Fotorapport från Rigaförort

Så har då jag och stora resväskan tagit klivet över Östersjön och slagit oss ner i Riga för de kommande sex månaderna. Sista dagen på jobbet kändes som när man tog studenten: Lite vemodigt att lämna kollegerna men framförallt en fantastisk frihetskänsla. En enorm mängd tid framför mig att fylla med valfritt innehåll på valfria tider, även fast jag har en del distansjobb att klämma in. Vi får väl se om jag blir uttråkad eller får lappsjuka, men något säger mig att risken är liten. Det lär ta många veckor innan nyhetens behag övergår i tråkig vardagslunk. Än så länge är man som en valp på äventyr som försöker förstå allt häromkring. Intrycken haglar över en.

Till att börja med förstår man inte en nuffra av språket. Varje skylt blir som ett spännande krypto. Jag har i alla fall förstått att café heter kafejnīca och att hotell är viesnīca. Vi kan härav dra slutsatsen att  -nīca är något man lägger på olika typer av etablisemang. Johan har lärt sig att mjölk heter piens och grädde saldā krējuma. Det är ungefär så långt vi har kommit. Man får börja med det viktigaste och bygga på ordförrådet därifrån. Att gå och handla är ett äventyr, man vet aldrig vad man kommer hem med. Köpte t.ex. något jag trodde var hjortronglass, men jag hade inte studerat bilden på förpackningen tillräckligt noga. Det visade sig vara havtorn... Inte gott i glass kan jag meddela. 

Sen riskerar man ju att snubbla och slå ihjäl sig under alla promenader för att man dumstirrar på alla fantastisk hus istället för på gatan framför sig. Det är ett väldigt fantasieggande område vi bor i. Hus som ser ut som förfallna sagoslott samsas med de mest sneda små träkåkar, sida vid sida med moderna lyxhus och slitna sovjetkaserner. Vad händer här? Frågar man sig ständigt. Är det en bostad, ett kontor, en affär eller ett övergivet ruckel? Det är inte helt ovanligt att alla dessa samsas i ett kvarter, eller hus. Till de flesta hus hör i alla fall enorma trädgårdar som skulle göra en svensk villaägare grön av avund (eller vit av skräck om hen inte är en fan av trädgårdsarbete). En stor del av marken verkar användas för nyttoväxter, men jag ska inte säga detta bensäkert innan det börjar spira lite mer.

Här kommer i alla fall lite bildbevis från dagens promenad till Agenskalns-marknaden och hem igen. Om jag köpte något? Nej, jag ville mest ha ett utflyktsmål och sen känner jag att jag måste öva på mitt teckenspråk alternativt lära mig åtminstone någon fisks eller grönsaks namn på lettiska eller ryska innan jag börjar med så avancerade aktiviteter som att handla på marknad. Är det några här som inte kan ett ord engelska är det marknadsförsäljarna.

Typisk vy i vårt område. Mossbelupet gammalt trähus bredvid hypermodernt. Matjord som väntar på att myllas ner

Måste vara ett av världens gulligaste bankkontor! mitt emot Äggskalsmarknaden, eller vad den nu hette

Så här gör de ofta här. Renoverar bottenvåningen men inte resten. Kanske har affärsinnehavarna mer cash än lägenhetsinvånarna

Mitt favorithus so far. Helt övergiven herrgård eller vad man ska kalla det. Precis nedanför vår skyskrapa. 

Uppdatering från ”livebank”

Idag tog jag tjuren vid hornen, tog en långlunch och begav mig till ett riktigt bankkontor. Det var inte riktigt som jag minns det med ingång från gatan, massa kassor, köer, nummerlappar och plastväxter. Det kändes snarare som om man bröt sig in på ett helt privat kontor. Jag smet in bakom en annan person i den anonyma porten på Östermalmstorg där det enligt deras hemsida skulle ligga ett Swedbankkontor. ”Swedbank private banking” stor det på en av våningarna i hissen. Det lät ju spontant bra men sen kom jag på att detta uttryck betyder ”För rika personer som vill ha (dyra) investeringsråd” och inte ”För kund med bortglömt konto innehållandes 1 krona och 42 öre som vill starta internetbank”. På ett annat våningsplan stod det bara "Swedbank". Jag chansade på det och stövlade in i ett helt vanligt kontor där folk satt och jobbade i små bås. Där fanns något som såg ut som kontorets reception, så jag smög mig fram dit och lyckades motstå frestelsen att sno en kopp kaffe i automaten på vägen.

