En serie subjektiva bedömningar av resmål och annat. Följ mig på instagram också för mindre text och mer bilder: @nicoleschulmansresor
fredag 12 maj 2017
Survival of the fittest-politiken
Så här när vårgrönskan spirar
som bäst är det lätt att glömma diverse snöröjningsdebacle och andra tokigheter
från vårt stadshus. Nu låter det nästan lite mysigt med fler bilfria gator,
bättre gång-och cykelmöjligheter och flera gröna inslag. Mysigt för en fullt
frisk, körkortsfri och barnfri kvinna i sina bästa år som jag själv i alla fall. Som
dessutom har råd att bo innanför tullarna. Men om man lyfter blicken från sin
egen horisont och tittar på de mindre lyckligt lottade då? De som partierna på
vänsterkanten ofta säger sig värna om. Alla bor inte vid en t-bane- eller
pendeltågsstation. Alla är inte friska och starka nog att cykla eller gå, eller
ens åka kollektivt. De som är beroende av bilskjuts; privat eller färdtjänst, ska
inte de få komma in till stan? Ska innerstan bli ett reservat för de som har
psyke och styrka nog att slå sig fram i kollektivtrafiken, eller har max 2 (friska)
barn som de lätt kan packa ner i cykelkärran vid familjetransport? Och alla
stackars affärsidkare då? Det är inte lätt med transporterna för dem heller.
Läste nyligen om möbelhandlare på Kungsholmen som fått slå igen. Det finns inga lastzoner för avlastning och inga parkeringsmöjligheter för kundernas
pålastning. (Nej, miljöpartiet, det går inte att ta en soffa på varken bussen
eller cykelkärran. Vissa mindre möbler, ja, men återigen: det kräver en viss
fysik, envishet och råstyrka av inköparen…) Tydligen förväntas vi göra alla
större inköp i dessa vidriga köpkvarter utanför stan. Det känns ju
miljövänligt! Även mindre butiker är beroende av transporter. Även om vissa
politiker verkar drömma sig tillbaka till tiden då bönderna kom in i stan med sina
varor i korgar och kärror, och möjligen en hästkärra om man hade råd, så är vi
inte där idag. Transporter sker idag med lastbil. De är inte vackra, men låter
man dem komma fram snabbt är de borta snabbt. Frid och fröjd. Den här
världsfrånvända visionen om att staden ska vara utan bilar känns mer och mer
galen ju mer man funderar på saken, men alla funderar kanske inte så mycket. Eller
så funderar de, men fastnar på ”cykelkärra”. Tänk lite längre, och läs en
utmärkt artikel i ämnet: Bocken som trädgårdsmästare. Mycket träffande rubrik.
Vad blir nästa grej? IOGT-NTO tar över driften av alla nattklubbar i länet? IS
tar över jämställdhetsfrågorna? Kanske en vegan som vd på Scan? (Det rimmade ju
i alla fall)
söndag 7 maj 2017
Några bostadsreflektioner, igen
Utsikt över stan från Lilla Essingen. Kanske bra läge för boende, eller blir det för trångt med de 600 nya lyor som planeras? |
Utsikt från Carnegiebryggeriet, Sjöstaden. Fantastiska balkonger! till allmän beskådan... |
För den som letar boende rekommenderar jag för övrigt INTE Josef Frank-utställningen på ArkDes. Råkade gå dit och nu har jag lagt entresolplan, två meter breda runda fönster och mycket annat till min "måste ha"-lista. Gå dit och se filmen från hans Villa Beer för komplett önskelista. Arkitektur-porr på hög nivå!
