fredag 23 juli 2021

Alla dessa stränder!

Försöker att hitta en plats för våra strandhanddukar längst ut på ”det gyllene hornet” utanför Bol.

Förutom vår gulliga hamnstad Supetar huserar ön Brac även Kroatiens mest kända strand: Zlatni Rat, det gyllene hornet. Det är en udde av grå småsten men i vissa ljus kan den säkert se gyllene ut. Den ligger strax utanför turistorten Bol på södra sidan av ön, en timme med bekväm och luftkonditionerad lokalbuss från oss. Man kan gå till stranden från busstationen inne i Bol, men vår vana trogen hoppar vi på ett litet turisttåg som kör hela vägen fram. Stenstranden är trång och kaotisk men vattnet kristallklart, svalt och djupt. Dagens promenad begränsar sig till den upp till en lunchrestaurang vid uddens början och tillbaka.

Dagen efter får jag dock promenadfeeling, trots värmen. Jag har köpt solhatt och känner mig oslagbar! Vi går den korta biten till stranden Acapulco precis vid färjeläget i Supetar men jag fortsätter en bra bit till och kommer snart till mer och mer folktomma stenvikar. Det hela ser ut som på Gotland eller Öland med vindpinade tallar och kalkstensklippor. Vattnet magiskt klart och blått överallt.

Oslagbar i solhatt, här dock på väg till från bussen till stranden Lovrecina.
Stranden Acapulco, precis vid gamla stan i Supetar, trevligare än sin namne i Mexiko.








Även öns enda sandstrand har faktiskt rent och fint vatten. Dit till Lovrecina som den heter kommer man med en kortare lokalbusstur och en fem minuters promenad nerför berget. Den här stranden har förutom bar och restaurang även en egen ruin, av ett kloster från 500-talet. Här kan man sätta sig på en mur och beundra utsikten om man tröttnar på folkmassorna på stranden, men denna är betydligt lugnare än Zlatni Rat. Kanske beroende på att alla kommer hit med bil. Att man kan ta bussen hit är en väl förborgad hemlighet. Det finns nämligen ingen hållplats, men hotellpersonalen tipsar om att man bara säger till föraren att man vill kliva av här. Vi är lite oroliga att det inte ska vara fullt lika smidigt att bara hoppa på sen på vägen hem, men bussen stannar lika snällt då.

tisdag 20 juli 2021

Turistchock och tåg i Split

För att komma till ön Brac utan egen båt måste man som sagt ta bilfärjan från Split. Turen tar en timme och avgår ungefär en gång i timmen. Vi gör den i motsatt riktning en halvmulen dag för att strosa runt i Split. Detta är Kroatiens andra största stad. En riktig storstad där föga charmiga höghus tornar upp sig, men vi följer folkströmmen från färjorna in mot världsarvet gamla stan. Vi ser resterna av en stadsmur och förstår att här måste den börja. Har inte sett så här mycket folk på ett ställe sen långt innan pandemin. Det är trångt, varmt och överväldigande, speciellt för oss som kommer direkt från relativt stillsamma Supetar. Ett tjockt myller av turister överallt. Är det så här Venedig är ”i vanliga fall” tro? Vi armbågar oss fram från ena änden av strandpromenaden till den andra, hittar sedan ett litet turisttåg och tänker att det här är nog smidigaste sättet att se stan ändå. Gamla stan är dock bilfri så tåget tar oss istället med utför vindlande bergsvägar upp till en utkiksplats högt ovanför stan. Det perfekta sättet att se en turistfylld stad i 30 graders värme – från ovan!

Utsikt mot Split från berget Marjans högsta topp.

Men sen armbågade vi oss in i de pittoreska gränderna också. Lite shopping med munskydd innan vi mötte upp väninnorna för middag. De hade som tur var rekat och bokat middag. Kroatien under sommartid är inte att leka med när det kommer till riktigt risiga turistfällor, så research och bordsbokning är ett måste om man inte nöjer sig med korv och pommes eller liknande. Nu hamnade vi på Uje oil bar, specialiserade på vin och olivolja. Det fanns till och med glass med olja på menyn! Vinerna här är alltid lokala och ofta helt ok.
Kvällen avslutas med en drink på trendiga cocktailbaren Roof 68 vid strandpromenaden innan en betydligt folktommare promenad tillbaka till sista färjan hem till Supetar vid midnatt.

Lika smala gränder som i Venedig…
…men lite mer turister.

måndag 19 juli 2021

Smidig charter till Kroatien och ön Brac

Kanske, kanske är det nu slut på alla pinnar i näsan i tid och otid. Håller i alla fall tummarna för att min andra vaccinationsspruta ska kunna blidka de flesta gränskontroller ett tag framöver. Dagen innan Kroatienresan kom den efterlängtade registreringen in i covidbeviset, knappt två dagar efter sprutan. Biverkningar? Har mått som en räv av Stockholmshettan sen hemkomsten från Italien, så en dos Pfizer gjorde nog varken till eller från.