Väl vid ”receptionen” visade det sig funka som ett helt normalt bankkontor. Fick hjälp av en vänlig dam att starta internetbank, med fånig liten dosa och allt. Enda bakslaget var att för att kunna betala i webbutiker med internetbanken (för att köpa resor till exempel) krävs det tydligen en avgift på 43,75 kronor (!?) i kvartalet. Himla onödigt kan tyckas. De ska väl vara glada att man har sina pengar där och inte hålla på och avkräva en massa avgifter hela tiden. Dessutom har de en transaktionsavgift på 10 kronor för överföring från annan bank! F-ck that. Jag gick direkt in på min nyöppnade internetbank och sålde en gammal fond som legat och skräpat där på Swedbank, så nu ska jag väl ha pengar på det där eländiga kontot för att täcka avgifterna i alla fall, och kanske till och med för någon flygbokning.
På torsdag bär det av till Riga. Förhoppningsvis slipper jag kontakt med Lettiska banker i alla fall! Enligt uppgift från pojkvännen är det nämligen inte någon höjdare.

Från det här...

...till det här (ungefär).

Packning pågår

Projektet att packa ihop en hel lägenhet och flytta valda delar av den till Riga har snart nått sin kulmen. Som vid varje flyttprojekt förvånas man över hur saker som ryms snyggt och prydligt i skåp och lådor helt plötsligt sväller över alla bredder och tar upp tiotals flyttkartonger så fort man tar ut dem ur sina skåp och lådor. Det är rena magin.
Sedan någon vecka tillbaka har jag som strikt regel att jag varje dag bär ner ett lass till källarförrådet, med så mycket jag orkar bära (Vilket i och för sig inte är så mycket eftersom jag notoriskt fuskar med mina gympass, eller snarare: jag har aldrig sett insidan av ett gym...) Nu hyr jag som tur var ut lägenheten möblerad medan jag bor i Riga så det är "bara" personliga grejer som ingår i myrtåget ner till källaren. Min hyresgäst har till och med lovat att ta hand om krukväxterna, vilket är en enorm lättnad. De är ju inte de lättaste att packa ner och ta med sig.

Äter källarspindlar kläder, eller mest kryp?

Kvarstår bara tre kategorier prylar att packa bort och med: papper, krimskrams och kläder. De två förstnämnda får förhoppningsvis plats i mitt hyfsat rymliga och fyrkantiga källarförråd. (Jag är van vid eländiga vindsförråd helt utan ståhöjd och formade som en liggande tårtbit.) Kläder däremot är ett större problem: Vilka ska få äran att åka med till Baltikum och vilka ska stanna hemma, i ett utrymme som förhoppningsvis inte befolkas av några skadedjur. Det bådar gott att de enda kryp jag har sett i min källare är groteskt stora spindlar. De skulle förhoppningsvis äta upp varje försök till maletablering eller pälsängerintrång.
Men hur packar man för ett halvårs bortavaro? Inte ett halvår i Thailand utan ett halvår i vår, sommar, höst och säkert en släng av vinter. Det är en utmaning, men samtidigt befriande. Jag gillar ändå det här med att bo i resväska, och att packa, annars skulle jag väl inte göra det så ofta:-) Dessutom får man betänka att större delen av jordens befolkning, ja kanske till och med större delen av Lettlands befolkning, skulle vara glada om de ägde en hel resväska full med kläder. Och jag är nu inne på att packa min andra...

Bakåtsträvande banker

För 20 år sedan var det fortfarande en marginell företeelse men sedan dess har internets betydelse och användningsområden ständigt ökat. Hur skulle vi klara oss utan det idag? Den tid när långdistanskommunikationen begränsades till en fast telefon och brevbäraren känns mycket avlägsen, men ibland samtidigt lockande. Tänk att bestämma träff med någon och sedan ses på den platsen, utan att tio mail eller sms utväxlats om exakt var man befinner sig, tills man i bästa fall sammanstrålar.

Nej, det bästa med internet är nog ändå de tidsbesparande aspekterna. Alla tråkiga ärenden som man kan uträtta när man vill framför datorn istället för att stå och köa någonstans under kontorstid. Allt från att köpa julklappar och boka resor till att beställa sina mediciner på apoteket och betala räkningar. Jag väntar bara på appen som låter dig gå till tandläkaren via nätet!

Jag minns med fasa hur man stod och köade på Posten (denna rysliga institution) med inbetalningslappar och utbetalningslappar (något roligare) för att få ut sitt studiebidrag eller vad det nu var. Banken var något roligare att köa på men å andra sidan har ju dessa alltid haft helt galna öppettider, så bankbesök och heltidsjobb är totalt oförenliga. Som tur är har jag aldrig drabbats av den fulla vidden av detta problem då jag skaffade internetbank samtidigt som jag blev ”vuxen” och började få räkningar, fonder och sånt i större utsträckning.

