fredag 21 september 2018

Förvirrande tåg och andra resemissöden

Veckans dagsutflykt till Malmö höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag hade smusslat med min Samsung hela dagen under studiebesöket i Apple Store (som jag gör översättningar åt). Nu stod jag på perrongen hemåt, uppslukad av dagens mailskörd. Hade dessutom fått småspringa till tåget då den lokala Subway tog en oändlig tid på sig att göra en enkel smörgås. ”Hoppas nu inte Pågatåget är försenat, tänkte jag i mitt stilla sinne, då missar jag anslutningståget till Stockholm”. Nejdå, kl. 16.44 rullar det in, och ut. Men vänta… Går inte det här tåget mot Lund? Nehej, Ystad. Samma avgångstid, annan perrong!

Det blir till att sitta i solen i Oxie (låter exotiskt men är något typ av förort söder om Malmö) och googla lösningar i väntan på tåg åt rätt håll. Google maps är oslagbart. Bara att skriva in ”hem” så berättar den att det faktiskt går ett tåg 19.04 från Malmö som jag borde hinna med, istället för det jag har missat. Vad en ny tågbiljett kostar får bli ett senare bekymmer. Den barska damen på Malmö station bekräftar att det finns biljetter kvar på mitt önskade tåg, till och med i tyst vagn. (Men eftersom nåt smartskaft på SJ envisas med att lägga tysta avdelningen precis mitt i tåget så att alla måste passera den i tid och otid är det så klart knappast knäpptyst…) Jag langar fram kreditkortet, men hon bara skakar på huvudet. ”Äsch, det är lugnt.” och häftar fast min nya biljett på den gamla. Vilken ängel!

För att vara relativt resvan gör jag ofta osedvanligt korkade grejer, som ovan. Kliver på fel tåg. En av många anledningar till att jag undviker tåg i möjligaste mån. Men även andra gånger har jag gjort bort mig av blivit räddad av snälla människor. Kommer på två episoder på rak arm: Förra sommaren när jag skulle till Kanada och inte hade fyllt i elektroniskt visum. Fick inte åka med planet, men den snälla incheckningstjejen lyckades boka om mig till en ännu smidigare flight dagen efter. Helt utan extra kostnad. Jag var SÅ tacksam. En enkelbiljett till Toronto kostar ju lite mer än en tågbiljett Malmö-Stockholm. Eller som när vi skulle ta en nattbuss till Sydney. Hade suttit på busstationen i nån håla i ett par timmar i väntan på bussen efter att barerna stängt och sen fick höra att ”Men era biljetter är till fel dag. Den här bussen gick igår.” Så går det när man inte tänker på att datumet ändras efter midnatt. Men chauffören var snäll och vi fick åka med ändå.

Ja, mycket har man varit med om. Det är tur att världen, faktiskt, är full av godhjärtade människor på olika håll och kanter! Som jag har sagt förut: Allt löser sig med pengar, leenden och sunt förnuft. Har du inte tillgång till alla tre så förlita dig på det du har mest av för tillfället. I mitt fall har det ofta varit ett leende, eller snarare en chockad och förtvivlad uppsyn😊

(Tåget på bilden är oskyldigt i denna historia. Det är Stalins bepansrade vagn som han använde för transporter från 1941 och framåt. Nu står den i hans födelsestad Gori i Georgien.)

onsdag 22 augusti 2018

Svalbard får högsta betyg

Servitören på Kroa, med stans bästa panpizza, sammanfattar Longyearbyens dragningskraft perfekt: ”Det är en småstad utan småstadsmentalitet” Jo, här finns allt samlat på minimal yta och alla känner alla. Samtidigt bor och besöker människor från hela världen stan. Allt från universitetsprofessorer till gruvarbetare. För inskränkthet finns inget utrymme. Svalbard har helt fri invandring, inga socialförsäkringar och minimala skatter. En liberal utopi norr om 78:e breddgraden.

