tisdag 7 juni 2022

Pool- och solhäng utanför Marbella

Nationaldagshelg och veckan till ära trafikkaos i Stockholm av diverse anledningar. Vad passar då bättre än att fly fältet och säkra lite försommarvärme på spanska solkusten istället? För andra gången i rad på en vecka är jag på Arlanda tre timmar innan avresa och för andra gången går det löjligt snabbt att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Nu är det en (1) person innan mig… Börjar tro att detta tal om köer är en konspiration för att få mig att spendera pengar på flygplatsrestaurangerna!

Ingen trängsel på stranden eller strandpromenaden så här års.

Vi är fyra tjejkompisar som flyger till Malaga för att hälsa på en femte som har köpt lägenhet strax utanför Estepona. De andra har tagit fakirflyg, landat vid lunch och tagit en gemensam taxi för drygt 100 EUR. Jag landar vid 17 och lyckas till slut hitta en lämplig buss som tar mig till Estepona. Googlemaps, tidtabellerna och de bussar som faktiskt kommer överensstämmer INTE. Dessutom är chaufförerna riktigt ohjälpsamma. En stackars svensk familj håller på att inte komma ombord för att de saknar munskydd så jag ger dem mina två extra. Förutom i kollektivtrafiken är det dock inte krav på munskydd någon gång under resan. Vilken lättnad!

Desto trevligare är det med taxi. Vi upptäcker snabbt att Uber och Bolt av någon anledning alltid är dyrare än vanlig taxi här. Så värst billigt är det oavsett inte, men lätt att ringa och förbeställa eller ta på gatan. De tar alltid kort, och är alltid i tid. Efter en kort taxitur från Estepona till bostadsområdet Dunas Green kan jag äntligen ansluta till tjejgänget och en sen tapasmiddag på solvarm terrass. Tolv timmar har jag då varit på resande fot, ca 8-20.

Utsikt från en av terrasserna mot poolen och resten av området.
Kvällsutsikt åt andra hållet. I klart väder ser man till Gibraltar och kanske till och med Afrika.








Dunas Green är ett område med flertalet lägenheter i mindre hus, inhägnade med välklippta gräsmattor och en fantastisk gemensam pool med tillhörande fräscha duschar och toaletter.

Härlig havsutsikt från Tikitano.

Trots två enorma terrasser med havsutsikt, och poolhäng på dagarna, tog vi oss ut från det avslappnade Dunas-området vid flera tillfällen. Bästa och närmaste lunchstället var restaurangen Tikitano nere vid stranden med samma namn, tio minuters promenad från lägenheten. Vi hann prova flera olika rätter och allt var gott. Lite mer besvikna var vi på middagen på Catenaccis hajpade Caos Marbella, som trots namnet inte direkt ligger i Marbella utan strax utanför Puerto Banus. Här pratar alla svenska, priserna är svenska (vilket de visserligen är på de flesta ställen häromkring) och servicen avslappnad, på gott och ont. Maten är helt ok men inget exceptionellt och portionerna är små. Den här restaurangen är helt enkelt inte värd omvägen. För omväg är det. Mitt i ett villaområde någon dryg km från bargatan i Puerto Banus. Där avslutar vi sedan kvällen med drinkar först på snobbiga Breathe och sedan på betydligt röjigare La Sala tvärs över gatan. Här dansar alla loss till spruckna högtalare, och en inhyrd trummis som då och då kompar hitlåtarna. Solkusten när den är som bäst: hedonistiskt och internationellt med en lyxig touch.

söndag 29 maj 2022

Estlandsresan avslutas i välbevarade universitetsstaden Tartu

Rena fönster har de också, bussarna, och många vackra rapsfält passeras.

