Vietnamresan inleds med ny tropisk storstadsfavorit

Ganska exakt 24 timmar efter att vi lyfte från Arlanda på lördagsmorgonen landar vi på Ho Chi Minhs internationella flygplats, slutdestinationen för första stoppet på Vietnamresan. Då har vi tillbringat några timmar först i Doha och sedan Singapore. Förstklassiga flygplatser båda två, så det går ingen nöd på en! 

Ho Chi Minh/Saigon är både lik och olik de andra asiatiska metropoler som jag har varit i. Lika många motorcyklar som i Bangkok, samma hetta som i Singapore, lika coola takbarer som Kuala Lumpur. Jag hade förväntat mig en kaotisk stad. Hade hört rykten om dödsångest för att korsa gatan, men vi måste ha rört oss i fel (eller helt rätt) delar av stan för mitt intryck var att det är säkrare än Stockholm. Inga cyklar framför allt. Den motorburna trafiken stannar snällt vid rödljusen och i de få fall där sådana saknas rör man sig smidigt över gatan ändå. Allt är mycket civiliserat och artigt. Ljusår från t.ex Bangkok, Bali och Sri Lanka där man ständigt blir bränd på bara ben av motorcyklarnas förgasare. Stadsplanering och arkitektur bär spår av fransmännens kolonisering med breda boulevarder och fina parker. Gator som ständigt sopas för att här och där bli spontana utserveringar där man kan slå sig ner på minimöbler för att inta mat och dryck. Lösspringande djur såg jag konstigt nog inte alls.

Vi väljer dock en större restaurang för första måltiden i stan. En tidig middag på Secret garden. Efter att ha blivit en snackis på sociala medier kanske inte så hemlig längre men ingången är fortfarande sparsamt utmärkt, in på en bakgata och flera smala trappor upp i ett vanligt bostadshus öppnar sig en urgullig uteservering med traditionell vietnamesisk mat. Utsikt över en höghusgalleria där HM-loggan samsas med hammaren och skäran på fasaden.

Något av det bästa med dessa tropiska metropoler är takbarerna. Fly från hettan i gatunivå och dricka dyr öl med vinden i håret bland en internationell publik. Lite som att vara på en flygplats, men med utsikt. En av de mest populära, Social club, ligger precis bredvid vårt hotell. Som många andra takbarer här har den en oskyltad ingång via ett hotell så först hamnar vi i skyskrapan bredvid. Ännu högre upp och ännu dyrare öl, men färre gäster varför vi snabbt går vidare till "rätt" tak.

Naturligtvis har vårt eget hotell Au Lac också tak med pool så där hänger vi efter frukosten dag två. Sen är det dags att åka vidare till nästa Vietnam-destination och möta upp resten av resesällskapet, men först hinner vi med en entimmes busstur runt stan, så man kan säga att man har sett den. Ett dygn är naturligtvis alldeles för kort tid i en så stor stad, en myriad av barer, restauranger och museer återstår att upptäcka. Men vi får säga a bientot, på återseende!

Snart på resande fot igen

Visst blir man glad av att shoppa! Speciellt resor och hotell. Att samla länder är ingen billig hobby, men den är givande. När kompisarna ville åka på solresa till Vietnam var jag så klart eld och lågor: Ett nytt land, men varför stanna vid ett. Helst hade jag bockat av båda grannländerna Laos och Kambodja också, men jag får nöja mig med det sistnämnda. Så har man en anledning att åka tillbaka till regionen också.

Tiderna när man kunde åka tur och retur till Bangkok för 3-4 000 är förbi. Om det beror på covid, krig eller allmänt djävulskap förtäljer inte historien men vi fick verkligen kämpa för att ens komma till Asien för under 10 000. Tills slut landade delar av sällskapet i att vi får åka tur och retur till Singapore med Qatar Airways, och därifrån vidare. Mängder av resor med mer eller mindre obskyra, lokala flygbolag har sedan dess bokats i olika omgångar (Singapore - Ho Chi Minh - Da Nang - Phu Quoc - Ho Chi Minh - Siem Reap - buss till Phnom Penh - Singapore). Hur lång transfertid behöver man egentligen när man bokar flyg på detta sätt? ”Egen transfer” som det heter på bokningssidorna, och inte en enda biljett med mellanlandning som man gjorde på den gamla goda tiden. Vi gissar fritt att tre timmar borde räcka, men på hemvägen har jag ”nöjet” att tillbringa åtta timmar på Singapores visserligen fina flygplats. Det är inte fritt val dock utan beror på bristen på direktflyg från Kambodja.

