Dricksens mysterium

Det här med dricks kan sätta myror i huvudet på den mest luttrade resenär. När man väl lyckats få grepp om hur mycket den nya valutan är värd ska man luska ut vilka yrkesgrupper som förväntar sig dricks och hur mycket. Det finns så klar olika guider till hjälp men man undrar ju hur dessa har totats ihop. Ja menar, frågar man tio svenskar om hur man dricksar i Sverige lär man få tio olika svar. De som jobbar i servicebranschen kommer att ha en helt annan syn på saken än gemene man. Enligt servitriser är att lämna för lite eller ingen dricks det mest oförskämda du kan göra, medan det i andra änden av spektret finns de som hårdnackat hävdar att man faktiskt aldrig behöver dricksa. Jag brukar hålla mig till följande grundregel: 10 procent på restaurangnotor i Europa, 20 procent i USA, runda uppåt i barer och taxi om man är nöjd med servicen. Sen har vi den här stackars hotellpersonalen. De duktiga killarna som springer med dina väskor när du just kommit av flyget och inte har en spänn på dig i lokal valuta. I bästa fall har du anskaffat växel innan hemresan och kan kompensera dem då, men det är inte säkert i dessa kontantlösa tider. Och i alla dessa dricksguider står det jämt hur mycket man ska lägga till städerskan. Får alltid extremt dåligt samvete när jag läser det. Jag har aldrig lagt en krona. Ja, hemskt jag vet, men som sagt går man ju inte runt med kontanter. Tar de swish tro?

En annan lite bakvänd huvudregel är att ju dyrare land/ställe desto mer förväntas i dricks. I USA ligger priserna på sina håll en bra bit över de svenska, men det är ingen ursäkt för att inte punga ut med de där extra 20 procenten. Det norra grannlandet Kanada är betydligt mer prisvärt och där förväntas du inte lägga mer än 15 procent. (I båda länderna är en bra kom-ihåg-regel att dubbla momsen, på runt 8 procent, som står på kvittot för att komma fram till en rimlig drickssumma.) Å andra sidan har du de riktigt billiga (fattiga) länderna i Östeuropa och Sydostasien där du skulle kunna dubbla notan och fortfarande känna att det var prisvärt, men där är det ingen som förväntar sig någon dricks egentligen. De blir bara glatt överraskade om man jämnar uppåt. Lite samma sak på olika typer av restauranger: På de där billiga syltorna där personalen antagligen jobbar häcken av sig för inga pengar alls anses det ofta ok att inte dricksa, medan det på på tjusigare etablissemang där personalen går med näsan i vädret och troligen har en rätt bra grundlön ses det som självklart att man ska lägga ännu mer på en redan saltad nota. Sen finns det undantagsländer som Japan där det är direkt oartigt att ge dricks var man är. Skönt och praktiskt!

Tokyo: alltid oklanderlig service, aldrig dricks.

One night in Frankfurt

Det känns som om jag befinner mig mitt i det där amerikanska tävlingsprogrammet ”Amazing Race”. Genom kryptiska ledtrådar ska de tävlande hitta fram till olika delmål i främmande miljöer. Det hela involverar mycket springande, irritation och att hålla ett getöga på motståndarna. Det gäller att inte fatta felaktiga beslut. Då hamnar man hopplöst på efterkälken.