Vad krävs då för Kroatienresa i coronatider? Som till de flesta länder är det två dokument som ska hållas koll på: vaccinationspass alternativt negativt coronatest samt ett passenger locator form/inreseformulär. Med Lufthansa till Italien kollades dessa som hastigast vid incheckning på Arlanda. Med SAS-charter till Kroatien är det härlig självincheckning som på den gamla goda tiden. Inga köer, ingen koll. När charterplanet landar i Split är det däremot som att hamna utanför världens mest populära nattklubb. Det är en böljande massa av folk på många hundratals människor som vill in. Nån kö går inte att urskilja, men som genom ett mirakel är vi ändå igenom på mindre än en timme. Bara vanlig passkoll, men en del verkar ha problem med sina dokument. Kanske är våra redan ok:ade då vi fyllt i inreseformuläret online? Oklart. Men i luckan är det bara skanning av pass och ”Hej och välkomna”.

Utsikt mot hamnen från hotellets takbar.
…och in mot stan.








En veckas solsemester på kroatiska ön Brac är bokad via Ving. Ibland är det härligt med charter. Man följer en skylt, sätter sig på en buss och följer flocken ombord på en färja, allt utan att betala en krona, eller kuna här då. Det visar sig att jag och Mia är de enda i ”flocken” som ska till fyrstjärniga hotellet Osam, dit vi får skjuts från färjan i egen minvan, fast det nog hade gått snabbare att gå de få metrarna genom den bilfria stadskärnan än att åka runt och gå in från andra hållet.

Här bor vi mitt i den lugna lilla staden Supetar. Frukostbuffé och trerätters middag ingår och intas under olivträden på hotellets uteservering. All personal är mycket vänliga så vi får ha överseende med att de tror vi är ett lesbiskt par. Det får man tydligen ta nu om man är över 40 och reser med en väninna…
Badviken med omväxlande stenstränder och cementkaj med solstolar börjar fem minuters promenad bort, och känns vattnet för salt eller för varmt (drygt +25) har vi också en sval hotelpool, så det går ingen nöd på oss här. Idag blir det dock en utflykt in till Split och middag med två väninnor där.

Grund vik med lekande barn på ena sidan av en udde…
…öppet öde hav på den andra. Här finns något för alla.

söndag 11 juli 2021

Sagolandet med de tre tornen

Det vackra och torra toscanska landskapet, här utsikt över världsarvsstaden Urbino, på vägen till San Marino.

Medelklassdrömmens Toscana i all ära men efter några dagar av medeltidsstäder på berg och vackra terrakottahus mellan lummiga cypresser börjar jag sakna något – vatten. Kranvattnet är fullt drickbart och hotellpoolen ger perfekt svalka, men sjöar, floder och åar lyser helt med sin frånvaro. Den största vattenansamlingen vi har sett sedan Venedig var vallgraven i Ferrara, och en skymt av havet från Bolgheri. Men innan vi får återse det är det dags för ett nog så viktigt stopp: Ett nytt land i mitt landsamlande ska hinna bockas av. Mikrostaten San Marino är den enda italienska stadsstaten som har behållit sitt självstyre, mycket tack vare sitt otillgängliga läge. Huvudstaden ligger högst upp på ett 700 meter högt berg som dramatiskt stupar ner. Här har man uppfört tre försvarstorn, i den händelse någon skulle komma på den dumma idén att ta sig upp för att anfalla staden.

På 62 kvadratkilometer bor runt 33 000 personer, varav drygt 4 000 i själva huvudstaden. Var denna slutar och förorter eller landsbygd tar vid är lite oklart. Gamla stadskärnan är i alla fall bilfri och vi får snällt parkera på en av de lättillgängliga allmänna parkeringarna strax utanför stadsmuren och promenera ett par minuter till Hotel Rosa som bland annat stoltserar med en uteservering med magnifik utsikt. För 1 500 kr får vi två sovrum med badrum och en liten uteplats. Det är ganska optimalt att resa tre personer. Man får större hotellrum för mindre pengar per person!

Tinnar…
och torn!

San Marino är lite överraskande ett av de mest ”turistiga” stoppen på vår resa, förutom Florens. Fullt med turistande familjer som går runt och botaniserar i souvenirstånd och billiga butiker. San Marino är nämligen momsbefriat, så man kan göra fynd. Parfymer, luftpistoler och samurajsvärd hör av någon anledning till de populäraste kategorierna. Men den främsta anledningen att komma hit är kanske de tre medeltida tornen högst upp på Monte Titano som staden är byggd på. De skulle kunna vara hämtade direkt ur en sagobok eller Disneyfilm och syns på flera mils avstånd. För några euro får man gå in i två av dem, och i ett finns dessutom ett museum med en imponerande samling antika vapen.

