Tillbaka till de estniska rötterna

Pöide kyrka, vilorum för Henrik Schulman sedan 1613.

Vissa har tydligen en biologisk klocka men jag har istället blivit utrustad med en biologisk kompass som drar mig mot ställen där jag känner mig hemma. I början av 1600-talet och säkert ännu tidigare huserade mina förfäder på den estniska ön Ösel.

I början av århundrade var en av dem med i ett uppror mot danskarna och avrättades genom halshuggning. Sedan dess ligger han begravd i medeltidskyrkan i Pöide på nordöstra Ösel. Mina båtvänner är sugna på roadtrip så under vår heldag på ön hyr vi bil och kör de de 45 minutrarna upp från Kuressaare för att hälsa på den huvudlöse riddaren under hans slitna gravsten. Folk har ju klivit på den i drygt 400 år så inte så konstigt att man nu knappt kan urskilja hans bild med huvudet vid fötterna.

Färden går sedan till ett närbeläget museum över Estlands millitärhistora med uniformer, utrustning, vapen och fordon. Vi fortsätter på MÖP-temat med ett mycket spännande besök till en övergiven sovjetisk missilbunker. I mobillampors sken letar vi oss in i betongen och identifierar bland annat gamla omklädningsrum, badrum och en arrest.

Medeltidsborgen i Kuressaare är väl värd ett besök. Stor utställning om öns historia och fina utsikter från taket.

Från Kuressaare börjar vi båtfärden mot Riga och gör ett stopp på Runö för att bryta upp sträckan. Här trivs min biologiska kompass, mitt emellan mina favoritländer Lettland och Estland, och dessutom gammal svenskbygd. Det är fler som inser den avlägsna öns betydelse. När vi ska åka in i (den som vanligt nästan tomma) hamnen får vi reda på att presidenten ska åka kl. 18 så vi bör anlända innan, för att inte krocka med alla millitärfartyg.

Det visar sig vara presidenter, i plural, som är på gång. Estlands och Lettlands president har haft möte så där står vi sen på kajen och vinkar av dem, tillsammans med större delen av öns befolkning på 60 pers. Folkmusik spelas, dans, gåvoutdelning och ett litet pressuppbåd.

Vi träffar på några svensktalande öbor som insisterar på att visa oss runt på ön så plötsligt sitter vi på bänkar i en skåpbil tillsammans med ett par män som just landat med sitt flygplan på Runös lilla flygplats. Vintertid går det reguljära flighter, på sommaren bara privatflyg. Det är några kilometer från hamnen in till byn som har allt man kan behöva: butik, boende, brandkår, skola och restauranger.

Vi blir förevisade alla turistmåsten: museet, Korsgården (långhus med halmtak) och de två kyrkorna sida vid sida, en från 1900-talet i sten och en från 1600-talet i trä. Hinner tyvärr inte se fyren som designats av Gustave Eiffel eller den långa sandstranden. Jag känner redan att ett återbesök till Runö är att måste!

Båtäventyr från Gotland till Estland

Stranden i Kuressaare. Aperol-bar till vänster och borg rakt fram.

En tripp till Bromma är alltid en perfekt inledning på semestern! Till Bromma flygplats alltså. Tvärbanan hela vägen dit en timme innan avgång. Lagom för att hinna checka in väskan och ta en kaffe innan promenad till det väntande planet. Privatflygskänsla! Just nu har Brommaflyg fyra dagliga avgångar till Visby. Vi var ett 20-tal personer som hoppade på 14.20 flighten. Bjöds på vattenflaska och chokladbit. Incheckat bagage och vackra vyer över Stockholm ingår, till det facila priset 895 kr.

Vi landade mitt i efterdyningarna av Almedalsveckan så båtsemestern med slutmål Riga inleds med fördrink på akterdäck och middag med trevligt gäng på stan, på klassiska Munken där man festade för många år sen när Gotlandsresorna var ett årligt inslag i tjejgängsplaneringen. Visbystämningen är något avslagen så här på Almedalsfredagen så festen fortsätter med sena samtal hemma på båten. Efter en sen frukost och proviantering åker vår Flemming 55:a vidare mot lugnare hamnar. Första stopp är Fårösund, precis bredvid bilfärjan mot Fårö. Den stör inte nämnvärt så här års och dags. Några minuters promenad bort finns en mataffär och ett par restauranger men det är verkligen en lugn liten by.