I verkligheten har jag just landat på Frankfurts flygplats. Det är sen kväll. Hela flygplanet har missat sina anslutningsflyg på grund av okänd försening. (Snö i Frankfurt visar det sig sen). Skämtbolaget Air Dolomiti önskar oss en trevlig kväll och uppmanar dem som missat sina flyg (det vill säga alla) att gå till Lufthansas service desk. Den är så klart stängd, men vänta, nu springer några sällskap åt ett annat håll. Shit! Vad vet de som jag inte vet? Paniken stiger. Okej, förfrågningar visar att den öppna desken ligger utanför bagageutlämningen. Ny springtur, men försent. Kön till utdelning av hotellrum ringlar redan kilometerlång. Det är ju inte bara vårt flyg som har drabbats, och så här sent finns inga andra anslutningsflyg. Jag tänker att jag går och försöker boka om mitt nya flyg först istället. Har fått boardingkort på sms till första morgonflyget, men med tanke på att klockan nu närmar sig midnatt skulle jag hellre ta ett något senare flyg hem, om man nu får ett hotellrum dvs… Då hör jag en Lufthansa-dam instruera några andra frustrerade tävlande, förlåt, resenärer. Man måste tydligen ringa ett visst nummer för att boka om sin flight, och gällande hotell kan man även boka ett eget och sedan få pengarna tillbaka. Det låter lockande. Jag småspringer till Sheraton som är det närmaste (Läser visserligen i broschyren jag fått med mig på vägen att de bara ersätter kostnaden för ett trestjärnigt hotell. Nåja, det ska vi nog bli två om.) Sheraton är dock helt fullbokat. Jag får erkänna mig besegrad och lomma tillbaka till den officiella hotellkön. Vid det här laget är den dock obefintlig och snart har jag kuponger som berättigar mig till mat, två taxiresor och rum på ett hotell i Mainz, drygt två mil från flygplatsen… Något av en nitlott med andra ord. Men får jag bara tag på en taxi lite snabbt hinner jag ändå få några timmars sömn.

Detta med taxijakt är min starka gren. Snart sitter jag i en varm bil på väg mot okänt mål: Advena Europa Hotell. Tillbringar den knappt halvtimmeslånga taxifärden i telefonkö för att eventuellt försöka boka om biljetten, men ger upp. Det är bara att ställa klockan på 4.15 och bädda ner sig i det fräscha, ombonade lilla rummet.

Min taxi-tur står mig bi på morgonen. Jag träffar på en irländare i lobbyn som också ska till flygplatsen och, till skillnad från mig, har varit förutseende nog att förboka taxi. Jag får åka med. Gratis är det ju för oss båda med våra kuponger. Överallt på flygplatsen ligger nu människor och sover i olika hörn. Oklart om de a) inte fick hotellrum eller b) inte tyckte det var värt att åka långt bara för några timmars sömn. Spelets förlorare. Själv firar jag min relativa utsövdhet med att spendera min 10 euros matkupong på smörgås, juice och en croissant fylld med nutella (vilken fantastisk tysk uppfinning!).

Frukost på flygplatsen

Vallning, filmning och shopping i Florens

På temat att blanda gammalt och nytt (och högt och lågt). Detta är utsikten från provrummet i en budgetklädbutik…

Det talas mycket om manliga genier och deras muggiga kvinnosyn. Av detta är jag inte personligen drabbad men skulle vilja lyfta en annan aspekt: Vissa superintelligenta mäns oförmåga att förhålla sig till tid, och plats. Metoo have been waiting på en professor i ösregn mer än en gång. Alltmedan man i huvudet planerar om ett alltmer sprickande tidsschema. Det spelar ingen roll hur många förklarande mail man skickar i förväg. Det är alltid ett gäng lysande intellekt som inte vet när de ska vara var. Det är som att valla katter, men resultatet (i det här fallet tv-intervjuer) blir oftast bra ändå.

För er som legat sömnlösa kan jag meddela att bagaget kom fram, och de antika elledningarna stod pall för några kameror och lampor. Palatsets vaktmästare fortsatte guida med oförminskad entusiasm, trots våra bristande italienskakunskaper. Jag och kollegan inflikade våra ”oh” och ”ah” där det verkade passande. Mer omfattande sightseeing av Florens la jag på hyllan på grund av regn. Ett väder jag tar som en personlig förolämpning. Tur då att man hade ett femstjärnigt hotellrum att lägga upp fötterna i. På Hotel Regency ställs tofflor fram vid sängen till natten. Till frukosten serveras valfritt kaffe och färskpressad juice vid bordet. Naturligtvis kommer personalen ihåg vilket kaffe du föredrar. Buffén är något i hästväg.

Att sista natten byta från fem- till trestjärnigt är så klart en tuff omställning, men Hotel Davazatis personal blir i alla fall mina hjältar när de utan minsta protest låter mig checka ut 15.30 så jag kan åka direkt till flygplatsen utan att behöva driva omkring i Florensregnet.

