Framme på Påskön!

Har nu klarat av de första 24 timmarna på Påskön. Landade sent igår kväll på denna mörka fläck på världskartan. Man såg ljusen på landningsbanan men inget mer. Ingen större bebyggelse, fyrar, landmärken. Bara mörker. En ensam Boeing 767:a på en minimal flygplats. Jag välkomnades med traditionsenlig blomsterkrans av chauffören från hotellet. Flygplanet fortsatte mot Tahiti.

Vaknade vid halv åtta imorse. Det var kolmörkt. Började fundera på om a) jag hade missuppfattat tidsskillnaden helt b) det pågick en orkan som förmörkade himlen (jag kunde höra hur det blåste och eventuellt regnade infernaliskt mot plåttaket.) c) hade inträffat ett vulkanutbrott som förmörkade himlen. Ingen ljusning verkade hur som helst vara i sikte så jag trevade mig upp och fick en glad överraskning: Mitt fönster överskuggades helt av överskjutande plåttak samt bananpalmer. Vid närmare inspektion var himlen någorlunda blå! Åt frukost med fin utsikt över havet.

Börjar vistelsen med att till fots inspektera ön. Skulle man känna sig väldigt hurtig skulle man säkert kunna inspektera hela ön per fot. Den är som en triangel där längsta sidan är ca 2 mil. Jag nöjer mig med att gå ett par kilometer. På 20 minuter går man runt ”huvudstaden”. Ungefär lika långt är det från hotellet till den närmaste samlingen av stenhuvuden (se bilder). Orten Hanga Roa som jag, och alla andra på ön, bor i (resten är nationalpark) har en liten hamn och en huvudgata med en handfull souveniraffärer, mataffärer och restauranger. Runtom i stan finns så klart även polis, brandkår, sjukhus och alla andra liknande institutioner som kan vara bra att ha då det är några mil till nästa bebodda ö…

Det är lummigare än jag tänkte mig. Bara för att de en gång högg ner varenda träd på ön betyder det så klart inte att det aldrig kommer att växa något här igen. Det är trots allt en tropisk ö, även om det nu är tidig vår liksom i Chile och temperaturen håller sig mellan 15 och 20. Har observerat bananpalmer, hibiskus, julstjärna och flera andra fint blommande träd. Lika mycket glada, herrelösa hundar här som i Santiago. Dessutom verkar de flesta hålla sig med höns och katt och bland stenstatyerna träffade jag också på hästar och en gris.

Det märks att det är lågsäsong. Hotellen och restaurangerna är långt ifrån fulla. Dock träffade jag på en svensk pensionär under min vandring idag! Men annars är 70 procent av turisterna chilenare informerade de mig om här på hotellet. Imorgon har jag bokat heldagsutflykt runt ön. Får hoppas att det inte regnar. Solen gick ner ”i säck” men det kanske inte har samma innebörd som hemma. Här verkar molnen komma och gå som de vill. De har ju ingen landmassa att haka upp sig på direkt!

Dramatisk kuststräcka

På besök i mer bildsköna kuststäder

Stranden i Viña del Mar. Ca 13 grader i vattnet

Ett par timmar från centrala Santiago ligger tvillingstäderna Valparaiso och Viña del Mar, men de är långt ifrån några enäggstvillingar. Den ena har en hamn, den andra en strand. Den ena är bohemisk, den andra ett tillhåll för överklassen. Under en kort tur i vår minibuss i Viña del Mar ser jag inte mindre än två svenska caféer (det ena heter något med Sueco och det andra något med fika) Ett är inrett i de blågula färgerna och ett har en panoramabild av Stockholms skyline prydandes uteserveringens räcke.

Gayparad, eller i alla fall uppladdning inför, i Valparaiso

Vi hinner med en drink på en med chilenska mått ätt snofsig bar, med Avicii i högtalarna, och en strandpromenad för att doppa fötterna i Still havets iskalla vatten innan det är dags att köra den korta sträckan till hamnen i Valparaiso. Där hamnar vi helt oplanerat mitt i stans Pridefestival, i något mindre skala än den stockholmska men komplett med flamboyanta dragqueens, diskomusik, stolta föräldrar, plakat och regnbågsflaggor.

