryssel i EU och samma internationella känslan genomsyrar stan. Folk är propra och glada. Det pratas hyfsad engelska. Servicepersonal och andra LER åt en. Detta är man inte van vid från Riga. Jag är överväldigad.

Arkitekturen är monumental. Den som gillar gulliga hus, gränder, slitna fasader och allmänt stök har inget att hämta här. Den ena avenyn och husfasaden är bredare och renare än den andra. Inte ett skräp på gatan. Mysfaktorn är ändå oväntat hög då många gator kantas av uteserveringar. Att alla ser så oryskt nöjda ut och att allt är snorbilligt gör ju inte saken sämre.

Nästa: Minsk

Jag har ett nytt stamställe här i Riga: Vitryska ambassaden. Om allt nu går vägen med visum och transporter så åker jag och Ninna (min vanliga partner in crime vad gäller udda resmål) nämligen till Minsk senare i veckan. Faktiskt har ingen frågat den där ”Varför?” när Minsk-som resmål kommit upp. Det är kanske FÖR udda. Och här i Lettland är det ju som att åka till Östersund eller motsvarande, en halvlång bussresa bort bara. Så det är bara att passa på känner jag, om jag nu ska nå mitt mål med att besöka 100 länder innan 65. Vitryssland har ju ingen ambassad i Sverige sedan den där underbara ”nallebombningen” för några år sedan. Däremot ligger deras Riga-ambassad centralt till och de har varit rätt så behjälpliga faktiskt. Det är bara att jag aldrig lyckats skrapa ihop alla rätta papper för både mig och Ninna, men imorgon ska det förhoppningsvis ske. Och för en gångs skull blir man glatt överraskad när det kommer till byråkratiska processer. På hemsidan står att visum tar fem arbetsdagar, eller två mot en expressavgift. ”Ja, ja. Det tar väl ett par veckor med andra ord” tänker man då. Sedan visade det sig att det tar två dagar, eller bara några timmar mot expressavgift! Nåja, vi har inte sett slutet på det hela än så ska inte ropa hej.

Rum är i alla fall bokat på hotell Garni som ska ligga centralt och som jag fått rekommenderat av en bekant som varit mycket i Minsk. Ska till och med finnas wifi sägs det. Vi får väl se om det är censurerat, men kanske lyckas jag lägga upp något ”snällt” inlägg i alla fall. And don’t mention nallarna…

Extremväder leder till strandexodus

Det var lite dimmigt härom morgonen. Vart tog marken vägen?

Normalt är väder och temperatur i Stockholm och Riga nära nog identiska, men så här på sensommaren har vår närhet till Ryssland manifesterat sig i så kallad ryssvärme men också ryssdimma, ryssåska och fulla ryssar. De senare dyker upp i parker och på stränder när värmen driver dem ur deras bostäder, och vi gör dem sällskap. Lägenheten blir för varm på eftermiddagarna, trots golvfläkt.

Daugava beach, mitt i stan.
Bara att lägga sig i en hängmatta efter maten.
En bättre version av Kallis skulle jag säga.

Favoritstranden är nog faktiskt den mitt i stan, vid den tveksamt rena floden, med utsikt över rostig Finlandsbåt. Konstigt nog känns den aldrig lika överfull som kuststränderna och en cool strandservering med bra mat gör inte saken sämre. Två favoriter från menyn: kycklingsallad med ljummen bluecheesedressing (5 euro) och sidfläsk med rostad potatis och kantarellsås (8 euro). Dessutom kan man här doppa sig utan föregående långpromenad då vattnet blir djupt direkt. Vattenkvaliteten är tydligen ok för bad. Nåja, grumligt är det, men så även vid kusten. Skippa snorkeln till Lettlandsresan helt enkelt. Hinner dock se ett gäng pigga fiskar innan bottnen försvinner ur synfältet. Så giftigt är det i alla fall inte. Övergödning är nog det främsta problemet.

Jag kom på en användning för Jurmalas sandbankar, som på bild
Som ensamsolande tar man med sina grejer och lägger dem här
så har man bättre koll medan man vadar ut och badar!