Skeppskyrka och färja i Fårösund

Kl. 6 på morgonen påbörjar vi överfarten mot Estland. Med åtta knops fart tar det ca 13 timmar. Stabilisatorerna jobbar på bra så det är en ganska behaglig resa trots lite blåst och vågor. Vi lyckas till och med tillreda och äta en sillunch på vägen innan vi vid 19.30 lokal tid anländer till Mörtu hamn: en gammal millitärförläggning som nu är gäst- och fiskehamn. Som allt i Estland är det otroligt välskött. Enorma, välklippta, gräsmattor runt övergivna kaserner. Nyasfalterade vägar. Det är vi, tre tyska segelbåtar och en stor fiskebåt som huserar i hamnen. Här finns dusch, toalett och en bensinmack men inget mer. Vi har handlat ju förnödenheter på Gotland och grillar på bryggan.

Övergivna hus på välansad gräsmatta

På morgonen blir det promenad till några bunkrar/kanonställningar från andra världskriget som man till och med kan gå in i. Temperaturen har nu parkerat sig en bit över 25 plus så ett dopp i det svala havet är på sin plats innan vidare färd mot Ösels huvudstad Kuressaare ca tre timmar norrdost längsmed Ösels kust. Här blir vattnet grundare och grundare och in till hamnen åker vi i en smal muddrad "kanal" där sidorna kantas av fågelöar och sandbankar.

På väg in mot Kuressaare 

Även i denna hamn blir vi väl mottagna. Även här välklippta gräsmattor, fina planteringar, rena faciliteter, etc. Estland är fantastiskt! Jag tar en promenad till den närbelägna stranden nedanför stadens kända borg och badar igen. Här är det (så klart) extremt långgrunt, lerig botten och 30 grader (enligt skylt). Kan vara överdriven reklam dock. Jag skulle gissat på 25. Kvällen avslutas med god gäddfärsburgare på restaurang Söstar inne i stadens gulliga centrum. Fantastiskt vackra trähus överallt, samt små nyklacissistiska stenhus. Imorgon fortsätter Ösel-äventyren i mina förfäders spår!

Istanbul - historisk skönhet för den större plånboken

Turistmyller utanför blå moskén

Glatt gäng på Sortie. Inget vilt partyställe
men musiken och ljudet var världsklass!

När jag åker till Istanbul för andra gången i mitt liv är det för att fira en kompis som fyllt år med festfylld tjejweekend. Döm om allas bestörtning när takbaren på vårt trevliga hotell Taksim Gonen har svenska priser på drinkarna och den traditionella restaurangen Haci Abdullah som vi går till första kvällen inte serverar alkohol. Vi tar igen det andra kvällen när vi har bokat bord på den exklusiva restaurangen tillika nattklubben Sortie, vackert belägen med glasfönster och terrass ut mot vattnet. Nu har vi förlikat oss med de lokala alkoholpriserna. Att en flaska vin när restaurangen förvandlas till klubb kostar det dubbla mot tidigare på kvällen (en bra bit över 1000 SEK) är lite väl magstark kan man tycka, men det är ett utmärkt vin och det ingår generöst med snacks i form av nötter och färsk frukt. Blir varannan nötter istället för varannan vatten! Även nästa kväll hamnar vi på en restaurang som också funkar som nattklubb. Vi vill bara sitta i lugn och ro och äta något gott med utsikt. Utsikten får vi men också öronbedövande musik och rökfylld lokal redan till förrätten. En stor varning utfärdas härmed för Roof Müjde, om du inte är ett 25-årigt turkiskt partygäng.

