Framme i Buenos Aires, Argentina

13 timmar och 45 minuter tar det att flyga till Buenos Aires från London. Med risk för att bli stämplad som tokig flygfetischist eller masochist måste jag säga att det i det här fallet var en ganska lagom flygtid. Man kliver på ganska sent på kvällen, serveras middag och hinner se en film innan ljuset släcks någonstans över Azorerna. Då är det dags att bädda ner sig med valfri knock-out tablett. Jag hade den ofattbara turen att ha tre säten för mig själv! Detta har inte hänt mig på en långflygning på över 10 år. Kändes mycket ovant att kunna inta horisontalläge över Atlanten, om än lite hopvikt. Sov som en stock i nio timmar och sedan var det dags för engelsk frukost och ifyllande av obegripligt tullformulär (som ingen ändå frågade efter sen).

Utsikt över världens bredaste aveny: 9 de julio
från mitt rum på Hotell Panamericano
. 

Bakgrunden till detta formulär, som bl.a. krävde att man skulle skriva upp vilken mobiltelefonmodell man hade, har tydligen sin bakgrund i strikta import- och exportbestämmelser för de stackars argentinarna, som annars gärna köper billig elektronik i Chile, tar med sig sina pengar utomlands för att skydda dem från den galopperande inflationen, och begår annat ofog. Det är ett elände att förstå sig på vad en peng (peso) är värd här. Det finns en officiell växelkurs och en inofficiell. Idag var jag inne i en herrekiperingsaffär för att växla till den mer lönsamma kursen (via dollar) men så fort man köper något med kort får man ju den officiella kursen. Ibland går det också bra att betala direkt med dollar. Det är en snårskog, men som tur var inte speciellt dyrt oavsett betalningsmedel. Det är billigt eller jättebilligt helt enkelt. Och maten är fenomenalt god oavsett vad man betalar för den. Jag tror att de är oförmögna att servera äcklig mat i det här landet. Åt igår helgrillad oxfilé på Svenska kyrkan samt senare ravioli med pesto på restaurang. Idag lunch på svenska ambassaden: stekt lax med Janssons frestelse. Oväntat god kombination.

Som vanligt förvirrande med årstider och väderstreck här på södra halvklotet. Solen står i norr mitt på dan och vi har kommit till en kylig, spirande vår med delvis kala och delvis smått grönskande träd. Svårt att föreställa sig att det är höst hemma. Än så länge bara fem timmars tidsskillnad, men det blir väl mer sen när jag fortsätter till Chile och Påskön.

Nytt betsprojekt och förhandsreklam

En regnfri dag lyckades jag färdigställa mitt senaste lackbetsprojekt: farmors gamla nattygsbord på hjul i ljus furu fick sig ett lager teakbets, så nu matchar det i varje fall resten av möblerna. Och jag gick omkring och var yr och satte betsfärgade fingeravtryck på olämpliga ytor, tills jag fann det bäst att inta horisontalläge med en bok tills lungorna var utvädrade. Tycker ändå det gick lite bättre nu än med bokhyllan. Svamp funkade bättre än pensel för att få en någorlunda jämn yta av det hela.

Kan passa på att fresta trogna läsare med att det (om internet-gudarna är med oss) snart blir lite mer exotiska blogginlägg. På lördag flyger jag nämligen till Buenos Aires med en grupp från jobbet och sedan vidare till Santiago i Chile. Förhoppningsvis resulterar detta i några intervjuer som man så småningom kan se på Sveriges bästa tv-kanal: Axess TV.

Efter en dryg veckas intensivt jobb tar jag lite ledigt och fortsätter ännu längre västerut: Påskön och fyra nätter på detta till synes trevliga hotell: http://www.tupahotel.com

Jag gillar att beta av de bortre ”hörnen” på vårt klot: Alaska, Nya Zeeland, etc. Men detta är verkligen så långt bort man kan komma. 200 mil från närmaste bebodda ö och drygt fyra timmars flyg från Chile, som ju redan det är en bit hemifrån. 13 timmars flyg till Europa.

Ska bli väldigt spännande, men förvänta er inte någon solbränna. Vädret på alla dessa tre destinationer just nu är nästan identiskt med det här hemma (fast hos dem är det vår och hos oss höst): Max 15-20 grader, sol och skurar, kalla nätter. Håll tummarna för bra wifi, och att jag inte glömmer att packa kameran!

