Den 9e februari 2022 lyftes alla covidrestriktioner i Sverige. Äntligen kunde man dansa och trängas igen. Vilken lycka! Två veckor senare inledde Ryssland ett brutalt krig mot Ukraina. Sedan dess samlas Måndagsrörelsen varje måndag kl. 12 på Norrmalmstorg för att protestera mot kriget. Jag är på plats när jag inte är bortrest, för några resor har ändå hunnits med i år trots att vårresa till Moskva och sommarresa till Odessa förstås fick skrinläggas…
Veckan innan covidrestriktionerna lyftes var jag passande nog på charter till ön Sal som är en del av Kap Verde. Här fanns dock inget grönt (verde) alls, förutom som skiftningar i havet. Noll träd, noll växlighet. Inga sevärdheter men väldigt fina stränder och en trevlig liten by i närheten av vårt fräscha all-inclusive-hotell Oasis Salinas.
Hermannsborg, Narva, Estland
Vårvintern bjöd på en weekend i Sundsvall där jag drog på mig min första (och hittills enda) covidinfektion, som yttrade sig som snuva, varken mer eller mindre. Över Kristi himmelsfärdshelgen passade jag i samband med en jobbresa till Tallinn på att se lite mer av fantastiska Estland: Tåget till Narva, bussen till Tartu och sen tillbaka. Varför reser man inte (ännu) mer i Baltikum? frågar jag mig varje gång jag är där.
Propriano, Korsika
Nästa långhelg, nationaldagen, tillbringades i väninnans nyköpta lägenhet utanför Estepona i södra Spanien. Och en månad senare var det dags för Sydeuropa igen. Mötte upp några vänner utanför Marseille och bilade runt i vackra Provence några dagar med avslutning i Marseille, en ny favoritstad! Sen var det dags för färjan till Korsika och ny bil där. Bilen var billigare, men det mesta annat var dyrare. Mat och service lämnade övrigt att önska men landskapet är spektakulärt med sina berg, byar och grönska, och stränderna!
Stranden i Simrishamn, Österlen
Nu när ordningen är återställd efter covidtramset blev det sedan två sommarbesök på favorit-ön Åland igen, dans på både Utö och Sandhamn och även två resor till otillgängliga men mysiga Simrishamn för att hälsa på väninnan som bor där. Semestern avslutades med inspelning av andra säsongen av tittarsuccén ”Bruken som byggde Sverige”. Alltid lika kul att möta Axess TV:s fans i Bergslagen, och en ynnest att få bo på fina Engelsberg i flera dagar. Bokmässan i Göteborg i september var en annan ”första gången sen pesten”-begivenhet.
Bizerte, norra Tunisien
I oktober var det dags för årets sista utlandsresa (förutom nyår på Åland): Sedvanlig tv-mässa i Cannes, med risigare boende än vanligt men å andra sidan var vi bara där tre dagar. Sen tog jag med mig kollegerna till Tunisien, årets andra nya land (förutom Kap Verde). Jag var glatt överraskad. Förhandsryktena var nämligen blandade. Många verkar ha en negativ bild av landet. Kanske för att man bara har besökt turistorterna? Båda kollegerna blev till exempel svårt matförgiftade på det slamriga resorthotell på östkusten där vi bodde de sista två nätterna men coola, vänliga huvudstaden Tunis gav mersmak och likaså hamnstaden Bizerte med sina milsvida öde stränder och historiska hamnkvarter. Jag åker gärna tillbaka för att se södra delarna av landet.
Två saker ska jag sluta med när och om pandemin är över: shoppa på nätet och åka på charter. Nåja det sistnämnda har visserligen sina fördelar. Smidiga direktflyg och man slipper planera sin transfer. Man stänger av hjärnan och hänger på. Sen träffar man roliga karaktärer också. Mannen i raden bredvid oss på Ving-flyget ner till Kap Verde börjar sjunga arior i ren uttråkning sedan frugan däckat efter ett intensivt förfestande. Tilläggas bör att flyget lyfte 8.30 på morgonen… Personalen ombord är mindre road, speciellt som hans munskydd sällan är på.
Sju timmars flyg senare har jag trots grannens fyllesång hunnit med två bra filmer (In the Heights och Crazy Rich Asians) samt en god förbeställd måltid bestående av kalvfärsjärpar med mos.
