Cykla gärna, men gör det tyst!

Efter förra veckans positiva inlägg är det nu hög tid även för mig att sälla mig till det svenska gnällbältet. Lite är det väl att slå in öppna dörrar att gnälla på denna grupp som snart är lika hatade som rökarna: cyklister. Men jag irriterar mig faktiskt inte SÅ mycket på deras notoriska regelöverskridande. Den där viljan att komma fram, fort, till varje pris kan väl varje storstadsbo egentligen sympatisera med. Vilken fotgängare har inte gått mot röd gubbe eller korsat en gata där det inte är ett övergångsställe? Vilken bilist har inte kört lite för fort eller gjort en olämplig u-sväng vid tillfälle? Att en cyklist då någon gång cyklar mot rött, på en trottoar eller mot enkelriktat, det må vara hänt, men gör det diskret, inte som om det vore din rättighet!

 

Och här kommer vi till det som verkligen retar upp mig: plingandet. Finns det något töntigare ljud än ett cyckelpling? Jag, som lätt hörselskadad, hör dessutom aldrig var det enerverande plinget kommer ifrån, varpå cyklisten upprepar det om och om igen. Min taktik är att stå helt still och hoppas att den plingande projektilen på så sätt kan undvika att krocka med mig, som ett rådjur i strålkastarljus ungefär. Bilar vet man nästan alltid varifrån de kommer och i vilken hastighet. Med cyklar har man däremot ingen aning. De har en förmåga att dyka upp på de mest oväntade ställen.

 

Som sagt: cykla var ni vill, men plinga då inte! Är man fräck nog att cykla på trottoaren ska man väl lämpligen undvika dem som går där, kanske till och med cykla ut i gatan, inte plinga på fotgängarna att flytta på sig! Samma sak om man kör mot rött. Helt ok i min mening om det inte kommer några bilar eller fotgängare, men fler än en gång har det hänt att cyklister kört i full karriär, mot rött och plingat vilt för att få alla ur vägen. 

Problemet är att cyklarna inte har funnit sin egen plats i trafikmyllret. Ärligt talat är cykelbanorna rätt förvirrande där de börjar och slutar i intet. Man kan förstå att cyklarna ibland tror att de är bilister och ibland fotgängare. Så bli inte förvånade om ni snart börjar se cyklister på Södra stambanan, argt plingande på pendeltågen. Eller stressade cykelpendlare som genar över Bromma flygplats och frenetiskt försöker vifta bort landande jetplan. Med dessa bilder för min inre syn kanske jag kan undvika att få ett utbrott nästa gång jag blir "plingad" på trottoaren.

Höstrapport från Brännkyrkagatan

Tycka vad man vill om november men är det inte lite skönt med en helt kravlös månad? Ingen glögg som måste drickas, än, ingen gräsmatta som måste klippas, ingen sol att "ta vara på". Varje dag är som ett vitt ark att fylla med det som passar. Vore det inte för de kontorstider som de flesta av oss tyvärr är bundna vid skulle man till och med kunna vända på dygnet. Det är ändå aldrig speciellt ljust, men om en dryg månad blir det ljusare igen så misströsta inte! Följ den rafflande utvecklingen på till exempel timeanddate.com.
Det ska medges att oktober är en mer estetiskt tilltalande månad men november fascinerar mig just på grund av sin totala avsaknad av charm, och fortfarande bjuder naturen på små glimtar av överlevnadsvilja. Pelargonerna blommar på, trots nära nog total solbrist. (Som jämförelse kan jag säga att min solcellsdrivna brevvåg på kontoret har gett upp för säsongen för länge sen.) Kvarterets pigga ekorre slåss med fåglar och råttor om den smaskiga maten. Jag ser den åtminstone någon gång i månaden. Den är mer dagaktiv än råttorna så de verkar ha delat upp sin närvaro vid fågelbordet rätt bra, men fåglarna är alltid ganska skeptiska till att dela maten med gnagare, med eller utan lurvig svans.
Jag tycker i alla fall att man ska passa på att njuta av senhöstens dekadenta kravlöshet, trots lövhalka och annalkande vinterkräksäsog.
Detta måste för övrigt vara två av svenskans bästa ord. De får mig att önska att jag vore SFI-lärare. Finns de ens på andra språk undrar man? Jodå, "slippery rail" heter halkproblemet på engelska, men googlar man på de två får "lövahlka" över 30 000 träffar och "slippery rail" knappt hälften... Verkar som det är ett övervägande svenskt problem. Samma sak med "vinterkräksjuka": 89 000 träffar men bara 69 000 på engelskans "winter vomiting bug", och då får man väl också räkna in att engelskan är ett något större språk än svenskan, minst sagt... Kanske är det så att svenskar helt enkelt gillar sitt höst- och vintergnäll!

