måndag 13 november 2023

Weekendresa till land nummer 70: Dublin, Irland


Ett ständigt strilande regn och ett inhemskt, irländskt gemyt redo att omsluta varje besökare. Det var så jag hade tänkt mig Dublin men det var precis tvärtom. Solen sken från en nästan klarblå himmel och det är ungefär lika lätt att hitta irländare i Dublin som att hitta engelsmän i London, dvs inte alls. Vi hör nästan uteslutande franska och spanska på gatorna. Gemytligt är det visserligen men på det där turistiga sättet. Alla är nya i stan, lika förvirrade men där för att ha kul. Utbudet av barer och pubar är nära nog oändligt, den ena med mer obegriplig layout än den andra. Gångar, prång, trappor upp och ner. Små rum och stora salar. Men att gå ut och äta lite spontant är svårt. Boka bord är mitt tips. Man tror man ska kunna slinka in på någon pub och ta en enkel matbit, men vi möts av flera hinder. På O'Donoghue's som vi rekommenderats står en skinkmacka eller en grönsakssoppa på menyn. Då vi är sugna på mer än så går vi vidare och möts av fullbokade ställen, eller ställen där man inte kan boka men det är fullt ändå, och köken stänger ofta vid 21 så det är en kamp mot klockan... Till slut hamnar vi på lyxhotellet Westburys krog Balfes, på uteserveringen. Inne är det som vanligt fullt, men med infravärme och filtar är vi ändå nöjda. Som "ätare" i den här stan känner man sig lite som rökare: man blir förpassad till något dragit hörn medan de som suttit i värmen med sina öl och cocktails sen öppning lugnt sitter kvar. Här reserveras inga bord för middagsgäster. Kväll nummer två hittar vi (efter mängder av sedvanliga avvisanden) av en slump till Little Pyg. Vad vi tror är en mysig liten tapasbar där vi får vänta i baren på ett bord öppnar upp sig till dels en enorm ljusgård med restaurang och dels en klubb med hög housemusik, och en stor uteservering så klart, men nu får vi sitta inne, och äta god pasta!

Maffig julgran på vårt hotell: Arlington,
perfekt läge och stora fräscha rum.
Kvällen fortsätter till megabaren Cafe en Seine. Vacker lokal med lite Café Opera-känsla men större; flera stora salar på rad med mer eller mindre öronbedövande musik och blandad publik. 30-åringar i jeans och t-shirt, 60+are i cocktailklänning och kostym, och allt däremellan. Lite mer nerklätt är det på den av någon anledning på legendariska Temple Bar i området med samma namn. Allt här heter något med Temple bar så vi har tur som av en slump snubblar in på "den rätta" och lyckas lokalisera det rum där ett väldigt bra coverband spelar. Gemensamt för alla dessa kaotiska etablissemang, och hela Dublin, är att allt ser ut som om tomten och de sju renarna har kräkts över hela rasket: det är julpyntat in i minsta hörn, den 10e november. Man måste älska det!

Den där irländska gästfriheten då? Jo vi lyckas lokalisera den i form av en lokalbo som vi träffade på en midsommarfest för två år sedan. Han tar oss med på guidad heldagsutflykt till Phoenix park, tydligen Europas största inhägnade park, känd för sina halvtama dovhjortar, ett stort kors som uppfördes till påvebesöket 1979, och för att presidenten bor här. Sen fortsätter vi till fiskebyn Howth, känd för sina goda fish and chips. De bästa görs tydligen av en rysk familj som har bott här i över 100 år, Beshoff Bros. Sol och vindstilla är det, så vi kan sitta på piren och äta i sällskap med fiskmåsarna, med utsikt över de färgglada fiskebåtarna. Sällan har jag ätit så många utemåltider i november! Även här mängder av turister och jag tackar min lyckliga stjärna att det är just november. Vågar inte tänka på hur trångt det måste vara på sommaren, både här men också inne i Dublin.

