Ett kryssningsäventyr i Sydostasien, del 1

Äntligen ombord! Hong Kong i bakgrunden.

Tolv dagar på en båt med 3000 nyårsfirande kineser och 250 digitala nomader från hela världen, i alla åldrar. Det låter lite som en extrem dokusåpa, och det är det också på sätt och vis.

Logistiken är lika entusiastisk som kaotisk. Redan veckor innan avgång diskuterar vi nomader högt och lågt i en myriad av olika whatsapp-chattar. Spekulationerna är vilda om var och för vem visum behövs och hur lätt det kommer att vara att få tag på dricksvatten på båten. Vi vet inte ens vad båten heter men det kryper sen fram i någon av informationskanalerna att det är Costa Serena från det ökända italienska rederiet. Rutten är Hong Kong, Borneo, Vietnam och Filipinerna.

Jag har en kväll och en halv dag i Hong Kong. Hinner med
en tur till den lokala marknaden i närheten av hotellet.

Hur kom jag på idén att ge mig iväg på detta? frågar alla, även här eftersom jag egentligen inte är en digital nomad. Jag gillar att resa men är rotad i Sverige, och digital är jag nog inte. Jag menar vem bloggar 2026?  Men jag har följt arrangören nomadcruise.com sedan starten för 10 år sedan och lockats av konceptet, och nu passade resan in tidsmässigt. Lyckades till och med lura med mig Monica, en kompis från utlandsvistelser i ungdomen. Vi möts i Hong Kong en dag innan avgång. Jag flyger via Phuket med extrembudgetbolaget Norse. Här ingår två handbagage men inget annat. Ingen mat, filt, hörlurar, wifi. Nada. Tv ombord fungerar t.ex. inte när jag åker. Vilket innebär att inte heller läslampor fungerar. Vi sitter i mörker i 9 timmar av 11. Men fram i tid kommer vi och det är huvudsaken. En god nudelsoppa i Phuket senare sitter jag på ett annat budgetflyg till Hong Kong. Redo att påbörja äventyret.

Stor båt och italiensk logistik...

Svenska som vi är hänger vi på låset när incheckningen till båten öppnar kl. 14.00, eller nåja, ska öppna. Det är lite grus i maskineriet men två timmar senare och lite trevligt mingel i kön är vi ombord! De två dagar till sjöss som följer är späckade med allt från föreläsningar om investeringar, AI och sociala medier till temafester och middagar. Och mitt sociala batteri som var på noll redan efter köandet... Ovanpå detta kommer stressen att hitta på båten. 12 våningar och 290 meter lång. 100 meter längre än en finlandsbåt. Det känns som man är en labbråtta i en labyrint. Dörrar är öppna och stängda i olika intervaller. Det sätts upp avspärrningar här och var. Öppettider varierar. Vår hytt är dock väldigt coolt belägen, precis mitt fram. Nattetid måste vi dra för gardinerna för att inte störa navigeringen.

Kota Kinbalus skyline från båten. Trevlig stad!

När vi på den tredje dagen når Kota Kinbalu på den Malaysiska (norra) delen av Borneo är det skönt att sätta fötterna på fast mark igen. Utflykter kan bokas både via Nomadcruise och Costa men jag siktar på att utforska på egen hand på alla stopp. Costa tog våra pass vid incheckningen så allt man behöver visa vid landsting är hyttkortet. Jag och Monica promenerar in mot stan i 35+ värme, utan vare sig pass, pengar eller internet. På vägen kan man svalka sig i shoppingcenter som tack och lov tar kort. För lunch lyckas Monica ta ut en slant och betala på en enkel gaturestaurang där man får roti, en indisk pannkaka/bröd fylld med t.ex. ost och ägg, samt färsk kokosnöt eller juice. En välkommen paus från fyrarättersmiddagarna på båten. Båtmaten är förvånansvärt bra för att lagas till över 3000 passagerare. I början av resan fylls whatsapp-trådarna av historier om möten med aggressiva kineser i buffén. Sen ger de flesta nomader upp och äter i a la carte-restaurangen, den med de fyra rätterna. Varje dag är det ca 12-15 olika rätter att välja på, så man måste ju inte ta just fyra. Jag tar färre och färre. Sen märker jag hur skörbjuggen smyger sig på. Innehållet av frukt och grönt är nära nog noll. Tillbaka till buffén, där man kan hitta lite grönt om man har tur. Alkohol ingår inte utan kan betalas extra direkt med hyttkortet, som man knutit till sitt Visa. Pappersmenyer finns inte så man vet aldrig vad något kostat förrän efter man betalat. En spännande resa på många sätt!