Blå moskéns innergård i eftermiddagsljus

Turkiet är inget för den rökkänslige. Jag har aldrig varit med om ett land där det röks så mycket, trots att det formellt är förbjudet inomhus. Det sitter stora förbudsskyltar överallt, med folk som bolmar rakt under dem. Män och kvinnor, unga och gamla. Alla röker lika mycket. Unga kanske något mer. Inte bara efter maten, utan gärna under och mellan rätterna. Det enda stället där förbudet följs någorlunda är på flygplatsen men där finns å andra sidan rökterrasser var hundrade meter.

Men man förstår ändå att turisterna gillar Istanbul. Förutom besattheten av cigg är allt är mycket rent och välordnat. Nu jämför jag kanske lite med mitt senaste besök i den muslimska världen: Kairo... Men smakar det så kostar det som sagt. I alla fall för oss som mest håller oss i de "turistiga" områdena. Det är svårt att göra fynd här, både vad gäller shopping, aktiviteter och mat och dryck. Å andra sidan håller allt hög kvalitet. Inträdet till Hagia Sofia, kyrkan som blev moské sedan museum (som det var sist jag var där) och sedan moské igen år 2020 kostar från 25 EUR. Blå moskén bredvid kan man besöka gratis även som icke-muslim, men kön ringlar kilometerlång när vi gör ett försök så vi nöjer oss med att se den vackra innergården. Något av ett fynd är däremot en 90 minuters guidad båttur på Bosporen för 35 EUR där en god lunch ingår, samt ett kort besök på den billigare asiatiska sidan av staden. Har man inte insett det förut så inser man definitivt från vattnet vilken slående vacker stad detta är. Och hur strategiskt läget har varit och fortfarande är för handel. Här trängs små och stora utflyktsbåtar, minimala fiskeskutor och enorma containerfartyg på väg till och från Svarta havet.

Här har vår sightseeingbåt med knapp marginal passerat
under den låga Galantabron med sina många restauranger

Snål som jag är (speciellt när det kommer till flyg) tar jag mig hit med Turkish airways lågbudgetbolag AJet som flyger från Sabiha Gökcen-flygplatsen fem mil från stan. Får lite panik när jag inser hur långt bort den ligger och att 50 km kan innebära uppåt två timmar i transporttid med Istanbuls täta trafik. Den smidiga direktbussen tar 1,5 timmar men stannar bara några minuters promenad från hotellet, och bjuder på fina utsikter på vägen. Sabiha Gökcen hanterar över 40 miljoner passagerare per år och har fått flera välförtjänta utmärkelser. Jag har sällan varit med om så snabb pass- och säkerhetskontroll. Köp inget att äta eller dricka bara. Priserna är hisnande. Arlanda är rena Ullared i jämförelse.

Det mest överraskande med Istanbul (förutom att det inte gick att få en kaffe för under 60 kronor) var de varierande språkkunskaperna. Å ena sidan slänger sig försäljarna på marknaderna med fraser på all världens språk. De hör direkt vad vi pratar i vår grupp, och vi vet knappt själva vad vi pratar då vi representerar typ fem länder och fyra språk: spanska, portugisiska, engelska och svenska. Å andra sidan var det på sin höjd en anställd på varje restaurang som kunde minimalt med engelska. De enklaste frågor som Har ni bord för sex personer? eller Innehåller det här nötter? krävde enorma personalinsatser för att förstås och lösas. En annan grej var att andelen kvinnor i restaurangbranschen här är ungefär noll procent...

Inne på den enorma marknaden Grand Bazaar röks det också

Work hard, play hard. Jobbrelaterat återbesök i fina Lissabon

Utsikt över 25 de Abril-bron från konstmuseets tak

Sedan den stora tv-mässan i april i Cannes försvann för några år sedan är Europas tv-köpare och -säljare ständigt på jakt efter en ny vårmässa. Förra året var jag och Jan för Axess tv:s räkning i London i februari, vilket var oväntat trevligt. Franska La Rochelle har en mässa i juni, men i ärlighetens namn är det lite för sent för oss svenskar som slår på semester-mode efter midsommar om inte förr. Nytt för i år är mässan Content Europe i Lissabon som ägde rum i veckan. Utmärkt tidpunkt och utmärkt plats! Eller nåja, det hade varit ännu bättre om den hade varit i centrala Lissabon och inte på hotell Marriott på ett extremt charmlöst läge 20 minuter utanför stan, men det är i alla fall nära flygplatsen och någon ska ju försörja alla Uber- och Bolt-chaufförer också. Turen in till de mer centrala delarna kostar dock aldrig över sju euro. Galet billigt!