Får man huvudvärk av att boka flyg är hotellbokningen desto roligare, och billigare. Speciellt Kambodja verkar ha många guldkorn i hotellväg. Åtminstone har de fått bra betyg, både i Siem Reap, turiststaden vid landets mest kända sevärdhet Angkor Vat, och i huvudstaden Phnom Penh. Jag brukar gilla länder där man kan få fyrstjärniga hotell för under 1 000 kr natten. Här finns till och med femstjärniga hotell för det priset!

Detta är första gången sedan pestens tid som jag åker reguljärt utanför Europa, förutom Tunisien i höstas. De senaste två vinterresorna har varit charter/all-inclusive-arrangemang, till Maldiverna respektive Kap Verde. Bokat via resebyråer som ordnat allt. Man dyker upp med passet bara och lotsas fram utan att behöva tänka. Nu är det med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut i det självständiga resandet igen. Allt kan gå fel men allt kan också lösas med sunt förnuft, ett leende eller pengar. Man får ta till det man har mest av vid tillfället som jag brukar säga!

För att minimera riskerna och stresspåslaget vid alla dessa flygbyten och andra transporter kommer jag att resa med enbart handbagage. Fem olika destinationer på 15 dagar, men med genomgående tropiskt klimat så det fixar sig. Ser redan fram mot att få börja packa, och räknar med att jag kanske kan låna en tvättmaskin någonstans halvvägs. Den 4 februari bär det av. Datorn får inte plats har jag redan bestämt så vi får se om jag bloggar via telefonen, annars är det instagram som gäller och uppdateringar här i efterhand.

Reseåret 2022 - Två nya länder till samlingen

Sal, Kap Verde

Den 9e februari 2022 lyftes alla covidrestriktioner i Sverige. Äntligen kunde man dansa och trängas igen. Vilken lycka! Två veckor senare inledde Ryssland ett brutalt krig mot Ukraina. Sedan dess samlas Måndagsrörelsen varje måndag kl. 12 på Norrmalmstorg för att protestera mot kriget. Jag är på plats när jag inte är bortrest, för några resor har ändå hunnits med i år trots att vårresa till Moskva och sommarresa till Odessa förstås fick skrinläggas…

Veckan innan covidrestriktionerna lyftes var jag passande nog på charter till ön Sal som är en del av Kap Verde. Här fanns dock inget grönt (verde) alls, förutom som skiftningar i havet. Noll träd, noll växlighet. Inga sevärdheter men väldigt fina stränder och en trevlig liten by i närheten av vårt fräscha all-inclusive-hotell Oasis Salinas.

Hermannsborg, Narva, Estland

Vårvintern bjöd på en weekend i Sundsvall där jag drog på mig min första (och hittills enda) covidinfektion, som yttrade sig som snuva, varken mer eller mindre. Över Kristi himmelsfärdshelgen passade jag i samband med en jobbresa till Tallinn på att se lite mer av fantastiska Estland: Tåget till Narva, bussen till Tartu och sen tillbaka. Varför reser man inte (ännu) mer i Baltikum? frågar jag mig varje gång jag är där.

Propriano, Korsika

 Nästa långhelg, nationaldagen, tillbringades i väninnans nyköpta lägenhet utanför Estepona i södra Spanien. Och en månad senare var det dags för Sydeuropa igen. Mötte upp några vänner utanför Marseille och bilade runt i vackra Provence några dagar med avslutning i Marseille, en ny favoritstad! Sen var det dags för färjan till Korsika och ny bil där. Bilen var billigare, men det mesta annat var dyrare. Mat och service lämnade övrigt att önska men landskapet är spektakulärt med sina berg, byar och grönska, och stränderna!

