Men just nu älskar jag läget. Jag korsar en gata så har jag t-banan. Jag korsar en annan gata så har jag bussar. I samma kvarter finns bland mycket annat ett dygnet-runt-öppet gym, ett söndagsöppet apotek, en cykelaffär, sko-outlet, billighetsaffär med allt från byxor till plastblommor, samt vad som måste vara en av Sveriges billigaste mataffärer: Högalidshallen. Första gången jag gick in där stod jag bara och gapade och trodde att det hade trillat bort nollor från prislapparna. Det är som ett mellanting mellan Vivo och Lidel: Välkända märken, men tysk text på förpackningarna.
De är lite roliga där också. Igår gick jag förbi prick kl 21. (De stänger kl 21. Jag trodde de skulle ha lite mer kontinentala tider på Söder, men inte just där tydligen.) Jag kikade in lite försiktigt och hann knappt fråga om de hade hunnit stänga förrän hon som håller på att stänga hojtar. ”En liter mjölk!” Jag tror först att hon pratar med nån annan och upprepar min fråga.
”Om du ska köpa en liter mjölk, eller nåt annat som du verkligen behöver så går det bra att komma in.”
”En liter yoghurt?”
”Ja, det går bra. Längst in till vänster.”
Undrar i mitt stilla sinne vad som kvalificerar sig som ”saker man verkligen behöver, kl 21 en onsdag”. Tur att yoghurt gick bra i alla fall. Jag vågade inte fråga om frukt eller müsli…
En annan rolig historia från Högalidshallen är väninnan som frågade efter ekologiska grönsaker och den upprörda expediten som med eftertryck och bestörthet svarade: ”Nej, det har vi inte, det här är en lågprisbutik.” Men faktum är att jag faktiskt sett ekologiska grönsaker där nu. Jag antar att de har existensberättigande bara de är billiga. Sen finns det förstås jättebilliga frukter och grönsaker som säkert har åtskilliga besprutade plantagearbetares liv och hektarvis med regnskog på sitt samvete.