Det asiatiska nyåret började 17 februari och firas nu oavbrutet i minst två veckor med att hela Asien är på semester. Inte bästa tiden att resa med andra ord, men man hälsas i alla fall av roliga drakdansare som dessa och annat festligt!

Tre nya länder 2025: i Asien, Europa och Afrika

Constantin i Algeriet, reseårets mest sevärda plats!

Sevärda Kuang Si Falls en timme från Luang Prabang.

Första kvartalet av reseåret 2025 inleddes med en radda städer jag verkligen inte gillar: Bangkok, London, Los Angeles och Athen (ny bubblare på Nicoles ”hatlista”). Men jag vidhåller att alla resor har något gott med sig och jag är aldrig helt missnöjd med eller besviken på någon resa. Till exempel ligger Bangkok föredömligt nära en ny underbar ö-bekantskap i Thailand: Koh Samet, en billig och smidig taxiresa från flygplatsen, samt kort speed boat till huvudorten Sai Kaew. Vi bodde i fyra dagar på lugnare Vongdeuan beach i början av februari innan kort återförening med två andra kompisar i Bangkok där vi prickar in någon högtid som gör att det bara serveras alkoholfritt i hela stan! Jag fortsätter i sedvanlig ordning med mitt landsamlande och bockar av årets första nya land med ensamester i Laos. Först lantliga Luang Prabang med sina floder, tempel och vattenfall och sedan snabbtåg till franskinspirerade huvudstaden Vientiane.

Det kinasponsrade snabbtåget i Laos med flygplatser, förlåt stationer, som ligger lååångt från stan.

Alla i tv-branschen suckar högljutt över att tv-mässan MIP har flyttats från april i Cannes till februari i London men jag är faktiskt inte helt missnöjd. Vi hittar ett riktigt trevligt hotell: Fielding hotel i Covent Garden och tillbringar några dagar med fika, drinkar och middagar med våra favoritdistributörer i stället för att springa runt i det föga charmiga festivalpalatset i Cannes, som man ändå gör i oktober.

Gungig och regnig båttur till Avalon, LA.
Men man kunde som tur var sitta inne också.

Hinner knappt packa om hemmavid förrän det är dags att åka västerut. Ska fira min skådespelande väninnas 50-årsdag med en vecka i Los Angeles i mars. Den stora behållningen, förutom sällskapet och att jag får lära känna några andra av hennes fantastiska tjejkompisar, är vår utflykt till Catalina Island där vi möter episkt dåligt väder med gott humör och episk partykväll. Dag två får vi även se ön och orten Avalon i sol. Otroligt vackert.

Aten är ingen vacker stad men ett måste för alla som gillar tempel och historia. Bra service och god mat väger upp lite för överturismen och trängseln men det är ingen stad jag kommer att åka tillbaka till. Desto mer glatt överraskande var vårens nästa weekendresa: Aberdeen i Skottland. Havet, båtarna, stranden, stenhusen. Måste vara ännu finare på sommaren så inte omöjligt att man återvänder någon dag.

Kristallklart vatten och grusstränder i Sveti Stefan, Montenegro

Tre länder varav ett nytt hanns med under sommarsemestern. Började med ensamester i vackra och varma (runt 35+) Montenegro och fortsatte neråt med ett par stopp i norra Albanien. Balkan är lite väl varmt på sommaren men alltid lika vänligt och billigt. Varmt var det faktiskt även i Finland där jag tillbringade sista semesterveckan med herrgårdsbesök och en natt extra i fina Åbo pga inlåst bagage.

Besökte Emir Abdelkader-moskén i Constantine på väg till flygplatsen.
Vaktmästeriet vaktade våra resväskor och lånade ut en abaya till mig. 