Stranden i Simrishamn, Österlen

Nu när ordningen är återställd efter covidtramset blev det sedan två sommarbesök på favorit-ön Åland igen, dans på både Utö och Sandhamn och även två resor till otillgängliga men mysiga Simrishamn för att hälsa på väninnan som bor där. Semestern avslutades med inspelning av andra säsongen av tittarsuccén ”Bruken som byggde Sverige”. Alltid lika kul att möta Axess TV:s fans i Bergslagen, och en ynnest att få bo på fina Engelsberg i flera dagar. Bokmässan i Göteborg i september var en annan ”första gången sen pesten”-begivenhet.

Bizerte, norra Tunisien

I oktober var det dags för årets sista utlandsresa (förutom nyår på Åland): Sedvanlig tv-mässa i Cannes, med risigare boende än vanligt men å andra sidan var vi bara där tre dagar. Sen tog jag med mig kollegerna till Tunisien, årets andra nya land (förutom Kap Verde). Jag var glatt överraskad. Förhandsryktena var nämligen blandade. Många verkar ha en negativ bild av landet. Kanske för att man bara har besökt turistorterna? Båda kollegerna blev till exempel svårt matförgiftade på det slamriga resorthotell på östkusten där vi bodde de sista två nätterna men coola, vänliga huvudstaden Tunis gav mersmak och likaså hamnstaden Bizerte med sina milsvida öde stränder och historiska hamnkvarter. Jag åker gärna tillbaka för att se södra delarna av landet.

Från den ena ljudmattan till den andra

Resan till Nabeul, tredje stoppet på vår resa, går förvånansvärt smidigt. Taxi till busshållplatsen utanför Bizerte. Minibuss till Tunis, busshållplatsbyte med taxi och sen en större buss ner till Nabeul. Totalt går det hela på runt 70 kr per person och tar ca tre timmar.

Gigantisk matsal med gigantiska bufféer. Japp, två av tre i sällskapet blev sjuka…

Pudersand även här men också klippor. Tog oss en dag att förstå var man skulle kliva i utan att halka och slå sig fördärvad.

Även här har jag bokat ett stort hotell på stranden men kontrasten till Bizertes lugn kunde inte vara större. Khayam Garden är ett jättekomplex med hel- eller halvpension. Vi får frukost och middag, i sällskap av nästan uteslutande franska turister på höstlov. Matsalen är enorm men som tur var kan man även sitta ute och äta, och fransmännen är behagligt lågmälda annars hade nog ljudnivån snabbt blivit öronbedövande. Det är den dock tidvis vid poolerna där anställda ”underhållare” ständigt har något för sig. Det börjar med någon slags frukostdans kvart i tio. Flertalet unga, snygga män står vid poolkanten och skakar på rumporna. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill bara avnjuta frukostkaffet i fred. Sen är det karaoke, zumba och gud vet vad. En ständig ljudmatta. På den smala strandremsan precis vid hotellet är det marginellt tystare, men då och då kommer någon underhållare förbi och vill ha med sig gäster till nästa aktivitet. Man får sova räv för att få lugn, eller ta sig in till stan som ligger 20 minuters promenad eller en tia med taxi bort. Här finns marknadsgator med hantverk, mataffär, kaféer samt en del klädaffärer men inget speciellt att se.

”Utsikt” från vår balkong i Nabeul. En olycksbådande dimma tornar upp sig.

Vårt hotell sista natten i Tunis. Mer centralt kan man knappast bo här.

Jag längtar till Tunis och sista natten i Tunisien checkar vi in här, på vackra hotell Victoria som ligger precis vid medinan. Det utger sig för att vara ett fyrstjärnigt hotell men standard och pris är trestjärniga. (880 kr per rum och natt inklusive bra frukost.) Känslan av att befinna sig mitt i tusen och en natt får man på köpet. Från mina två små balkonger har jag full utsikt över kommersen. Fruktförsäljarnas rop och doften av nygräddade munkar letar sig upp. Här råder en annan typ av ljudmatta som avslutas med städningen av marknadsgatorna vid tiotiden på kvällen, samtal skräpplockare emellan, jamande katter, fotbollsspelande ungdomar, och drar igång igen med böneutropen kvart över fem på morgonen. Jag sover gott ändå, utmattad av turisthotellsupplevelsen.

