Och så en avstickare till Italien

Vårt Milanohotell låg nära området Navigli där ett par mer än lovligt skitiga kanaler korsade varandra
och kantades av mysiga uteserveringar samt husbåtar innehållandes barer

Galleria Vittorio Emanuele II i Milano. Enda stället där man hittade någon större mängd turister.
Varmt som i ett växthus. Vi passerade den snabbt.

Det började med en bilresa i södra Frankrike, på planeringsstadiet alltså, men som en god vän till mig brukar säga ”planera är silver, boka är guld”. När vi kommit så långt som till bokandet för sommarens tjejresa var vi två istället för tre och slutmålet blev norra Italien (close enough), utan bil. Detta delvis beroende på utmärkta flygförbindelser till Milano, i mitt fall direkt från Riga med Ryanair för ett rimligt pris, och delvis på grund av vänner i regionen.

Vistelsen inleddes med två dagar i 35-gradigt Milano. Luftkonditioneringen kändes som en kallsup så fort man kom inomhus. Asfalten var mysigt mjuk under fötterna. Promenaderna fick bli lågsamma och ofta avbrytas av en smaskig glass eller iskaffe på något fik där lokalborna gör sina sedvanliga depåstopp för 30 sekunders kaffepåfyllning. Aldrig någon långsittarfika där inte. Hotellbokningsångesten innan hade varit total. ”Finns det verkligen inget boende i centrum för under 3 000 kr natten!?” Tillslut bokade vi B&B Hotel Sant'Ambrogio i vad som såg ut att vara utkanten av stan men visade sig vara inom gångavstånd till det mesta, och så fanns det taxi och t-bana lätt tillgängliga. Ja, Milano har verkligen det mesta, förutom turister. Ett perfekt resmål med andra ord. Och när man tröttnat på smältande asfalt och coola barer tar man helt enkelt tåget ner till kusten.

Vår badbåt

Typisk gatuvy från Santa Margherita

Vi mötte upp några vänner i Santa Margherita och blev kvar där i fyra dagar, på trevliga hotell Jolanda. Hela den liguriska kusten är ett under av gulliga byar med tvätt på tork, färgglada hus, prunkande odlingar och blommor (i alla fall så här års), branta klippor, kristallklart vatten, etc., etc. Sandstränder är det enda som saknas. Bad sker från smala grusremsor, klippor, badstegar eller båtar i olika storlekar. Vi fick följa med våra bekanta på deras charmiga träbåt komplett med badstege och sötvattendusch. Där låg vi ankrade sida vid sida med de mest monstruösa yachter och fascinerades över hur mycket personal de har. Det är ett ständigt putsande och fejande, och serverande till de fåtal passagerare som eventuellt befinner sig ombord. I löjligt pittoreska Portofino kunde man inte låta bli att tänka på ”om du får oväntat besök”-reklamen. Där ligger båtar som är större än själva stan som praktiskt taget bara består av en gata och en hamn. Supergulligt. Tvätt på tork även där.

En av de stora shoppinggatorna i Genua

Vi hann även med ett besök i hamnstaden Genua, en knapp timmes tågresa från Sta Margherita. Där känner man verkligen historiens vingslag i de smala gränderna som vindlar sig ner till hamnen. Små restauranger, verkstäder och prostituerade avlöser varandra i vart och vartannat hörn. Det hela ger en lite medeltida känsla. Man kan verkligen tänka sig hur en ung Columbus spatserade omkring här och planerade sina utflykter. För de mer modernt sinnade finns även breda shoppingavenyer. Så för storstadsälskaren är både Genua och Milano definitivt värda ett besök, varför inte i kombination? Avståndet mellan dem är inte långt och tågen är både bekväma och billiga.
När vi ändå är inne på ämnet Italien vill jag bara passa på att avliva tre myter, som kanske redan har avlivat sig själva för dem som besökt landet efter typ 1985: Det är inte billigt, männen är inte flirtiga/gåpåiga och maten är inte bäst i världen. Mina stackars kreditkort blev helt svettiga efter sin lugna Rigavsitelse, men visst, på sina håll är det snäppet under Stockholmspriser, speciellt för mat. Jag vet att det är att slänga in en brandfackla att inte älska italiensk mat. Mycket är fantastiskt (glassen! kaffet!) men lika mycket är medelmåttigt, och när man för femtielfte gången måste sträcka sig efter saltkaret (som ofta inte ens står på bordet, och aldrig har sällskap av det minst lika efterlängtade pepparkaret) är det lätt att drömma sig bort till spanska tapas eller en argentinsk grillrestaurang.

