Åter på sydligare breddgrader

"Palmer" av valbarder (de där de silar krill med)

Nu åter i Fairbanks efter vår utflykt till ”The Top of the World” (Barrows slogan). Imorse hade snön lagt sig och grannbarnen var förtjusta över att kunna göra snöbollar. Resten av året är det för kallt för kramsnö uppe i Barrow. Fairbanks 14 grader kändes som en värmebölja när vi klev av planet. Täckjackan är nu bytt mot regnjacka.

Trots kylan kändes Barrow som en varm stad. Redan innan hade vi hört att alla alltid är glada där, och det stämde verkligen. Detta trots att det är en helt torrlagd stad. Alkohol är förbjudet, om du inte har ett speciellt tillstånd. Då får du köpa in mindre mängder. Glädjen är i de flesta fall helt naturlig så att säga. Kanske beror det på att lönerna är mycket högre än i resten av landet, delvis för att matcha de rätt höga priserna förstås. Många kommer dit från olika delar av världen för att jobba, som den thailändske taxichaufför som vi hyrde för en timslång utflykt igår. Han verkade inte alls lida av kylan utan pratade entusiastiskt på om sitt tillfälliga liv i Barrow, på obegriplig engelska.

Varför är hus på oländiga nordliga breddgrader alltid så färgglada?

Dock är den största delen av befolkningen inhemsk och bor permanent där uppe på tundran. På sommaren kör de fyrhjulingar och på vintern snöskotrar. Utanför husen hänger renskinn och renhorn, eller sälkött på tork. På vintern jagar man val. Ett annorlunda liv på en annorlunda plats onekligen, men staden känns ändå mer ”välutrustad” än en svensk stad av samma storlek (4 000 pers). Det finns tre stora mataffärer, museum, bibliotek, sporthall, sjukhus, flera restauranger (men inga barer så klart) och sju kyrkor av olika inriktningar. Både jag och Ninna tyckte staden var mycket sevärd, men det bygger väl på att man gillar det som är lite slitet och inte helt tillrättalagt. De omgivande vidderna, naturen och folket borde dock tilltala vem som helst. Ninna vill gärna åka tillbaka på sommaren medan jag gärna skulle åka tillbaka på vintern. Jag gillar ju snö så där skulle man nog få sitt lystmäte, och sen är det tydligen större chans att se de där arga isbjörnarna då också.

Uppspolade maneter vid stranden. Såg även uppspolade trilobiter, sånna där som bara finns som fossil där hemma.
I arktiska vatten lever och frodas de.

Augustipromenad i minusgrader

Under gårdagens kvällspromenad på stranden kände man verkligen att Barrow är långt hemifrån. Å ena sidan kunde det ha varit en novemberdag i Skåne, nollgradigt och jäkligt blåsigt, å andra sidan träffar jag inga skåningar på turen utan två barn som leker med en harpunerad säl (bilden). Fotade mig även vid ett monument av enorma valben, såg söta slädhundar vid fallfärdiga hus och överraskades av ett par snöbyar. Norra ishavet på min ena sida och  mil av trädlös tundra på den andra. Annorlunda är bara förnamnet. Framförallt har jag aldrig varit så påbylsad i augusti, trots att solen fortfarande är uppe till halv elva på kvällen: Dunjacka, dubbla tröjor, mössa, vantar, halsduk. Att valet av skor föll på gummistövlar är jag glad för. Det finns inga asfalterade vägar här i Barrow så allt är väldigt lerigt den här årstiden.

Northern Lights, lunchställe a la Barrow

Samtidigt som det är extremt exotiskt är det inte så primitivt som man skulle kunna tro. När man väl kommer in i de lustiga, färgglada trähusen i leran är det inte så annorlunda från resten av USA. Vi lunchade på ett litet dinerliknande ställe bara något kvarter härifrån. En burgare med pommes för runt 80 kr. Ganska svenska priser här. Samma sak i den fräscha och välsorterade mataffären, där man för övrigt även kunde köpa ammunition. Kan komma väl till pass mot isbjörnarna i omgivningen, som tydligen extremt sällan kommer in i stan. Å ena sidan hoppas vi verkligen få se en men å andra sidan kanske man ska vara glad om man inte gör det. I turistguiderna står noggranna instruktioner vad man gör om en brun- respektive svartbjörn attackerar. (Man ska leka död respektive skrika och tjoa, eller hur det nu var) men ingenstans står det vad man gör om en isbjörn attackerar, underförstått är det vid det laget rätt kört vad man än gör...

Utsikten från vårt boende, stor trea med heltäckningsmatta. Till vänster ligger havet som sträcker sig ända till Nordpolen

Bytt bussturister mot den vindpinade nordkusten

Nu är vi framme i Barrow vid Alaskas arktiska kust. Från vårt boende här hos trevligt ungt par från Couchsurfing ser man den vindpinade kusten. Detta blir en skön kontrast till gårdagens extremturistiga aktiviteter i Fairbanks.