Men nu på senaste tiden uppenbarar sig helt plötsligt ett nytt fenomen (läs problem) när jag ägnar mig åt en av mina favoritaktiviteter: att köpa resor på nätet. På de flesta sajter drabbas man av en avgift på 200 kr för att betala med kort! För att slippa denna avgift ska man betala direkt med sin internetbank, och av någon outgrundlig anledning gäller detta inte min annars utmärkta Skandiabanken. Man måste ha en annan internetbank, typ Swedbank eller SEB. Okej, inga problem, tänker jag. Jag har faktiskt ett gammalt konto i Swedbank. Det är väl bara att gå in på nätet och begära ett internetkonto också. Men här stöter man på patrull: ”Vänd dig till närmaste bankkontor för att ansluta dig till internetbanken.” Samma besked på SEB.

Skämtar de med mig!? Jag har inte varit inne på ett bankkontor på säkert 15 år och har varken tid eller lust att bryta den trenden. Vilka bakåtsträvare. Det är som om jag skulle börja svara på alla mail jag får genom att skriva brev, eller damma av något gammalt uppslagsverk istället för att googla. Nej, nu senast löste jag det istället genom att beställa biljett på Norwegians hemsida och betala med mitt Norwegiankort. Passade också på att öppna ett sparkonto i deras bank. 1,3 procents ränta. Helt ok i dessa tider! Och allt detta utan köande på kontor.

Trångt trendfik ger ångestpåslag

Det börjar bli hög tid för en paus från Stockholm känner jag. Riga blir en skön kontrast till västra Södermalms mer och mer galopperande gentrifiering. Det började med att min älskade Högalidshallen la ner och ersattes av ännu en dyr ICA översållad med ekologiska grönsaker. När man sen får glossiga livsstilsmagasin med namn som Södermalm Paper fulla av italienska designmöbler i brevlådan då har det för länge sedan gått för långt. Droppen var ändå när jag försökte ta en stillsam lördagsfika igår och av någon anledning gick till übertrendiga Mellqvists på Bysistorget. Där råder skramlig ljudnivå som på en nattklubb. Personalen är överdrivet trevliga och sjunger med i obskyr bakgrundsmusik samtidigt som de gör kaffe i samma takt som sengångare på valium. Publiken är ett hav av oversized svart tyg, sotarmössor och dessa gräsliga glasögon som inte var snygga på 80-talet och definitivt inte är det nu (vad hände med alla coola 60-talsgalsögon?). Alla är lite lagom pårökta, skäggiga och flottiga i håret. Till slut får jag panik. Ljudvolymen, trängseln, fladdrande vintagekavajer, skägg med äggmacksrester och ett jäkla snack om secondhandutförsäljningar och helgens utgångar. Jag rusar ut och panikringer väninnan jag ska fika med: – Du måste möta mig på Sophies runt hörnet istället!

Sophies är mitt favoritfik. Det är en lisa för själen med sina ständigt smutsiga fönster, hemtrevliga men otrendiga inredning, lagom effektiv och trevlig personal, foccaciamackor som är lite torra i kanterna men stora nog att räcka till både lunch och middag. Dessutom är det lugnt och skönt och man kan köpa begagnade böcker för fem kronor styck. Bästa botemedlet mot hipsteröverdos!

Räddare i nöden!

Snart dags för nytt, tillfälligt, läge

Knappt har man kommit i ordning i en lägenhet så är det dags för nästa, och en tillfällig sådan till råga på allt. Första maj flyttar jag nämligen till Riga i ett halvår då pojkvännen fått flygjobb här. Lägenheten är väldigt sparsmakat utrustad för att vara ”möblerad”. Ögonbindlar har varit räddningen när det gardinlösa sovrummet badar i ljus. Men nu är gardiner beställda, tror vi i alla fall. Kommunikation med lokalbefolkningen är inte alltid det lättaste, speciellt inte med dem över 30, men affärsbiträdets pedagogiska teckningar på beställningen liknade i alla fall något man kan hänga upp i ett fönster. Och vi nöp i ett trevligt tyg, nickade och gjorde tummen upp. Får se vad det blir.

En glad överraskning med läget här är att vi har ett café i bottenvåningen. Fritt wifi, utskänkningstillstånd, bra kaffe och mackor är bara några av ställets goda sidor. Ja, egentligen har vi en hel galleria i bottenvåningen, eller vad som skulle ha blivit en galleria hade det inte varit för krisen 2007. Nu är det lite sporadiskt utplacerade butiker, kontor och serviceinrättningar varav det enda användbara egentligen är en vinaffär som även säljer lite snacks, och så fiket då. Desto bättre har det gått för megagallerian Spice (ingen relation till drogen, vad vi vet…) ett stenkast härifrån. Enligt guideböckerna växer den för varje år. Just nu omfattar den så vitt jag kan se tre stora byggnader: En för heminredning (där vi köpte gardinerna), en för mode och diverse (även med enorm mataffär), och en med bowlinghall, gym och typ Elgiganten. Inte charmigt, men praktiskt att bo två minuter därifrån.

