fredag 14 december 2012

Vackra vinterbilder

Åh, varför är det inte sånt här väder varje vinter? helst från 1 december till 1 april. I mitt vokabulär finns inget som heter "för mycket snö". Det vore lite som att säga att maten är för god eller kläderna är för snygga.
Finns det något bättre än att stå inne, med benen mot ett varmt element, och titta ut på en rejäl snöstorm, eller stilla snöfall? Eller gå hem i natten genom ett nyfallet, knarrande snötäcke?
Enda nackdelen är att man sällan får se det vackra i dagsljus, förutom från kontorsfönstret. Därav dessa utsiktsbilder från plan fem i Nordstjernanhuset vid Stureplan från tidigare idag.



lördag 1 december 2012

Ett kärnkraftverk i köket

Länge, ja sen de först dök upp i butikerna faktiskt, har jag undrat varför i hela fridens namn folk vill ha kapselmaskiner för att göra sin espresso. Jag ser framför mig stressade familjefäder (eller mödrar) som trängs i obskyra outletbutiker för att få tag på rätt kapslar i rättan tid. I bästa fall kan de säkert beställas på nätet men om jag kommer på att jag har slut på kaffe vill jag så klart bara kunna gå ner på närmaste 7elva och köpa ett paket. Det ska väl inte behöva vara jobbigare att få tag på kaffe än på sprit?!

Men här ser ni nu framför er, ta-da, anledningen till att människor köper kapselmaskiner. Riktiga espressomaskiner nuförtiden är nämligen ungefär som mindre kärnkraftverk i storlek och komplexitet. Det ska förvärmas och bytas olika filter och sköljas och putsas och rensas. De är riktiga divor. Gud vad jag saknar min gamla Krup-maskin där man fyllde på önskad mängd vatten, satte i espressofilter och tryckte på en knapp. På 30 sekunder var kaffet klart. Några lösa delar förutom kaffepulverhållaren fanns det inte.

Sen är jag också orolig att min nya maskin kommer att få mig vräkt. Den låter nämligen som ett tröskverk. Det blir inte poppis bland grannarna att komma hem mitt i natten och göra sig en espresso om man nu skulle vilja det... Och då har den inte ens en inbyggd kvarn. De maskinerna är tydligen ännu värre.

Det hela bottnar väl i någon slags kaffesnobbism. Det pratas om crema och aromer, temperaturer och bönor som om det vore årgångsvin. Och tydligen behövs komlexa maskiner för att åstadkomma "det perfekta kaffet". Men allvarligt talat, kaffe är svart, beskt och varmt. Det innehåller koffein. Det är liksom det enda väsentliga. Kan man dessutom få det snabbt, gott och billigt så är det plus i kanten. Det är min åsikt i alla fall. Nu ska jag ägna resten av lördagkvällen åt att försöka komma överens med min kinkiga italienare där i köket. (aka De’Longhi-kärnkraftverket) Finurligt nog har den även en vanlig kaffebryggare, så nån typ av kaffe ska jag nog få den att producera, utan att väcka hela huset.