Under hösten gick resorna rakt söderöver igen: tv-mässa i Cannes i oktober och semester i Algeriet i november. Jag hade från början tänkt kombinera de två men sen visade det sig vara extremt smidigt och billigt att även flyga direkt Stockholm-Alger, eller ja via Nice på vägen ner och via Paris på vägen hem. Detta tredje och sista nya land för året, efter Laos och Montenegro, blev också favoriten. Jag har nog aldrig träffat på så mycket genuin hjälpsamhet och nyfikenhet, och då har jag ändå rest en del. Ingen försöker lura en, ingen vill ha ens pengar, utom möjligen för att växla dem till en löjligt bra kurs. Många vill önska trevlig resa, visa vägen, ge tips, etc, men utan att vara påträngande. Kul också att hinna besöka moské och kyrka på samma dag, med givande samtal i båda. (Alla pratar flytande franska och hyfsad engelska.) Vi flög inrikes mellan huvudstaden Alger vid medelhavskusten och historiska Constantine lite längre upp i bergen. Nästa gång får det bli fler och längre stopp!

Algerietresan fortsätter till Alger

Soligt, skurar och kallt i Alger, runt 10-15 grader på dan.

Efter två nätter och en heldag i de hisnande utsikternas Constantine var det dags att flyga tillbaka till huvudstaden Alger. Tydligen är vägarna bra och bensinen billig men när inrikesflyget kostar under 500 kr per person tur och retur föll valet på det. I Alger finns både tåg och tunnelbana så man är inte fullt lika beroende av den där lite opraktiska taxiappen. Från flygplatsen tar tåget 20 minuter, vilket troligen är lite snabbare än taxi, och kostar 5 kr. Arlanda express släng dig i väggen! Men det kanske också ska nämnas att det går max en gång i timmen... T-banan inne i stan går desto oftare och är ännu någon krona billigare. Biljett löses snabbt och så klart kontant precis innan spärrarna.

Första sightseeing-stoppet i Alger blev ett kvällsbesök i vackra kyrkan Notre Dame d'Afrique från 1872. Lyckas pricka in en mässa på arabiska, annars hålls den nog på franska. Den fina inskriptionen längst fram i kyrkan var i alla fall på franska: Notre Dame d'Afrique priez pour nous et pour les Musulmans (Be för oss och för muslimerna). Här som överallt är alla mycket vänliga och sociala. Talar med en tjej från Kenya och en dam från Spanien som har bott här i över 50 år. Sedan får vi restaurangtips av kyrkovaktmästaren och hamnar på ett trendigt café där vi äter en vitpizza med gravlax. Otypiskt för regionen kanske men väldigt gott!

Stillsam kommers i kasbahn

Alger har föga förvånande inte så många turistmåsten. Men bara att ströva runt i stan kan man lätt ägna flera dagar åt. Den är trots allt hem åt över 4 miljoner människor och väldigt vidsträckt. De centrala delarna domineras av trappor och backar, och franskinspirerade avenyer på längden, med fasader som ett bedagat Paris, precis som jag föreställt mig. I gamla stan ovanför hamnen och marknadskomersen i norra delarna av stan är husen mindre och gränderna vindlar sig uppåt genom många rivningstomter och högar av sopor, men det finns fullt av guldkorn i form av små caféer, butiker och hantverkare. Då detta som sagt är ett land med nära nog noll turism saknas helt inkastare och aggressiva försäljare. Snarare får man själv försöka påkalla uppmärksamhet om man vill köpa något.

Kaffepaus i kasbahn

Dag två tar vi tunnelbanan åt andra hållet, mot botaniska trädgården. Så mycket trädgård är det inte utan snarare en ganska vildvuxen park med alléer av olika träd på den 32 ha stora ytan: fikusar, palmer, dracenor med mera. Desto mer att se finns på konstmuseet tvärs över gatan, ett av Afrikas största. Ingången till det vackra 30-talshuset är knappt skyltad. Vi betalar 14 kr per person och ser vacker lokal konst på plan 1 och 2, men sen på tredje våningen öppnar sig rum på rum med tavlor och skulpturer av Rodin, Monet, Renoir, Degas, Pissarro och många fler av konsthistoriens mest kända namn. Sällan har jag sett så mycket storslagen konst för så lite pengar. En terras med skulpturer och utsikt ingår också.

Trappor, trappor, trappor. Alger är en brant stad!