Under senare år har forskning och turistnäring på Svalbard utvecklats i rasande takt allt eftersom gruvnäringen minskar i betydelse. Det är egentligen bara ryssarna i Barentsburg som håller fast vid gruvdriften, mest av territoriella skäl. Vi gör en båtutflykt till det lilla samhället med 400 bofasta arbetare (de flesta från Ukraina). Här finns även hotell och två barer samt ryskt konsulat, postkontor och ett par butiker. Ryssarna basar även över den en gång svenska, sedan sovjetiska och nu övergivna gruvstaden Pyramiden.

Båda ställena är väl värda ett besök. Speciellt Pyramiden, för den som gillar ödehus. Dock är alla utom några stycken numera låsta och vi får bara gå in som hastigast. Även i Pyramiden finns numera ett modernt hotell med bar och restaurang. Allt måste dock betalas kontant. Här finns av någon anledning inget internet. Vid glaciären en kort båttur därifrån funkar dock nätet igen. Skumt… På båda orterna mal de unga, ryska guiderna på om hur bra livet var här under sovjettiden och om alla faciliteter man hade. De har dock den goda smaken att även nämna att till och med här hade KGB sina kontor.

Vi är ju inte bara i Svalbard för att uppleva Sovjettidspropaganda/nostalgi. Främst är det naturen och djurlivet som lockar. Vi åker på en heldagstur med den charmiga båten Polar Girl. En rejäl stålbåt i tre plan med gott om utrymme på däck för att spana in det spektakulära landskapet. Chansen att se isbjörnar är stor. Vid Nordenskiöldsglaciären har två honor med ungar siktats. Vi åker tyvärr förbi just när de tar sin middagslur och ser bara en hög med vit päls på en klipphylla, men med bra zoom kan tre par öron skönjas. De söta lunnefåglarna är piggare och dyker ofta upp vid båtens sida. Roligast är dock de förvildade svalbardrenarna (som ofta förekommer i form av goda hamburgare också). De är helt tama och mumsar gräs som besatta både i Longyearbyen och vid Pyramiden.

Rekommenderas då Svalbard som resmål? Ja, alla gånger! 5 N av 5 (Jag måste ju ha mitt eget betygssystem) Bäst? Väldigt kul att se isbjörnar så klart, om än trötta. Och midnattssol. Helt fascinerande hur det blev ”mörkare” för varje dag. Den 28 augusti börjar solen gå ner. Att se glaciären på så nära håll, se hur färgen plötsligt skiftade från vit till klarblå när solen gick i moln. Sen skadar det inte att maten och stämningen är god. Men är det inte kallt då? invänder säkert många. Jo, så här års är det min ”hat-temperatur”: 0-5 grader. I värsta fall regn på det, men med flerdubbla lager av regn- och vindtäta kläder är det inga problem. Vädret växlar på nolltid och stundtals är det riktigt varmt, uppåt 10 grader. Nästa gång skulle jag vilja åka dit i mars, när solen just börjar gå upp igen. Ett stort event så klart, och få se allt täckt i snö. Nu var det bara snö på bergstopparna.

En ensam vandrare strax utanför Longyearbyen. Förhoppningsvis har han geväret med sig… Dock inga spår av isbjörn så nära stan när vi var där
Det ser ut som nåt ur ”The Shining” men är Svalbards populäraste (enda?) nattklubb Huset. Observera att vatten- och avloppsledningarna går ovanför marken på grund av permafrost
Någon har seglat ända upp hit! Jag är avis.

söndag 19 augusti 2018

Brunpubar och betande renar på 78:e breddgraden

Första mötet med Svalbard blir med den effektiva flygbussen som möter upp Osloflyget och kör runt till alla hotell (eller hälften i alla fall. Det är två bussar som delar på rutten) innan den efter en ganska kort tur släpper av oss sist av alla. Vi bor längst från stan i Longyearbyns enda förort Nybyen, men också vackrast beläget, nästan vid foten av en glaciär med smältvattnet porlande utanför fönstret. Coal Miners Cabins är vad det låter som: gamla boenden för gruvarbetare, uppförda under efterkrigstiden och omvandlade till hotell 1987.