Flodbåtsutflykten vi anmälde oss till visade sig inkludera hudratals bussturister och en kapten som pratade oavbrutet i tre timmar, och då menar jag verkligen oavbrutet, inte en minuts tystnad. Och på det små events utmed vägen (floden): slädhundsuppvisning, sjöplansuppvisning, besök i en indianby som liknade ett mini-Skansen: några tama renar, en uppstoppad älg och några stugor, och så alla dessa pensionärer.  Vi var de enda som inte var mellan 65 och döden. Folk måste ha undrat vad vi gjorde där. Uppenbarligen åker folk i vår ålder inte på organiserade utflykter, i Alaska i alla fall. 

Som vanligt får ni ha tålamod med bilder. Här i Barrow just nu funkar bara internet på telefonen och varken på min eller Ninnas dator.... Håll koll på hennes blogg också förresten: ninnabengtsson.wordpress.com
UPPDATERING!: Klicka på de länkade orden så får ni se lite bilder, om ni har tur:-)

Största behållningen från flodturen var i mitt tycke de enorma villor i olika stilar som låg vid flodstranden. Här bygger man som man vill. Och man vill gärna bygga stort!

 

Tomtar och renar i regnigt Fairbanks

Golden Heart Plaza, vid floden som rinner genom Fairbanks

Fairbanks är kanske inte direkt fotogeniskt men det betyder ingalunda att det inte är ett fascinerande ställe i sin enslighet. En samling mer eller mindre luggslitna hus och människor mitt ute i ingenting.

Vårt lilla pensionat, Minnie street Bed and breakfast, är en oas av kitchiga dekorationer och mirakulöst rena heltäckningsmattor. Hur de håller dem fräscha under vintersäsongen övergår mitt förstånd. Föreståndarna är ett gulligt äldre par med näsa för bussiness. Vi har erbjudits ett hav av mer eller mindre kostsamma utflykter: bad i varma källor, slädhundsklappning, norrskensskådning och flodtur. Den senare bokade vi faktiskt in oss på till imorgon.

Down Town. Oklart vad texten på det slitna hotellet syftar på...

Idag har vi promenerat runt i inte så idylliska down town, Tittat på fina planteringar där det mesta känns igen hemifrån: pioner, nypon, ölandstok, rabarber, etc. Varit på museum samt tagit bussen till Nordpolen. Inte den riktiga då förstås utan en förort till Fairbanks som är uppbyggd kring julkitsch. Vem vill inte träffa tomten i North Pole, Alaska? Navet i det hela var en stor affär med överprisade julprydnader. Gick runt och botaniserade bland dessa och störde mig lite på en högröstad man. ”Säkert nån av de lokala alkisarna” tänkte jag, tills jag vände mig om och såg att det var tomten i egen hög person. Nu behöver ju inte det ena utesluta det andra, men han hade i alla fall tomtedräkt på sig och folk köade stundtals för att sitta i knät på honom.
Bildbevis kommer. Har inte fått detta med bilder på blogger att funka från min dator än så gör det på Ninnas dator vid tillfälle. Och rubrik måste jag lägga till från mobilen...

Tomtens renar var oerhört uttråkade. Tomten själv desto gladare

Första dagen i Alaska

Framme! Har just avnjutit en underbar frukost på vårt b&b i Fairbanks: yoghurt med müsli och färska blåbär, hembakad blåbärsmuffin, äggröra med korv och rösti samt kaffe och juice.
Vägen hit var lång men uthärdlig. Två mellanlandningar i USA. Först i Chicago (sen kväll svensk tid, lunchtid lokal tid). Ninna åt en av stadens berömda korvar. Jag en inte fullt lika berömd, men god, sallad. Sedan, vid motsvarande 3-4 på morgonen svensk tid bytte vi plan i Seattle. Då var det svårt att hålla ögonen öppna. Man hade velat ha en t-shirt med texten "Straight from Stockholm, local time 4 am". De middagsätande jänkarna måste ha trott att vi var drogade när jag närapå somande i min soppa.
Glatt överraskade hur bra flygplatserna var med ett enormt utbud av matställen och shopping, och hur trevliga alla är. Kom på att jag inte varit i USA på fem år, så har hunnit glömma bort hur det är.