Restaurangutbudet är större i storstaden Algers än i Constantine. Även här många enkla "snabbmatsställen" men det går att hitta högre mysfaktor också. Restaurang El Walima har till exempel både traditionell inredning och typiskt algerisk mat. På El Kenz är det visserligen lysrörsbelysning men också nystrukna dukar samt en perfekt grillad fisk. Detta är också det enda ställe där vi hittar alkohol. Sen står man sig förvånansvärt bra på de frukostar som ingår på alla hotell här. Äggröra, någon varmrätt, kallskuret, grönsaker, yoghurt och massa sötsaker erbjuds, förutom bröd, kaffe och juice. Man klarar sig utmärkt även utan bacon till äggen och vin till middag!

Algeriet är ett land som överraskar: överraskande europeiskt, överraskande billigt, överraskande vänligt, och överraskande lätt att resa runt i på egen hand, kanske på grund av allt ovanstående. Alla pratar franska eller till och med engelska. Visa-kortet kan du lika gärna lämna hemma men de medtagna 100 eurosarna räcker mirakulöst nog gott för alla kostnader för två personer i fem dagar! (Hotell exkluderade.) Och vem behöver internet när man kan fråga sig fram.

Bra start i Algeriet

Det positiva intrycket av Algeriet börjar redan vid visumbesöket på ambassaden. Vi överöses av tips och glada tillrop. Det är dubbla budskap. Å ena sidan verkar man verkligen uppskatta besökare, å andra sidan gör man det komplicerat för turister. Pappersexercisen fortsätter vid ankomsten till Alger. Ett par papper till ska fyllas i vid olika tillfällen på flygplatsen men eftersom vi är de enda turisterna är det aldrig några större köer eller väntan. Bara idel leenden, välkomnanden och nyfikenhet. Så fort man stannar upp och ser förvirrad ut kommer någon till undsättning, både på flygplatserna och sedan på plats i staden Constantine som är vårt första stopp. Tjejen vi köper sim-kort av på Constantines flygplats hjälper oss inte bara att boka taxi utan följer också med ut i den svinkalla kvällen och ser till att vi hamnar i rätt bil och att chauffören har växel. Killen i banken där jag växlar pengar tipsar mig om att växla på gatan i stan istället där kursen är bättre. Jag växlar 30 EUR till den officiella kursen men mycket riktigt visar det sig sen att man får nästan dubbelt så mycket när man växlar "svart". Återigen dubbla budskap. Detta är ett kontantland där det är svårt att få tag i kontanter: Ingenstans tar man kort och ingenstans finns bankomater. Tur att man får mycket för sina euros.

Varför Algeriet då? Ända sedan jag såg andra resebloggares bilder från Constantine och Alger har jag känt att detta måste ses med egna ögon. Speciellt de hisnande broarna och klipporna i Constantine. Denna stad byggdes på en 650 meter hög platå redan av fenicierna, togs över av romarna och år 313 gav kejsar Constantin den ödmjukt nog sitt eget namn. Som det mesta i Algeriet präglas den av fransk arkitektur och ingenjörskonst, med arabisk touch. Vi börjar stadsturen i Ahmed Beys palats från 1800-talet med prunkande innergårdar och vackert mosaikprydda väggar. I ett av de många rummen har man samlat prylar och dräkter från perioden och två guider berättar entusiastiskt på franska och bruten engelska. Sedan fortsätter dagen med brosightseeing. Totalt sju broar korsar den djupa ravinen över floden Rhumel. Den högsta Sidi M'Cid 175 meter upp. Vi ser inga andra "västerländska" turister men många algerier som också beundrar utsikten och tar kort på varandra. Vi går över två broar till: stenbron Bab el Kantra och hängbron Mellah Slimane. Den förstnämnda med höfthöga räcken den andra gungande på tunna stålvajrar. Den här stan är inget för de höjdrädda! Hinner även med en tur i stadens linbana där biljetterna kostar några kronor.