Typisk ligurisk badvik

Utflykt till närområde del 2: Jurmala

Riga - the beach. Tallskog och kritvit sand gör sig bra ihop

Temperaturen denna ”sommar” är för första gången uppe och nosar på 20-graderstrecket. Det måste så klart firas med en utflykt till stranden! Jurmala är för Riga vad Tofta är för Visby eller Tylösand är för Halmstad: Lättillgänglig vidsträckt vit sand med gott om vattenhål där stora och små kan få sig en törstsläckare. Okej, det är lite charmigare än ovan nämnda exempel även om ”de fantastiska trähusen” som omnämns i alla guideböcker och reportage om Jurmala inte imponerar så där enormt efter två månaders boende i Rigas utkanter. (Det är enda nackdelen med att bo i Riga. Jag kommer aldrig att o:a och ah:a över Söderkåkar och andra små trähus igen.)

Huvudgatan: Välbevarade trähus och krimskrams

Ett gäng letter som sjunger "Uti vår hage", i oklart sammanhang

Framförallt är det lättillgängligt. Speciellt för oss som bor på ”rätt” sida av stan, 1,5 mil från stranden. Det känns som om man skulle kunna powerwalka dit en hurtig dag, men nu styr vi istället kosan till tågstationen tio minuters promenad bort. Otaliga gånger har jag korsat de där spåren (Här går man kors och tvärs över järnvägar. Finns aldrig några staket) utan att reflektera över att det faktiskt ligger en station där. En hyfsat varm helgdag som denna är dock den lilla cementremsan som ska föreställa perrong full av soltörstande förortsbor. Järnvägen byggdes tydligen under sent 1800-tal och inte mycket har förändrats sedan dess. Tågen stånkar sig fram och äntras medels något som mer liknar en stege än en trappa. Halta och lytta göre sig icke besvär. Inte ens priset kan ha ändrats mycket. ”Zwei und siebzig” stammar konduktörskan fram när hon inser att vi inte pratar lettiska. (Jag har aldrig haft så stor användning av mina små tyskakunskaper som i Östeuropa.) 2,7 euro för två biljetter, billigare än bussen, och snabbare. Drygt tio minuter senare kliver vi av i Majori. Jurmala är ett avlångt område längsmed kusten där tågstationerna ligger ganska så tätt. Ingen av dem heter "Jurmala" men Majori lär vara den som är mest ”mitt i smeten”. Lukten av sockervadd och brända mandlar ligger tung över huvudgatan. Det är packat med folk trots att regnmolnen nu börjar se hotfulla ut. Stranden ligger parallellt med huvudgatan men några kvarter bort (och sträcker sig förstås långt bortom denna). De två skiljs åt av tallskog och några byggprojekt som riktar sig till ryssar med för mycket pengar och dålig smak. Även stranden är full av spatserande familjer, och ett och annat högljutt partygäng på strandrestaurangerna. Sanden är beundransvärt finkornig och ren. Ingen badar trots att det grunda vattnet håller en temperatur på säkert uppemot 17 grader. Det ska bli intressant att se hur det hela ser ut senare i sommar. Min gissning är att man då kanske gör klokast i att inte kliva av ”mitt i smeten” utan hålla sig i utkanterna av Jurmala-området, åtminstone på helgerna.
Något som skiljer det här från liknande strandorter är alla körer. Redan efter något kvarter på huvudgatan möts vi av 20-talet folkdräktsklädda kvinnor som stämt upp i likaledes traditionell sång. Trevligt. Senare samlas ett gäng stormagade gubbar i likadana blå skjortor och jeans vid en liten park. Firmafest tänker man först, men nej, även dessa stämmer upp i sång, med dirigent och allt. Nära tågstationen är en hel läktare uppbyggd där ett stort gäng i varierande åldrar står med allsångshäften i högsta hugg. Framför dem avbyter olika dirigenter varandra. Bland annat en svenska som försöker få dem att sjunga Uti vår hage på korrekt vis. Det går förvånansvärt bra. Vi förstår ingenting av allt detta sjungande, men man har ju hört att balterna gillar körer. (Ta bara den sjungande revolutionen till exempel.) Det är som Allsång på Skansen, fast mycket bättre och överallt. Tips till SVT: byt ut Petra Marklund mot en riktigt bra kördirigent!

