Äntligen är det augusti. Äntligen går tunnelbanan varannan minut och äntligen är det mörkt och ljust på vettiga tider igen! Hösten till ära har jag även en ny mobiltelefon, så om radioskugga uppstår de närmaste dagarna är det bara för att jag inte hittar on-, svars- eller annan relevant knapp på den.
Men sommaren är faktiskt inte helt slut bara för att livet har återgått till det normala. I helgen var jag till exempel på Sandhamn (se bild) som var lika varmt och vackert som på vilken högsommardag som helst. Och hutlöst dyrt, men värt det. Ett rum med delad dusch och toa betalade vi t.ex. 1290 kr för, men då ingick lakan, frukost och chokladbit på kudden, och de gemensamma duscharna såg ständigt nystädade ut. Värre är det då att en medioker take-away baguette går på minst 75 kr, mot 55 i Tylösand.
Detta leder mig osökt in på ett helt annat ämne. Hur har baguetten kunna överleva den alltöverskuggande gi-trenden? Man får inte ens en potatis till sitt kött när man är bortbjuden på middag, men dessa ledsna baguetter mumsar folk ogenerat vidare på. Varför kan ingen öppna ett ägg och bacon ställe, kanske med någon högkvalitativ korv eller grillad tomat som tillval? Billiga gi-ingredienser som kan varieras i det oändliga: stekt, kokt, omeletter, äggröra, sallad, etc. Jag vet att det antagligen har med stekbordstillstånd och liknande att göra, men i USA och Kanada finns det ju ”diners” överallt med liknande mat. Ta bort pommes fritesen och kör en hälsovinkling på det hela så slår det säkert i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar