söndag 28 augusti 2022

Hatade monument – riva eller spara?

Det numera rivna monumentet i det vi alltid kallade för ”Sovjetparken” i Riga.

För några dagar sedan revs ett förhatligt sovjetmonument i Riga. Den drygt 70 meter höga betongskulpturen i Uzvaras-parken utgjorde ett minnesmärke över Sovjetunionens seger i andra världskriget och förvandlades till en festplats på ”segerdagen” den 9 maj. Om detta har jag bloggat när jag bodde i Riga. Hur olustigt det var att under en vacker vårpromenad i sitt närmaste grönområde mötas av storbildsskärmar med den sovjetiska stjärnan flankerad av ordet ”Seger” på tre språk… Jag kan verkligen förstå letternas glädje över rivningen men samtidigt känna en viss olust över denna rivningsvåg som nu sveper över Baltikum, igen. Bland annat har en stackars stridsvagn i Narva fått stryka på foten och många andra monument står på tur. Men det nya svenska lejonet verkar få stå kvar!

Jag fattar ju att man inte ville ha kvar Lenin i vart och vartannat gathörn efter att man äntligen fått sin frihet på 90-talet, men är inte bästa sättet att minnas sovjettidens fasor att låta skärvor av den finnas kvar? Man har ändå varit rätt bra på detta i Östeuropa, att låta gamla platser och symboler vara kvar och informera om dem. KGB-högkvarteren i de baltiska huvudstäderna har i samtliga fall omvandlats till mycket bra och informativa museer. Enstaka Lenin-statyer har sparats och flyttats till undanskymda, förödmjukande lägen samtidigt som mer nutida och uppskattade personer beretts plats. Till exempel står Ronald Reagan staty i Warszawa, Budapest och säkert fler platser som jag inte känner till.

Lenin i ett undanskymt hörn i Narva, i maj i år. Oklart om han är kvar idag…

Statyer och monument är lite som böcker. De finns där för att påminna och informera om någon eller något ur vår historia. En del är riktigt vidrigt, en del är sådant vi fortfarande beundrar, men ondskan försvinner inte bara för att vi river, slänger eller bränner. Däremot riskerar vi kanske att glömma om alltfler samhällen grips av ivern att radera alltför mycket ur det förflutna.

Jag ska inte recensera andra demokratiska länders rivningsbeslut, men kan tycka att man kunde ha använt monumentplatsen i Riga till att fira Europadagen 9 maj, ordnat demonstrationer mot kriget i Ukraina, visat en utställning om sovjettiden, etc. Och de som ville fortsätta lägga blommor där för anhöriga som dog i andra världskriget hade kunnat fortsätta med det. Mötesplats i stället för rivningsplats? Men jag är glad så länge som Karl XII-statyn får stå kvar här i Stockholm, trots tveksamma vänner och förflutet! Varför inte införa en tradition att servera kåldolmar här den 30 november varje år?

Motsvarande segermonument i Minsk, som i nuläget (tyvärr får man väl säga…) inte hotas av rivning.

söndag 31 juli 2022

Årets svemester – med vänner på öar och fält

Pandemin må kännas avlägsen men så här i sommartider har det varit många ”tre år sen sist”: Tre år sedan jag dansade på Sandhamns seglarhotell, tre år sedan jag åkte till Åland, tre år sedan jag hängde med väninnan som flyttade till Skåne. Jag är ju egentligen mer för att åka till nya platser än att köra repriser, men Sandhamn och Mariehamn är återkommande sommartraditioner. Vackra och lättillgängliga platser med bra party kan man ju inte missa. Till Sandhamn åker man båten från stan eller bussen till Stavsnäs och sen båt. I år fick jag båtskjuts därifrån av vänner men annars går reguljärbåtar för en dryg hundring. Lite billigare är det ironiskt nog att åka till Mariehamn, med Vikingline från Kapellskär på 2,5 timme. Pris för medlemmar oftast 79 kr. Köper man nåt från taxfreen är resan intjänad! Går även att ta de stora färjorna hela vägen in till Stockholm men är man bakis/nykter och bara vill komma hem är detta inte att rekommendera. De är ofta rätt stökiga, oavsett tid och dag.

Simrishamn är fullt av gulliga hus, stockrosor, rosor, och under sommaren även turister.