Utsikten från hotellrummet!
Vägen ner till stan. Cirka två kilometer att gå, eller åka med någon av stans fyra taxibilar för en hundring

Redan i den tjusiga receptionen informeras vi om Svalbard-traditionen att ta av sig skorna. Inte som i Sverige att man ibland tar av skorna när man ska hem till någon. Nej, här ska skorna av i tid och otid: på museer, turistbyrå, hotell, restauranger. Så vi tar snällt av oss och tassar in i strumplästen för att beställa lunch i väntan på att rummet ska bli klart. Väldigt mysig tradition kan jag tycka, och begriplig i och med att man aldrig har annat än klumpiga kängor på sig här. En annan lite krånglig tradition är reglerna kring alkoholköp. Turister får köpa max två liter sprit under sin vistelse, mot uppvisande av flygbiljett. Kommer man sjövägen får man inte köpa något. Bofasta får köpa max två liter i månaden. Även öl har en kvot medan vin får handlas fritt av alla!

På krogen är det däremot helt fritt fram. Priser ungefär som i Sverige på både mat och dryck. Möjligen något dyrare öl och billigare vin. Lokalborna klagar på att maten är densamma överallt. Mycket burgare, någon köttbit, pizza. Men vi har inte hunnit tröttna än. Fick lära oss det norska uttrycket brunpub igår (syftande på det populära lokala haket Karlsberger). Är det något nazistanstruket? var vår första tanke men det visade sig helt enkelt vara norska för sunkpub. Lustigt språk detta. Pubrundan avslutades på Huset, restaurangen där vi även åt middag men som efter midnatt förvandlades till nattklubb, med tjocka mörkläggningsgardiner. Det behövs för det är ljust dygnet runt. Ingen skymning, ingen gryning. Bara ljust som mitt på dagen. Och från november är det kolsvart dagen runt.

Efter intensivt regnande igår blev forsarna från bergen ännu bredare

Ett annorlunda men samtidigt helt normalt liv som pågår här strax söder om nordpolen. I Longyearbyen finns allt man kan tänkas behöva. Runtomkring bara dessa karga berg. Ingen snö så här års. Snöskotrarna står avställda på alla tomter. Det finns bara tio mil väg på hela Svalbard men när snön kommer kan man ta sig vart som helst med skoter, om geväret är med. Sommartid är det båt som gäller för längre transporter. Imorgon åker vi iväg på vår första båtutflykt. Fick se bilder på isbjörnshona med unge som filmats från just den utflykten så sent som förra veckan. Vi håller tummarna för att de håller sig framme även imorgon!


När vi kom hem på fredagskvällen stod två renar och betade intensivt utanför hotellet.
De måste äta upp sig inför vintern så äter typ dygnet runt under sommaren

söndag 12 augusti 2018

De årliga ö-helgerna är till ända

”Ju mer otillgänglig plats desto större partypotential” är en bra tumregel i resesammanhang. Man ska vara, eller åtminstone känna sig, långt från vardagen, och det ska vara få uteställen att välja mellan för den bästa familjära stämningen. Queenstown mitt på Nya Zeelands sydö är en av mina globala favoriter, men öar överlag är ett vinnande koncept. Jag har två sommartraditioner: minst en helg på Sandhamn i Stockholms skärgård och minst en helg i Mariehamn, Åland. Det är två väldigt olika resmål men samtidigt är stämningen densamma. Plötsligt pratas det med främlingar som aldrig förr. Alla blir nästan som en familj när det bara finns ett par-tre barer att välja mellan, och gång-/krypavstånd mellan allt.