Estniska tåg i all ära men de slås ändå med hästlängder av bussarna. Direktbuss från Narva till Tartu tar exakt tre timmar och kostar 10 EUR. Att den är billig, halvfull och har toalett hade räckt för mig men dessutom har varje säte en egen skärm, som på flygen, fast snarare ännu bättre film-, tv- och musikutbud! Man kan även besöka några nyhetssidor direkt från skärmen, se en interaktiv karta och ladda mobilen. Wifi är snabbt och gratis hela resan, likaså kaffe som man kan hämta från en automat mitt i bussen. Vid behov kan vatten och hörlurar köpas av chauffören för 1 EUR styck.

Tartus rådhus är navet som barkvarteren och gågatorna utgår från. Även här ukrainska flaggor så klart.


Kontrasten mellan Narva och Tartu är enorm. Det är inte direkt trängsel på gatorna i Tartu heller men i alla fall ett visst folkliv. Absolut ingen talar ryska. På gågatan mitt genom det lilla centret ligger barer och restauranger vägg i vägg, med griffeltavlor som upplyser om deras specialiteter. Allt är på estniska. Det verkar inte vara någon större turistort detta. Jag får ta fram google när middagsmenyn ska uttolkas. Som tur är verkar alla ester prata perfekt engelska så man kan alltid fråga också. Söder om den välbevarade, pittoreska stadskärnan ligger fyra moderna betongkolosser med ett köpcentrum i varje. Mitt hotell ligger i ett av dem, mycket praktiskt när det regnar.

Tartu är Estlands universitetsstad, med ett anrikt universitet som grundades på 1600-talet av Gustav II Adolf. Så det är inte så konstigt att både kommers och partyliv frodas, med eller utan turister, och så är det ju faktiskt landets näst största stad. Den här staden drabbades inte av krigets härjningar på samma sätt som Narva så här är det mesta fortfarande i original. Universitetets huvudbyggnad uppfördes till exempel i början av 1800-talet. Det bästa med universitetet är dock deras botaniska trädgård som är öppen för allmänheten och täcker en överraskande stor yta med otaliga växter. Jag tycker ändå jag är hyfsar växtkunnig men här fanns mängder av spännande saker jag aldrig hört talas om. Tänk att återvända senare under sommaren när allt är i full blom!

fredag 27 maj 2022

Hos det svenska lejonet mellan Estland och Ryssland

Ryssland och borgen Ivangorod sett från borgtornet på den estniska sidan.

Efter två dagar i Tallinn är det dags att fortsätta upptäcktsresan i österled. Den galna, krigshetsande diktatorn har söndersmulat mina Rysslandsreseplaner för överskådlig tid, men i Estlands gränsstad Narva kan man i alla fall på håll se den pampiga borgen i Ivangorod, och öva sin ryska. 95% av befolkningen här är rysktalande, vilket märks redan på tåget hit. Plötsligt förstår man ett och annat ord av vad folk runt en säger. Estniska tåg är punktliga, rena och ganska billiga. Skrikande ungar finns dock tyvärr även här. Biljetter köps online eller ombord. Estland är otroligt digitaliserat, men samtidigt accepteras kontanter överallt. Till och med på tågen.

Det syns inte så bra då det var vindstilla i regnet men framför Hermannsborg vajar EU:s, Estlands och Ukrainas flaggor, som överallt här där plats finns för mer än en flagga.
Alexanderkatedralen från 1800-talet, också den delvis förstörd och återuppbyggd.








Tyvärr möter Narva mig med ösregn efter den drygt två timmar långa tågresan, men det är bara att utrusta sig med tålamod och paraply och spatsera ner mot den restaurerade Hermannsborgen på den estniska sidan av floden Narva. På vägen, ett stenkast från mitt hotell, passeras ”det svenska lejonet” – en minnesstaty över slaget vid Narva som återuppfördes vid slagets 300-årsjubileum år 2000. Som allt annat här förstördes en tidigare staty under bombningar 1944. Även borgen är en kopia av det medeltida originalet. Den återöppnades först 1986, men man låter sig luras när man klättrar upp för de slitna kalkstenstrapporna med grova träräcken. Från toppen av tornet kan man spana ner på den (numera) ryska borgen, och bron som förbinder EU med Ryssland. Några lastbilar står i kö för att släppas in, en del bilar åker mot Ryssland till. Några personer passerar till och med gränsen per fot åt båda hållen. Tullstationen ligger verkligen mitt i stan och jag får gå en rejäl omväg när jag hamnar på fel sida om den, alltså fel sida i Narva, inte den ryska sidan!