Tom hotellpool. Fullt i solstolarna men ingen som badade idag pga kallt och blåsigt. Nåja drygt 20+ men kyligt med blåsten på det.
En lång kö på ön Sals flygplats för att visa upp negativt covidtest och passet väntar oss efter landning, men sen sitter vi äntligen i den slitna charterbussen med de käcka reseledarna för transport till Oasis Salinas Sea hotell 20 minuter bort. Kap Verde består av flera öar varav merparten faktiskt är lika gröna som namnet antyder. Sal dit alla internationella flyg ankommer är dock platt som en pannkaka med noll växtlighet. Jag gissar att det är billig mark och fina stränder som har gjort att just detta blivit landets turistcentrum.
Spritreklam i sand på den långa fina stranden.
Jag och Erica har alltid tur med våra hotellbokningar. Precis som när vi var på Maldiverna förra året har vi har bokat ett dubbelrum men bett om separata sängar. Precis som då får vi varsitt rum istället! Då vi även bokat all-inclusive ”ringmärks” man vid incheckningen med ett plastarmband. Informationen om vad som faktiskt ingår och var man äter är bristfällig men hunger och luktsinne leder oss till en buffé med eftermiddagssnacks. Senare lyckas vi hitta en qr-kod som leder till en sida med information om övriga måltider och restauranger. Papper med utskriven information verkar ha försvunnit i och med pandemin, om inte förr. Nu under dag två har vi faktiskt till och med lyckats använda de kuponger vi fick vid incheckningen till att boka a la carte-måltider tre av dagarna. Ett är säkert, vi kommer inte att gå hungriga och törstiga härifrån.
Vårt hotell Oasis Salinas Sea med drygt 300 rum och perfekt läge mitt på stranden och nära byn.
En vecka på charterön Sal är nu till ända, för mig. Väninnorna stannar en vecka till. Trots bara två hela soldagar är jag nöjd med semesterns längd. Sal är en mycket liten ö med få eller inga sevärdheter utom de tidigare nämnda. Dessutom blir man snabbt institutionaliserad på all-inclusive. Det är visserligen bekvämt att slippa fundera över restaurangbesök, att varje kväll behöva leta upp något ätbart till ett rimligt pris, men samtidigt är det lite som att ha fotboja. Man vill inte bege sig längre bort än att man hinner tillbaka till nästa buffétid, och drinkarna må vara billigare än i Sverige men på hotellet är de gratis.
Cracas – havstulpaner på buffén. Är de dekoration eller mat undrade vi först, och hur fasen äter man dem? Som tur var fick vi hjälp av vänlig personal.
Vi blev rekommenderade all-inclusive då det enligt utsago skulle vara svårt att hitta bra mat i byn Santa Maria. Jag vet inte riktigt om det stämde. De vi pratade med på plats upplevde matutbudet som ”helt ok”, vilket väl var ungefär som våra bufféer och a la carte-kvällar. Inget i världsklass men alltid något färskgrillat som var mycket gott! Kyckling, lamm och fisk var bäst. Det roligaste var när restaurangen hade Kap Verde-tema och vi fick lära oss hur man äter havstulpaner (man pillar ut innanmätet med en hummergaffel). Smakar som mellanting mellan krabba och hummer.
En annan för- eller nackdel med charterhotell, beroende på hur man ser det, är alla aktiviteter. Någon typ av show varje kväll och aerobics, vattengympa eller något sportigt på dan. Allt leddes av pigga lokalbor som suckade djupt åt turisterna som hellre ville ligga i solen med en bok eller äta i lugn och ro med ett glas vin än skutta runt i aerobics eller dans. Det var lite military training över både dag- och kvällsaktiviteterna. ”Don’t be lazy don’t be shy” var de slagord som haglade över oss lata turister, varvat med ”Come on! You’ve payed for this.” Vi tyckte att det där gick lite på kant med Kap Verdes officiella slogan: ”No stress”. Även gatuförsäljarna upplevde vi som lite stressande de första två dagarna, sen gav de upp och lät oss vara.