Solen går ner över förfesterna i Sandhamns båtar, sen går den upp över efterfesterna…
På Sandhamn har vi vår bestämda rutin: Middag på Värdshuset (bästa maten på ön) en drink eller två på Dykarbaren och sedan det legendariska dansgolvet på Seglarhotellet. I brist på båt har jag på senare år fastnat i ovanan att även bo där. Visst är det otroligt praktiskt att bo på nattklubben men att betala femstjärniga priser för trestjärnig standard känns lite surt. Hisnande 2 790 kostar ett litet dubbelrum utan ac, minibar, mörkläggningsgardiner och roomservice… Frukost ingår visserligen men serveras bara till kl. 10 på helgen, så den har jag aldrig orkat hetsa iväg till.
Att bo ”på nattklubben” (hotell Arkipelag) i Mariehamn är visserligen inte heller något billigt nöje, men någon tusenlapp mindre kommer man undan med, och det finns flera mer prisvärda alternativ i närheten. Nu sist föll valet på lite slitna men habila Esplanad: stora rum med balkong, och frukost till kl. 11! Samt litet kylskåp på rummet, om man ändå skulle vilja köpa med något eget att äta eller dricka.

Jag tog för omväxlings skull båten (Gabriella) från Stadsgårdskajen istället för Kapellskär till Åland. Båda alternativen billiga och smidiga. Gabriella med fin utsikt från taket

tisdag 31 juli 2018

Hejdå fina utsikten i Saranda!

Veckan i Albanien är till ända och vi åker hem med magarna fulla av delikata skaldjur. Vi är överens om att detta är den stora behållningen av att åka hit. När man sitter med sin musselskål och praktiskt taget ser ut över musselodlingarna vet man att de är färska! Men även bläckfisk och räkor är fjärran från trötta Stockholmstapas. För att inte nämna de grillade fiskarna! En annan för-, eller nackdel beroende på hur man ser det, är att menyerna är nästan identiska på alla restauranger, likaså priserna. Fetaost, några sallader, pasta, pizza, skaldjuren och några kötträtter. Allt är helt ok, allt kostar max runt hundringen för en huvudrätt. Undvik möjligen risotto. De har inget risottoris och resultatet blir därefter. Men allt från havet är toppklass!

Efter middagen går man gärna och tar en god drink för 60 kr (ja de kostar också samma överallt). Vinet är… mnja. Jag smakar på väninnans ett par gånger och håller mig sen till öl eller vatten till maten.

Den andra behållningen är människorna och servicen. Ingen har hunnit tröttna på turister. Varning dock för att många har så kallat ”bitchy resting face” (ett uttryck jag lärde mig på denna resa). Det vill säga de ser sura ut, tills man pratar med dem och de spricker upp i ett stort leende.

”Åh, vad fint det ser ut där” säger alla som sett mina bilder, och gång på gång måste jag (tyvärr) förklara att det ser bättre ut på bild än i verkligheten. Tror det har att göra med det fina blå vattnet. Men ärligt talat är stränderna inget att hänga i julgranen. Vi gör ett försök med utflykt till avlägsen strand som ska vara mindre överbefolkad, men inte nu under högsäsong… Hittelön utlovas till den som hittar en albansk strand med över 50 cm mellan solstolarna i juli.

Pulebardha beach som ligger mellan Ksamil och Saranda. Fint men trångt. Bra restaurang!
Pulebardha från vattenbrynet. Starka strömmar och stenig botten så lite av en kamp att bada

fredag 27 juli 2018

Vi flyttar in till ”storstaden” Saranda

I Saranda är andelen rosa plastflamingos per capita betydligt lägre än i lilla Ksamil. Där: små, små strandsnuttar packade med solstolar ända ner i vattnet. Här: en bred, lång grusstrand utmed hela staden. Mindre instagramvänlig, mer utrymme. Badskor är att rekommendera på båda ställena. Det är rejält stenigt på sina håll, men man slipper höga vågor. Även i Saranda är skaldjuren gudomliga och priserna låga.