Tillägg: Googlade nyss och kom fram till att det hela kanske har med den Nordiska körfestivalen att göra, http://www.nordicbalticchoir.lv/en, men blir samtidigt inte förvånad om det sjungs lika friskt nästa gång jag är i Jurmala.

Hemlängtan

Ber om ursäkt för bristen på Rigauppdateringar men det beror delvis på att jag har varit i Stockholm sedan i lördags. Nu ska jag snart sätta mig i bilköerna med alla andra Stockholmare och någon gång vid midnatt lär midsommarfirandet i skärgården inledas. Vädret håller sig traditionsenligt så ny dunjacka och nya (tjocka) strumpbyxor har inköpts. Förstår dock inte vad folk klagar på. Förra året hade vi neråt 2-3 grader på midsommarnatten. Nu utlovas +9. Värmebölja!

En vecka i hemstaden får en snabbt att inse vad man saknar här hemifrån, förutom vänner och familj så klart. Det är väl egentligen bara två saker: Maten och kranvattnet. Efter en dryg månad i Riga har man sänkt kraven på restaurangmat till fotknölsnivå. Det är tur att det är hyfsat billigt, och framförallt att ölen är billig… Jag lär få anledning att återkomma till detta ämne men just nu vill jag inte förstöra midsommaraptiten genom att ta upp lettiska matminnen. Vattnet är visserligen gott men med jämna mellanrum mer än lovligt grumligt och de flesta rekommenderar att inte dricka det. Vi kör det genom en kolfilterkaraff.

Sen är det desto mer man INTE saknar: Trängseln. Var kommer alla människor ifrån, och varför är de inte på jobbet!? Från kl. 15 är hela stan smockfull med folk. Det snackas om ungdomsarbetslöshet men att shoppa och fika har de i alla fall råd med kan jag meddela. Och så alla stackars pensionärer och föräldralediga på det.

Tiggarna. Då menar jag inte ”EU-migranterna” (Vart har de tagit vägen förresten? Har bara sett en handfull.) utan alla från Rädda barnen/djuren/miljön/läkarna och fan och hans moster, som ockuperar hela områden i innerstan med sina västar och pärmar. Man måste gå långa omvägar hela tiden. Inte vill man vara otrevlig heller. Det är ju synd om ungdomarna. Nej, tacka vet jag stillasittande romer som säger hej och nöjer sig med några kronor i en pappmugg. Vad ska de där professionella utsugarna i västar ha? Några hundra i månaden? Det skulle jag gärna betala, om jag slapp dem på gatan.