Coming soon!

Glöm inte vår viktiga nutidshistoria

Befinner mig på snabbvisit i vår närmaste huvudstad: Tallinn. I 23 år (ganska exakt. De firade sin självständighetsdag igår) har den varit det. Innan 1991 var den huvudort i Sovjetrepubliken Estland. Men om detta kan jag inte minnas att gemene man i Sverige visste mycket. I skolböckerna såg vi ju bara ett enormt rött sjok med stora svarta bokstäver: SOVJETUNIONEN. Huvudstad: Moskva. Det var inte många i min generation som hade besökt någon plats bakom "järnridån". Men så föll den och helt plötsligt hade vi massa nya grannländer. Inte så olika från oss. De hade legat där och bidat sin tid under den där stora röda filten i alla dessa år. Nu fick vi varje termin, ibland flera gånger per termin, nya kartor att klistra in i samhällskunskapsboken.
För alla under 35, till och med här i Estland, ter det sig absurt att man inte alltid har kunnat resa fritt i Europa. Att man varit tvungen att köa för att köpa mjölk och bröd. Att man inte kunnat kryssa över Östersjön. Inte kunnat kvista ner till Prag, Budapest eller Riga med Ryanair. Inte kunnat shoppa i coola designbutiker eller gå på technoklubbar i Östberlin. Så mycket som är självklart för oss idag var en utopi så sent som för 25 år sedan. Den 9 november är det 25 år sedan Berlinmuren föll. Familjer, vänner och grannar som varit åtskilda sedan 1961 kunde äntligen återförenas. Med anledning av detta viktiga jubileum har jag letat efter dokumentärer om muren och livet bakom järnridån. Jag kan konstatera att det  finnns alltför få men denna är en av de bättre: www.pbs.org/program/the-wall. Se den! Förfäras över att det för så kort tid sedan fanns regimer i Europa som byggde murar och mördade sina egna medborgare för att hindra dem från att flytta eller resa till länder där man fick tala fritt och där det fanns mat i butikerna. Gläds över bilderna från befrielsen (Det finns ingen bättre feel-good tv än den spontana och överväldigande glädjen i filmklippen från den där novembernatten på muren) och över att vi, just nu i alla fall, lever i ett Europa där gränserna åter är öppna. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig.

Svårbadat i Finland

Nu åter hemma efter en alltför kort semester varav sista veckan tillbringades i Finland. Trodde det skulle vara ett okontroversiellt semestermål men tydligen inte. Fick besvara otaliga ”men VAD ska ni göra DÄR?!” innan det var dags för avfärd.

Upprinnelsen till resan var att jag skulle hälsa på en väninna som har sommarställe på ön Nagu utanför Åbo. Sedan fick jag med även pojkvän och bil så vi utökade det hela till en roadtrip som tog oss förbi Hangö och Ekenäs (i den sydvästligaste finska skärgården) och slutade i Helsingfors.

En av de stora fördelarna med Finland är (som tidigare nämnts) att det är så smidigt att ta sig dit medels t.ex. Östersjöns flytande höghus. Visst, det är lite köande med bilen men sen är det bara att köra ombord, gå upp till sin fräscha hytt, äta, shoppa, sova, och så vaknar man i Finland, okristligt tidigt visserligen, men ändå.

Väl på plats försökte jag hålla på min sommar-regel om minst ett dopp om dan. Det visade sig svårare än vi trott i detta kust- och sjörika land. Kör man på en svensk motorväg ser man skyltar mot badplatser var och varannan kilometer. Ibland leder de inte till mer än en å men är i alla fall fräscha platser för ett bad. Icke så på kusten mellan Åbo och Helsingfors. Att hitta en badplats var som att hitta en hemlig militäranläggning. Jag jämförde kartor och broschyrer till förbannelse, googlade och la ut koordinater. Man fick köra på känn och hålla utkik efter pytteskyltar som i bästa fall dök upp mitt i någon korsning mitt inne i någon kustnära by.