fredag 23 november 2012

Lustigt jämförande

Detta kors hittar man just nu på en betongpollare på Slussen, om inte stadens ”nolltolerans”-policy redan slagit till och tagit bort gatukonstverket…
Lite förundrad gör det mig. Jämför konstnären rivningen av Slussen med rivningen av Klarakvarteren? Kan man överhuvudtaget jämföra en nerkissad trafikkarusell i betong med ett helt stadskvarter? Enda likheten jag möjligen kan komma på är att båda var/är lite ruffiga och slitna mot slutet, efter flera år av rivningsbeslut över sig. Som jag tidigare skrivit har jag full förståelse för att man kan känna en saknad över att ruffiga stadsmiljöer försvinner och en (säkert befogad) rädsla att allt så småningom kommer att se ut som Hammarby sjöstad. (Med den förvirring det skulle innebära. Redan nu tror jag jämt att jag är i Hammarby när jag är i Liljeholmen, och så det där nya området vid Stadshagen på det. Man kan bli yr för mindre.)
Men åter till Klara vs Slussen. Hur många bodde i Klara och hur många bor i Slussen? Hur många fick inte lämna hus och hem och små butiker som gått i arv i generationer? Man rev till och med kyrkor och andra unika byggnader. Jag kommer ihåg när jag som liten besökte Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården och undrade varför den var så ful. Mamma förklarade att när hon var liten fanns det en ”riktig” katolsk kyrka, men att man hade rivit den. Det lät helt befängt tyckte jag redan då. Så jag har svårt att se likheten mellan Klara (som jag visserligen inte ens fått se med egna ögon) och en trafikkarusell.
Klara har helt enkelt blivit något man drar till med när man inte gillar ett nybygge. Läste till exempel i Metro i morse att några folkpartister skrikit ”Klara” när nya stationshuset på Vasagatan klubbats igenom. Jag håller med dem om att det är förskräckligt fult, men det är så gott om fula hus i City så ett till lär inte skada, speciellt inte om det innehåller de utlovade bostäderna!

måndag 19 november 2012

Ett smärre hantverkarmirakel

När bostadsrättsföreningen annonserade att ytterkarmarna på alla våra fönster skulle renoveras såg man framför sig veckor och kanske till och med månader av fönsterlöshet, med sådana där hemska, dragiga strutar för fönsteröppningarna medan själva fönstren är borta på renovering. Samt hantverkare springande i tid och otid. Samtal med vänner som genomgått detta tidigare var inte uppmuntrande.
Det bådade i alla fall gott att de började på utsatt dag. Tvärtemot vanliga hantverkartider ringde det på dörren, inte halv sju, utan vid halv nio och arbetsledaren frågade artigt om det gick bra att komma in. När jag kom hem vid sex samma dag var arbetet på väg att avslutas och minst sju polska hantverkare arbetade febrilt med att städa upp efter sig i min lägenhet. Bara en sån sak. Man är van vid drivor av damm så fort det har hantverkats det minsta. Här lämnade de lägenheten nästan i bättre skick än innan, minus fönstren då förstås…
Tio dagar skulle det ta innan de var på plats igen, enligt tidsplan. Dagen innan utsatt tid ringer det på min dörr igen, denna gång vid kvart i nio. Jag hade inte ens hört att det var hantverkare på gång i trappen. Räknade ju kallt med att det hela skulle ta fram till jul. Där står hela gänget med mina fönster i högsta hugg. ”Skulle inte ni komma imorgon?”, frågar jag, glatt överraskad. Nej, det hade tydligen blivit något missförstånd så de var klara med det hela en dag före utsatt tid! Ett smärre mirakel: En firma som är tysta, i tid (och i vettig tid på morgonen) och städar efter sig. Undrar om man kan anlita dem för mer än fönster.

måndag 12 november 2012

Långhelg i underbart oturistig storstad



Utsikt från balkongen, Herods Hotel, Tel Aviv
Nu med smartphone och allt tycker man kanske att jag borde kunna blogga även från utlandet, men det får bli nästa gång. Internettillgången i Israel, där jag just tillbringat helgen, var väl inte heller så där lysande. Varje restaurang påstod att de hade wifi men uppkopplingen var si och så. Sen tycker jag mig ha märkt att det ofta är så att ju dyrare hotell man bor på desto dyrare är det att koppla upp sig, och i Tel Aviv råkade vi bo i någon fyrstjärnig skrapa vid stranden där internet kostade ungefär som hotellrummet, medan delar av resesällskapet checkade in på något enklare och fick gratis wifi i lobbyn.
Jag blickar ut över Döda havet på väg tillbaka till civilisationen

Nåja, är det semester så är det. Några dagar utan dator har ingen dött av. Vi inledde långhelgen med att flyta runt i Döda havets oljiga ”vatten” som snarare liknar en salladsdressing, fast är blått och fint. Detta i sällskap med mestadels ryska turister och diverse pensionärer med olika hudproblem. Döda havets mineraler sägs vara bra för det mesta. Avslappnad och mjukhudad blir man i alla fall.