Ett nytt resmål har jag också hunnit klämma in innan det är dags för jobb igen – Österlen med bas i Simrishamn, där en tidigare Stockholmsbaserad väninna nu har bosatt sig. Simrishamn sjuder av liv under sommaren och speciellt denna vecka när det var Krämarmarknad, med allehanda erbjudanden på gatorna och i butikerna. För första gången märkte man att valrörelsen dragit igång. Det bjöds på centerkarameller, sossepopcorn, SD-kaffe och moderatballonger.

På Rikstolvan har man byggt en ”balsal” av höbalar där man har diverse event. Vi deltog i ett vr-konstprojekt.
Klippbad utanför Brantevik. Vännerna var modiga och badade. Jag tog på mig jackan och tittade på.









Förutom mycket fika och rosévin i väninnans lummiga trädgård mitt i stan hann vi med utflykter till bland annat Ales stenar (Sveriges svar på Stonehenge) samt georgisk mat, ukrainsk konst och vr-upplevelse bland höbalar på galleri och restaurang Rikstolvan. Jag prickade in fenomenet som ledde till åttagradigt vatten i havet just denna vecka. En begivenhet det också! Det var inte supervarmt i luften heller så skippade bad helt, trots besök vid badsjö med betydligt varmare vattentemperaturer. Svensk sommar när den är som bäst helt enkelt, svalt nog att baka (svängde bland annat ihop en paj på trädgårdens svarta vinbär) men varmt nog att sitta ute i solen och äta upp den.

Till Skåne åkte jag BRA-flyg till Malmö där väninnan hämtade. På vägen till Österlen hann vi med ett besök vid Sveriges sydligaste udde: Smygehuk.

torsdag 14 juli 2022

Korsika – den gröna ön med de fantastiska utsikterna

I Ajaccio bodde vi första natten på Hotel du Golf. Bra läge mitt i stan och bara tvärs över gatan från färjeterminalen.

När man ber om utlåtanden om Korsika som resmål är svaren ofta svävade ”Jo men det är fint…” Är det värt att åka dit då? ”Jaa… Kanske det.” Och efter fem dagar på vägarna här är jag likadan själv. Det ÄR jättefint. Svindlande utsikter över gröna skogar, kala bergstoppar och turkost vatten. Landskapet, naturen och stränderna är magiskt vackra. Vägarna är smala och vindlande. Raksträckorna täcker inte många mil. Vi är tacksamma att vi uppgraderades till en suv på biluthyrningen. Liksom på fastlandet flyter trafiken på snabbt och effektivt, men i övrigt har Korsika nog mer gemensamt med Italien än med Frankrike. Korsikanskan, som de flesta talar, påminner snarast om en norditaliensk dialekt. Inga pluspoäng för att prata franska här. Servicen är allt annat än snabb och effektiv. Menyerna liknar dem på italienska turistorter, med pasta men framförallt pizza som paradrätt, samt en del kött och fisk. Chark som stående förrätt. De lokala ostarna är om möjligt bättre än de franska, men i övrigt känns matkulturen mest som att vara på en enkel grillfest hemma hos en italiensk familj som inte är särskilt bra på att laga mat. Visst, det är helt ok. Salladerna framförallt är matiga och goda, likaså pizzorna (dessa rätter går dock för kring 15 EUR styck) men det är inga kulinariska höjdpunkter.

Hotellen bokar vi från dag till dag under Korsikasemestern och lyckas pricka in flera guldkorn. Nästan alla har pool, egen terrass och kostar kring 1500 kr/natt. Frukost ingår ej men kan köpas till för ca 8-12 EUR per person. När vi sista natten kör upp till oturistiga byn Aleria kommer man undan med halva priset för samma typ av rum.

Kring och i Propriano ligger flera lättillgängliga stränder, vissa nästa folktomma.
Vackra vita klippor omger staden Bonifacio på öns sydspets.








Innan dess har färden gått från den med korsikanska mått mätt stora staden Ajaccio dit färjan från Toulon anlände och hyrbil hämtades, till Propriano med de i mitt tycke bästa stränderna, till Bonifacio och Porto Vecchio med kända stranden Palombaggio. Den sistnämnda kan man gott hoppa över om man inte är besatt av långa sandstränder med mycket folk och livsfarliga, enkelfiliga bergsvägar. Nej det finns mängder av helt folktomma småstränder precis intill vägen eller en kort promenad från den. Även om ön typ bara har en huvudväg är det inte direkt E4an vi snackar om så det finns inga trafikstörda ställen.

