En sällskapsorm på akuten

Det kan inte vara lätt att arbeta som sjukvårdare på Halloween när stan är full av blodiga, ärriga varelser som ser ut att vara i olika stadier av förfall. Vad är äkta och vad är fejkade skador?

Man såg förvirringen i ambulansmännens ansikten när de anlände till vår Halloweenfirande grupp och möttes av diverse varianter av häx- och zombiesminking. Ironiskt nog var det väninnan som inte sminkat sig med något fejkblod som efter ett olyckligt klackmissöde och ett ännu olyckligare möte med trottoarkant nu satt med ansikte och klänning fulla av äkta blod. För min egen del var det tioårsjubileum för Halloweenfirande med en ganska modest ormutstyrsel bestående av ormskinnsmönstrade byxor och matchande topp, inköpt till Halloween i Kanada år 2004. (Byxorna är ännu äldre men nu för tiden vågar jag bara ha dem i maskeradsammanhang) I år hade jag för en gångs skull också försökt mig på en orminspirerad ansiktsmålning med kopparfärgad grundton och markerade ögon, men ska jag vara ärlig såg det hela nog mer ut som Kleopatra än en kopparorm.

Nåja, försöket till orm och den numera blodiga spöktjejen fick i alla fall ambulansskjuts till SÖS-akutmottagning. Kanske inte en perfekt avslutning på en fredagkväll men ändå lite spännande då det här med ambulans och akuten var första gången för oss båda. Ambulansingången kändes lite som en vip-ingång. Väninnan blev direkt inrullad till brits i egen nisch och jag fick en stol bredvid. Sen var det iofs slut på vip-behandlingen. Andra, mer illa däran, släpptes före i ”kön” och vi fick vänta i ett par timmar medan diverse överförfriskade, skräcksminkade ungdomar passerade i revy framför oss. Antagligen verkade vi vid alltför gott mod där vi satt respektive låg och skrattade och pratade, trots väninnans lätt blödande näsa. Den tjej som kom in hysteriskt skrikande och gråtande försvann däremot snabbt från väntkorridoren. Kanske placerades hon på mer ljudisolerat ställe, och vi var lika glada för det. Kvar var vi i sällskap med bl.a. en stackars ensam tant som med jämna mellanrum lät undslippa sig ett bistert ”aj, aj, aj” samt en man i yngre medelåldern som då och då kräktes stillsamt med sambo/fru vid sin sida.

Tillslut bedömdes väninnans läge som stabilt av vårdpersonal ”men hon bör nog ändå stanna över natten.” I korridoren, på akuten, på en helgnatt?! Nej tack. Efter dubbelkoll med annan personal fick vi dispens att äntligen lämna sjukhuset, framåt 3-tiden på morgonen. Det finns definitivt roligare ställen att tillbringa en helgnatt än på akuten, å andra sidan finns det säkert tråkigare ställen också.