Plåthus på Valparaisos kullar

Kustutflykten avslutas med en livsfarlig tur med de över 100 år gamla linbanorna som tar oss upp till de färgglada plåthusen på Valparaisos kullar. En gång mycket fattiga kvarter men nu mitt i gentrifieringsprocessen med allt vad det innebär av oemotståndlig charm och hisnande kontraster. Rivningstomter sida vid sida med superchicka gallerier och små boutiquer. Massor av småhotell, caféer och restauranger. Allt i färgglad korrugerad plåt, till och med kyrkan.

Santiago: Trivsel vid Andernas fot

Utsikt över staden från Cerro San Cristóbal.
Vi har haft tur med vädret. Det är tydligen sällan det är så här klart.

Vilken lättnad det var att landa på Santiagos flygplats. Efter en smidig passkontroll möttes vi av engelsktalande chaufför med tydlig Axess-skylt (I Argentina lyckades vi aldrig sammanstråla med vår beställda flygplatstaxi. Trots flera förvirrade och dyra telefonsamtal) Sedan fick vi övertydlig men välmenande guidning hela vägen till hotellet. (”Chile var en gång en spansk koloni.” ”Här där de nya husen står stod förut gamla hus.” ”The mountains are densly populated by volcanic activity.” !?)

Allt känns lite mer organiserat i Chile. Nästan som hemma. Trafikreglerna är strikta och efterlevs någorlunda strikt. Människor är ödmjuka och vänligt hjälpsamma. Det finns visserligen massa gatuhundar men de verkar väl omhändertagna och är aldrig aggressiva mot människor. De ligger tryggt och sover i solen där de tycker det passar. Gatan är deras vardagsrum. Det finns en fräsch och effektiv tunnelbana. (som tillämpar trängselskatt. Biljettpris ca 6 - 9 kr beroende på hur dags man åker) För att ytterligare späda på ”hemmakänslan” finns flera gator med svenskinspirerade namn: Suécia, Gotemburgo, Estocolmo och Gustavo V (Sverige, Göteborg, Stockholm och Gustav V!) Plus att taxichaufförerna aldrig hittar en adress, precis som hemma, men här är det i alla fall billigt att vimsa runt.

Ingång till pittoresk hantverksmarknad som jag besökte idag

Santiago är kanske inte någon traditionellt vacker stad men mot en kuliss av Andernas snötäckta toppar, hög och klar luft, palmer och blommande körsbärsträd gör sig även de trista 70-talsskraporna rätt bra. Sen gillar jag alltid städer utan ”turist-måsten”. Dels för att de drar till sig ett minimum av turister och dels för att det blir mer tid över till shoppingJ Det finns en handfull museer och ett par kullar man kan klättra upp på för utsikten och motionens skull, that’s it, för den som vill.

Inte behöver man äta ihjäl sig heller. Maten är bra men inte lika sanslöst god som i Argentina. Man kan dra en vinstlott likväl som en nitlott. Jag har försökt prova alla inhemska specialiteter, som congrio (havsål, stor vit fisk,

Utsikten från min terrass. Notera snöklädda berg bakom kyrkan.
Hade turen att få hotellrum med utgång direkt mot stor terrass.

inte alls som vanlig ål) och pastel de choclo: Under ett tjockt täcke av gratinerad majsgröt gömmer sig någon typ av lökbaserad sås (ev köttfärssås) en kycklingfilé och en ägghalva. Det var vad jag hittade i den variant jag åt idag i alla fall. Kan ha varit andra grejer också men orkade inte sleva i mig all majs för att ta reda på det.

Buenos Aires från ett bussfönster

Fyra intensiva dagar i Buenos Aires är nu till ända. Har mest tillbringat dem i minibuss med mina kolleger på väg mellan olika möten, samt ätandes stora mängder utsökt mat. Köttet är obeskrivligt bra. Inga magra kossor här inte. Serveras företrädelsevis grillade med grillade grönsaker och sallader. Sås finnes icke, men behövs inte heller. Allt är så saftigt som det är. När man tröttnat på kött blir det gärna pasta. Åt senast pastakuddar med pumpafyllning och ädelostås (till pastan finns det sås!). Låter kanske lite udda men var en perfekt kombo av lätt sötma och salt.