Vägen passerar också mängder av charmiga små bergsbyar som det är värt att stanna till i, om så bara för att ta en kaffe eller beundra utsikten. Många av dem har även små hotell. Jag kan tänka mig att de är en bra utgångspunkt för vandringar i de vackra bergen under svalare årstider. Detta är en ö för friluftsfolk, och husbilar fyllda med glada vandrare är en vanlig syn.

Korsikafärjan, som ett mellanting mellan Gotlandsfärja och Finlandsfärja i storlek.

Så sammanfattningsvis är det svårt att dissa Korsika. Det är vackert men samtidigt dyrt och lite otillgängligt. Service och mat lämnar som sagt ofta övrigt att önska, men då var vi visserligen bortskämda eftersom vi kom direkt från Provence. Har man tid och pengar över är Korsika absolut värt ett besök. Att hyra bil är nog att rekommendera. Vi såg max en eller två bussar under våra fem dagar där. Färja var ett hyfsat smidigt och prisvärt sätt att ta sig dit, i brist på rimliga direktflyg. Sju timmar dagfärja (Toulon – Ajaccio) och lite längre på natten med fräsch hytt.

fredag 8 juli 2022

Bilresa i Frankrike – del 1

Den här veckan har många stockholmare vistats i skuggan av Visbys ringmur. Vi bevistade istället den i Avignon.

Förra året var det bilsemester i Toscana, i år blev det Provence. Samma värme, lika mycket vinodlingar men en helt annan upplevelse. I Provence är det är alltid nära till det kristallklara Medelhavet och landskapet är mycket frodigare, med barrskog som växer till synes rakt ut ur de vackra kalkstensbergen.
Provence-turen kom att omfatta två nätter i Aix en Provence, en dag i vinbyn Châteauneuf-du-Pape och den medeltida påvestaden Avignon samt en natt i Marseille. Bad från fina små stenstränder i Sausset-les-Pins och Corbières. Temperaturen ständigt parkerad en bra bit över +30, någon grad mindre sena kvällar och tidiga morgnar. Vattnet dock härligt svalt och salt (max +21). Tack och lov för ac i bil och på hotell.

Avignon är förutom sitt påvepalats också känd för en bro som slutar mitt i floden Rhone, pga dåligt byggd och bristande underhåll från mitten av 1700-talet och framåt.

Franska städer och stränder är trots hettan alltid ett under av civilisation. Alla ser ständigt välklädda och osvettiga ut. Tatueringar och övervikt finns knappt. Inte uppblåsbara flamingos och skrikiga barn på stranden heller. Alla är svalt effektiva. Trafiken flyter på överallt, till och med i storstaden Marseille. Mitt i city finns mängder av underjordiska parkeringsgarage. Men visst är kontrasten stor mellan lilla, diskreta universitetsstaden Aix en Provence, mest känd för sina prydliga fontäner, och smältdegeln Marseille. Den sistnämnda kokar av liv dygnet runt. Knark och prostitution är vanligt förekommande men mysiga små barer och restauranger ännu mer så. I hamnen ser man knappt husen på andra sidan för alla master. Vi äter lunch på ett arabiskt hål i väggen: moussaka nog för ett kompani, avrundat med hett och sött mintte.

Gamla hamnen i Marseille med katedralen i blickfången.
Badplatsen Corbières strax väster om Marseille. Underbart lugnt, rent och stillsamt för att vara en storstadsnära strand!









Middag på en typiskt fransk krog – kort meny på griffeltavla och kedjerökande kypare. Sniglar och gåslever till förrätt. En fantastiskt mör bläckfisk till varmrätt. Provence är sällan billigt men (nästan) alltid prisvärt. Det är snart nog omöjligt att hitta dålig mat här. Till exempel som när vi första dagen lunchar vid en liten stenstrand utanför Sausset-les-Pins, på en sån där ministrandkrog som på andra mer turistiga håll i världen skulle ha inneburit en dyr matförgiftning på skitiga plaststolar. Men inte här, där det bland annat serveras en superfräsch mozzarella- och prosciuttosallad.

Den oturistiga atmosfären är väl lite av uspen med västra Provence. Direktflygen har slutat gå (det tog mig 19 timmar att ta mig ner till Marseille, med Ryanair via Bryssel) och därmed undviks de stora turistströmmarna. Kvar blir viss inhemsk turism, men även den är ett minimum så här i juli.