Förövrigt finns inte mycket till centrum eller utbud av affärer och restauranger i Narva. Det är svårt att tro att det här är landets tredje största stad. Valutaväxlingskontor och miljonprogram är det enda som det finns gott om, förutom svensk historia då! Passande och överraskande nog ligger en av stans bästa restauranger i mitt enkla men trevliga hotell. Avslutar Narvadagen med ett utmärkt ankbröst och beger mig efter en god frukostbuffé dagen efter vidare till Tartu. Mer om detta snart!

Utsikt över ett regnigt Narva från hotellrummet.

onsdag 25 maj 2022

På besök i Stockholms närmaste grannland

Tv-tornet är ett trevligt utflyktsmål men kanske inte optimalt som utkik då det ligger en bit från stan. Man ser mest skog från toppen!

Veckans flygresa till Estland inleddes med en chock. Nej, inte för att taxipriset till Arlanda hade gått upp med 100 kr. Det var väntat. Men vi hade också väntat oss timslånga köer och kaos. I stället är jag igenom säkerhetskontrollen på under 10 minuter. Hinner knappt sms:a kollegan och säga att jag står i kö. För lite mer tidsfördriv hade man kunnat köpa så kallad fast track. Den kön ringlade sig ironiskt nog fram något långsammare.
Jag och Marcus är i Tallinn för att inspektera utsändningen av Axess TV som sker här från tv-tornet i företaget Leviras regi. Egentligen är det hela nog mest en ursäkt från Leviras marknadskille för att få gå ut och äta och dricka öl, och visa oss stan. Jag har inte varit i Tallinn, eller tv-tornet, sedan 2015 och det är ett kärt återseende. Vägen dit går genom ett naturskyddsområde som genomkorsas av en slingrande flod. Paradisiskt vackert så här på våren. Naturområden nära stan har vi visserligen i Stockholm också men inte så här stora, så nära och så orörda, men så har hela det här landet också färre invånare än Storstockholm (drygt 1,3 miljoner). Det är ingen trängsel helt enkelt.

Rolig aktivitet är att promenera en bit i Tallinns gamla ringmur och klättra upp och ner i tornen. Inträde – några euro.

Det gäller inne i Tallinns lilla stadskärna också. I gamla stan kan det visserligen bli fullt av turister på sina håll men så här års är det fortfarande ganska glest även här. Vi passar på att äta en sen lunch på en enkel uzbekisk restaurang i saluhallen vid tågstationen, köttgryta för Marcus och lammfärsfyllda dumplings för mig, och sköljer ner det hela med en söt azerbajdzjansk läsk gjord på okänd frukt. Under middagen beger vi oss tvärtom västerut då vår kollega tar oss med på en argentinsk restaurang i hipsterdistriktet Kalamaja. Här serveras dyrt kött, och bland annat tunga till förrätt, på bord av lastpallar och man sitter på udda stolar. Charmigt och kreativt! I detta forna industriområde har Fotografiska öppnat upp en filial och coola men otvungna barer poppar upp som svampar ur jorden, till exempel Peatus, som är inrymd i två gamla tåg. På klassiskt baltiskt maner finns inga öppettider. Man stänger när folk går hem helt enkelt.