Sen är det så klart skönt att bo i samma lokal som alla möten. Man går direkt från den rikliga frukosten (som föredömligt nog har öppet till kl. 11) till dagens första möte. När solen tittar fram väljer många att ta sina möten i solen och det visar sig gå alldeles utmärkt att prata tv-pitchar på en solstol vid poolen. Ingen vågar bada dock.

Första dagen i Lissabon, innan mässan riktigt dragit igång, hinner vi med ett besök på museet MAAT (Museum of Art, Architecture and Technology) nere vid floden Tejo. Det är inrymt i två byggnader: ett gammalt kraftverk i rött tegel och en helt modern konsthall med utkiksplats på taket. Jag tror det är lite som på Fotografiska att utställningarna varierar men den permanenta om teknologi, integrerad i kraftverket, är den som tar absolut mest plats. Detta borde vara obligatoriskt för alla som pluggar något inom teknik, energi eller dylikt. Själv saknar jag arkitekturbiten i akronymen, men visst de två byggnaderna i sig är belöning nog för den arkitekturintresserade, och så finns det en pytteutställning om snickeri, oklart vad den faller under. Den största behållningen är dock restaurangen: med utsikt över flod, bro och båtar, och fenomenalt god mat, som vanligt i denna stad.

Häftig hajgapsliknande ingång till konsthallen

Ett annat minnesvärt restaurangbesök är mexikanska restaurangen CantinaFlores vid mysiga Praca das Flores. Egentligen hade vi blivit rekommenderade en annan restaurang (Magnolia) vid samma torg, men det var det nog flera som hade blivit för den var knökfull, så vi gick helt sonika vidare till nästa ställe med bra betyg och åt genuina tacos, quesadillas och drack en perfekt michelada (lite som en bloody mary men med öl och lime). För en nordbo var det kanske själva torget som var den största behållningen. Här finns bland annat en minimal kiosk som säljer vin och lite annat. Här kan man köpa med sig ett glas och sätta sig på någon av parkbänkarna och titta på folkvimlet. Mycket exotiskt! Här fanns även en glassbar och flera andra restauranger att välja på. Så ”Blomstertorget” är väl värt att skriva upp för kommande Lissabonresor!

Kolleger som smälter maten på Praca das Flores.

Check på pyramider, Kairo och Egypten

Att åka till Egypten och se pyramiderna är mångas dröm. För mig har det känts mer som något som måste bockas av men som jag skjutit upp som en jobbig rotfyllning. Jag har mestadels hört negativa omdömen om Egypten. Men nu i mars just efter ramadan fick plåstret rivas av. Jag fick ihop ett dream team till resesällskap i form av en tjejkompis och två killkompisar, alla resvana och en som utseendemässigt smälte in i lokalbefolkningen. Fyra nätter i Kairo bokades på snorbilligt hotell med utmärkta recensioner.

Bedagat hotell med fin terrass, och rena rum tack och lov.
Fick tyvärr ingen bild på hiss-situationen.

 Hotel Atum mitt i stan var verkligen en upplevelse. Den urgulliga personalen kom ner och mötte oss på gatan när vi kom med förbokad transfer från flygplatsen och det var nog tur. Jag hade inte vågat gå in i den mörka, fallfärdiga portuppgången annars. Hisskorgen dinglade fritt mitt i trapphuset så trots att den var skranglig var man säkrare i den. Att luta sig över trappräcket och få en x-antal tons motvikt på armbågen är nog inte skönt… Själva hotellet bestod av ett tiotal fräscha rum och matsal med balkong på tredje våningen och drevs av ett gäng ungdomar. Frukost ingick och lagades a la minute: Bröd med pålägg, frukt, yoghurt och kaffe. Nackdelar (förutom trappuppgångssituationen): Extremt ljudstört, antingen från gatan eller cafédelen, bristfälligt internet och bristfällig service, trots god vilja och vänlighet.