Vi har nu fortsatt med färja till Korsika och plockat upp en ny hyrbil här, men mer om detta i nästa inlägg!

tisdag 28 juni 2022

Midsommarhelg på ny skärgårdsfavorit

Utsikten från vårt fyrbäddsrum på Utö vandrarhem.

Vi visste inte alls vad vi skulle förvänta oss när vi bokade rum för midsommarhelgen på Utö redan i februari. Vi hade bara hört vaga rykten om klippbad, vacker natur och bra party. Förväntningarna infriades med råge, och nu har vi redan bokat en stuga för midsommar 2023! Utö är festligt, folkligt och snäppet längre och mer komplicerat att ta sig till än Sandhamn, som är min referens-ö när det kommer till skärgårdsparty. Pendel, buss och båt från Årsta brygga så är man framme på drygt två timmar, alternativt direktbåt som går ett par gånger om dagen till och från Strömkajen och tar 3-4 timmar. Redan när vi anländer Gruvbyn på midsommaraftons eftermiddag är stämningen hög. Alla hälsar och pratar med alla. Vandrarhemmet där vi checkar in är oväntat fräscht och lugnt. Det är inrymt i ett gult trevåningsträhus mitt emellan hamnen och nattklubben. Den vackra exteriören och utsikten väger upp för linoleummattor och våningssängar.

Jag flyr upp på en stubbe undan myrorna, i jakten på badplats.
Härliga klippbad bortom bryggorna på Persholmen.








Då temperaturen närmar sig 30-gradersstrecket ger vi oss snabbt ut och letar badplats. Det är inte helt lätt. Det här är en stor ö. Huvudvägen visar sig leda in mot land. Jag och Ninna ger oss istället in på en skogsstig och blir rejält myrbitna, myggbitna och kvistrivna innan vi ger upp och återvänder till första bästa gräsplätt vid båtbryggorna som kantar byn. Vattnet är nog inte det renaste här men jag badar tacksamt ändå. Dag två vandrar vi den lite längre vägen, nåja 10-15 minuter, till utsidan av Persholmen som nås via en liten träbro från hamnen. Här klättar eller hoppar man i från klippor och stenar i det klara, svala vattnet.

Så här ljust är det när man går hem från krogen på midsommardagen.

Vi hoppar över den traditionella midsommarmaten i år (orka släpa sill över halva stan och skärgården) och går på restaurang istället. Det finns flera alternativ i Gruvbyn och bokning är inte nödvändigt. Midsommarafton slinker vi in på Dannekrogen där det finns allt från pizzor till torskrygg, och en bar med livemusik. På midsommardagen äter vi en god flankstek på Utö värdshus, som även fungerar som reception för vandrarhemmet. Det är också här på Bakfickan som festen börjar efter kl. 22-23 med dans under den ljusa sommarhimlen och fortsätter tills solen är på väg upp i horisonten strax efter kl. 2. Jag undrar vad som händer om det är mer normalt svenskt sommarväder med regn och rusk, men det behöver vi inte bekymra oss om denna den varmaste midsommaren någonsin.

tisdag 7 juni 2022

Pool- och solhäng utanför Marbella

Nationaldagshelg och veckan till ära trafikkaos i Stockholm av diverse anledningar. Vad passar då bättre än att fly fältet och säkra lite försommarvärme på spanska solkusten istället? För andra gången i rad på en vecka är jag på Arlanda tre timmar innan avresa och för andra gången går det löjligt snabbt att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Nu är det en (1) person innan mig… Börjar tro att detta tal om köer är en konspiration för att få mig att spendera pengar på flygplatsrestaurangerna!

Ingen trängsel på stranden eller strandpromenaden så här års.

Vi är fyra tjejkompisar som flyger till Malaga för att hälsa på en femte som har köpt lägenhet strax utanför Estepona. De andra har tagit fakirflyg, landat vid lunch och tagit en gemensam taxi för drygt 100 EUR. Jag landar vid 17 och lyckas till slut hitta en lämplig buss som tar mig till Estepona. Googlemaps, tidtabellerna och de bussar som faktiskt kommer överensstämmer INTE. Dessutom är chaufförerna riktigt ohjälpsamma. En stackars svensk familj håller på att inte komma ombord för att de saknar munskydd så jag ger dem mina två extra. Förutom i kollektivtrafiken är det dock inte krav på munskydd någon gång under resan. Vilken lättnad!