Oscar Wilde sitter staty i hörnet av Merrion Square Park

Bra livemusik kan man hitta lite överallt i Dublin, som här utanför St Andrews church.


lördag 21 oktober 2023

En oktober i resandets tecken


Jag hade knappt hunnit hem från bokmässan på söndag natt innan det var dags att bege sig till Arlanda igen på onsdag morgon för en konferensresa till Paris. Tajmingen kunde inte ha varit sämre, med vägglus-larm och allt. Sällan har jag sett fram mot en resa så lite, men när man blir bjuden till Paris så tackar man ja, så är det bara! De reseansvariga delar ut vacuumpackpåsar som vägglusskydd, men när jag öppnar dörren till lyxrummet på Hyatt Etoile på 23e våningen känns tanken på kryp långt borta. Sällan har jag sett ett så rent och fint rum. Utsikten över trafikkaoset nedan är hänförande. Chaufförerna står på tutorna från 8-tiden på morgonen och framåt. Jag kan inte minnas att det var så här mycket trafik när jag bodde i Paris, men det var å andra sidan drygt 25 år sedan. Nu tillbringar vår drygt 20 personer stora grupp mycket tid i en buss som ständigt fastnar i köer men bussutsikt är ett utmärkt sätt att se stan utan att behöva promenera. Vi testar även lunchutflykt på flodbåt, superturistigt men trevligt. Kan passa på att avråda från att vara vegetarian i Paris. I den mån de alls får någon mat är den betydligt sämre.

Redan på fredag morgon avviker jag och min chef från grupparrangemanget och beger oss mot Lund, via flyg till Kastrup och smidigt Öresundståg på 40 minuter, utan alltför långdragen gränskontroll tack och lov. (Sist jag passerade denna gräns landvägen var med buss och det tog drygt två timmar. Jag har fortfarande men.)

Till Lund ska vi för att spela in föredrag under de årligen återkommande Historiedagarna som äger rum på olika orter varje år. Vi ska även dela ut Axess magasin, sälja böcker och prata med våra fans. Lite som Axess på bokmässan fast ännu trevligare. Mindre löst folk och mer vänner. Framförallt bättre hotell. Grand hotel mitt i Lund är litet och personligt. Jag har världens största badrum med utsikt över takåsarna. Hall och bokhylla i "vardagsrummet" ingår också, samt en fenomenal frukost som serveras fram till kl. 11 och som man står sig på hela dagen. Väninnan från Simrishamn kommer på besök på lördagen och vi går ut och äter löjromspizza på Stortorget med ett par vänner ur lokalbefolkningen. Helgjobb när det är som bäst! Som grädde på moset bjuder söndagen på något så ovanligt som en oförsenad SJ-resa raka vägen hem.

Sen har jag fem hela dagar på mig att bekämpa eventuella kvardröjande vägglöss medels tvättstuga och torkskåp innan det är dags att packa om och sätta sig på flyget söderöver igen: Mot tv-mässan MIPCOM i Cannes. En söndag av sol och bad hinner vi med men redan på söndag eftermiddag är det dags för mässans första cocktailfest följt av jobbmiddag hemma hos en excentrisk tysk producent som vi köper musikprogram av. Måndag, tisdag och onsdag är det möten från 10-tiden och framåt, någon timme ledigt för lunch sen snabbt ombyte på hotellet innan cocktail och/eller middag. Då Kina osmakligt nog sponsrar årets mässa bojkottar jag invigningsfesten och äter middag med en mäss-vän istället. Det blir tillräckligt många mingel ändå. Mässvänner är de man träffar varje år i Cannes, år efter år. Kanske något mail eller mess däremellan men framförallt på tv-mässan. Tre intensiva dagar med nya och gamla vänner och sedan på torsdagen börjar lugnet sänka sig över staden igen.

måndag 2 oktober 2023

Högt och lågt på bokmässejobbet

Utsikten från Heaven 23, Gothia Towers takbar

Årets bokmässa inleddes på bästa möjliga sätt, med en flygresa från Bromma. Egentligen skulle jag kunna åka hemifrån en timme innan flyget går, men har inte hundra procent tillit till tvärbanan då det ryktades om ombyggnation. Nu gick allt visserligen som det skulle och färden dörr till dörr från Fridhemsplan gick på under 30 min. En ny upptäckt jag gjorde i år är att flygbussen från Landvetter stannar precis utanför Svenska mässan/Gothia Towers, så den är både smidigare, snabbare och framförallt billigare än taxi. Mer kollektivtrafik än så blir det dock inte för mig i Göteborg. Lär mig aldrig geografin och än mindre spårvagnslinjerna. Förflyttning sker via uber/taxi eller förvirrade, googleguidade promenader.