Naturreservatet Costa da Fragata, en halvtimmes promenad från hotellet. Blåsigare och tomma stränder.SUP (stand up paddle) är ett populärt transportsätt längs de långa vita stränderna.
I övrigt fanns det mycket riktigt inte mycket att stressa upp sig över. Sal är som sagt platt, torrt och glesbefolkat utan större städer. (Den största, Espargos, syns på flygbilden.) Trafiken är nära nog obefintlig och består mest av turist- och varutransporter som kör i lugnt tempo. Turismen och speciellt den svenska är huvudnäringen här, varför man nog kan känna sig ganska säker trots den fattigdom som råder. Skulle folk rånmördas stup i kvarten skulle ju allas inkomstkälla försvinna. Nej, avkoppling är det som står överst på schemat: Långpromenad i pudervit sand som aldrig blir för varm och sedan bad i svalt, blått vatten med lagom vågor. Det finns stränder i tre väderstreck inom gångavstånd från Santa Maria, så nån stans lär vinden alltid vara lagom för önskad aktivitet: kitesurfing, vindsurfing, sup-paddling, promenad eller bad. Eller bara sätta sig med en drink och spana på alla söta hundar som försöker vara turisterna till lags för att få sig en matbit.
Visst blir man glad av att shoppa! Speciellt resor och hotell. Att samla länder är ingen billig hobby, men den är givande. När kompisarna ville åka på solresa till Vietnam var jag så klart eld och lågor: Ett nytt land, men varför stanna vid ett. Helst hade jag bockat av båda grannländerna Laos och Kambodja också, men jag får nöja mig med det sistnämnda. Så har man en anledning att åka tillbaka till regionen också.
Tiderna när man kunde åka tur och retur till Bangkok för 3-4 000 är förbi. Om det beror på covid, krig eller allmänt djävulskap förtäljer inte historien men vi fick verkligen kämpa för att ens komma till Asien för under 10 000. Tills slut landade delar av sällskapet i att vi får åka tur och retur till Singapore med Qatar Airways, och därifrån vidare. Mängder av resor med mer eller mindre obskyra, lokala flygbolag har sedan dess bokats i olika omgångar (Singapore - Ho Chi Minh - Da Nang - Phu Quoc - Ho Chi Minh - Siem Reap - buss till Phnom Penh - Singapore). Hur lång transfertid behöver man egentligen när man bokar flyg på detta sätt? ”Egen transfer” som det heter på bokningssidorna, och inte en enda biljett med mellanlandning som man gjorde på den gamla goda tiden. Vi gissar fritt att tre timmar borde räcka, men på hemvägen har jag ”nöjet” att tillbringa åtta timmar på Singapores visserligen fina flygplats. Det är inte fritt val dock utan beror på bristen på direktflyg från Kambodja.
Får man huvudvärk av att boka flyg är hotellbokningen desto roligare, och billigare. Speciellt Kambodja verkar ha många guldkorn i hotellväg. Åtminstone har de fått bra betyg, både i Siem Reap, turiststaden vid landets mest kända sevärdhet Angkor Vat, och i huvudstaden Phnom Penh. Jag brukar gilla länder där man kan få fyrstjärniga hotell för under 1 000 kr natten. Här finns till och med femstjärniga hotell för det priset!
Detta är första gången sedan pestens tid som jag åker reguljärt utanför Europa, förutom Tunisien i höstas. De senaste två vinterresorna har varit charter/all-inclusive-arrangemang, till Maldiverna respektive Kap Verde. Bokat via resebyråer som ordnat allt. Man dyker upp med passet bara och lotsas fram utan att behöva tänka. Nu är det med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut i det självständiga resandet igen. Allt kan gå fel men allt kan också lösas med sunt förnuft, ett leende eller pengar. Man får ta till det man har mest av vid tillfället som jag brukar säga!
För att minimera riskerna och stresspåslaget vid alla dessa flygbyten och andra transporter kommer jag att resa med enbart handbagage. Fem olika destinationer på 15 dagar, men med genomgående tropiskt klimat så det fixar sig. Ser redan fram mot att få börja packa, och räknar med att jag kanske kan låna en tvättmaskin någonstans halvvägs. Den 4 februari bär det av. Datorn får inte plats har jag redan bestämt så vi får se om jag bloggar via telefonen, annars är det instagram som gäller och uppdateringar här i efterhand.