Sen är det alltid roligt att komma hem till det svenska modet igen. Det första jag ser på Stockholmsplanet är tjejer i jeansshorts som visar halva rumpan, och killar i supertajta jeans, och så en och annan morgonrocksliknande svart kavaj. Samma gamla ”uniformer”. Och alla håller de på med avancerad midsommarplanering, per mobil eller live: Inköp, färdvägar, klädsel, inbjudningslista, etc. Det svenska kynnet, besatt som det är av natur, väder och sprit, får här sitt lystmäte. Vädergudarna skall besvärjas med stora mängder alkohol och mat. Trafikgudarna likaså. Det är en årlig rit vi alla måste genomgå. I Lettland firar man på tisdag och onsdag. Till dess är jag tack och lov hemma i Riga igen!

Fastighetsmarknader och husdrömmar

Så här års grips jag alltid av en obändig lust att köpa hus. Det har väl med "påtarnerven" att göra. Verkar mysigt med en rabatt att mylla ner frön i, gräsmatta att gå barfota på, en altan att olja in och ha grillfester på. Åretrunthus har aldrig varit någon dröm, men maj till oktober är längtan stark. Detta trots att det verkar vara lite med hus som med barn. "Ja, jo det är ju underbart, fantastiskt. Vi skulle aldrig vilja vara utan det/dem men..." och sedan kommer en harang om mödorna med hus- eller barnskötsel, åtminstone under de första 5-10 åren av "innehavet". Då jag inte är någon barnmänniska misstänker jag att jag kanske inte är någon husmänniska heller. Men man kan ju inte låta bli att titta (på hus alltså).

För den händige:
400 kvadrat på tre våningar, nästan mitt i stan, för under 3 mille

Roligt nog ligger det just nu två prismässigt helt likvärdiga objekt ute i Riga och Stockholm (strax under 2,7 miljoner SEK). De har också den likheten att de är rätt charmiga hus med tomt i förort till respektive städer, men ungefär där upphör likheterna. Huset i Älvsjö har fyra rum på 48 kvadrat (vilket antagligen beror på att inredd källare och vind inte räknas in i boytan) och tomt på 716. Huset i Rigas Āgenskalns (ung. motsvarande Aspudden fast närmare centrum) är på 400 kvadrat med 3345 kvadratmeter tomt... Jag säger ju att de har stora tomter här! Dock uppger annonsen att renoveringsbehov föreligger, och det betyder nog inte samma sak här som i Sverige, där mäklare säger att det är renoveringsbehov för att köket är mer än fem år gammalt. Dessutom innehåller tomten "tre garage och fyra skjul", vilket nog snarare är en nackdel än ett plus i detta fall. Med den standard som råder här skulle jag tippa att garagen är vad vi skulle kalla skjul och skjulen vad vi skulle kalla brädhög. Men jag lovar att titta närmare på det hela och rapportera, om nu någon skulle känna sig sugen på en Rigainvestering. Med mina dåliga hantverkskunskaper, och vad värre; dåliga kunskaper om lettiska hantverkare, ska jag kanske inte ge mig på ett renoveringsprojekt av denna magnitud. Värt att märka är också att det i denna annons, liksom de flesta andra här, påpekas att tomten har bygglov för upp till fem våningar. Har man råd och lust kan man alltså riva hela rasket och smälla upp ett femvåningshus!

Dagens ord: Pārdod = säljes, atlaide = rabatt (är det på både hus och kläder då och då)

Dagens webbsida: www.ektornet.lv/en (Swedbanks fastighetsförmedling i Lettland, för den som vill botanisera vidare bland mer eller mindre renoveringsbehövande fastigheter.)