Som till exempel uppför berg och genom mörka parker för att komma till restaurang Levantine, en ny bekantskap för mig. Lite pretto kanske men man måste ändå gilla att man kan få en halv hummer med massa gott grillat bröd, pommes och aioli för det facila priset 295 kr! Totalt opretentiöst, lite slitet och supertrevligt är det däremot på Bistro Södra 32, ett stenkast från mässan, där jag åt en rejäl oxfilépasta den första kvällen. Ett stenkast från mässan ligger också pizzastället Cyrano. Gott men små, frasiga pizzor, så inget för den hungrige. Dessutom extremt dålig service. Inte ett leende, ingen som frågar om vi vill ha kaffe, mer att dricka eller liknande. Vi fick nätt och jämt betala så blev nästan lite sugen på att ta en springnota.

Generellt är Göteborgare trevligare än Stockholmare, men de kanske blir lite trötta på oss under bokmässan, vad vet jag. Några som måste vara trötta är också städarna i staden. Man verkar ha infört det jag kallar för "fransk städning" även här: enda tecknet på att rummet på Gothia har städats är nya hårstrån här och där. Väninnan som bor på Radisson har samma pikanta problem. På själva mässan är det lika illa. Kaffebönfnaset från vår montermaskin hopar sig. Vi försöker sopa lite själva men den utlovade nattliga dammsugningen uteblir. Skrubben där man hämtar vatten vid montern har nog inte städats på alla år jag varit där. Ett eget ekosystem börjar nu utvecklas i den fuktiga miljön. Lukten där och på toaletterna ska jag bespara er en beskrivning av...

Även om det är skönt att vara hemma till en relativt ren lägenhet, tystnad och tunnelbana igen infinner sig en viss saknad efter alla väntade och oväntade möten i vår kära Axess-monter. Alla välbekanta ansikten som tittar förbi och tacksamt låter sig bjudas på kaffe men också oväntade nya och gamla vänner, och så klart den vanliga kavalkaden av Axess-fans. "Ni är den enda kanalen det är värt att titta på" och alla varianter av detta citat gör att man inte vill byta jobb än på ett tag!

Kolleger pustar ut i intervjusoffan mellan tv-inspelningarna


måndag 25 september 2023

En matresa runt Söder

Så här mellan sommarresor och en intensiv jobbresehöst passar det bra att semestra i sin egen stad i septembersolens sken. I helgen ägde Matmilen rum på Södermalm. Nej det är som tur var inget motionslopp och inga avspärrningar av innerstadstrafiken behövs. Matmilen finns i flera städer och stadsdelar och går ut på att ett begränsat antal biljetter säljs a drygt 400 kr. De berättigar till smakportioner på sex bestämda restauranger under en eftermiddag. Bekväma skor och Samarin nära till hands rekommenderas. Bra även att ha med en projektledare som i förväg lägger upp en rutt beroende på var restaurangerna ligger. Man vet inte i förväg vad de kommer att bjuda på så blandningen av mat blir en glad eller mindre glad överraskning.

I vårt fall var första restaurangen Liberdade på Skånegatan. Där fick vi dagens kanske godaste rätt (eller så berodde det på att vi var så hungriga när vi började): Friterad blomkål med fantastiskt smakrik sås i ett bao-bröd. Är ingen fan av bao egentligen, men detta var supergott. Sen blev det nästan ännu bättre på indiern Beyond Smak på Folkungagatan. Stort plus för att man fick välja mellan vegetariskt och kyckling. Två smakprov i varje portion. Även dessa två små kycklingrätter var jättegoda. Personalen här och på Liberdade var effektiva och trevliga vilket förhöjer betygen ytterligare så klart.

Efter den här lysande starten var vi bortskämda men sen gick det käpprätt utför… La Piccola Nonna på Blekingegatan är ett mysigt hål i väggen, mindre mysigt när många ska serveras samtidigt. Den vänliga men förvirrade personalen gör sitt bästa för att beta av kön och langar ut vegetarisk pizza på papptallrikar i en rasande fart. Det är helt ok bukfylla, men bukfylla är inte vad man behöver en sådan här dag, med tre restauranger kvar att avverka. Det fjärde stoppet är en indier (igen) inne på Ringens köpcentrums foodcourt. Här kollar de inte ens våra surt förvärvade Matmilenbiljetter utan langar bara fram tre samosas i varsin pappmugg med en extremt stark sås över det hela. Gängets samlade betyg pendlade från bukfylla till oätligt. Charmigt var det i alla fall inte. Nästa stopp var i alla fall en ”riktig” restaurang igen: Whippet på Rutger Fuchsgatan med en fin uteservering där vi tyvärr inte fick plats. Trevligt också att hundar är välkomna, även inne. Mindre kul att det är ytterligare en vegetarisk restaurang. Vid det här laget har vi nämligen inte fått i oss några proteiner förutom den där kycklingen på andra stoppet. Att då serveras något så djävulusiskt påfund som kimchiplättar gjorde oss hangry på riktigt, trots att magen stod i fyra hörn efter allt bröd och friterat. Djävulusiskt för att kimchi är så himla gott, och plättar/blinier också, men att mala ner kimchi (antar jag att de gjort) och steka det med något som enligt utsago var både gluten och laktosfritt. Nej, det var dagens bottennapp, trots trevlig miljö. Hit kanske jag går igen för att ta en öl, men betackar mig för maten!