Utsikten från hotellfönstret imorse. Vi bor några minuters promenad från centrum                                                                                                                                                                                        
 

Sedan bytte vi till ett rum med finare utsikt, inte för utsiktens skull
utan för att vi ville ha ett rum med två sängar istället för en

Att packa för en resa motsvarande Nordkap till Marocko, fast i USA

Inte många timmar kvar till avresa nu och packångesten är total. Hur hanterar man nästan 30 graders temperaturskillnad på fyra veckor? (se illustration från AccuWeather) Där får man för att man inte kan lägga sig på en strand i Florida i två veckor som en normal människa. Nej, det ska kikas på isbjörnar och eskimåläger, vandras i nationalparker, fikas i Seattle, OCH kanske liggas på Venice beach nån dag. Som tur är råder det inte alls samma bagagerestriktioner i USA som vi hunsade européer har vant oss vid. Lyckas inte hitta någon maxvikt på min biljett Stockholm-Chicago, så tolkar det som att fri vikt råder. När vi skulle boka inrikesbiljetten från Fairbanks till Barrow blev vi dock oroliga: "Var betalar man för bagaget? Glömde vi det?" Som europé är man ju van att så fort man betalar mindre än 3 000 för ett flyg så kostar incheckat bagage extra. Efter att ha läst det finstilta framgick det att man fick medtaga två (2) resväskor per person utan extra kostnad… För den tredje var det visst någon mindre avgift.

Bara att slänga ner vandringskängor, sovsäck och bikini i Samsoniteväskan, för någon ryggsäckssemester blir det inte, om nu någon trodde det. Även ett gäng svenska souvenirer ska få plats. Vi ska nämligen pröva på organiserad våldgästning. Couchsurfing heter det med ett finare namn, och då vill man ju ha med sig någon symbolisk present till dem som öppnar upp sitt hem och sina soffor för ett par trötta svenskor. Jag och Lily försökte oss på detta under vår Australienresa men det funkade inte alls, troligen beroende på invånarnas turisttrötthet. Ingen hade plats eller tid för oss. I Alaska däremot verkar gästfriheten vara större. De är väl glada för alla besök de kan få i obygden.

Insåg under souvenirshoppingen igår hur svårt det är att hitta bra och roliga souvenirer i den här stan. Älgar och sånt funkar liksom inte när man ska till Alaska. Deras älgar är väl dubbelt så många och dubbelt så stora, minst. Valet föll till slut på en kortlek med engelska och svenska fraser (språkkurs i miniatyr från Designtorget), en termosmugg med dalahästar (Åhléns) samt en bok om snaps, komplett med recept (Åhléns).

Snart dags för långresa igen!

Låt nedräkningen börja! Det är nu precis två veckor till mitt nästa stora reseprojekt. Inte lika långt som våra tio veckor till och från Nya Zeeland, vilka blev inledningen till den här bloggen, men dock fyra veckor i USA: Från Alaska till San Fransisco.

Varför Alaska? är allas kommentar till den här resan. Detta ”varför” är för övrigt mitt mått på ett bra resmål. Ingen sätter ett ”varför” framför om du berättar att du ska åka till Rom, Paris eller New York. Tråkigt. Oförutsebara och oturistiga resmål är roligare helt enkelt, tycker i alla fall jag. Min dröm är att åka buss från den nordligaste delen av amerikanska kontinenten till den sydligaste (Alaska till Eldslandet eller dylikt). Jag har insett att jag aldrig kommer att orka/kunna göra detta i ett svep så därför blir det en kortare bit till att börja med. Sen visade det sig dock att Alaska ligger lite illa till för busstrafik (finns typ inga vägar) så det blir båt från utanför Anchorage ner till Vancouver-trakten. Där möts jag och min körkortslösa väninna upp av vänner MED körkort, och hyrbil, så det blir nog inte så mycket av med det där bussåkandet tyvärr.

Man brukar prata om att ”möta våren i Paris” och liknande floskler. Med anledning av detta har jag myntat uttrycket ”möta vintern i Alaska”. Vi landar i Fairbanks som just i detta nu visserligen har ett väder förvillande lika det stockholmska: åska, växlande molnighet och runt 20 grader. Sedan flyger vi dock upp till Barrow, den nordligaste bosättningen på kontinenten, där det utlovas låga moln och en maxtemperatur på 4 grader nu i helgen… Vi är inte helt säkra på vad man gör där, förutom att just möta vintern. När man till och med frågar sig själv ”varför” då kan man vara säker på att det är ett spännande resmål. Och när jag på en annan reseblogg läste om några som sett isbjörnar från hotellfönstret där blev åtminstone jag sugen!

Så svaret på varför Alaska: Det är långt bort, det är vackert, man kan se björnar i olika färger, det är isolerat, folk är trevliga och ödmjuka, har jag fått för mig. Vi får väl se om det stämmer. Det lär finnas wifi även på de breddgraderna så förhoppningsvis kan jag lägga upp bildbevis när den tiden kommer. I väntan på detta måste jag bara dela med mig av en bild från tripadvisor. Den föreställer ett "hotell" i en ännu mindre bosättning (Kaktovik) i norra Alaska. Hit tror jag inte vi åker, men man vet aldrig:-)

Waldo Arms Hotel