Middagsutsikt från restaurang La Fratta. Som vanligt kom vi in vid niosnåret med andan i halsen efter en lång bilresa, men ingen stress här. Dock stänger köken ofta kl. 22 i Italien.

Gränskontroller då? Nej, liksom till mikrostaten Liechtenstein får man hålla ögonen vidöppna och Google maps i högsta hugg för att ens fatta var gränsen egentligen går. På vägen dit möts vi av en diskret skylt med texten ”Välkommen till San Marino” eller nåt liknande. Inte mer synlig än skyltarna som visar när man kör in i en ny stad eller region. När vi kör ut missar vi gränsen helt. Valutan och språket är samma som i resten av Italien. Maten och dess priser likaså. Till lunch äter man med fördel en piadina. Supergoda platta, frasiga bröd fyllda med till exempel ost och parmaskinka. Enda skillnaden från det omgivande landet är att invånarna om möjligt är ännu lite vänligare och hjälpsammare här på berget.

fredag 9 juli 2021

På slingriga vin-vägar i Toscana

Själva målet med vår bilresa i Italien var inte barhäng i gulliga Ferrara i parmesanregionen Emilia-Romagna, eller shopping i Florens. Nej, vi skulle genomföra den arketypiska svenska medelklass-semestern: En vinresa runt Toscana! Många har gjort det innan oss och många kommer att följa i våra fotspår. Eller kanske inte exakt då eftersom Toscana är stort, och nerlusat med söta B&B-boenden, byar, vingårdar, etc. Vår ”reseledare” och kollega Anna-Paula hade bokat trippelrum i två etage på lyxiga hotell Vignamaggio i byn Panzano. Komplett med pool, milsvid utsikt över det toscanska landskapet och dessutom ett stenkast från en av Italiens bästa köttkrogar som drivs av den kände slaktaren Dario Cecchini. För 50 EUR får man en femrätters buffé serverad till bordet: olika nötköttsdelar som smälter i munnen, inklusive bordsvin, bönor och grönsaker. Informellt, trevligt, prisvärt och framförallt GOTT!

Ett stort plus för att man får ta med eget vin till köttfesten, om man vill ha nåt mer avancerat än husvinet. Det passade oss utmärkt då vi på dagen varit på vår första vinprovning: på vingården Fontodi, bara några kilometer från byn, och köpt med oss deras Chianti Classico, med hundra procent sangiovese-druvor. Fick även förevisat hur produktionen gick till. Från de handplockade druvorna (skörden börjar i september) till lagring och etikettering av flaskor. Vinprovning nummer två var lite längre bort. Nu var vi experter på Chianti-regionen och körde istället två timmar till Bolgheri i Livorno, mot den toscanska kusten till. Här odlar man mer de traditionella druvorna; cabernet sauvignon, merlot, etc. Lunch på vägen till vingården Caccia al Piano intogs i vackra staden Volterra.

De italienska vägarna är ett kapitel för sig. Avgiftsbelagda motorvägar finns mellan de största städerna, men vi är för det mesta förpassade till de mindre, slingriga, långsamma vägarna med den ena utsikten mer hänförande än den andra. Att hålla hastighetsgränserna och sin egen fil är något italienarna tar lätt på, trots fartkameror (eller i alla fall skyltar med hot om dessa). De far som smörklickar i en het stekpanna på de kurviga landsvägarna. De är mäkta irriterande på vår långsamma, eller i alla fall laglydiga, lilla Panda. Google tar oss smidigt från den ena byn eller vinprovningen till den andra, men ibland på oväntat spännande vägar. På den tiden det fanns kartböcker valde man ju ut någorlunda raka/stora vägar och tog sig fram via dessa. Google skickar oss ömsom på motorleder och ömsom kostigar. Vackert är det i alla fall överallt!

Anna-Paula och Erik provar Fontodis viner under kunnig guidning.

måndag 5 juli 2021

On the road i Italien

Efter tre dagar i Venedig är det dags att ge sig ut på de italienska vägarna. En del av charmen med Venedig är att det är helt bilfritt. Inte ens cykel är till någon större nytta eftersom de små öarna/kvarteren sammanbinds av smala broar med trappor. Alltså traskar vi ner till närmaste kaj och tar båtbussen, Venedigs dyra kollektivtrafik (7,5 EUR för en enkelbiljett eller 30 EUR för ett tvådagarspass), till busstationen där man tar en buss över bron som förbinder den fantastiska ö-staden med fastlandet.

På väg in i Palazzo Schifanoia. Perfekt med lite svalt museibesök en het dag!