Riga, nu med 9-18 och helgmys

Så här ser vårt "lilla hus" ut i solsken. Vi bor alltså i
den närmaste (färdigbyggda) skrapan

Dramatiskt skymningsljus från fönstret

Vår Rigaexil innebär den mesta delen av tiden också exil från en inrutad vardag med niotimmarsdagar måndag till fredag, fredagsmys, lördagsfest och söndagshuvudvärk, eller hur nu folk brukar lägga upp det. Johans lediga dagar och timmar kan infalla lite hur som helst, och jag jobbar när det passar mig eller när distansuppgifter finns. Fram tills för en vecka sedan då jag började min praktik på Euroscript. Laptopen i knät i sängen har tillfälligt bytts mot bussresor i rusningstrafik och kolleger i kontorslandskap. En resa som bör ta ca 30 minuter tar i värsta fall uppåt en timme… ”Tunnelbanan, kom tillbaka! Allt är förlåtet.” Som plåster på såren är kontorskaffet utmärkt och kollegerna trevliga. Sedan jag deklarerat att jag ”aldrig tar med mig matlåda” visar de mig områdets lunchställen. Bland annat ett fräscht fik ovanpå en biltvätt och ett affärslunchställe i nattklubbsmiljö som bjuder tvårätterslunch med vin (!) för sju euro. Jag har också fått lära mig att kafejnīca inte nödvändigtvis är ett mysigt lattehak med rucolamackor. Det kan också vara någon typ av ölkafé (sedan länge utrotat i Sverige) där lokala alkisar kan hänga över billig öl och vodka dygnet runt.

Fem långa kontorsdagar följs av två lediga och för en gångs skull är även Johan ledig. Vad gör man då i Riga en helg? Jo, passande nog pågår en ölfestival i en park mitt i stan. Vi köper oss varsin sejdel vid ingången. Dessa kan sedan fyllas på i de olika ölmärkenas små tält för en billig penning. Mycket gemytligt ”fredagsmys”, speciellt som vädergudarna står oss bi. Vi minglar runt med familjer, par och kompisgäng i alla åldrar och förundras över den lugna stämningen. Grillukten från matstånden sätter sig i kläderna och bidrar till sommarkänslan.
På lördagen begår vi lettisk hemmafestpremiär hos en av mina nya kolleger, som visserligen också är svensk. Det är ett internationellt gäng med inhemska inslag som festar inpå småtimmarna och sen ger vi upp det där med bussbingo och tar taxi hem, för sex euro, trots att kollegan bor i andra änden av stan och trots taxichaufförens felkörning.

Utflykt till närområde del 1: Vilnius

Utsikt över gamla stan från Gediminastornet

Och utsikten över den moderna delen på andra sidan floden

Riga i all ära men jag måste ju passa på att utforska närområdet också när jag ändå befinner mig på den här sidan Östersjön. Ett besök i Litauens huvudstad Vilnius är så klart ett måste. Dessutom ligger den bara fyra timmar bort med (lyx)buss. Som att flyga, fast man får ta med så mycket vätskor man vill. Omfattande meny av mat och snacks, egen videoskärm med filmer och spel, wifi samt flyg... förlåt bussvärdinna som serverar gratis kaffe.

Vilnius pampiga katedral mitt i stan

Redan när dubbeldäckarbussen rullar in i Vilnius slås jag av hur annorlunda det är från

Riga. Allt verkar så välordnat på något sätt. Visst finns det slitna fasader, ödetomter och omfattande renoveringsprojekt även här men inget är lämnat åt slumpen, allt är tydligt skyltat och förklarat. Den där återkommande Rigafrågan "Vad händer här?” ställer man sig aldrig i Vilnius. Vid varje byggprojekt står annonserat vad det ska bli och när det är klart. Vid alla hus och platser av historiskt intresse står förklarande plaketter på engelska och litauiska, och dessutom står i vart och vartannat gathörn skyltar som pekar ut riktning och avstånd till de viktigaste turistattraktionerna. Allt är lite mer preussiskt. Folk är smakfullt klädda och lågmälda. Svensexgängen och ”Ryanairturismen” verkar inte ha hittat hit. Märkesbutiker och dyr inhemsk design kantar Gamla stans gångstråk, men förutom alla exklusiva boutiquer är prisnivån långt under Rigas och turistfällorna färre. Enhetspriset på alla museer verkar vara två eller max tre euro, vilket är skrattretande lite med tanke på hur bra de är. Jag hann med en del eftersom det regnade större delen av min Vilniusvistelse. Imponerades bland annat av de arkeologiska utgrävningarna från 1200-talet i källaren till det återuppbyggda ”storfurstarnas palats”, det välbevarade KGB-högkvarteret (komplett med avrättningsplats i källaren) och utsikten från Gediminastornet (som år 1989 för övrigt var slutpunkten för den ”baltiska kedjan”, en manifestation för självständighet i form av en mänsklig kedja från Tallinn till Vilnius.)