I Jurmala lyser fisken vad jag kan se med sin frånvaro men det kan bero på att vattnet och stranden kokar av folk nu när värmeböljan har slagit till. Förundras över hur långt Rigabuktens sand sträcker sig och att det ser precis likadant ut överallt. Det är som en lågbudgetfilm där man har datoranimerat en bit landskap för att sedan kopiera det i oändlighet. Jag reser nu varje gång till en ny station på Jurmala-linjen för att ”upptäcka något nytt”. Tji fick jag. Möts alltid av samma flådiga kåkar (och några fantasieggande rivningsdito), tallskog, strandbarer i partytält, blå bänkar och blå papperskorgar. Man kan gå i timmar. Stranden är exakt lika långgrund, vit och bred meter för meter, kilometer efter kilometer. Med jämna mellanrum upplyser skyltar om var toaletter och tågstationer finns så klart men även om var man ska bedriva ”active recreation” och ”passive recreation”. (Det står precis så.) Det hela är lite väl välordnat för min smak men tröttar man på stranden kan man alltid gå upp i skogen och plocka bär. Förra veckan åkte jag till nationalparken Ragakapa i ostligaste delen av Jurmala-området. Tallskog strösslad med mygg, bärplockare och... lyxvillor (lite ovanligt för en nationalpark). Fick ihop säkert ett drygt kilo blåbär, men tyvärr inga kantareller.

Medeltidsveckan a la Lettland

Cēsu pils, alltså Cesis slott, med anor från 1200-talet

Så här i baltisk exil blir det varken medelåldersvecka eller medeltidsvecka i Visby i år, däremot slank jag in på Lettlands motsvarighet till det senare. I staden Cesis (aka Venden) två timmar från Riga, är medeltidsaktiviteterna dock begränsade till ett medeltida slott (å andra sidan varar de antagligen hela turistsäsongen) och sanning att säga är det nog mest personalen som är utklädd, men stämningen är autentisk med allt från medeltida köksträdgård, matlagning, hantverk, bågskytte, eldslukare, etc. På borggården är ett långbord uppdukat där inbokade turister serveras en tidstypisk festmåltid till allmän beskådan. Ett av de halvt raserade slottstornen är öppet för uppklättring. Tjejen utanför delar ut lyktor med ett levande ljus till alla som går in. Mysfaktor, tänker jag först, men så fort man stiger in är det beckmörkt! Ett ljus räcker inte långt. Som tur är hamnar jag bakom en man med bra lampa i mobilen och lyckas ta mig uppför den branta stentrappan halvt på känn samtidigt som jag försöker förhindra att lyktan sätter eld på något/någon. För trångt blir det när horder av turister ska både upp och ner samtidigt, med sina små lyktor, i beckmörkret. Men medeltidsfaktorn är mycket hög.

Här äter några i godan ro medan andra kämpar med vindlande
trappor och levande ljus i tornet i bild.

Förgrymmad Lenin

Så mycket mer än borgen finns inte att se i Cesis, förutom den sedvanliga charmiga blandningen av raka och sneda hus, nytt och gammalt. I direkt anslutning till medeltidsborgen finns det till exempel både en slottsliknande herrgård från 1700-talet samt en 1800-talsträdgård med romantiska dammar och broar. Mitt i ”medeltidsveckan” ligger en staty av Lenin i ett hörn. Förnedrad blickar han argt ut över turisterna från sin liggande ställning. I en industrilokal som totalt håller på att falla samman har man öppnat ett museum för modern konst. Och självklart har ett gäng hipsters öppnat ett trendigt hamburgerhak med idyllisk innergård på en gömd bakgata. Stannar till där för en dyr och god milkshake innan det är dags att ta bussen hem till Riga igen.

Spännande lokal för konstinstallationer

Dagsutflykt med dopp

Då det var sol och helg på samma gång här i förrgår (i Riga inträffar detta förvånansvärt ofta denna sommar) fann vi det säkrast att för en gångs skull inte förlägga strandutflykten till Jurmala utan bege oss till vad som enligt guideboken skulle vara en oupptäckt pärla lite längre bort: Saulkrasti. Närmare bestämt en timme med tåg och dessutom på ”fel” sida av stan för vår del. Men det är smällar man får ta.

Mycket riktigt var det inga andra utlänningar på tåget mot Saulkrasti och ungefär halvvägs klev dessutom de flesta lettiska strandbesökare av vilket skvallrar om att det troligen finns en närmare strand också. Nåja, hela Rigabukten är väl mer eller mindre en enda lång sandremsa så det gäller bara att hitta sin favoritplätt.

Väntan på tåg på centralstationen

 Det såg inte så lovande ut när vi nästan ensamma klev av vid slutstationen. Där fanns ingenting förutom ett för en gångs skull nyrenoverat stationshus. Snabbt följde vi efter ett fåtal medpassagerare med strandväskor, och efter någon kilometers promenad på en bedagad trottoar genom vacker tallskog kom vi fram till en vägkorsning med mataffär, cykeluthyrning, en enkel restaurang och strand! Inte Jurmala direkt. Tystare och något färre solbadare men absolut ingen ödestrand. Största fördelen var det djupare vattnet. När det är 18 grader vill man inte vara tvungen att promenera en kilometer ut innan man kan doppa sig. Här räckte det med att gå ut några meter i grumligt vatten så var man på lagom djup.

