Istanbul - historisk skönhet för den större plånboken

Turistmyller utanför blå moskén

Glatt gäng på Sortie. Inget vilt partyställe
men musiken och ljudet var världsklass!

När jag åker till Istanbul för andra gången i mitt liv är det för att fira en kompis som fyllt år med festfylld tjejweekend. Döm om allas bestörtning när takbaren på vårt trevliga hotell Taksim Gonen har svenska priser på drinkarna och den traditionella restaurangen Haci Abdullah som vi går till första kvällen inte serverar alkohol. Vi tar igen det andra kvällen när vi har bokat bord på den exklusiva restaurangen tillika nattklubben Sortie, vackert belägen med glasfönster och terrass ut mot vattnet. Nu har vi förlikat oss med de lokala alkoholpriserna. Att en flaska vin när restaurangen förvandlas till klubb kostar det dubbla mot tidigare på kvällen (en bra bit över 1000 SEK) är lite väl magstark kan man tycka, men det är ett utmärkt vin och det ingår generöst med snacks i form av nötter och färsk frukt. Blir varannan nötter istället för varannan vatten! Även nästa kväll hamnar vi på en restaurang som också funkar som nattklubb. Vi vill bara sitta i lugn och ro och äta något gott med utsikt. Utsikten får vi men också öronbedövande musik och rökfylld lokal redan till förrätten. En stor varning utfärdas härmed för Roof Müjde, om du inte är ett 25-årigt turkiskt partygäng.

Blå moskéns innergård i eftermiddagsljus

Turkiet är inget för den rökkänslige. Jag har aldrig varit med om ett land där det röks så mycket, trots att det formellt är förbjudet inomhus. Det sitter stora förbudsskyltar överallt, med folk som bolmar rakt under dem. Män och kvinnor, unga och gamla. Alla röker lika mycket. Unga kanske något mer. Inte bara efter maten, utan gärna under och mellan rätterna. Det enda stället där förbudet följs någorlunda är på flygplatsen men där finns å andra sidan rökterrasser var hundrade meter.

Men man förstår ändå att turisterna gillar Istanbul. Förutom besattheten av cigg är allt är mycket rent och välordnat. Nu jämför jag kanske lite med mitt senaste besök i den muslimska världen: Kairo... Men smakar det så kostar det som sagt. I alla fall för oss som mest håller oss i de "turistiga" områdena. Det är svårt att göra fynd här, både vad gäller shopping, aktiviteter och mat och dryck. Å andra sidan håller allt hög kvalitet. Inträdet till Hagia Sofia, kyrkan som blev moské sedan museum (som det var sist jag var där) och sedan moské igen år 2020 kostar från 25 EUR. Blå moskén bredvid kan man besöka gratis även som icke-muslim, men kön ringlar kilometerlång när vi gör ett försök så vi nöjer oss med att se den vackra innergården. Något av ett fynd är däremot en 90 minuters guidad båttur på Bosporen för 35 EUR där en god lunch ingår, samt ett kort besök på den billigare asiatiska sidan av staden. Har man inte insett det förut så inser man definitivt från vattnet vilken slående vacker stad detta är. Och hur strategiskt läget har varit och fortfarande är för handel. Här trängs små och stora utflyktsbåtar, minimala fiskeskutor och enorma containerfartyg på väg till och från Svarta havet.

Här har vår sightseeingbåt med knapp marginal passerat
under den låga Galantabron med sina många restauranger

Snål som jag är (speciellt när det kommer till flyg) tar jag mig hit med Turkish airways lågbudgetbolag AJet som flyger från Sabiha Gökcen-flygplatsen fem mil från stan. Får lite panik när jag inser hur långt bort den ligger och att 50 km kan innebära uppåt två timmar i transporttid med Istanbuls täta trafik. Den smidiga direktbussen tar 1,5 timmar men stannar bara några minuters promenad från hotellet, och bjuder på fina utsikter på vägen. Sabiha Gökcen hanterar över 40 miljoner passagerare per år och har fått flera välförtjänta utmärkelser. Jag har sällan varit med om så snabb pass- och säkerhetskontroll. Köp inget att äta eller dricka bara. Priserna är hisnande. Arlanda är rena Ullared i jämförelse.