Vår skyskrapsprojekt Panorama Plaza gick det sämre för. Av fyra planerade skrapor blev det två och en  halv. Vår närmsta granne är det ofärdiga skelettet av den tredje (se bild). Det betyder i alla fall insynsfritt boende! 

Detta kanske ser ut som ett oerhört charmlöst kvarter, men det är omgivet av en del otroligt vackra gamla hus (bildbevis på detta senare), och som man brukar säga: Bättre att bo i de fulaste husen än att ha utsikt över dem!

Jag har överlevt en flygstrejk!

Till att börja med kanske vän av ordning frågar sig hur man kan vara så urbota dum att man bokar en biljett med ett bolag som inom en vecka förväntas gå ut i strejk. Jamen, bokar man med kort varsel och inte vill betala över 3000 spänn för en biljett till Riga har man inte så himla många valmöjligheter. ”Norwegian klara skivan” tänker man, och så blir man ganska nöjd när det antagandet (nästan) visar sig stämma, så när som på att resan även kom att omfatta en heldag i Oslo, men det har väl ingen dött av, förutom plånboken då möjligtvis.

Strejk på ett mindre driftigt bolag hade med säkerhet inneburit inställd flight och ett himla tjafs för att försöka få pengarna tillbaka. Jag hoppades på det bästa och registrerade mig på Norwegians hemsida på torsdagen för att få sms-uppdateringar om fredagens Riga-resa via Oslo. Redan på natten kom uppmuntrande sms om att strejkbrytarbolag satts in för att flyga enligt schema. Underbart! (Tyckte först att bolaget hade ett väl ödmjukt namn för att flyga stora Boeing ”Small Planes airlines”, men sen såg jag att det stod Small PLANET.)

Väl på Arlanda kom dock ett mindre uppmuntrande sms om att flyget från Oslo till Riga var fyra timmar försenat, dock med det trevliga tillägget att 115 NOK laddats upp på mitt boardingkort. Det trodde man väl aldrig att den där papperslappen så lätt kunde förvandlas till ett betalkort, men så lätt var det. Glad i hågen kliver jag av i Oslo lagom till lunch bara för att upptäcka att 115 kronor räcker ungefär till en yoghurt och en kaffe. (Anade oråd redan när jag såg störtexponerad reklam om att köpa två chokladkakor för 50 kr…) Klokt nog hade jag i sista stund lagt ner en gammal norsk 50-lapp från tidigare resa i fickan så jag kunde kosta på mig två pizza-slice och en läsk utan att gå back.

När sms:en började rassla in igen framåt 15-tiden och meddelade att planet var försenat till 18.30 höll jag först på att få psykbryt, men så började jag läsa Flykten från läger 14 (om en pojke som växer upp i ett Nordkoreanskt fångläger) och mådde mycket bättre av två skäl: 1) Att sitta fast på en flygplats där alla är förseningsstressade och springer runt och äter överprissatta baguetter hela tiden är själva definitionen på ett i-landsproblem. Det finns väldigt många som har det väldigt mycket värre! 2) Funderingar på om man skulle kunna hota strejkande piloter med dylika fångläger. Kanske till och med byta ut dem mot mer arbetsföra koreaner… eller åtminstone tvinga dem att läsa boken för att få lite perspektiv på sina arbetsvillkor.

Fram kom jag i alla fall. Small Planes (förlåt Planet) -personalen var supertrevliga och bjöd på gratis kaffe. Det är lustigt att man kan bli så glad för gratis kaffe. Dagens flygbransch har uppfostrat synnerligen lättroade passagerare. På vägen hem från Riga fick vi till och med gratis, och faktiskt riktigt goda, smörgåsar till kaffet. Hemresan idag var, trots fortsatt strejk, ett under av smidighet. Sms om försening och nytt flygbolag (Small Lynx, eller Smart Lynx kanske det var) kom i god tid. Checkade in hemifrån via mobilen och åkte till flygplatsen nån timme innan. Lynxen hade då hunnit bli ersatt av något grekiskt, Aegean Air. De med de goda mackorna. Efter en knapp timmes flyg tog jag pendeln hem till Södra station och sen fyrans buss (på så sätt slipper man släpa resväska i de stillastående rulltrapporna) Snabbare och billigare än flygbussen. Tre och en halv timme från dörr till dörr, Riga-Stockholm.

Logistik- och serviceavdelningen på Norwegian gör verkligen ett hästjobb, med bravur. Tänk om alla företag sköttes så. Tänk dig att SJ skickar ett sms: ”Ditt tåg är nu x timmar försenat. Ta en smörgås on the house medan du väntar.” eller att SAS lyckas få iväg sina passagerare fast personalen strejkar. Det lär inte hända förrän en norsk macka kostar under 50 kr!