Vackra, exotiska Bizerte blir favoritstad nummer två i Tunisien

Poolen på fyrstjärniga Hotel Nour har vi nästan för oss själva.

En kort barfotapromenad därifrån ligger den kilometerlånga stranden.

Tunisien är ett land som är omöjligt att hinna se på en vecka men vi tänkte i alla fall göra nedslag i tre olika orter. Andra stoppet blir hamn- och turistorten Bizerte en timme norr om Tunis. Turistort kanske är att ta i… Det går inte direkt något lämmeltåg av turister hit. Gång på gång försöker ”bussvärdarna” på flygplatsen få med oss på charterbussar mot Hammamet dit de flesta turister ska. Till slut är det en vänlig parkeringsvakt som hjälper oss ombord på lokalbussen mot Bizerte.

Blått och vitt är temat i Bizertes medina. Jag matchar inte.

Minaret från 1700-talet i staden innanför murarna.

Bizerte är en vacker men bedagad kustort av det slag man ibland träffar på i Östeuropa –  Miljonprogramslikande bebyggelse som sett bättre dagar och några moderna hotellkomplex varav vi bor på Hotel Nour 20 minuters promenad från gamla stan. Vi är nästan ensamma vid den stora fina poolen. Stranden ett par hundra meter ner där pudersanden breder ut sig många kilometer delar vi med en häst, och med lokalbefolkningen som kör dit och grillar om kvällarna.
Det som gör Bizerte unikt är dock inte stranden utan den vackra gamla hamnen som j-formad sträcker sig in genom stan och där kajerna kantas av fiskebåtar, kaféer och tehus. Än mer unik är medinan, staden innanför murarna. En helt bevarad kompakt, hög mur löper längs ena kajen. Endast en ingång finns på ena kortändan och här inne ligger vitkalkade hus utmed smala gränder. Området är knappt större än en fotbollsplan och svalare än resten av staden då solens strålar inte når överallt. Även ett par små hotell och en moské finns härinne, samt massor av katter. Kanske här man ska bo nästa gång! Men stranden är också svårslagen.

Solen på väg ner över stadsmuren och gamla hamnen.

Tunis får 5 N av 5 i resmålsbetyg!

Trevlig takterrass på fina Novotel. Poolen stänger dock redan 17, då också solen försvinner.

Jag gillar att ha låga förväntningar på ett resmål, speciellt när dessa inte infrias. Inte mycket positivt har sagts av de som turistat i Tunisien, men frågan är om många ens har varit i huvudstaden Tunis. Den är vårt första stopp på en veckas rundresa efter tv-mässan i Cannes, endast en dryg timme bort med Tunisairs slitna men bekväma plan. Man får till och med smörgås, dryck och kaka serverad.
Hotellkontrasten är så klart enorm från ”vinkällaren” i Cannes. Vi har bokat fyrstjärniga Novotel som visserligen ligger i föga charmiga omgivningar men med utsikt över stadens kulturpalats från den fina takpoolen och en kort promenad ner till centrala stan med sina vackra franskinspirerade esplanader och så klart medinan, marknaden, som är oändligt stor. Ett gytter

Hatt- och fez-tillverkningsgången i Tunis medina.

av gångar där allt är till salu. Någon ”gata” är t.ex. specialiserad på fezer, en annan på guld, en på artiklar inför bröllop en annan på kryddor, osv. Men mycket blandat är det också. Vi får en vänlig guide efter oss som med bestämdhet hävdar att han inte är guide utan bara vill öva sin engelska. Betalar honom genom att köpa en matta av några av hans polare, som också har en sevärd takterrass på sin butik. Men på det stora hela är folk inte överdrivet påflugna utan man kan gå runt ganska så ostört.

Vi testar även lokaltrafiken i form av spårvagn och sedan även något motsvarande pendeltåg som kör hela vägen till pittoreska Sido Bou Said strax norr om centrala Tunis. Denna lilla by med endast vitkalkade hus påminner mer om en grekisk turistort, och här finns också de turister vi inte har sett inne i Tunis. På vägen dit gör vi ett stopp i Karthago, orten som varit i händerna på både fenicier och romare. Vi ser en bråkdel av de arkeologiska lämningarna, varav många fortfarande är outgrävda. Har en mycket intensiv guide med oss även här, kunnig men dyr.