350 soldagar om året ska det vara på Kap Verde, så det är lite av en bedrift av oss att pricka in fem mulna dagar på rad, och till och med lite regn! Men fördelen med att resa i januari är att man trots allt kan skryta med bättre väder än hemma. Sitter man i lä är det behagligt och idag har temperaturen klättrat upp till 23.
Vad gör man då här på Sal när man inte kan ligga på stranden? Vi lät oss inspireras av Vings utflyktsutbud men ordnade en egen halvdagstur med via hotellet hyrd taxi. Den landade på 20 EUR/person så där sparade vi pengar och stöttade den lokala ekonomin på samma gång. Vi började med att besöka Buracona, en havsvik med häftiga grottor i det vulkaniska berget. När solen skiner i en viss vinkel in i en av dem lyser vattnet blått, varför grottan kallas blue eye. Detta missade vi dock, pga moln och dålig tajming. Å andra sidan slapp vi trängas med andra turister och hade stället nära nog för oss själva.
Vår chaufför visar ”blue eye cave” för Jenny och Erica.
Solen nådde bara klippväggen och inte vattnet, men häftig grotta ändå. Hisnande att stå på kanten och titta ner i vattnet djupt där nere.
Lokalborna målar sina båtar i Palmeira.
Nästa stopp blev fiskebyn Palmeira fyra km från grottorna. Detta var något av ett påtvingat stopp från chaufförens sida. Han ville köpa lunch och hälsa på några vänner, men det var intressant att se hur folk har det utanför turiststråken. Sista stoppet var Pedra de Lume, en gammal vulkankrater som numera är en saltvattensjö, lite som döda havet. Mot inträde på 5 EUR kan man flyta runt i det salta och enligt ryktet föryngrande vattnet. Tyvärr blåste det småspik och var +20 i luften när vi var där. Jag frös trots långärmat så nåt bad blev det inte denna gång.
Andra turister var modigare/varmblodigare än vi och badade i saltsjön. Det vita är skum och inte salt. Det blåste så det var gäss på den lilla sjön…
Idag ”avancerade” vädret från halvmulet till duggregn, och vi fortsatte stötta den lokala ekonomin, nu med besök i bland annat saluhallen inne i Santa Maria, någon kvarts promenad från hotellet. Vacker byggnad med grönsaker, frukt och fisk på bottenvåningen och souveniraffärer på loftgångarna runtomkring. Framförallt hittade jag en skomakare. Sulan hade nämligen släppt på ett par gamla tygskor jag hade med mig och för 45 kr sydde (!) de fast sulorna och satte dessutom små lappar där tyget börjat släppa fram i tån. Vilket hantverk! Önskar jag hade tagit med fler trasiga skor. Och som bonus och utan kostnad lagade de blixtlåset på min handväska.
Santa Marias lilla saluhall, med skomakare och skräddare högst upp till vänster.
2021, året då vi trodde vaccinet skulle rädda oss från pinnar i näsan, stängda gränser och inställda flyg men motbevisades. Nåja, jag kämpar på. Sparar pengar på att nattklubbarna har stängt (igen) och lägger dem på PCR-intyg och reseförsäkringar. Från att ha bokat både flyg och hotell på mer eller mindre obskyra onlinesajter är nu min första instinkt inför mer långväga resor att ringa en resebyrå!
I februari 2021 fick jag och Erica fantastisk hjälp av Tour Pacific att ordna paketresa till Maldiverna och lyxiga hotellet/ön Kuramathi. Tomma flygplan dit med Qatar Airways, uppgraderade till tvåvåningsvilla på stranden, pudersand och ljumma vatten i en dryg vecka. Dessutom ett osedvanligt bra filippinskt coverband som spelade på någon av barerna varje kväll, och så träffade vi ett trevligt par från Belgien och blev bjudna på förlovningsfest!
Vårvintern bjöd på resa till Kalix och mitt livs första hundspannåkning. Tyvärr inga utlandsresor men det vägdes upp av ett par filmtillfällen i undersköna Bergslagen. Vi spelade in det som sedemera blivit Axess tv:s tittarsuccé ”Bruken som byggde Sverige”. Har sedan hört om flera sällskap som åkt i våra fotspår för att titta på bruken på egen hand. Håll utkik efter säsong 2 senare i år.