Lokalbornas del av marknaden.
Här lampavdelningen.

Redan innan resan fick jag via hotellet kontakt med en utflyktsarrangör och bokade efter mycket prutande in en privat guidad tur till pyramiderna för 30 USD/person (exklusive inträden). Då ingick besök till nekropolen Saqqara med dess trappstegspyramid och lämningarna efter Egyptens första huvudstad Memphis. Den tandlösa gubben till guide var trevlig och talade flytande engelska. Just pyramidbesöket som man hört ska vara det mest kaotiska i detta redan superkaotiska land är nu sedan det byggts ett nytt besökscentrum det mest organiserade. Man betalar ca 140 kr, går genom en kort utställning om pyramidernas historia och tar gratis transferbuss mellan de olika delarna av området: Utsikt, pyramider, sfinx. Det finns också lite matställen, affärer, och kamelridning så klart, men knappt några påträngade säljare.

Desto mer av den varan finns i den enorma basaren Khan el-Khalili mitt i stan. Shoppingområdet sträcker sig kilometervis och vissa områden är mer riktade mot lokalbor, med elektronik, mobiltelefoner, husgeråd, kläder och allt möjligt. När man kommer närmare turistdelen av marknaden stiger priserna och ropen om att köpa. Jag lyckades göra ett par riktigt bra köp: En handväska och ett par skor för 30 kr vardera, utan att ens pruta. När jag sen övertalas att köpa en ”pashminasjal” för 50 kr (samma pris jag brukar betala på marknaden i t.ex. Cannes) inser jag att vi är inne i turistområdet. Dags att slå sig ner och avnjuta en god juice istället, och titta på turistbussarna som med millimeters marginal klämmer sig fram i gränderna. Ambulerande säljare är på oss här också, för att inte tala om alla galna taxichafförer när man står och väntar på sin Uber hem. Vi upptäcker att det arabiska ”la” funkar bättre än ”no” för att bli av med dem.

Egyptian Museum vid El-Tahrir Square
Byggt 1902, därav behövs nu hinkar på golvet vid regn...

Uber funkar fantastiskt bra i Kairo. Kostar max 20 kr inom stan och kommer på några minuter. Det är en välsignelse eftersom denna stad knappast är gjord för fotgängare. En taxichafför berättar att presidenten bestämt sig att bygga 3000 broar på två år och mycket riktigt är stora delar av staden täckt av motorvägsbroar i flera nivåer som helt hänsynslöst dragits fram mellan de täta bostadsområdena. Vi ser inte ett enda övergångsställe och de trafikljus som finns funkar mer som rekommendation än regel. Vill man ändå gå någon sträcka, som inte är en trång marknad, finns det ett nytt promenadstråk utmed Nilen (inträde 3 kr) på ön Zamalek, där det också finns flera finare hotell och restaurangbåtar. Vi testar inhemska restaurang Le Tarbouch på en av båtarna. Innan resan fick jag tipset av en väninna att under inga omständigheter äta västerländsk mat i Egypten. Det är som att be om en matförgiftning. Vi håller oss alltså till MENA-köket med goda resultat. Allt är gott, billigt och ingen i sällskapet får ens tillstymmelse till magbesvär. 

Utsikt från marockanska restaurangen vid Nilen.
Som tur var inga döda kor i denna flod under vårt besök.

Äter allt från egyptisk snabbmat på kedjan Kazaz till marockanskt på Hotel Sofitels tjusiga restaurang La Palmeraie, med inglasad uteservering vid Nilen.

Så visst, mitt 77:e land bjuder på några positiva överraskningar: Maten, det otroligt smidiga pyramidbesöket, för att inte tala om det pedagogiska Grand Egyptian Museum. Gillar även dess motsats, det dammiga och charmiga ”gamla” egyptiska museet ett stenkast och några livsfarliga löpturer över motorleder från vårt hotell. Men tre dagar räcker gott. Kairo är kaotiskt, mörkt och framförallt extremt smutsigt. Det ligger plastskräp till och med på de uråldriga gravarna. I floden ner mot Saqqara flyter sopor och döda kor. Summa sumarum var det väl ungefär som jag hade väntat mig, men kanske lite vackrare, vänligare och billigare så det blir ändå 3 N av 5 i betyg till Kairo, men jag känner ingen längtan efter att åka tillbaka i brådrasket.