Gömd pärla till restaurang mitt i medinan.

Historiens vingslag bland ruinerna i all ära. Det var så jag sålde in Tunisien till mina historieintresserade kolleger ”Klart vi måste se Karthago”, men behållningen är nog ändå folklivet inne i stan. Ett välorganiserat myller där trängseln aldrig blir besvärande. Kvällstid är det folktomt i medina-kvarteren när vi irrar runt och försöker hitta en restaurang. Får hjälp av en imam på väg hem från moskén och hittar till slut en anonym port som leder in till ett före detta palats som nu är en exklusiv restaurang: Dar Belhadj. Vi är de enda gästerna förutom ett annat stort sällskap av lokalbor och utlänningar. En av många minnesvärda upplevelser i Tunis, innan färden fortsätter mot kustorten Bizerte i norr.

Resterna av Antoninus badhus i Karthago, byggt ca år 145-165

Vackra men föga originella vitkalkade hus i Sidi Bou Said.

Cannes-mässa med suboptimalt boende och glada återseenden

 

by Nicole Schulmanon september 29, 2022

Utsikten från mitt rum på ChanteClair.

Tre otroligt intensiva Cannes-dagar är nu till ända. Som vanligt bokade jag in för många möten och för lite fritid på tv-mässan. Dessutom hade alla ett uppdämt prat- och säljbehov efter pandemin, så mötena tog dryga 30 minuter istället för vanliga 15-20 varpå man ständigt kom med andan i halsen till nästa.
Återhämtning efter arbetstid blev det inte heller mycket av. Dels pga ett uppdämt cocktailbehov hos alla inblandade, dels för att jag underterträffat mig själv i hotellbokande. Minnesgoda följare minns att jag hittade ett bra och prisvärt hotell förra året, men i år var favoriten Bellevue så klart fullt och jag chansade på gulliga ChanteClair i gamla stan, som också hade fått bra betyg. Hur mutade dessa recensenter är vågar jag inte spekulera i. Trevlig ägare med gullig hund och innergård hjälper inte när det är som att bo i en vinkällare, minus vinet: Dammigt, svalt, extremt fuktigt och lite unket. Det är lyhört på det där sättet att hela väggarna skallrar när någon i huset rör sig vilket gör att man bara sover mellan ca 2 och 7. Det är ju mässa gubevars så när jag någon dag försöker komma i säng vid midnatt är jag först på plats och får räkna in när resten av de 15 rummen går till sängs. Och så ”fransk städning” på det så klart. Hittar skräp från papperskorgen på golvet, handdukarna omhängda men inte bytta, fönstret på glänt mot rökbordet på innegården… Resterande dagar hänger jag ut ”do not disturb”-skylten. Det är säkrast så.

Vackert belyst kyrka precis vid hotellet.

Men det ska sägas att läget är utmärkt, bredvid den stora marknaden Fourville kantad av bra caféer där lokalborna tar sin frukostcigg, i slutet av Rue Meynadier med sina billighetsaffärer och genuina restauranger, liksom bortom turistfällorna trots att man befinner sig endast ett par kvarter från festivalpalatset där mässan pågår. Vi testar en ny italiensk restaurang som är en fullträff med generösa (men inte jättebilliga) charkbrickor, och vin som serveras i porslinsskålar. Så gör man tydligen i Parma, säger de.

Cocktailfesterna står som spön i backen – på stranden, i takvåningar och den klassiska festen på en stor yacht arrangerad av bolaget Trace, som vi efter alla dessa år av fester fortfarande inte lyckats lista ut vad de egentligen sysslar med. Tidigare på kvällen ordnar de flesta bolag även små och större fester i sina montrar, a la aw. Dessa hinner jag oftast inte med utan måste prioritera ett snabbt klädbyte i det kyliga rummet, vilket slutar med att jag fryser och tar med mig för mycket kläder ut i den ljumma Cannes-natten.

Båtfest är alltid trevligt!

Nu har vi levlat upp och befinner oss i mer lyxiga omgivningar i underbara Tunis. Mer om detta på instagram och i nästa inlägg.