Bred och fin strandpromenad mellan grusstrand och restauranger

Saranda har varit bebott sedan urminnes tider, men av detta syns inga spår idag. Det är efterkrigsbetong som dominerar. Sedan 90-talet har befolkningen fördubblats, så mycket är relativt nybyggt. Trottoarer är inget man har slösat med men som kompensation finns en bred strandpromenad just ovanför stranden, kantad av uteserveringar, och trafiken är inte speciellt intensiv. Det är mest andra människor som är i vägen. Här liksom i Ksamil verkar det stora kvällsnöjet vara att familjevis och mållöst spatsera utmed strandpromenaden. Så fort man går in på en bar är det glesare med folk än på gatan.

Även på vårt airbnb här blir vi bortskämda. Värdinnans mamma bjuder på hemgjort vin som påminner om sherry, och till frukost ett rågat fat med nybakade munkar (En lokal specialitet verkar det som. Minimunkarna säljs även på stränderna.) Mamman och familjen flyttade till Grekland 1990 men är nu tillbaka. ”Nu är det bättre här än i Grekland.” Vid 65 års ålder har hon just börjat lära sig engelska och pratar glatt det lilla hon kan.

Utsikten från vår terrass i Saranda

Dag två i Saranda passar vi på att bocka av ett par av områdets sevärdheter. Den mystiska djupa källan blue eye (Syri i Kaltër på albanska) där de våghalsiga kastar sig ner i det minst 50 meter djupa och tiogradiga vattnet (trots badförbud), och medeltidsborgen Lekursi castle som blickar ner över Saranda och kusten nedanför, ända över till Grekland.

tisdag 24 juli 2018

Vänligt, billigt, kitschigt och trångt på albanska rivieran

Tänk att man ska behöva åka till Sydeuropa för att få lite sommarsvalka! Albanien bjuder på normala sommartemperaturer runt 25-30 grader och något svalare i det salta vattnet. Igår kväll åkte till och med jackan på!

Albanien har rekordsnabbt gått från stängd diktatur till vidöppen turistmagnet. Trots att flyg saknas till Albanska ”rivieran” på landets sydkust vallfärdar turisterna hit. Oftast via flyg till Korfu och färja (som tar mellan 30 och 90 minuter). Vi landar kl 4 på morgonen och sover några timmar på flygplatshotell innan färjan över på eftermiddagen. Börjar Albanienvistelsen i badorten Ksamil, en kort bilresa söder om Saranda dit färjan anländer. Blir direkt bortskämda av vår airbnb-värdinna. Får smaka hennes mammas hemlagade mat (och sprit), skjuts till stranden, bra restarangtips samt kaffe och hembakt baklava till frukosten!

Mörka moln kom in över nejden igår och gav en sval kväll. Idag har dock solen dominerat
Till middagen på restaurang Guvat slår vi till på dyraste rätten på menyn: en enorm skaldjurstallrik för 175 kr/person. Färska skaldjur och speciellt musslor är deras specialitet här. De odlas i lagunen precis här bredvid.
Ksamil är befriande kitschigt. Jättelika uppblåsbara badleksaker i form av flamingos, enhörningar eller munkar, dominerar utsikten. De delar utrymmet med trampbåtar, och på land mängder av ambulerande försäljare som säljer godsaker, frukt, leksaker, nike-skor (sure) och mobiltelefoner! Så här mycket märkeskopior har jag inte sett sedan 80-talet. Det märks att vi är utanför EU:s strikta lagrum. Dock går det utmärkt att betala med euro överallt.
Många beskriver Albanien som Sydeuropa måste ha varit i massturismens barndom. Jag kan bara hålla med. Ingen turisttrötthet eller påklistrad coolhet har inträtt än, bara hundra procent entusiasm. Men här och var sitter fårade gubbar i nystrukna skjortor (som tagna ur ett vykort eller från en yoghurtförpackning) och undrar var alla rosa flamingos kom ifrån. Idag såg jag till och med en som vallade sina fyra får på en av de ännu inte asfalterade vägarna.
Någon har ställt ett parasoll i min solnedgång! Utsikt från restaurang Guvat
Ksamil gör sig nästan bättre på bild än i verkligheten. Thailandsstämning!