Al Hakim-moskén med regnvåt innergård.
Mot en liten donation fick vi komma in och titta runt och gömma oss från regnet.
Täcka håret behövde man inte göra men det var noga med att ta av sig skorna.

Strand, slum och stad i kontrasternas Filippinerna

 

Fyra dagars ensamester avslutar vinterns långresa

Utsikt över Cebu från Toyoko,
hotellet ovanpå en japansk galleria

Eftersom jag egentligen inte är någon strandmänniska, och dessutom vill hinna se mer av Filipinerna, får det räcka med fyra dagar i tursitparadiset Boracay. Jag har sedan tidigare bokat ett inrikesflyg till Cebu i södra delen av landet, något som vid närmare granskning kanske inte var helt genomtänkt. Själva staden är inte så trevlig och mer sevärda ställen är minst en halvdags resa därifrån. Så med fyra dagar att spela på är möjligheterna begränsade. Det blir en sista kväll med Monica på hotell Toyoko (inte Tokyo) med omnejd i utkanten av Cebu innan hon drar iväg på annat håll. I de här kvarteren är allt japanskt. Skyltar är på japanska, restaurangerna, turisterna, alla affärer och märken i shoppingcentret vi bor ovanpå. Det hela är högst förvirrande när man har varit i fem länder på en resa, på en kryssning som från början skulle ha åkt via Japan dessutom. Hamnade vi nu där trots allt på den korta flighten från Boracay? Taxifärderna i den nästan stillastående trafiken till och från hotellet avslöjar dock att så inte är fallet. Detta är det fattiga Filippinerna. Massa små skjul med små affärer, tvätt på tork, getter i vägrenen, till och med får. Från rummet på 18e våningen hör vi grannarnas tuppar gala dygnet runt.

Utsikt över Mactan Islands nordöstra udde från mitt rum på Mövenpick resort.
De höga byggnaderna är tyvärr mestadels övergivna byggprojekt.

Det går faktiskt att gå till grannhotellets restaurang
The Cove med denna fina lunchutsikt.

Även på nästa hotell hamnar jag på 18e våningen, med tuppar och getter som grannar. I brist på tid till mer rustika äventyr bokar jag nämligen två nätter på femstjärniga resorten Mövenpick nära Cebus flygplats på Mactan island. Kontrasten mot omgivningens knappt asfalterade vägar och skjul är knivskarp. Här sitter man som i en gyllene bur. Det går inte att gå någonstans och finns inget att gå till.  Privat strand med skuggande parasoll, enorm pool, ständigt leende personal och en hänförande utsikt över allt från slum till ship scrapping från min lilla balkong. Här kan jag sitta i timmar och betrakta omgivningen, men efter två dagar behöver jag en sista dos filippinsk storstad och kultur så en heldag i Manila får avsluta denna långa resa. Nu hinner jag med att besöka den enda riktigt turistiga delen av stan: Intramuros med sin gamla ringmur och fort. Det mesta totalförstördes 1945 men har återuppbyggts. Lite lustigt är att den gamla vallgraven runt hela gamla stan nu är en golfbana! Jag hinner se det mesta innan det kommer ett skyfall. Då tar jag skydd på närmaste café som också visar sig vara en tidningsredaktion. Här kan man lämna nyhetstips och ta sig en kaffe samtidigt.

Mitt i stadsmuren ligger ett kapell, och bortom det
skymtar golfbanan som omger ringmuren...