Mattor på tork vid tvättbryggan på Tjärholmen

Svenskar har en vana att kasta sig i första bästa vatten som inte verkar finna sin motsvarighet i vårt östra grannland. Till och med mitt i Stockholm kokar ju alla vattendrag av badare under varma dagar. Jag studerade Helsingforskartan med lupp i jakt på bad. Det lovande namnet ”Arabiastranden” visade sig efter en googling vara ett bostadsområde (typ Hammarby sjöstad). Men sen såg jag en holme mitt i stan, med en offentlig toalett på (enligt kartan). Det måste ju vara en badplats, tänker man. Jo, visserligen fanns där något strandliknande, som dock såg mer än lovligt skitigt ut: En delvis vassbevuxen göl där ingen badade. Bättre att bada från ”badbryggan” tänkte vi. Men nej det var ingen badbrygga utan en tvättbrygga! Jag som trodde att mattorna som hängde bredvid den var någon slags konstinstallation men folk går på fullaste allvar ner och tvättar sina mattor från en bygga, mitt i 2000-talets Helsingfors. Lite charmigt måste jag säga, och det gick även att bada från den, med lite akrobatik.

Vacker ö för alla smaker

Just hemkommen från Sveriges mest osvenska resmål: Gotland. Av någon anledning famlar man alltid efter passet när man ska dit, och sen kommer man på sig. De må kännas exotiskt och ligga oländigt till men det är ändå Sverige.

Till er som av någon anledning ännu inte varit där finns bara en sak att säga: Åk! Men kom ihåg att ”planering är silver, boka är guld”. Trevligast och billigast blir det om man bokar boende ett halvår eller mer innan. Då kan man få tag på de bästa lägenheterna eller stugorna. Bästa och billigaste sättet att ta sig dit är att boka flyg några månader innan och hyra bil på plats. Men tar man bara en hotellhelg och är beredd på okristig nattbåt eller dyra flyg går det att vara spontan också.

Det roliga med Gotland, och något som säkert bidrar till den goda stämningen, är att det finns något för alla; från minsta bebis till skröpligaste åldring. Uppstyrda aktiviteter, sporter, lekar eller spontana naturupplevelser. Museer, utställningar, kultur. Trendiga caféer, traditionella konditorier, restauranger, snabbmat, barer, klubbar, ölhak.

Då årets Gotlandsresa bara varade i två dar höll vi oss i Visby men bara där finns det mesta för de flesta. Har varit där 7-8 gånger i vuxen ålder men ändå finns något nytt att se varje gång. Man upphör aldrig att fascineras över hur idylliska små gränder och hus det finns, hur många nya små fik som ploppar upp överallt och hur snyggt medeltida ruiner är som bakgrund till det hela. Trots ett annars bra lokalsinne lär jag mig aldrig hitta i Visby, men fördelen med det är att man alltid får se något nytt.

Är det inte bara galet party och skränigt där då? frågar sig kanske vän av ordning. Nja, det finns faktiskt utrymme för alla nivåer av uteliv: En stillsam öl, god middag i solnedgången och hemgång vid tio eller att gå direkt från efterfesten till Kallis (som öppnar kl. 12) och allt däremellan. Vill man bara ha hemaliv och total tystnad kanske det är bäst att söka sig utanför Visby. Är man över 30 och vill träffa stockholmare i sin egen ålder är det vecka 30 som gäller. Då råder en skön mix av partyfolk från 25-50+.

Bad-kö på bryggan utanför Kallis vid stängning kl 18.30

I år provade jag för första gången på det (ö)kända After Beach-partyt på Kallis. Onekligen en upplevelse. Får jag välja prioriterar jag nog en extra timme i solen istället för att dricka ljummen rosé i stekande hetta, men kul att ha testat. Mycket sympatiskt att det delas ut gratis ramlösa till alla gäster. Ja, flaskorna nästan prackas på en. En när man kommer och en när man går, minst. Skönt att slippa betala eller köa för sitt ”varannan vatten”. Och sedan är det obligatoriskt dopp från bryggan utanför.

”Sommar i stan"

...Är det höjden av livskvalitet eller helvetet på jorden? Båda ståndpunkterna framförs med stor bestämdhet och goda argument, ibland även med samma argument: Det är helt folktomt; lugnt och skönt i trafiken (eller en skrämmande känsla och hög inbrottsrisk). Det är fullt av trevliga turister (som är i vägen och inte kan bete sig som folk). I stan finns alla bekvämligheter man behöver (men charmen med sommar är väl ändå det enkla livet utan internet och obegränsat med rinnande vatten?). Tänk på alla mysiga uteserveringar (fast de bästa ställena håller stängt och man riskerar hamna i någon omysig turistfälla).