Första stoppet med den lilla Fiat Pandan som vi plockar upp blir en lunch och lite shopping i Padua, följt av två nätter i charmiga Ferrara där en enorm borg och katedral påminner om fornstora dagar. Idag är det långt ifrån något maktcentrum och tempot är skönt avslappnat. Vi är här en fredag-lördag och på kvällarna kokar gatorna av folk som firar Italiens fotbollsframgångar i EM, att coronarestriktionerna har lättat och helt enkelt att det är helg och varmt. Temperaturen ligger stadigt över 20 även på natten (trots åskskurar), och över 30 på dan, men i vårt bed and breakfast L’Ape Regina (Bidrottningen) är det mörkt och svalt. Ägarinnan är designer och har lagt sin själ i varje detalj i tvårumslägenheten vi hyr. Dessutom har hon

Modern konstinstallation på slottets borggård.

ställt iordning en generös frukost med hembakad syltkaka första morgonen och färska briocher den andra.

Ferrara är ingen känd turiststad vilket är lite av charmen. Det finns bra restauranger och saker att se men inga måsten. Vi besöker renässanspalatset Palazzo Schifanoia med sina imponerande 1400-talsfresker och konstsamling, samt imponeras av Castello Estenses djupa vallgrav mitt i stan. Den enorma katedralen är tyvärr under renovering sedan länge. Kommunen och kyrkan kan inte komma överens om vem som ska betala för kalaset…

En skarp kontrast mot den avslappnade vardagslunken i Ferrara och de lagoma turistströmmarna i Venedig blir ett lunchstopp i Florens. När jag var där en vardag i mars för några år sedan fick jag ett helt annat intryck. Fattade inte alls vad folk menade med att det var turistigt och trångt. En söndag i juli var en helt annan grej, trots covidtider… Biljetterna till det kända konstmuseet Uffizierna var tyvärr slut så det blev shopping i den coola och något mindre trånga stadsdelen på andra sidan floden istället.

Nu vilar vi upp oss i den idylliska byn Panzano i Chianti. Strax på väg mot vinprovning!

Florens en varm och regnig söndag. På väg mot coola skobutiker.

torsdag 1 juli 2021

Venedig överträffar alla förväntningar

Mina förväntningar på Venedig har alltid varit vid fotknölarna. Har tänkt mig det som en enda stor turistfälla, som ändock bör besökas. Ungefär som globetrotterns motsvarighet till att gå till tandläkaren. Har funderat på när på årets det kan tänkas vara minst plågsamt, det vill säga minst turister, men fått det suckande svaret ”aldrig” av de som har varit här. Men så kom pandemin och det ryktades till och med om att delfiner återtagit kanalerna när landet stängdes ner. Drömmen om en Venedigresa väcktes igen. Efter att Italien hade öppnat upp, men innan turisthorderna återvänt skulle det ske, det vill säga nu! Vältajmat med samma vecka som munskyddstvånget utomhus hävdes. Nu behövs bara masken inomhus och i kollektivtrafiken. Negativt covidtest krävs för att komma in i Italien (antigenvarianten räcker) men kollas bara vid incheckningen på Arlanda, samt ett så kallat passenger locator form, men detta kollas inte alls.

Frukostutsikten från Hotell Olympias uteservering
Utsikten från hotellrummet första morgonen.

 

 

 

 

 

 


Vi anländer sent med flygbussen till busstationen på Venedigön. Har bokat ett hotell en bro och knappt fem minuters promenad bort. Det närmar sig midnatt men italienarna står fortfarande i klungor utanför barerna, så även vi tar en sen drink på ett lokalt hål i väggen.

Att de låga förväntningarna kommer på skam är en underdrift. Jag går runt som en fågelholk och bara gapar åt hur vackert och unikt allt är. Det är ingen idé att lägga ner kameran. Varje vy och varje bro är som ett vykort. Turistigt? Nej, det är till 90 procent italienare på gatorna. En del inhemska turister så klart och även några utländska men sammantaget betydligt mindre trängsel än i Stockholm så här års. Jag trodde att det här skulle vara en museistad. Död på invånare, bara kulisser, museer och hotell. Inget kunde vara mer felaktigt. Här pågår vardagslivet i full fart. Folk är ute med hunden, tar båten till jobbet, transporterar det ena och det andra på kanalerna. Gondoljärer som kör runt turister ser jag inte förrän dag två när vi går till Marcusplatsen. Denna plats och dess närmaste omgivning är naturligtvis superturistig och inte så charmig, men resten av Venedig får lätt fem N av fem i resebetyg!

Gondoljärer bakom Dogepalatset.
Samma palats framifrån. Turistigt så det förslår. De som inte gillar Venedig måste bara ha varit på Markusplatsen och sen åkt hem igen!