Saulkrasti beach. Dis men varmt.
Bra utsikt över ovädret på andra sidan Östersjön

 Sen skadar det aldrig att tågledes få se lite mer av detta vackra lilla land heller. Efter Rigas övergivna industriområden tar tallskogen snart över, endast här och var avbruten av små stugbyar. De flesta letter verkar ha en sommarstuga. Alla plockar svamp och bär. Det är tydligen fritidsnöjet nummer ett här, eller en del av försörjningen. I våras satt huckleförsedda små gummor på pallar lite här och var i stan och sålde blommor. Nu säljer de även blåbär. Jag hoppas de kommer att sälja svamp snart också. Visst skulle jag själv vilja ge mig ut på plock men det känns inte som om man har en chans mot två miljoner letter som går skallgång i sina hemmarker.

Veckans ord: saulkrasti = solkusten, gailene = kantarell, mellenes = blåbär, ērce = fästing (varnas det för på skyltar i skogen här)

Turistande med brorsan

Kanalbåt, anno 1907

Båtens interiör

Fiskhangaren i Rigas centralmarknad

Civiliserat och trevligt utomhusfestande på Kalnciema iela

Utsikten från baren Neo. Man skymtar våra tvillingskrapor
i fjärran, till vänster om mitten

En av fördelarna med att få besök hemifrån (förutom det trevliga sällskapet förstås) är att man verkligen tar tillfället i akt att ”turista”. När min bror var här tidigare i veckan var det faktiskt han som kunde visa oss två av Rigas bästa utsiktsbarer. Den lustigaste av dem ligger i centralstationens klocktorn. Det är precis lika konstigt som det låter. Tornet är supersmalt och ser inte mycket ut för världen, men tittar man noga ser man att det sitter folk där och man kan utläsa ordet ”restorāns” (restaurang) i små, slitna bokstäver. Dörren ser ut som ingången till ett parkeringsgarage och hissen likaså. Ytterst diskreta skyltar informerar om att det ligger en bar/restaurang Neo på plan 8 till 10. Och här möts man mycket riktigt av en något bedagad men billig cocktailbar, komplett med skinnfåtöljer, glasbord och blanka golv. Till och med billig mat kan man få sig till livs, om man lyckas påkalla den mer än uttråkade servitrisens uppmärksamhet. Den andra takbaren är av mer klassiskt snitt, högst upp i SAS Radison-hotellet mitt i stan. Personalen är lite gladare och klientelet mer internationellt. Båda kan rekommenderas, gärna på samma dag för bästa kontrastupplevelse.

Vi passade även på att se Riga från vattnet med en väldigt söt liten träbåt. Under en timme åker man runt hela gamla stan, i den lugna kanalen, under dennas extremt låga broar och ut på den mer trafikerade floden Daugava. Väldigt spännande. Vi höll på att bli överkörda av en motorbåt, rundade Tallink-färjan och konstaterade att det inte direkt är de roligaste båtarna de kör hit med… Riktigt risig gammal 70-talare. Ta flyget till Riga är mitt tips. Jag fattar inte att det bara är till Åland och på sin höjd Helsingfors man kan åka med de schyssta båtarna. Synd.

Väl på landbacken kollade vi in den stora matmarknaden så klart. Fem stora men lite halvtomma hangarer med det mesta i matväg. Sen försökte vi också få klarhet i logiken kring Rigas ölpriser men kom fram till att den är svag. Matpriserna och läget ger kanske en aning om vartåt det barkar men inte nödvändigtvis. För att slippa åka på de där ”5 euro för en öl-ställena” (helt onödigt när en pint utmärkt lokal dricka normalt ligger runt 2-3) begav vi oss till norra delen av gamla stan vilket visade sig vara ett lyckokast. Här mot resterna av den gamla stadsmuren låg en hel radda mysiga ställen där man förutom prisvärd öl kunde få en ätbar pasta. Jag blev nästan rörd till tårar av det sistnämnda, efter månader av restaurangmat som är lagad med allt utom kärlek.

Men det bästa stället (eller platsen egentligen) i Riga är nog nästan vår närbelägna Kalnciema iela. Hade det varit i Stockholm hade man tyckt att det var FÖR trendigt men lettiska hipsters känns mycket gulligare på nåt sätt. Vi hade turen att pricka in en torsdagskväll, när detta område (som annars innehåller ett par barer, en restaurang och några ytterst hippa kontor och inredningsbutiker) varje vecka bjuder på gratiskonsert av något kompetent indieband samt liten matmarknad med allt från leverpastejmackor till burgare, och vin och öl förstås. Tänk Trädgården fast hundra gånger trevligare, inget inträde och ingen kö, och varsamt renoverade trähus som fond istället för betong.