Maten är enkel men god. Tror vi hittar den enda "turistrestaurangen" med lite mysigare inredning: Igherssan, med utsikt över hängbron, där jag äter en gryta med lamm och grönsaker. Annars är det mycket lysrör och plaststolar, och räkna med att alla röker inomhus. Kvällen avslutas med färskpressad granatäppeljuice på ett av dessa "caféer". Jag är enda kvinnan där men ingen höjer på ögonen för det. Vi får i vanlig ordning hjälp att ringa taxi. Det finns en app motsvarande Uber där man beställer, med den nackdelen att man ändå måste prata med chauffören och beskriva var man är. Tror inte de är så bra på gps. Fördelen är att priset är fast och oftast landar på under 30 kr för några kilometers resa tillbaka till hotellet. Billigt, vänligt och hyfsat smidigt är det samlade intrycket av Algeriet so far. Inte alls som Tunisien och Marocko där tumregeln är att om någon är överdrivet trevlig har du betalat för mycket. Här är alla trevliga men vill knappt ta emot dricks!

Dags för årlig worcation i Cannes

Utsikten från hotellbalkong på sjunde våningen

Det är mässtider igen och i år när jag inte har varit på bokmässan i Göteborg är jag än mer laddad för mingel och möten på tv-mässan i Cannes. Jag har visserligen inte fått motta Axess-tittarnas beröm på bokmässan men möter istället programsäljarnas entusiasm och bedyrande om evig vänskap och samarbete. Två sidor av samma arbete. Jag har för andra året tagit med min kollega Jan och delar upp alla möten (över 35 totalt), förutom om någon vill bjuda på en lunch eller drink eller liknande, då dyker vi upp båda två!

Generös strandcocktail med Liongate bjöd på ostron, ostbricka
och samtal med trevlige Tony Shalhoub som är värd för deras nya dokumentärserie.

Detta kan vara första gången i Cannesresandets historia som jag har hittat ett hotell utan något att anmärka på. Hotel Abrial ligger en kilometer från mässhallen, i samma kvarter som stadens judiska kulturcentrum (som helt saknar det massiva säkerhetspådrag som råder vid dess motsvarighet i Stockholm). Priset är rimligt, personalen trevlig, städningen punktlig och oklanderlig. Rummen är rymliga och balkongen med milsvid utsikt likaså. Viktigast av allt är att det finns en fungerande kaffekapselmaskin, och en kyl för att förvara yoghurt och ost till balkongfrukostar. Kollegan som föredrar te får låna vattenkokare och tekopp till sitt rum.

Lunchpaus med svansällskap på stranden

Goda middagar hanns också med.
Här örtgratinerade musslor på Astoux.

En av dessa artighetsfrågor som alltid dyker upp under mässmötena är "När åker du hem?" De allra flesta åker hem senast torsdag morgon trots att mässan officiellt inte är slut förrän torsdag eftermiddag. När jag svarar att jag stannar till lördag morgon möts det av överraskade utrop "Här, i Cannes!?" Som om det vore något konstigt. Egentligen skulle jag gärna ha stannat en vecka extra. Två dagar för shopping, två dagar för strand och tre för utflykter, som Antibes, Iles Lerins, Monaco, etc. Finns mycket att se i krokarna. Istället får jag stryka utflykter och klämma in strand och shopping på 1,5 dagar. Det går över förväntan. På fredagen är det en årlig marknadsdag i centrala Cannes vilket effektiviserar det hela. Affärerna ställer ut kläder och prylar på gatan så man kan få ett hum om utbudet utan att ens gå in. I Frankrike är man mycket noga med prismärkning. Det är något med lagarna. I skyltfönstren är det alltid tydligt skrivet vad allt skyltdockorna har på sig kostar. Normalt är det bara butikerna i den billigare delen av stan längsmed rue Meynadier som hänger ut kläder på gatan, med handskrivna skyltar som "allt för 10 EUR". Nu under marknaden får de konkurrens av de tjusigare boutiquerna. Samma slarvigt handskrivna kartongskyltar men nu med priser som 100 eller 90 EUR. I Cannes finns verkligen något för alla, pris men även stilmässigt. Det märks att man har en stor muslimsk befolkning, och säkert många besökare från MENA. Det råder ingen brist på hellånga kjolar och byxor i mörka färger, sedesamt långärmat utan urringning men ofta smyckat med stenar eller broderi. Jag tittar efter lämpliga outfits till min nästa utlandsresa: till Algeriet i november. Sida vid sida med dessa plagg hänger skapelser med skärningar som visar mer än de döljer, muskorta kjolar och genomskinliga blusar. Något för alla som sagt.