Palazzo Medici Riccardi, betydligt mer spektakulärt på insidan än på utsidan

Inspelning vid kända Uffizierna. Lite läskigt när två kraftiga militärpoliser med dragna vapen kom emot oss här, men de ville bara kolla så de inte blev filmade.

På besök i renässansens födelseort

 

Det var praktiskt taget bara hem och vända och sedan iväg på nästa utlandsseminarie med jobbet. Landade i Florens i eftermiddags efter en ganska hetsig resa via Frankfurt. En timme på sig att byta mellan två europaflighter borde vara ok men efter en evighet i transferbuss in till terminalen, och sedan en ännu längre promenad till den nya gaten fick vi småspringa på slutet. Hann med marginal, men inte bagaget… ”Det lämnade de i Frankfurt” sa damen på Florens flygplats som om det vore den naturligaste sak i världen att göra. Som genom ett mirakel stod i alla fall den beställda chauffören fortfarande och väntade på oss när vi kom ut från Florens minimala flygplats efter alla dessa förseningar. Det blev direkttransport till möte på 1400-talspalatset där seminariet ska hållas. Bara en av fem personer på mötet talar hjälplig engelska vilket gör det hela lite mer komplicerat än de flesta möten men lokalerna är i alla fall så vackra att man tappar andan. Ännu roligare är det att dessa 1400-talssalar (vissa delar dock tillbyggda på 1600-talet) används som vanliga kontor. Man har skärmat av vissa hörn till kontorsplatser med plexiglas. Dessutom bor prefekten i de tre översta våningarna. När en av de icke engelsktalande vaktmästarna i palatset ska visa oss utsikten från taket passerar vi en helt vanlig modern dusch, med fönster ut mot den antika spiraltrappan. Onekligen en absurd syn. Man lever verkligen mitt i sin historia här. Hur det går att filma i en byggnad med medeltida el-standard får vi se imorgon! Om bagaget behagar dyka upp det vill säga, annars har vi större problem.

Pampig föreläsningssal

Utsikt från balkong högst upp i Palazzo Medici

På besök i renässansens födelseort

Det var praktiskt taget bara hem och vända och sedan iväg på nästa utlandsseminarie med jobbet. Landade i Florens i eftermiddags efter en ganska hetsig resa via Frankfurt. En timme på sig att byta mellan två europaflighter borde vara ok men efter en evighet i transferbuss in till terminalen, och sedan en ännu längre promenad till den nya gaten fick vi småspringa på slutet. Hann med marginal, men inte bagaget… ”Det lämnade de i Frankfurt” sa damen på Florens flygplats som om det vore den naturligaste sak i världen att göra. Som genom ett mirakel stod i alla fall den beställda chauffören fortfarande och väntade på oss när vi kom ut från Florens minimala flygplats efter alla dessa förseningar. Det blev direkttransport till möte på 1400-talspalatset där seminariet ska hållas. Bara en av fem personer på mötet talar hjälplig engelska vilket gör det hela lite mer komplicerat än de flesta möten men lokalerna är i alla fall så vackra att man tappar andan. Ännu roligare är det att dessa 1400-talssalar (vissa delar dock tillbyggda på 1600-talet) används som vanliga kontor. Man har skärmat av vissa hörn till kontorsplatser med plexiglas. Dessutom bor prefekten i de tre översta våningarna. När en av de icke engelsktalande vaktmästarna i palatset ska visa oss utsikten från taket passerar vi en helt vanlig modern dusch, med fönster ut mot den antika spiraltrappan. Onekligen en absurd syn. Man lever verkligen mitt i sin historia här. Hur det går att filma i en byggnad med medeltida el-standard får vi se imorgon! Om bagaget behagar dyka upp det vill säga, annars har vi större problem.