fredag 28 april 2017
Spontanresa till "Polens vackraste stad"
Torget mitt i staden. Vi bodde hundra meter därifrån |
Torget och stadshuset by night |
Själva koncentrationsläger-besöket var en bra historierepetition. I bakhuvudet vet jag att det rör sig om två läger (egentligen tre med Monowitz en bit bort, som vi inte besökte) men i medvetandet smälter de ofta samman. I verkligheten är kontrasten mellan dem slående. Jag hade inte föreställt mig att Auschwitz I skulle vara så "fint", men det byggdes ju som polska armékaserner; välordnade rader av trevånings tegelhus och alléer. 1940 togs kasernerna över av nazisterna och förvandlades till fång- och tortyrläger. Själva det storskaliga utrotningslägret anlades en liten bit därifrån: Auschwitz II Birkenau. Hundratals enklare baracker och flera gaskammare i utkanten av det enorma området. Tågspåret går rakt in i området och härifrån skickades de flesta passagerarna direkt till gaskamrarna. Nazisterna försökte förstöra dem innan de evakuerade lägret men ruinerna finns kvar. Det hela är en mycket obehaglig men viktig minnesplats. Inte för att någon någonsin verkar lära sig av historien (hur många folkmord har inte inträffat efter andra världskriget...) men ändå. Får också lära oss att det polska namnet på byn som halvt om halvt tömdes på folk för att ge plats åt lägret är Oświęcim, men det kunde väl inte tyskarna, eller någon annan heller för den delen, uttala.
Vår guide på Auschwitz utanför grindarna till läger I, med den kända texten. |
lördag 15 april 2017
Vart tog alla vägen?
Lördagskväll 20.30, kvällen
efter terrordåd. Jag och en väninna åker spöklikt tom tunnelbana in mot stan. På
hela t-centralens perrong står kanske ett tiotal personer, max. En ovanlig
upplevelse. Men en knapp vecka senare, 20.30 långfredagen, är situationen
densamma. Terror och långhelger verkar ha samma effekt på Stockholms
kollektivtrafik...
Jag försöker dra mig till minnes
om det alltid har varit så, med folktomma långhelger alltså, men tycker nog att
det blir ”värre” för varje år. Utvecklar snabbt två teorier om varför det är
så. För det första detta med att praktiskt taget alla nu för tiden tydligen har
råd att resa bort när det är det minsta ledigt. Ta bara förra kristi him
när jag försöker boka en resa och vartenda flyg ut ur stan är knökfullt.
(Hamnar till slut i Belgrad med typ 10 000 andra svenskar). Samma sak
verkar gälla i resten av Europa för Stockholms gator är ingalunda tomma denna
långfredag, de är bara fulla av turister istället, som inte åker t-bana. En och
annan Stockholmsbo med resväska siktas också. Det är som en massflykt. Alla
städer byter befolkning med varandra på långhelgerna, trevligt fenomen i och för
sig! Den andra delen av teorin är att vi blir allt färre ”urstockholmare”. Hur
många par känner ni där båda parterna är födda i Stockholm? Nej, just det. Om
nu någon skulle vara urstockholmare är chansen försvinnande liten att dennes
partner också är det. Alltså passar man på att besöka de föräldrar/svärföräldrar
som bor på annan ort när det är långledigt. Av de få kvarvarande kan man anta
att de har något sommarhus som måste pysslas med.
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.
Glad påsk från fönsterbläcket, där saint pauliorna nu är igång igen efter sin vintervila |
Så jag kan bara konstatera att jag är ett unikum. Jag är född här i Stockholm. Båda mina föräldrar bor här, min bror bor här. Alla mina far- och morföräldrar bodde (för det mesta) här så länge de levde. Landställe har vi inte haft på snart 20 år. Och pojkvännens föräldrar bor i Sollentuna. Ja, det blir inte mer exotiskt än just Sollentuna. Där bor nämligen även min faster och det är ofta där som påsk- och julmiddagarna intas. Även om vi ibland är hos mig eller mina föräldrar också. Visst kan jag bli avundsjuk på alla som får en minisemester på annan ort varenda långhelg, även utan att behöva konsultera Ryanair och hotels.com, men man ska kanske vara glad över att slippa eventuella tågkaos och att man kan ta taxi eller pendeltåg hem till egen säng efter släktträffarna! Ett folktomt Stockholm kan vara nog så exotiskt.
tisdag 4 april 2017
Överengagemang i vården
Nutidens svenska vård får ofta kritik för sin brist på tid och engagemang. För mig passar det dock bra med läkarbesök som tar fem minuter. Jag menar, har jag problem vill jag ha dem lösta så snabbt som möjligt, medels recept eller andra enkla tips. Har jag inte problem räcker det med utkvittering av de recept jag redan har samt snabb friskförklaring medels okulär besiktning och eventuellt blodtryck och/eller blodprov.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.