Vårt hotell var även granne med en kosher-butik och en gayklubb. Cannes är kontrasternas stad.:-)

Härlig höst i Böste

Gulliga stugor i Gislövs läge en halvmil från Trellborg.
Här finns också ett fint gratismuseum om traktens fiskehistoria.

Sydvästra Skåne fick mig osökt att tänka på Alaska, och inte främst på grund av de öppna vidderna och närheten till havet. Nej det var människorna som påminde mig. Överallt dessa driftiga, självständiga personer som mer än gärna berättar sitt livs historia, där långt bort i den amerikanska vildmarken liksom här på de bördiga slätterna. Det är som att trycka på en knapp så får man hela harangen som förklarar hur de hamnade här och avslutas med "så flyttade jag in i det här huset, öppnade den här restaurangen, grundade det här museet." eller vad det nu kan vara.

Västra Skåne känns mindre gentrifierat och tillrättalagt än östra, men ändå bubblar det av liv och idéer. Kanske för att det är lite närmare till allt. Det är betydligt närmare till Berlin än Stockholm till exempel. Till kontinenten tar man sig med färja från Trelleborg eller Danmark, eller med flyg från Kastrup som ligger på ungefär samma avstånd som Arlanda från oss i centrala Stockholm.

Men från huvudstaden till Böste läge som var mitt slutmål i Skåne denna gång är det som sagt en bra bit. Rimliga flyg till Malmö är det ont om numera, och då de dessutom inte går från Bromma längre blir det ingen större tidsbesparing. Buss som jag annars gillar tar nästan 10 timmar. Kvarstår tåget, som faktiskt denna gång var hyfsat i tid. Jag hade bokat plats i djurvagn med baktanken att dessa platser nog blir bokade sist samt att man eventuellt slipper skrikande barn. Vem orkar resa med både djur och barn liksom? Det var en fail kan jag säga. Tågen var fullbokade till sista plats. Skrikande bebis på vägen ner. Kattburar kring fötterna på vägen hem.

Resestressen rann dock snabbt bort efter en kall cider i väninnans trädgård ett stenkast från havet och promenad på den vita, folktomma sandstranden. Nåja, inte helt folktomt. På vägen ner hindras vi av en granne med strandtomt som just kommit ner för helgen. Han vill gärna visa sin utsikt och bjuda på ett glas innan vi fortsätter promenaden.

Som sagt fortsätter vi att mötas av människor som bjuder på sig själva. En av höjdpunkterna är ett besök på Uniformsmuseet i Klagstorp som startades för fem år sedan av eldsjälen Nicklas Östergren, som också jobbar med uthyrning av både civila och militära uniformer till inspelningar. Idag har man två våningar med allt från FN-soldater till lapplisor men en utbyggnad med ett tredje våningsplan planeras. Det ser vi fram mot!

Köpmansmagasinet i Smygehuk, mycket kvalitetsshopping på en plats.

Dagen fortsätter med shopping i flera av alla dessa små butiker som lokalborna öppnar upp med allt från hemlagade marmelader, handgjorda smycken och keramik till loppis och mer ordinära inredningsdetaljer. God fika på Sveriges sydligaste udde Smygehuk hinns med innan ett dopp i det fortfarande ganska varma havet. I Trelleborg äter vi middag på helt nyöppnade restaurang Glas högst upp i ett före detta hamnmagasin med fin utsikt över färjorna. Vi stresstestar personalen genom att skicka ut en seg kalv men det är inga problem. Restaurangchefen provsmakar till och med rätten själv och konstaterar att den verkligen var seg. Den byts utan knot ut mot en perfekt hälleflundra.

Utsikt från restaurang Glas. Det är något härligt med utsikt mot färjor, liksom flygplatser.
Man blir sugen på att resa!

Från bruk till bagagefadäs i Åbo

 

Byggnaden till vänster ovan hyser förutom restaurang
även ett museum med gamla prylar och vagnar.