I hotellväg kan jag varmt rekommendera Domus Maria, inrymt i ett gammalt kloster men toppmodernt. Tjocka, kalla stenväggarna och avstängd centralvärme (så klart, det är ju faktiskt maj trots kylan) var väl ingen toppenkombo men personalen lånade snällt ut ett extraelement.

Det enda konstiga med Vilnius är att inte fler turister hittar hit. Den är utan tvekan den vackraste och antagligen också den säkraste och mest turistanpassade av de baltiska huvudstäderna. (Dock är jag redan lokalpatriot så måste säga att Riga är min personliga favorit, men det är bara för att jag gillar det som är lite slitet.) Så skynda er att åka till Vilnius innan de kommer på att allt är alldeles för billigt!

Den vackra St. Anna-kyrkan

Gågatan utanför mitt hotell
Bra pannkaksrestaurang till höger

Bussbingo och nötbingo

”Du måste vara född i Riga för att ha den gen som får dig att begripa det fruktansvärt invecklade nätet av bussar, spårvagnar och trådbussar.” Ungefär så står det i min guidebok under rubriken ”Getting around”. Det står också att allt är inom gångavstånd, ”så du behöver inte försöka förstå dig på kollektivtrafiken”. Det må vara sant om man bor mitt i stan men för oss skulle det säkert ta 40-50 minuter att gå till gamla stan. Det låter sig så klart göras men känns lite väl hurtigt i längden. Kvarstår alltså att lära sig busslinjerna. Som tur är har man en bra hemsida till sin hjälp https://www.rigassatiksme.lv/en

Buss 53, en av mina favoriter (det känns som om
den tar rakaste vägen in till stan), men den är sällsynt

På en liten lapp har jag skrivit ner alla busslinjer som går hem hit, så sen när man ska åka hem från stan står man där som med en bingobricka och spanar hoppfullt mot bussarna. Det är ett tiotal bussar det rör sig om men vissa går väldigt oregelbundet så oftast blir det pålitliga gamla 22:an man hoppar på, eller dess lillasyster 222. Alla tresiffriga bussar är en minivan, jättesöta, med typ 15 platser, som dock blir fulla fort. Dubbeltvåan och trippeltvåan fortsätter hela vägen till flygplatsen så turistfaktorn (och resväskfaktorn) är hög.

Om en vecka ska jag påbörja en tvåveckors praktik på en översättningsfirma som ligger ”mitt i stan” enligt dem själva, det vill säga mitt i andra delen av stan... Jag var på besök där förra veckan och insåg för första gången hur vidsträckt Riga är. Staden bara fortsätter och fortsätter med sina vackra hus och underliga små affärer. Jag lär vara Rigas främsta bussexpert efter denna praktik! Trots komplexiteten och köerna (ibland) känns det än så länge roligare än t-banan hemma, men fråga mig igen om tre veckor:-)

Dagens ord har inget med kollektivtrafik att göra utan är det okända köttstycke jag köpte till middag på vårt lilla närlivs igår: Liellopu krūšdala (oxbringa), i tron att det var något jag kunde slänga i stekpannan. Vid uppackning och googling visade det sig vara grytbitarnas elaka storebror som kräver en koktid på 2-3 timmar, men gott blev det. Note to self: Liellop må betyda nötkött men tro inte att det är en entrecote för det. Letterna gillar sina udda styckningsdetaljer.