Igår försökte jag effektivisera hälsovården ytterligare genom att välja telefonsvararens "förnya recept" när jag skulle ringa min gynekolog för att be om nya p-piller. Perfekt om man ens slipper masa sig dit ju! Men tji fick jag. Fem minuter senare blir jag uppringd av - en barnmorska. Ve och fasa! Ok, jag ska försöka att inte svartmåla en hel yrkesgrupp här men dessa kvinnor tillhör inte mina favoriter, och jag är antagligen inte deras favorit, eftersom jag inte vill skaffa barn. Om alla vore som jag skulle de ju bli arbetslösa...
"Kom hit på drop-in och ta blodtryck bara så kan vi skriva ut receptet". Ja det lät ju lätt och smidigt, men jag vet av tidigare erfarenheter att det sällan är så smidigt som det låter. Till skillnad från läkare verkar nämligen barnmorskor ha oceaner av tid till att utröna och ofta ifrågasätta ens livsval, inklusive preventivmedelsval. Det är lite som med korsförhören man alltid blir utsatt för på Tel Avivs flygplats. Helt plötsligt känns en främling som ens bästa vän för att man har blivit frågad och svarat på de mest konstiga, personliga frågor, som tillsynes är helt irrelevanta för situationen ifråga. Men medan man till slut brukar hinna med den där flighten i Israel med andan i halsen åker blodtrycksmätaren fram efter förhöret hos barnmorskan: "Oj, det är lite högt. Du borde nog inte äta p-piller." Tacka fan för att det är högt! Jag har just blivit korsförhörd, när allt jag vill är att ha är ett nytt recept och gå efter fem minuter. Det känns som om man försöker få dem att skriva ut något narkotikaklassat.
Nåja, jag tar mig iväg till Ekens barnmorskor och tänker att jag ska inbilla mig att jag står vid gaten i Tel Aviv, för att lättare behålla fattningen. Men glömmer att jag tydligen uppnått den aktningsvärda ålder då inte ens barnmorskor ids ställa närgångna frågor om ens barnalstrande. Toppen! Men barnbesattheten spökar i journalerna, till både min och morskans bestörtning. Hon dubbelkollar mitt personnummer. Frågar om jag nyligen varit gravid. Nehej. Hon skakar uppgivet på huvudet. Tydligen har någon av hennes kolleger skrivit in att jag ska ha hälsosamtal för graviditet. Hallå, jag ville bara ha ett recept. Skärp er!
När jag har lyckats övertyga henne om att jag inte är gravid råkar jag nämna att jag har migrän. Hon lyser upp: "Då borde du prova spiral. Det är många som blir hjälpta av det." Jo, tack men nej tack. Har redan läst på om detta då en annan av barnmorskornas käpphästar av outgrundlig anledning är just spiraler. Lika mycket som de hatar p-piller älskar de spiraler. Vad sedan patienten faktiskt föredrar är av underordnad betydelse. Det verkar vara en sorts besatthet av att nåt kan väl ändå få bo där i livmodern? Om inte ett foster så kanske en liten spiral tills vidare? Jag lyckades så småningom ta mig hem, med mitt recept och en fortsatt obebodd livmoder. Phew. Ett litet tips på vägen till all vårdpersonal, och alla andra: Be part of the solution, not the problem.
måndag 20 mars 2017
Bland veganer och glada läsare
Vi hade några böcker med oss ur vårt förråd också. Sålde 4 st. Kolla hela utbudet här om ni känner er mer shoppingsugna än Umeåpubliken |
Som vanligt när man lämnar storstaden förvånas man över två saker: Hur trevliga alla är och hur nära allting är. Ta bara taxichauffören som langar in våra väskor. Jag och min kollega reflekterar över att det var åratal sedan detta hände sist. Det har väl utgått ur deras arbetsuppgifter. Både i Stockholm och andra Europeiska storstäder får man oftast stå där och baxa själv i snömodden. Chauffören håller sedan ett intressant litet föredrag om Umeås expansion och fördelar. Bland annat att man där har Sveriges bästa cancervård och att många av universitetets studenter trivs så bra att de blir kvar efter avslutade studier. Flygplatsen ligger en kvart från stan. Hotellet ligger mitt emot Folkets hus där mässan hålls. Ett bokstavligt stenkast bort har vi sedan en shoppinggalleria, flera mysiga caféer, restauranger, barer, bio, you name it. Enda nackdelen är att någon motion får man ju inte. Vart man än ska är det inte mer än typ 100 meter att gå. Det är knappt man behöver ytterkläder! Vi tunnelbanetrötta och folktrötta stockholmare är överförtjusta. När vi efter bion ska äta på McDonalds blir vi dock oroliga. Är det stängt tro? Det ser så rent och tomt ut. Nejdå, det bara är så. Rent och tomt, även en tidig torsdagskväll mitt i stan. Delvis beror det kanske på att Umeå är veganernas huvudstad. Det finns inte ett ställe som inte har veganska alternativ, till allt. Förutom det faktum att popcornen som serveras i Folkets hus innehåller smör, men då finns det också en varningslapp utskriven som upplyser publiken om detta.