Brännkyrkagatans ekorre

Balkongens pelargoner idag, 14 november

En sällskapsorm på akuten

Det kan inte vara lätt att arbeta som sjukvårdare på Halloween när stan är full av blodiga, ärriga varelser som ser ut att vara i olika stadier av förfall. Vad är äkta och vad är fejkade skador?

Man såg förvirringen i ambulansmännens ansikten när de anlände till vår Halloweenfirande grupp och möttes av diverse varianter av häx- och zombiesminking. Ironiskt nog var det väninnan som inte sminkat sig med något fejkblod som efter ett olyckligt klackmissöde och ett ännu olyckligare möte med trottoarkant nu satt med ansikte och klänning fulla av äkta blod. För min egen del var det tioårsjubileum för Halloweenfirande med en ganska modest ormutstyrsel bestående av ormskinnsmönstrade byxor och matchande topp, inköpt till Halloween i Kanada år 2004. (Byxorna är ännu äldre men nu för tiden vågar jag bara ha dem i maskeradsammanhang) I år hade jag för en gångs skull också försökt mig på en orminspirerad ansiktsmålning med kopparfärgad grundton och markerade ögon, men ska jag vara ärlig såg det hela nog mer ut som Kleopatra än en kopparorm.

Nåja, försöket till orm och den numera blodiga spöktjejen fick i alla fall ambulansskjuts till SÖS-akutmottagning. Kanske inte en perfekt avslutning på en fredagkväll men ändå lite spännande då det här med ambulans och akuten var första gången för oss båda. Ambulansingången kändes lite som en vip-ingång. Väninnan blev direkt inrullad till brits i egen nisch och jag fick en stol bredvid. Sen var det iofs slut på vip-behandlingen. Andra, mer illa däran, släpptes före i ”kön” och vi fick vänta i ett par timmar medan diverse överförfriskade, skräcksminkade ungdomar passerade i revy framför oss. Antagligen verkade vi vid alltför gott mod där vi satt respektive låg och skrattade och pratade, trots väninnans lätt blödande näsa. Den tjej som kom in hysteriskt skrikande och gråtande försvann däremot snabbt från väntkorridoren. Kanske placerades hon på mer ljudisolerat ställe, och vi var lika glada för det. Kvar var vi i sällskap med bl.a. en stackars ensam tant som med jämna mellanrum lät undslippa sig ett bistert ”aj, aj, aj” samt en man i yngre medelåldern som då och då kräktes stillsamt med sambo/fru vid sin sida.

Tillslut bedömdes väninnans läge som stabilt av vårdpersonal ”men hon bör nog ändå stanna över natten.” I korridoren, på akuten, på en helgnatt?! Nej tack. Efter dubbelkoll med annan personal fick vi dispens att äntligen lämna sjukhuset, framåt 3-tiden på morgonen. Det finns definitivt roligare ställen att tillbringa en helgnatt än på akuten, å andra sidan finns det säkert tråkigare ställen också.