Förgäves har jag försökt generalisera över vilka som intar den ena eller den andra ståndpunkten. Möjligen kan det vara så att de som inte är uppvuxna i Stockholm tycker det är mindre hemskt att vistas här året runt. Speciellt de från ”landet” samt de som tvingats vara mycket på landet som små, ja alla som känner att de fått överskott av natur helt enkelt. Medan många ”urstockholmare” har det inpräntat i sina gener sedan 3-4 generationer tillbaka att på sommaren ska man ut på landet, punkt slut. Men detta stämmer långt ifrån på alla.

Mina känslor gentemot ”sommar i stan” har alltid varit mer eller mindre ångestfyllda. Nu när jag bor i en sval lägenhet på någorlunda sommarlivliga Söder känns tillståndet acceptabelt men inte optimalt, och jag undviker det så klart i möjligaste mån. Jag har dock en ”sommarregel”. För att något ska räknas som en sommardag ska man helst a) äta en måltid utomhus och b) ta ett dopp utomhus. Detta låter sig visserligen göras både i stan och på landet. Idag har jag t.ex. (förutom att ha pimpat en trist församlingslokal inför en begravning och gjort ett par reafynd på stan) ätit lunch i ett folktomt Tessinparken och middagspicknick i ett packat (i dubbel bemärkelse) Tanto samt tagit ett kvällsdopp från den överfulla bryggan där. (Vilket påminner mig om att det är hög tid för en dusch nu…). Mycket intressant upplevelse. Det finns en stor sandplätt med några palmer där nu för tiden. På och kring denna hänger hela söderort. De hipsters som är kvar i stan hänger längre upp i gräset. De tycker väl att palmer och brygga med hopptorn är lite vulgärt. Vad vet jag.

Men nu får det snart vara slut med stadshäng, i Stockholm i alla fall. Imorgon blir det eländesbåten till Visby. Har i alla fall upptäckt en buss som går från Gullmars till Nynäshamn, så man slipper pendeleländet. (Nej, det är inte båtbussen för över 100 kr utan en SL-buss som tar precis lika lång tid.) Känns tryggt att återförenas med resten av innerstadsborna!

Fästingfritt bad

Så här års kanske några har hunnit tröttna på den närkontakt med naturen som sommaren ofelbart medför, speciellt när man rullar ut sin filt eller handduk för att sola: Är det inte sand och grus är det gräs, skräp och insekter (varibland fästingar intar en ohotad bottenposition). Komplicerade och dyra vaccinationsprogram har de tvingat oss till, och då får man säkerligen borrelia förr eller senare ändå.

Men i helgen fick jag tips om en civiliserad badplats som är fri från allt detta: Saltsjöbadens dambad (finns även herrbad). Man tar Saltjöbanan (varning, går väldigt sällan) rakt ut i spenaten, och från Saltsjöbadens station finns sedan en bred asfalterad gångväg fram till badet ute på en holme. Inne på badet finns även en sandstrand för blandade sällskap men vill man ha det riktigt bekvämt väljer man ett av badhusen (herr eller dam) där solning sker på trädäck i två plan med trappa ner till den sandbottnade och lagom grunda badplatsen. Några av däcken är dessutom vinklade, för en perfekt sol- eller läsvinkel, och man kan välja mellan öster- eller söderläge. I anslutning till soldäcken finns även en rad söta små individuella omklädningsrum där man kan ha sina grejer i skydd för solen. Det hela är som naturens version av ett solarium, inklusive det faktum att många solar nakna. Så för den som känner att en och annan naken tant är mindre störande än att tampas med skräniga ungdomsgäng i parker eller stora barnfamiljer på långgrunda stränder är detta ett utmärkt solbadningsalternativ. Finns även förtäring i form av enklare servering inom badområdet samt tjusigt bryggspaningsställe strax utanför, med misstänkt övertrevlig personal och fantastiska färska räkor.

Räkor och aioli på Holmen Kök och Bar

Det idylliska träbadhuset, sett från serveringen, omgivet av klassisk badstrand. Där inne vill man inte ta bilder...