Mitt hotell den här gången, Hotel 101, är inte lika charmigt som sist men som alltid här har man bara ett stenkast till flera olika gallerior med tillhörande restauranger. Äter koreanskt en middag och libanesiskt nästa. Det är väl en av de saker som var mest överraskande med Filipinerna: hur mycket bra mat det finns. Den andra positiva överraskningen var hur otroligt rent det är. Det städas ständigt. När jag åker mot flygplatsen vid 3 på morgonen genom de allra fattigaste kvarteren står ett par män där med vatten och kvastar och sopar sin gata. På stränderna och i vägrenarna krattas det löv och plockas eventuellt skräp. Mindre överraskande är hur religiöst det är, men en lustig detalj är att det verkar ligga ett kapell i snart sagt varje park. Att Filippinerna är ett kristet land där alla pratar engelska, ofta nästan som förstaspråk, gör att man känner sig mycket mer hemma här än i resten av Sydostasien.

Strandliv på smidiga Boracay

Viss havsutsikt från min uteplats på hotellet. 

Boracay är Filipinernas turistö nr 1 och därmed också en vattendelare: måste besökas eller måste undvikas. Vi bokar fyra nätter här mest för att det är någorlunda smidigt att ta sig dit och för att många andra från kryssningen beger sig raka vägen dit. Det går massor av flyg från Manilas enorma flygplats varje dag och från Caticlan som Boracays närmaste flygplats heter bokar man lämpligast kombitransport direkt till sitt hotell för max 150 kr. Minibuss - färja och buss igen, samt ev bärhjälp mot lite dricks. Själva ön Boracay är pytteliten och har ingen flygplats. Här finns en huvudväg i mitten med (nästan) barfotaavstånd till stränder på både väst- och östkusten Jag har bokat rum på solnedgångsstranden White beach. Härifrån kan man definitivt gå barfota nästan vartsom. Stranden sträcker sig drygt fyra km norrut från mitt enkla boende med det tjusiga namnet Blue Coral Resort, och kantas av mängder av restauranger, barer och souvenirbutiker. Det är turistigt men inte alls olidligt. En lagom ström av flanerande människor men själva stranden är överraskande tom. Några hotell har ställt ner solstolar men främst är det egen handduk och att söka skugga av en palm som gäller. Lekfulla fiskar håller en ibland sällskap i det lagom svala vattnet.

Sandskulpturer är poppis och ofta står skaparna och lurpassar och vill ha betalt för en bild.

Jakten på bästa solnedgångsbilden
pågår ständigt. Här på Diniwid beach.

På fyra dagar hinner vi gott och väl med nästan alla öns stränder. Tar en motorcykeltaxi för 50 kr upp till norra änden och den kilometerlånga Puka shell beach som ska vara lugnare än White beach. Nåja... Här finns visserligen inga större hotell men försäljarna är mer påträngande. Vill man köpa handgjorda souvenirer ska de dock inte avfärdas. Man kan göra riktigt bra fynd efter obligatorisk prutning. Härifrån tar vi en ny cykeltaxi till lilla Diniwid beach. Här firar lokalborna sin lediga söndag med picknick och karaoke medan barnen leker bland klipporna. Här finns också en svenskägd bar och restaurang med perfekt solnedgångsläge. Det var en av de mest överraskande sakerna med Boracay, att det finns en stor koloni av 60+ svenskar som slagit sig ner här hel- eller halvårsvis för en enkel och prisvärd livsstil. Min granne på hotellet, pensionär från Linköping, berättar att han varit här varje vinter i 20 år, i samma rum, och att den filippinska peson nu är värd mer i förhållande till kronan än på länge. Så lite konstigt är det att inte så många nya svenskar hittar hit. De enda vi träffar på är just dessa som har varit här sen typ 90-talet. Turistinfrastrukturen kanske inte är lika utvecklad som i Thailand, och den lokala maten inte lika bra, men å anda sidan kan man även här på ön få all världens mat av bra kvalitet och för inga pengar. En av favoritfrukostarna blir avocadotoast med gravlax och pocherat ägg, intages med fötterna i sanden på franskinspirerade Bistro des Amis ett kvarter från hotellet.

Avocado och gravlax-frukost med fruktsallad. En annan bra grej med Filippinerna är att man alltid får
gratis vatten till maten. Filtrerat kranvatten som går utmärkt att dricka.