Vi har den goda smaken att bo på Hotell Telegraaf mitt i stan. Här finns förutom bar, restaurang, spa och en lång kuddmeny (!) dessutom ett serviceskåp på rummet. Nej, jag hade heller aldrig sett ett sådant men det är alltså ett skåp som kan låsas både inifrån rummet och från korridoren så att man kan beställa t.ex. roomservice, skoputs eller tvätt utan att behöva släppa in personal. Vilken smart idé! Och ja jag tror de hade dessa även innan covid.

Hotellet är som namnet antyder inhyst i en gammal post- och telegrafbyggnad.
Utsikten från toaletten på hotellrummet är helt ok!

söndag 1 maj 2022

Hiphop till havs

Finlandskryssning är en klassisk, svensk nöjestradition. Kanske speciellt för oss stockholmare som så lätt kan kliva på en båt i Frihamnen eller Stadsgårdskajen och för en billig penning få en övernattning till havs, festa och köpa taxfree. Samtidigt är det en vattendelare, något man älskar eller hatar. Stora delar av bekantskapskretsen totalvägrar att ens höra talas om kryssning medan andra är som jag och direkt anmäler sitt intresse vid minsta prat om densamma. Jag brukar hävda att jag älskar det mest på grund av den demokratiska blandningen. Det är som att gå på nattklubb i en småstad. Här är alla välkomna, ung som gammal, snygg som ful, alla stilar och brist på stil. Man träffar alltid på oväntade karaktärer.

Men denna bild av kryssningar gick helt upp i rök nu i helgen när jag för första gången fick uppleva Siljalines specialkryssningar. Redan vid Gärdets t-bana möttes jag och väninnan av passagerare från föregående kryss. Det var 100 procent rockers. Alla såg exakt likadana ut. Ni kan föreställa er: Svartklätt, t-shirts, skinnvästar, boots, långhåriga män och blonderade kvinnor. Sen var det dags för en flera hundra meter lång kö för att borda vår kryss: Dunderkryssningen, där ett hiphip-band som Lily ville se spelade, och flera band i samma genre. Sällan har jag känt mig så malplacerad. 90 procent av publiken var killar och ungefär lika stor andel under 25. Även här såg alla precis likadana ut: Träningskläder, huvtröja, sneakers, solglasögon, keps eller Beppemössa.

Jag och Lily hade bästa platserna uppe på ”balkongen” så såg scenen och publikhavet perfekt utan att trängas. Vilken stämning!

Man skulle kunna tro att det var en stökig resa med bara massa småglin, men vi konstaterade snabbt att det nog hade varit värre med bara partysugna 45-åringar! Visst var ljudvolymen stundtals hög i korridorerna men i barerna stod alla och köade snällt för att köpa drinkar. Ja, tydligen måste man köa i båtbarer. Ordning och reda! Sen fick man sitt plastglas med grogg, med plastsugrör. Det där med anti-plast verkar inte ha slagit igenom här. Ytterligare nostalgikänsla av att det inte fanns internet. Finlandsfärjorna och avlägsna djungler (om ens där) verkar vara enda ställena utan internet numera. ”Logga in på wifi” uppmanar texten på den kombinerade biljetten/hyttnyckeln glatt. Det funkar INTE kan jag meddela. Vanliga mobilnätet funkar så länge man befinner sig nära land, men då Silja åker iväg ända till Åbo innan den vänder varar detta inte så länge av den totala resan.

Efter 23 timmar till havs och en intressant inblick i den svenska subkultur som lyssnar på artister som ODZ och Ivory var det dags att ta sig av båten sent på lördagseftermiddagen. Det tog minst lika lång tid som att ta sig ombord, trots att man nu slapp säkerhetskontroller där alkohol beslagtogs och bombhundar skulle sniffa på alla. (Vi fattade snabbt att de inte var knarkhundar för då skulle ingen ha kommit ombord…) Men Silja-terminalens logistik och utformning lämnar övrigt att önska. Det är liksom en kilometer eller mer av kö tills man slutligen når buss eller t-bana. Från att man ställer sig i kö för avstigning tills man är framme vid bussen tar det en timme, och samma fast åt andra hållet för att kliva på. Vad var det för specialkryss efter oss då? Jo nu stod salsafolket i kö. Det behövdes ingen kalender för att kolla upp det. En ny natt, en ny subkultur. Inga blandade publiker här inte.