Stranden i Tel Aviv
Sedan hyrbilstur genom öknen innan slappande i Tel Aviv kunde ta vid. Det finns mycket gott att säga om Tel Aviv men det bästa är nog ändå att det inte finns några turistfällor. Ja, det finns inte så många turister så det kanske finns ett samband där... Dock gillar stadsborna själva att gå ut och fika, äta, dricka eller bara hänga så man är alltid i gott sällskap. Sen finns ju alltid stranden att hänga på också, om man mot förmodan känner att man inte kan pressa ner en meze eller färskpressad juice till.
Enda anledningen till att inte åka till Israel är hemresan. Ska man hinna igenom alla kontroller utan stress och dessutom hinna tax-free shoppa ska man vara där fyra timmar i förväg. Förra gången jag reste dit (2006) tog hela proceduren oss tre timmar och sen fick vi rusa till gaten. Nu var vi där drygt två timmar innan. En halvtimme innan planet skulle gå stod säkerhetsvakterna fortfarande och rumsterade om i vår resväska, men då fick vi nån typ av fast-track genom handbagagekollen och gick ombord fem minuter innan utsatt avgång, tillsammans med ett 30-tal svenska medpassagerare som fått genomgå liknande behandling. Ett hett tips är att inte packa ner något som du inte är beredd att visa upp för resten av flygplatsen. Var också beredd på tusen mer eller mindre konstiga frågor. Efter att ha gått igenom den isrealiska säkerhetskontollen känns personalen som dina förtroligaste vänner för de vet allt om dina relationer, dina vänner, bekanta, tidigare semesterresor, etc.
 
Kosher-katt, vilar på shabbaten
 

måndag 29 oktober 2012

Frost i motljus

Var uppe i Norrtäljetrakten och plockade svamp i helgen. Det blev ett par fulla korgar trots frost. Mest trattkantareller förstås men även ett gäng gula kantareller, alla mer eller mindre frusna, men inte dåliga för det.
Hann även med dvd-underhållning i form av 80-talsklassikern ”9 ½ vecka” som jag faktiskt inte sett förrän nu. Inspirerad av detta gick jag sedan ut i skogen och tog lite motljusbilder. (För er som inte har sett den så utspelar sig större delen av filmen i motljus. Det är helt absurt.) Tycker för övrigt att det var alldeles för mycket sex och alldeles för lite New York i filmen. Jag menar 80-talets NY är något man aldrig kommer att få uppleva i verkligheten, fast det kanske är lika bra. Hot, rån och våld, fjärran från dagens lätt Disneyfierade stad. Men bra på film!

Frostiga fält i motljus


fredag 26 oktober 2012

Nya morgonljud

Vaknade av ett nytt ljud i morse. Någon sågar, intensivt och bestämt, kl. 5.30 på morgonen. Inte så konstigt egentligen. Man vet ju vad hantverkare har för tider, men detta måste väl ändå vara nåt nytt rekord. När jag vaknat till lite förstår jag att ljudet måste komma från parkeringen utanför mitt sovrumsfönster. Där går väl ändå gränsen även för hantverkare kan man tycka: Stå ute i beckmörker i minusgrader, på en parkeringsplats kl. 5.30 och såga… Sen förstod jag vad det var: Någon stackare som skrapade is från sin bil, så klart!
Det måste erkännas att det är en viss mysfaktor i att ligga under sitt duntäcke och lyssna på när någon skrapar en ruta för att sätta sig i en kall bil, speciellt när man själv har 10 minuter till jobbet med tunnelbana, och börjar kl. 9.