Desto trevligare är det med taxi. Vi upptäcker snabbt att Uber och Bolt av någon anledning alltid är dyrare än vanlig taxi här. Så värst billigt är det oavsett inte, men lätt att ringa och förbeställa eller ta på gatan. De tar alltid kort, och är alltid i tid. Efter en kort taxitur från Estepona till bostadsområdet Dunas Green kan jag äntligen ansluta till tjejgänget och en sen tapasmiddag på solvarm terrass. Tolv timmar har jag då varit på resande fot, ca 8-20.

Utsikt från en av terrasserna mot poolen och resten av området.
Kvällsutsikt åt andra hållet. I klart väder ser man till Gibraltar och kanske till och med Afrika.








Dunas Green är ett område med flertalet lägenheter i mindre hus, inhägnade med välklippta gräsmattor och en fantastisk gemensam pool med tillhörande fräscha duschar och toaletter.

Härlig havsutsikt från Tikitano.

Trots två enorma terrasser med havsutsikt, och poolhäng på dagarna, tog vi oss ut från det avslappnade Dunas-området vid flera tillfällen. Bästa och närmaste lunchstället var restaurangen Tikitano nere vid stranden med samma namn, tio minuters promenad från lägenheten. Vi hann prova flera olika rätter och allt var gott. Lite mer besvikna var vi på middagen på Catenaccis hajpade Caos Marbella, som trots namnet inte direkt ligger i Marbella utan strax utanför Puerto Banus. Här pratar alla svenska, priserna är svenska (vilket de visserligen är på de flesta ställen häromkring) och servicen avslappnad, på gott och ont. Maten är helt ok men inget exceptionellt och portionerna är små. Den här restaurangen är helt enkelt inte värd omvägen. För omväg är det. Mitt i ett villaområde någon dryg km från bargatan i Puerto Banus. Där avslutar vi sedan kvällen med drinkar först på snobbiga Breathe och sedan på betydligt röjigare La Sala tvärs över gatan. Här dansar alla loss till spruckna högtalare, och en inhyrd trummis som då och då kompar hitlåtarna. Solkusten när den är som bäst: hedonistiskt och internationellt med en lyxig touch.

söndag 29 maj 2022

Estlandsresan avslutas i välbevarade universitetsstaden Tartu

Rena fönster har de också, bussarna, och många vackra rapsfält passeras.

Estniska tåg i all ära men de slås ändå med hästlängder av bussarna. Direktbuss från Narva till Tartu tar exakt tre timmar och kostar 10 EUR. Att den är billig, halvfull och har toalett hade räckt för mig men dessutom har varje säte en egen skärm, som på flygen, fast snarare ännu bättre film-, tv- och musikutbud! Man kan även besöka några nyhetssidor direkt från skärmen, se en interaktiv karta och ladda mobilen. Wifi är snabbt och gratis hela resan, likaså kaffe som man kan hämta från en automat mitt i bussen. Vid behov kan vatten och hörlurar köpas av chauffören för 1 EUR styck.

Tartus rådhus är navet som barkvarteren och gågatorna utgår från. Även här ukrainska flaggor så klart.


Kontrasten mellan Narva och Tartu är enorm. Det är inte direkt trängsel på gatorna i Tartu heller men i alla fall ett visst folkliv. Absolut ingen talar ryska. På gågatan mitt genom det lilla centret ligger barer och restauranger vägg i vägg, med griffeltavlor som upplyser om deras specialiteter. Allt är på estniska. Det verkar inte vara någon större turistort detta. Jag får ta fram google när middagsmenyn ska uttolkas. Som tur är verkar alla ester prata perfekt engelska så man kan alltid fråga också. Söder om den välbevarade, pittoreska stadskärnan ligger fyra moderna betongkolosser med ett köpcentrum i varje. Mitt hotell ligger i ett av dem, mycket praktiskt när det regnar.

Tartu är Estlands universitetsstad, med ett anrikt universitet som grundades på 1600-talet av Gustav II Adolf. Så det är inte så konstigt att både kommers och partyliv frodas, med eller utan turister, och så är det ju faktiskt landets näst största stad. Den här staden drabbades inte av krigets härjningar på samma sätt som Narva så här är det mesta fortfarande i original. Universitetets huvudbyggnad uppfördes till exempel i början av 1800-talet. Det bästa med universitetet är dock deras botaniska trädgård som är öppen för allmänheten och täcker en överraskande stor yta med otaliga växter. Jag tycker ändå jag är hyfsar växtkunnig men här fanns mängder av spännande saker jag aldrig hört talas om. Tänk att återvända senare under sommaren när allt är i full blom!