Som tur var avslutades dagen ändå bra efter en lång promenad till restaurang Agapi långt bort på Ringvägen. Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss utifrån namnet men det visar sig vara en habil grekisk krog med stora lokaler, kitchiga väggmålningar, plastblommor och hela rasket. Lite åttitalsvibbar kanske. Här fick vi välja igen, mellan olika kött denna gång. Prisa Gud! Även tillbehören var valfria: Ris, bulgur, potatis eller sallad. Tog fläskkarré med sallad, och en mycket god tsatsiki.

Lite undrar vi när dagen är över hur restaurangerna väljs ut, och hur de tänker när de förbereder Matmilen-maten. Det är ju världens chans att göra reklam för sig själva. Ett tillfälle som de två första utnyttjade perfekt. Sen kan det ju bli tvärtom också, man får upp ögonen för ställen man av olika skäl inte behöver gå tillbaka till…

måndag 31 juli 2023

Turen fortsätter till strand- och småstaden Pärnu

Strandorten Pärnu är andra stoppet på min minirundresa i Baltikum. Knappt två timmar med lyxbuss söder om Tallinn. Vidriga Flixbuss har nästlat sig in här också men när alternativ finns vill man så klart premiera det. Speciellt som priset är detsamma och jag vet sen tidigare hur trevligt Lux Express är. Rent och fräscht, gratis varma drycker och ett imponerande utbud av film, tv och musik vid varje stol. Självklart snabbt wifi också.Strandorter har sin charm men det hör lilsom till att de är uppbyggda för turism, så inte riktigt min grej. Zombieliknande skaror rör sig mellan strand, barer och souvenirbutiker. Här så klart i mindre skala än vid t.ex. Medelhavet, och stranden är långt ifrån överfull även soliga dagar. Nackdelen här som utmed hela Rigabukten är att man måste gå många hundra meter för att nå ens midjedjupt vatten. Följdaktligen blir det inget dopp för min del. Att som ensamestrare vara borta från sin väska den tiden det skulle ta att promenera ut och tillbaka känns inte helt bekvämt, ens här.Strandorter är inte heller kända för kullinariska höjdpunkter men jag lyckas i alla fall pricka in några höjdare. Först rejäla grillspett på georgiska restaurangen Gruusia och sedan vad som kan vara en av de vackraste salladerna jag ätit på Pärnus yachtklubb i marinan. Krämig burrata toppad med ätliga blommor. Båda serverar som så ofta i dessa länder fluffigt, ljummet hembakt bröd till maten. Sista kvällen lyckas jag få bord och mat på Steffani, en italiensk restaurang som mina lokala kolleger tipsat om att man "måste" gå till när man är i Pärnu, mer som tradition än att maten är lysande tror jag, men det är trevligt och deras version av carbonara i form av gratinerad penne är god.Det bästa med Pärnu är kanske ändå hotellet. Har turen att få rum högst upp i Hotell Pärnu, precis vid busshållplatsen och centrum. Balkong bort från stan och noll ljudstörning. 20 min att gå till stranden men roligare att ha nära till "stan" med shopping och restauranger.