Under sommaren lättade som bekant reserestriktionerna. Dagen efter att munskyddskrav utomhus tagits bort landade vi passande nog i Venedig. Sällan har väl ett resmål överträffat mina förväntningar så. Jag föreställde mig ett turisthelvete och fick något av det vackraste och mest genuina jag sett. Alla små gränder, alla små broar, som ett vackert vykort bakom varje krök. Inga delfiner i kanalerna men väl massa fisk. Jag hade lätt kunnat stanna här hela Italienvistelsen men vinresa i Toscana var inbokad med kollegerna, och jag insisterade på en natt i San Marino på vägen hem. Det gäller att bocka av mikrostaterna när utomeuropeiska resmål är svårplanerade.
Bracs lilla huvudort Supetar och småbåtshamnen by night
Den andra sommarresan gick till Kroatien, med Ving. Mest för att både jag och Mia hade presentkort att spendera med dem. Mia hade tidigare varit på partyön Hvar och vi tänkte oss nog att Brac skulle vara något liknande. Det var det INTE. Det kan ha berott på pandemin, men party-stämningen var lika med noll. Dagtid var det dock packat med folk på de smala stenstränderna. Vi bodde i mysiga lilla huvudorten Supetar på fyrstjärniga hotellet Osam med halvpension. Då hotellets restaurang var en av stans bästa var detta perfekt! En kväll blev det utflykt till Split, en timmes färja bort. Desto mer party här och ett turisthelvete av rang. Men visst, Europa i juli och augusti är väl mer eller mindre ett enda stort turisthelvete?
Några veckor senare kör den stolta fastern barnvagn i ett kylslaget RigaJag provar typisk portugisisk körsbärslikör i ett sensommarvarmt Lissabon
I september påbörjades en intensiv resemånad med vaccinpasset i högsta hugg. Lissabon har länge stått på önskelistan och nu tillbringade jag och Erica en helg här med förortsutflykter till Sintra och Belém. Trevliga människor, extremt god mat och bra shopping är Lissabons trumfkort, förutom att det är en vacker stad så klart. Motion i alla backarna får man på köpet!
I slutet av september blev det en långhelg i Riga för att hälsa på nyfödda brorsdottern. Upptäckte nya skumma ”rysskvarter” och förundrades som vanligt över alla vackra fasader och lustiga små trähus. Riga är och förblir en av mina absoluta favoritstäder. Men nu har bror och familj flyttat till Stockholm. I oktober var jag där igen för att hjälpa till med flytten. Då stramades coronasnaran åt. Man kunde inte ens shoppa utan vaccinationsbevis och pass, och munskydd så klart. Dagen efter vi åkte var det lockdown i flera veckor.
Äntligen cocktailfester på stranden i Cannes, om än färre än vanligt.
Däremellan hann jag med den sedvanliga tv-mässan MIPCOM i Cannes i början av oktober. Alla var så klart överlyckliga över att få ses live och jag propsade på att genomföra alla möten utan munskydd, något alla accepterade. Invigningscocktailen hölls mestadels utomhus på mässbyggnadens tak. Perfekt i Rivierans ljumma oktoberkvällar.
En stranddag i Monaco hanns också med under årets Rivieraresa.
Nu bockades också ytterligare en mikrostat av: Monaco. Hotellet kan ha legat på den franska sidan av gränsen men två dagar och en kväll tillbringades i själva staten Monaco, och jag såg till och med Prins Albert! Även här ett land som vida överträffade mina låga förväntningar. Lissabon och backarna i all ära men ett land som är så brant att man huvudsakligen transporterar sig med offentliga hissar, som dessutom är renare än lobbyn på ett lyxhotell. Jag älskar det i all sin galenskap!
Facit för 2021 blev alltså tre nya länder: Maldiverna, San Marino och Monaco. Nu börjar jag få slut på mikrostater så vi får hoppas att 2022 kan bjuda på fler utomeuropeiska resmål. En vecka i Kap Verde (ja det är ett land) är i alla fall bokad till slutet av januari.
I februari 2021 fick jag och Erica fantastisk hjälp av 