Har alltså inte hunnit ta bilder, annat än från bussen, eller göra andra turistgrejer, men egentligen är det lätt att beskriva hur det ser ut i BA. Ta bara en typisk fransk eller spansk storstad. Ni vet vackra gamla fasader plus några nyare hus, lätt bleka och snobbiga invånare, massa trafik. Föreställ er att allt detta åker genom en förstoringsmaskin. Ja, inte människorna kanske, de är ungefär samma storlek, men allt annat. Husen har inte 4-5 våningar, de har 10-20 våningar här. Avenyerna är inte fyrfiliga eller ens sexfiliga, utan huvudgatan har bortåt 20 filer! Kvarteren är enorma. Men annars är allt precis som i Europa, ja förutom det där med växlingskursen då. 

Det enda som är litet är hissarna. Pyttesmå, skakiga hissar som går direkt upp till stora lägenheter. Vi har gjort en del ”hemma hos” hos lokala professorer och journalister med mycket personligt inredda våningar. En lägenhet var full av antika föremål man annars bara ser på museer. En annan med modern konst bl.a. i form av mutilerade dockor. En tredje journalist samlade på timglas i alla former och storlekar.

De är lustiga argentinarna. Trevliga men lite egensinniga. En av professorerna vi intervjuade inledde tv-intervjun med en ”argentinarhistoria” (Latinamerikas motsvarighet till norgehistorier): Hur tar en argentinare livet av sig? Jo, han klättrar upp till toppen av sitt ego och hoppar.

Deprimerande men häftig utsikt från en av intervjuoffrens lyxiga hem: järnväg, slum och en öde hamn

 

Typiskt exempel på ett mindre kvarter. Snyggt, slitet och högt i tak

Gammalt möter nytt i centrala Buenos Aires (arkitekturstudie från buss)

Vårt hotell på Avenida 9 de Julio

Framme i Buenos Aires, Argentina

13 timmar och 45 minuter tar det att flyga till Buenos Aires från London. Med risk för att bli stämplad som tokig flygfetischist eller masochist måste jag säga att det i det här fallet var en ganska lagom flygtid. Man kliver på ganska sent på kvällen, serveras middag och hinner se en film innan ljuset släcks någonstans över Azorerna. Då är det dags att bädda ner sig med valfri knock-out tablett. Jag hade den ofattbara turen att ha tre säten för mig själv! Detta har inte hänt mig på en långflygning på över 10 år. Kändes mycket ovant att kunna inta horisontalläge över Atlanten, om än lite hopvikt. Sov som en stock i nio timmar och sedan var det dags för engelsk frukost och ifyllande av obegripligt tullformulär (som ingen ändå frågade efter sen).

Utsikt över världens bredaste aveny: 9 de julio
från mitt rum på Hotell Panamericano
. 

Bakgrunden till detta formulär, som bl.a. krävde att man skulle skriva upp vilken mobiltelefonmodell man hade, har tydligen sin bakgrund i strikta import- och exportbestämmelser för de stackars argentinarna, som annars gärna köper billig elektronik i Chile, tar med sig sina pengar utomlands för att skydda dem från den galopperande inflationen, och begår annat ofog. Det är ett elände att förstå sig på vad en peng (peso) är värd här. Det finns en officiell växelkurs och en inofficiell. Idag var jag inne i en herrekiperingsaffär för att växla till den mer lönsamma kursen (via dollar) men så fort man köper något med kort får man ju den officiella kursen. Ibland går det också bra att betala direkt med dollar. Det är en snårskog, men som tur var inte speciellt dyrt oavsett betalningsmedel. Det är billigt eller jättebilligt helt enkelt. Och maten är fenomenalt god oavsett vad man betalar för den. Jag tror att de är oförmögna att servera äcklig mat i det här landet. Åt igår helgrillad oxfilé på Svenska kyrkan samt senare ravioli med pesto på restaurang. Idag lunch på svenska ambassaden: stekt lax med Janssons frestelse. Oväntat god kombination.

Som vanligt förvirrande med årstider och väderstreck här på södra halvklotet. Solen står i norr mitt på dan och vi har kommit till en kylig, spirande vår med delvis kala och delvis smått grönskande träd. Svårt att föreställa sig att det är höst hemma. Än så länge bara fem timmars tidsskillnad, men det blir väl mer sen när jag fortsätter till Chile och Påskön.