Pampig föreläsningssal

Utsikt från balkong högst upp i Palazzo Medici

Misär och lyx i centrala San Francisco

”Snälla, säg att det är en hög med kläder” tänker man varje gång man närmar sig vad som ser ut som lump någon lagt ut på trottoaren för sopupphämtning här i centrala San Francisco. Men det är det sällan. När man närmar sig ser man alltid en smutsig hand eller sko eller en rufsig kalufs som sticker ut ur byltet. Hade det varit en dystopisk film hade man avfärdat den som överdriven. ”Det kan inte finnas SÅ många SÅ utslagna människor som praktiskt taget ligger och dör på gatan medan resten av befolkningen kliver över dem med iPhonen och kaffemuggen i högsta hugg.” men just så är det. Vissa gator är veritabla tältläger medan det i ”finare” områden bara ligger någon stackare på tre-fyra kvarter. Medelsvensson må bli illa berörd av att romer tigger utanför den lokala mataffären. Här är det ingen som tigger. De raglar och sitter, i bästa fall. Men de flesta bara ligger, utslagna i dubbel bemärkelse. Det här blir JAG illa berörd av. Hur vet man ens att de lever? Första instinkten är att ringa en ambulans när man ser någon ligga till synes livlös på gatan, men då skulle en tjugo minuters promenad ta hela dagen. Man går vidare med en klump i magen och nedslagen blick.

Måste ju hinna till möte (och sedemera seminarie) på vackra Lone Mountain Campus. Sedan lunch i solen på Fillmore street och shopping i Japantowns galna köpcentrum. Det är precis som att vara i Tokyo, bara dyrare. Avslutar dagen med en perfekt grillad kyckling med smakrika tillbehör på den peruanska restaurangen Limón. Enda minuset är att det här liksom överallt i SF är iskallt. Ingen centralvärme här inte, eller har de till och med ac:n på? (Vill påminna om att utetemperaturen ligger runt +5 på natten) Vi svenskar sitter med jackorna på och äter den goda maten. Väl ”hemma” på trendiga, japaninspirerade Hotel Kabuki går värmefläkten på mitt rum på högvarv. I lobbyn är det typ minusgrader, men vi värmer oss med god, mörk rom. Det finns många som har det mycket värre…

Utsikten från mitt rum. Man kan till och med skymta Golden Gate-bron längst upp till vänster

Utsikten åt andra hållet. (Jag har en hörnbalkong.)

Japantown Peace Plaza där körsbärsträden snart kommer att slå ut.

Växlande väder och trötta fötter på Stanford

Mycket vackra landskap hinner man passera under sju timmars bussresa. En av anledningarna till att jag älskar att åka buss.

Förutom det här med land-samlandet har jag ett annat reserelaterat projekt: Att ta mig från Alaska till Eldslandet landvägen. Jag har insett att detta skulle vara mycket påfrestande att göra i ett sträck så jag fuskar vilt och betar av sträckor lite här och var, då och då. I och med veckans bussresa från LA upp till San Francisco fyllde jag i sista ”glappet” på sträckan Fairbanks till Mexiko city i alla fall! 20 dollar kostade det nöjet med BoltBus. Fräsch buss med wifi och sju andra medpassagerare. Gott om plats med andra ord.

Ok, jag är inte riktigt i San Fran än utan i Stanford, Palo Alto, söder om stan. Det är ett enormt campus så trots att vårt hotell (Westin Palo Alto) ligger precis i kanten av det tar det en halvtimme att gå till byggnaden där vi har seminarium och spelar in intervjuer. Campuset har till och med ett eget shoppingområde. Gick dit igår för att köpa batterier, men det var inte Kista galleria direkt… Apple store, Cartier, Hugo Boss, Louis Vuitton, Michael Kors, Tesla, Tiffany, för att bara nämna några av affärerna. Någon motsvarighet till Clas Ohlsson fanns icke. Det närmaste vi hittade var Bose. De var mycket trevliga och letade fram en handfull lösa batterier i en skrivbordslåda som de skänkte oss.

Hade just börjat lacka ur på det här landet idag: avstånden, stadsplaneringen (bil, bil, bil), priserna, dricksen, vädret (störtregn blandat med sol), men efter en kort (faktiskt) promenad i ösregn till närbelägen sushirestaurang är allt förlåtet. Jag säger bara ”spicy, crunchy roll”. Ljusår från den torra Stockholmssushin. Du har frityr, majonnäs och någon het sås. Wasabin är helt överflödig. Allt blir bättre med majonnäs!

Sushi the American way. Gott!