måndag 7 mars 2022

Solig vinterweekend i Sundsvall

Mars, april; våren börjar komma till södra Sverige och den härliga vintern dröjer sig kvar i norr, alltmedan Stockholm mest kan liknas vid en nattklubb kl. 3. Obönhörligt ljus lyser upp skräp, tristess och blekslitna ansikten. En perfekt tid för resor med andra ord.

Söndagslunch i form av langos med räkor och västerbottenost, intogs på mysiga Innergården 1891: Ett atrium mitt i stan

Jag och Erica bokar in en Sundsvallshelg för att hälsa på bekanta och förlänga vintern. Boende bokas på megahotellet Quality, på andra sidan järnvägen men som allt annat bara några minuters promenad till ”city”. Det huserar även en biograf i bottenvåningen och en livlig after work-buffe, som vi dock hoppar över till förmån för råbiff respektive ryggbiff på nyöppnade restaurang Edvalls guld vid Stora torget, inhyst delvis i en gammal guldbutiks lokaler. Detta är något som i hög grad präglar Sundsvall, och för den delen även många andra mellanstora städer: Butiker läggs ner eller flyttar ut till köpcentrum utanför stan och ersätts av restauranger, och i Sundsvalls fall även av frisörer. Detta är av oklar anledning Sveriges mest frisörtäta stad. Hade vi tagit en shot varje gång en salong passerats hade vi stupat efter ett kvarter! Motsvarande procedur med unika småaffärer och man hade hållit sig nykter hela dan… Det faktum att åtminstone Stadium, HM, Kap Ahl, Åhléns och liknande håller ut än så länge samt att reorna alltid är bättre i småstäder gjorde även detta till en någorlunda bra shoppingdag. (Dock är vevradios och liknande prepperutrustning lika slut här som i Stockholm. Vi frågade.)

Tjusiga Gustav Adolfs kyrka mitt i stan.

Trots det digra och ständigt ökande utbudet av bra restauranger är de ofta fullsatta och bordsbokning är att rekommendera. På lördagen lyckades vi få bord på restaurang Rå för en snabb, stor och god portion musslor innan hemmafest med några av Ericas kolleger och utgång på stans nattklubb E Street. Här kör man lite samma koncept som Golden hits med karaoke, liveband, disko och restaurang. Och som alltid i ”småstäder” upphör man aldrig att förvånas över hur nära allting är. Hela centrum korsas per fot på 10-15 minuter och sedan tar ”förorten” vid med miljonprogramsbebyggelse, kebabrestauranger och dylikt. Nattklubben ligger två kvarter från hotellet, som i sin tur ligger i stans norra utkant, vid en bensinmack. Ni vet sådana som sedan länge försvunnit från centrala Stockholm. Trots läget är det så tyst att man utan problem kan sova med öppet fönster. Vilket man gärna gör då hotellet brassar på med uppvärmning. Stort plus för det, från en som avskyr att frysa!

Varmt och skönt är det även på bussen hem. Ybuss tar fem timmar, inklusive middagspaus halvvägs och kostar drygt 400 kr. Medan tåg verkar uppmuntra till tjatter och spring uppmuntrar bussfärder till stillhet och kontemplation. Fråga mig inte varför. Kanske har det med utrymmet att göra, men folk beter sig diametralt olika i tåg och bussar, plus att ingen någonsin kommer på idén att ta med små barn på en buss. Alltså är mitt val av färdsätt givet! Såtillvida att tåget inte är mycket billigare, då vinner snålheten ibland över visheten. Så trots att vädret i Sundsvall var som i Stockholm, bara med ännu mer grus och is på trottoarerna, blev det en vilsam helgresa till en vänlig stad.

söndag 6 februari 2022

Hejdå Kap Verde och Sal!