Nytt betsprojekt och förhandsreklam

En regnfri dag lyckades jag färdigställa mitt senaste lackbetsprojekt: farmors gamla nattygsbord på hjul i ljus furu fick sig ett lager teakbets, så nu matchar det i varje fall resten av möblerna. Och jag gick omkring och var yr och satte betsfärgade fingeravtryck på olämpliga ytor, tills jag fann det bäst att inta horisontalläge med en bok tills lungorna var utvädrade. Tycker ändå det gick lite bättre nu än med bokhyllan. Svamp funkade bättre än pensel för att få en någorlunda jämn yta av det hela.

Kan passa på att fresta trogna läsare med att det (om internet-gudarna är med oss) snart blir lite mer exotiska blogginlägg. På lördag flyger jag nämligen till Buenos Aires med en grupp från jobbet och sedan vidare till Santiago i Chile. Förhoppningsvis resulterar detta i några intervjuer som man så småningom kan se på Sveriges bästa tv-kanal: Axess TV.

Efter en dryg veckas intensivt jobb tar jag lite ledigt och fortsätter ännu längre västerut: Påskön och fyra nätter på detta till synes trevliga hotell: http://www.tupahotel.com

Jag gillar att beta av de bortre ”hörnen” på vårt klot: Alaska, Nya Zeeland, etc. Men detta är verkligen så långt bort man kan komma. 200 mil från närmaste bebodda ö och drygt fyra timmars flyg från Chile, som ju redan det är en bit hemifrån. 13 timmars flyg till Europa.

Ska bli väldigt spännande, men förvänta er inte någon solbränna. Vädret på alla dessa tre destinationer just nu är nästan identiskt med det här hemma (fast hos dem är det vår och hos oss höst): Max 15-20 grader, sol och skurar, kalla nätter. Håll tummarna för bra wifi, och att jag inte glömmer att packa kameran!

Coming soon!

Glöm inte vår viktiga nutidshistoria

Befinner mig på snabbvisit i vår närmaste huvudstad: Tallinn. I 23 år (ganska exakt. De firade sin självständighetsdag igår) har den varit det. Innan 1991 var den huvudort i Sovjetrepubliken Estland. Men om detta kan jag inte minnas att gemene man i Sverige visste mycket. I skolböckerna såg vi ju bara ett enormt rött sjok med stora svarta bokstäver: SOVJETUNIONEN. Huvudstad: Moskva. Det var inte många i min generation som hade besökt någon plats bakom "järnridån". Men så föll den och helt plötsligt hade vi massa nya grannländer. Inte så olika från oss. De hade legat där och bidat sin tid under den där stora röda filten i alla dessa år. Nu fick vi varje termin, ibland flera gånger per termin, nya kartor att klistra in i samhällskunskapsboken.
För alla under 35, till och med här i Estland, ter det sig absurt att man inte alltid har kunnat resa fritt i Europa. Att man varit tvungen att köa för att köpa mjölk och bröd. Att man inte kunnat kryssa över Östersjön. Inte kunnat kvista ner till Prag, Budapest eller Riga med Ryanair. Inte kunnat shoppa i coola designbutiker eller gå på technoklubbar i Östberlin. Så mycket som är självklart för oss idag var en utopi så sent som för 25 år sedan. Den 9 november är det 25 år sedan Berlinmuren föll. Familjer, vänner och grannar som varit åtskilda sedan 1961 kunde äntligen återförenas. Med anledning av detta viktiga jubileum har jag letat efter dokumentärer om muren och livet bakom järnridån. Jag kan konstatera att det  finnns alltför få men denna är en av de bättre: www.pbs.org/program/the-wall. Se den! Förfäras över att det för så kort tid sedan fanns regimer i Europa som byggde murar och mördade sina egna medborgare för att hindra dem från att flytta eller resa till länder där man fick tala fritt och där det fanns mat i butikerna. Gläds över bilderna från befrielsen (Det finns ingen bättre feel-good tv än den spontana och överväldigande glädjen i filmklippen från den där novembernatten på muren) och över att vi, just nu i alla fall, lever i ett Europa där gränserna åter är öppna. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.