Det blev bruks- och herrgårdstema på årets sommar. Jag åkte mer eller mindre direkt från sedvanlig worcation på Engelsbergs bruk till herrgården Wiurila utanför Åbo, som sedan något år tillbaka drivs av en vän. Här råder ingen brist på aktiviteter. Det finns golfbana, konstutställning, stall, museum och restaurang. Vi får en privat guidning i de museala delarna av karaktärshuset som det heter på finlandssvenska. På rikssvenska skulle man säga mangårdsbyggnad eller huvudbyggnad. Sommarens konstutställning är inrymd i de vackra gamla ekonomibyggnaderna där vi går runt på egen hand med Google Lens översättningsverktyg i högsta hugg. Några verk har titlar på engelska men finskan dominerar. Skyltar på svenska ser man nästan ingenstans i Finland numera, så Lens är oumbärligt! Man riktar bara  kameran i appen mot texten och ser en hyfsat bra översättning.

Tykö Kinainspirerande brukskyrka från 1830.

Vi gör en utflykt till den betydligt större och lantligare gården Kalmusnäs på ön Kimito, en kort bilfärja från fastlandet. Vid färjeläget finns en härlig sandstrand med muminhusliknande omklädningshytter, och bastu förstås, men det känns inte som den behövs när temperaturen ligger en bit över +25. De dagliga eller nattliga skurarna gör bara luftfuktigheten högre. Sista dagen låter vi oss inspireras av den turistvänliga bruksmiljön kring Tykö och Mathildedal. Här finns massor av roliga hantverksbutiker. Vi avslutar dagen med en fantastiskt god vitpizza med gravlax på Bistro Bruket. Här finns förutom café, restaurang och butiker även ett hotell inrymt i containrar med panoramafönster. Smart och snyggt!

På lördagen är meningen att vi ska ta tåget till Åbo, strosa runt under dagen och ta nattbåten till Stockholm på kvällen... När vi anländer till Åbo med det punktliga finska tåget visar det sig dock att förvaringsskåpen på stationen är stängda. Det är smällvarmt och väskorna väger ton. Jag finner på råd, konstmuseet bara en kort, svettig promenad uppför en kulle (Åbo har många kullar) har säkert skåp. Det har de, och gratis är de. Perfekt! Vi låser in bagaget och går till friluftsmuseet Klosterbacken. Det ligger på andra sidan ån och består av 18 olika gamla trähuskvarter. Det mesta av staden förstördes i en brand år 1827 men dessa skyddades av, guess what: en kulle! Det finns hur mycket som helst att se här. Man kan gå in i nästan alla små hus. I några arbetas det med tidstypiskt hantverk och andra än inredda som när de var bebodda, med texter om de som bodde där kring förra sekelskiftet eller ännu tidigare. Vid 18 ska vi ta tåget ner till hamnen men jag får en ond aning och tittar på telefonen vid 17. När stängde egentligen konstmuseet? Kl. 17 visar det sig! Men någon måste ju vara kvar till lite efter? Jag springer de två kilometrarna, men det är lönlöst. När jag kommer fram är allt låst och släckt. Ingen går att nå på någon telefon. Att åka hem utan bagage (med nycklar, pass och annat matnyttigt) känns som en dålig idé. Det får bli en natt och dag till i Åbo helt enkelt!

Aura å löper rakt genom stan.

Vi är inte helt missnöjda. Hinner ju äta mer god mat. En ny vitpizza samt carpaccio och rödvin på Tintås trevliga uteservering nere vid ån. Samt brunch bestående av hemlagade pajer och rabarbersaft på Café Qwensels idylliska innergård. Hotellet vi snabbt bokar är dock en logistisk mardröm utan reception. Man ska få en länk och fylla i uppgifter online för att få en kod, istället för nyckel. Vi är många irriterade gäster som ger varandra uppmuntrande tillrop i trappen men till slut tar vi oss in i rummet. Att boka ny hytt på Vikingline är desto enklare och billigare.

Så söndagen ägnas istället för att packa upp, tvätta och städa hemmavid i tur och ordning åt besök på arkeologiskt museum med utgrävda husruiner från medeltiden, besök i domkyrkan samt en tur till Åbo slott med anor från 1200-talet där Vasasönerna varit och härjat. Slottet ligger lämpligt nog bara fem minuters promenad från hamnen där vi avslutar Finlandsvistelsen på en oväntat bra kinakrog innan det är dags för solnedgångsdrink bland skrikande barn på Viking Grace. Lekplatsen låg olämpligt nog på samma sida som kvällssolen...

Ingången till Åbo slott. Besök rekommenderas!