Vårt hotell Oasis Salinas Sea med drygt 300 rum och perfekt läge mitt på stranden och nära byn.

En vecka på charterön Sal är nu till ända, för mig. Väninnorna stannar en vecka till. Trots bara två hela soldagar är jag nöjd med semesterns längd. Sal är en mycket liten ö med få eller inga sevärdheter utom de tidigare nämnda. Dessutom blir man snabbt institutionaliserad på all-inclusive. Det är visserligen bekvämt att slippa fundera över restaurangbesök, att varje kväll behöva leta upp något ätbart till ett rimligt pris, men samtidigt är det lite som att ha fotboja. Man vill inte bege sig längre bort än att man hinner tillbaka till nästa buffétid, och drinkarna må vara billigare än i Sverige men på hotellet är de gratis.

Cracas – havstulpaner på buffén. Är de dekoration eller mat undrade vi först, och hur fasen äter man dem? Som tur var fick vi hjälp av vänlig personal.

Vi blev rekommenderade all-inclusive då det enligt utsago skulle vara svårt att hitta bra mat i byn Santa Maria. Jag vet inte riktigt om det stämde. De vi pratade med på plats upplevde matutbudet som ”helt ok”, vilket väl var ungefär som våra bufféer och a la carte-kvällar. Inget i världsklass men alltid något färskgrillat som var mycket gott! Kyckling, lamm och fisk var bäst. Det roligaste var när restaurangen hade Kap Verde-tema och vi fick lära oss hur man äter havstulpaner (man pillar ut innanmätet med en hummergaffel). Smakar som mellanting mellan krabba och hummer.

En annan för- eller nackdel med charterhotell, beroende på hur man ser det, är alla aktiviteter. Någon typ av show varje kväll och aerobics, vattengympa eller något sportigt på dan. Allt leddes av pigga lokalbor som suckade djupt åt turisterna som hellre ville ligga i solen med en bok eller äta i lugn och ro med ett glas vin än skutta runt i aerobics eller dans. Det var lite military training över både dag- och kvällsaktiviteterna. ”Don’t be lazy don’t be shy” var de slagord som haglade över oss lata turister, varvat med ”Come on! You’ve payed for this.” Vi tyckte att det där gick lite på kant med Kap Verdes officiella slogan: ”No stress”. Även gatuförsäljarna upplevde vi som lite stressande de första två dagarna, sen gav de upp och lät oss vara.

Naturreservatet Costa da Fragata, en halvtimmes promenad från hotellet. Blåsigare och tomma stränder.
SUP (stand up paddle) är ett populärt transportsätt längs de långa vita stränderna.








I övrigt fanns det mycket riktigt inte mycket att stressa upp sig över. Sal är som sagt platt, torrt och glesbefolkat utan större städer. (Den största, Espargos, syns på flygbilden.) Trafiken är nära nog obefintlig och består mest av turist- och varutransporter som kör i lugnt tempo. Turismen och speciellt den svenska är huvudnäringen här, varför man nog kan känna sig ganska säker trots den fattigdom som råder. Skulle folk rånmördas stup i kvarten skulle ju allas inkomstkälla försvinna. Nej, avkoppling är det som står överst på schemat: Långpromenad i pudervit sand som aldrig blir för varm och sedan bad i svalt, blått vatten med lagom vågor. Det finns stränder i tre väderstreck inom gångavstånd från Santa Maria, så nån stans lär vinden alltid vara lagom för önskad aktivitet: kitesurfing, vindsurfing, sup-paddling, promenad eller bad. Eller bara sätta sig med en drink och spana på alla söta hundar som försöker vara turisterna till lags för att få sig en matbit.