lördag 29 juli 2023

Baltisk ensamester inleds i Tallinn

När man för ovanlighetens skull är lite sen med semesterplaneringen tackar man sin lyckliga stjärna för kombinationen Baltikum och Ryanair. Det kostar visserligen en slant extra för handbagaget numera men för under 1500 kr tar jag mig i alla fall till Tallinn och hem från Riga, med rullväska. Några gratisnätter från Hotels.com och British airways-poäng så har man en veckans semester utan att gå i personlig konkurs. I Riga ska jag träffa upp min bror med familj men först hägrar några dagars ensamester.Tallinn är liksom Riga en stad som det är svårt att få nog av, speciellt om man undviker gamla stan. Då är det som att vara på landet fast med stadens alla fördelar. Det är lugnt, tyst, vänligt, avslappnat. En taxichaufför som erbjuder en banan mitt i natten skulle kunna vara en obehaglig sexuell invit på annat håll, men här tänker killen som kör mig från flygplatsen bara att jag kanske är hungrig efter mitt försenade flyg.Mina estniska kolleger tipsar mig om den nya, coola stadsdelen Noblessner, en marina strax utanför stan, som fått halva sitt namn av Nobel. Tänk Hammarby sjöstad fast mindre och mer smakfullt, och utan folk, vilket är synd på de stora uteserveringarna. Kanske hittar folk hit med tiden. Jag fortsätter mot kryssningsterminalen och upptäcker för första gången den moderna ruinen Linnahall. Det är en enorm arena som byggdes för Sovjets sommar-OS 1980 men nu har naturen börjat ta över. Två trappor är fortfarande öppna så att man kan klättra upp och titta på utsikten. Det svindlar att tänka att när den öppnade var Estland en stängd Sovjetrepublik och resor tvärs över viken till Finland en omöjlighet. Fortfarande vittnar taggtråd längs strandpromenaden om den tiden. Nu har arenan stundtals funkat som termial för de populära färjorna mellan grannländerna, och nu då som utkiksplats över inloppet till turiststaden Tallinn.Kvällstid flyr jag åter gamla stan och hittar den bästa kvällssolen och ceasarsalladen på restaurang Humalakoda vid järnvägsstationen innan en avslutande öl i trendiga Telliskivi-området bredvid. Tyvärr bor jag mitt på en av de mest folkliga och fullsatta gatorna mitt i stan där dunket från nattklubbarna fortfarande hörs när jag vågar mig på att ta ut öronpropparna kl 5. Här stänger man som sagt inte förrän alla gått hem men framåt 6 verkar i alla fall DJn ha svimmat av utmattning om inte annat. Så om man inte själv tänker vara ute till morgontimmarna kan i övrigt fräscha hotellet Rixwell Viru square tyvärr inte rekommenderas.

torsdag 27 juli 2023

En privilegierad Sverigesommar


Så här års går mina tankar till de som i sann svensk sommaranda trängs i gäststugor, uthus, tält eller i bästa fall gästrum. Man går släkt, vänner och varandra på nerverna. Trängsel och gemenskap i all ära men jag känner mig lyckligt lottad som har haft osedvanligt lyxiga svemesterboenden den här sommaren.Det började med härligt soliga dagar hos väninnan i Simrishamn. Eget rum och badrum som jag visserligen delade med två söta katter. Mysig trädgård i skydd från turistströmmarna. Traditionsenligt plockade jag vinbär och bakade paj. Dock vette mitt fina rum mot gatan, så det gällde att ha rullgardinen nere tills man var ordentligt påklädd...
Ett par bussar och ett tåg norrut så befann jag mig sen i Urshult i södraste Småland för att hälsa på en annan väninna. Hon och hennes sambo har ett helt pensionat till sitt förfogande där jag inkvarterades. Köksträdgård där vi kunde plocka grönsaker och sallad till middagen och gångavstånd till badbrygga. Mindre sand men varmare vatten än Österlen. Djupaste Smålands usp förutom skogspromenader och sjöbad är billiga loppisar och second hand. Köpte ett par oanvända Vagabondskor för 40 kr och en söt jacka för 60!Efter ett par dagar hemma i Stockholm bar det sedan iväg till nästa destination: Engelsbergs bruk. Här var det jag som skulle vara något av en pensionatföreståndare. Checka in och ordna fika åt de forskare som arbetar här under sommaren. Återigen är man själv och ens boende något av en turistattraktion. Otaliga turister strövar runt bland de röda stugorna på detta världsarv under sommaren. Och det är verkligen obeskrivligt vackert med ån som binder ihop de två sjöarna Snyten och Åmänningen. Båda med fina badmöjligheter. Från bruket är det gångavstånd till byn och tågstationen Ängelsberg, och framförallt Nya serveringen. Att sitta på den restaurangen, äta gott och se kvällsljuset över Åmänningen är en svårslagen sommarupplevelse!