onsdag 15 mars 2017
Nya intryck av Budapest
Parlamentet på östra sidan Donau, strax norr om centrum. Och där spatserar Ronald (Reagan) till höger i bild. Han är populär som staty i många östeuropeiska städer |
När jag var i Budapest första gången, på en tjejweekend för sju år sedan, fick jag inget lysande första intryck. En i gänget fick ett epileptiskt anfall och vi fick uppleva det tveksamma nöjet att besöka ett lokalt sjukhus. Det hela var skrattretande likt en skräckfilmsscen: Regnet vräkte ner. Blixtar lyste upp de flagnande fasaderna. Trapphusets gallerförsedda hisschakt var sedan länge ur funktion och vi fick gå uppför de breda, dammiga, stentrapporna, förbi ekande tomma, avstängda våningsplan. Plötsligt en korridor med ljus och röster. Någon står i blodig operationsrock och tvättar sig nödtorftigt i ett handfat. Vår väninna låg dock redan väl omhändertagen och nerbäddad längst in i den fallfärdiga byggnaden. Trotts den yttre misären slapp hon i alla fall tröstlös väntan på akuten a la Stockholm. Dagen efter var hon utskriven igen men regnet fortsatte falla och blåsten tilltog.Det ska erkännas att Budapest inte har charm nog att vara inbjudande i dåligt väder. Det blir bara depression och skräckfilm av det hela. Men med lite sol över Donau och en kaffe i solen kan man inte klaga. Nu var min andra vistelse i stan nu i helgen ingen nöjestripp i första hand utan vi var där för att intervjua ännu en excentrisk professor. Denna gång en charmig äldre gentleman med en ung, snygg turk som serverade kaffet istället för fruga, eller istället för självservering som hos ungkarlsprofessorn i morgonrock vi senast besökte. Ständigt nya omständigheter och åsikter, men alltid dessa böcker i oordning. Utomhusfilmandet gick denna gång över förväntan. Inga beskäftiga vakter eller poliser så långt ögat kunde nå. De enda som brydde sig om vårt filmande var några av de många uteliggarna.Efter avslutat arbete var min plan att flanera och spontanshoppa, men Budapest är inte världens roligaste stad för detta visade det sig. Efter en hel del promenerande kunde jag konstatera att det finns en shoppinggata med alla de vanliga modebutikerna och sedvanliga souveniraffärer. Visst finns det enstaka affärer i resten av stan också men de är så glest placerade att det här med planlöst fönstershoppande bara leder till frustration och onda fötter. Inte kryllar det av charmiga caféer heller. Nej, de bästa kvarteren låg faktiskt runt vårt hotell. Dels en radda uteserveringar med perfekt solläge vid floden söder om den vackra ”frihetsbron”. Dels saluhallen med allt man kan önska i matväg. Fyllde väskan med ungersk salami, till halva priset mot Hötorgshallen. Sen fanns det också en hel del bra restauranger i krokarna. Perfekta köttbitar på argentinskinspirerade Pampas Steakhouse. Inga ledsna kor som dött förgäves här inte. Eller pretentiöst men gott på restaurangen med det obegripliga namnet Borbirosag. Där körde vi på de säkra östeuropakorten anka och fläskfilé. Själva hotellet Kalvin house (för att det låg bredvid stadens tydligen välbesökta, enligt professorn, kalvinistiska kyrka) hade enorma rum med vackra trämöbler, blanka parkettgolv och minst fem meters takhöjd.
Utsikt från vår fikaplats. Bara de vissna träden skvallrar om att det inte är sommar riktigt än
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)