Det mest överraskande med Istanbul (förutom att det inte gick att få en kaffe för under 60 kronor) var de varierande språkkunskaperna. Å ena sidan slänger sig försäljarna på marknaderna med fraser på all världens språk. De hör direkt vad vi pratar i vår grupp, och vi vet knappt själva vad vi pratar då vi representerar typ fem länder och fyra språk: spanska, portugisiska, engelska och svenska. Å andra sidan var det på sin höjd en anställd på varje restaurang som kunde minimalt med engelska. De enklaste frågor som Har ni bord för sex personer? eller Innehåller det här nötter? krävde enorma personalinsatser för att förstås och lösas. En annan grej var att andelen kvinnor i restaurangbranschen här är ungefär noll procent...

Inne på den enorma marknaden Grand Bazaar röks det också

Work hard, play hard. Jobbrelaterat återbesök i fina Lissabon

Utsikt över 25 de Abril-bron från konstmuseets tak

Sedan den stora tv-mässan i april i Cannes försvann för några år sedan är Europas tv-köpare och -säljare ständigt på jakt efter en ny vårmässa. Förra året var jag och Jan för Axess tv:s räkning i London i februari, vilket var oväntat trevligt. Franska La Rochelle har en mässa i juni, men i ärlighetens namn är det lite för sent för oss svenskar som slår på semester-mode efter midsommar om inte förr. Nytt för i år är mässan Content Europe i Lissabon som ägde rum i veckan. Utmärkt tidpunkt och utmärkt plats! Eller nåja, det hade varit ännu bättre om den hade varit i centrala Lissabon och inte på hotell Marriott på ett extremt charmlöst läge 20 minuter utanför stan, men det är i alla fall nära flygplatsen och någon ska ju försörja alla Uber- och Bolt-chaufförer också. Turen in till de mer centrala delarna kostar dock aldrig över sju euro. Galet billigt!

Sen är det så klart skönt att bo i samma lokal som alla möten. Man går direkt från den rikliga frukosten (som föredömligt nog har öppet till kl. 11) till dagens första möte. När solen tittar fram väljer många att ta sina möten i solen och det visar sig gå alldeles utmärkt att prata tv-pitchar på en solstol vid poolen. Ingen vågar bada dock.

Första dagen i Lissabon, innan mässan riktigt dragit igång, hinner vi med ett besök på museet MAAT (Museum of Art, Architecture and Technology) nere vid floden Tejo. Det är inrymt i två byggnader: ett gammalt kraftverk i rött tegel och en helt modern konsthall med utkiksplats på taket. Jag tror det är lite som på Fotografiska att utställningarna varierar men den permanenta om teknologi, integrerad i kraftverket, är den som tar absolut mest plats. Detta borde vara obligatoriskt för alla som pluggar något inom teknik, energi eller dylikt. Själv saknar jag arkitekturbiten i akronymen, men visst de två byggnaderna i sig är belöning nog för den arkitekturintresserade, och så finns det en pytteutställning om snickeri, oklart vad den faller under. Den största behållningen är dock restaurangen: med utsikt över flod, bro och båtar, och fenomenalt god mat, som vanligt i denna stad.

Häftig hajgapsliknande ingång till konsthallen

Ett annat minnesvärt restaurangbesök är mexikanska restaurangen CantinaFlores vid mysiga Praca das Flores. Egentligen hade vi blivit rekommenderade en annan restaurang (Magnolia) vid samma torg, men det var det nog flera som hade blivit för den var knökfull, så vi gick helt sonika vidare till nästa ställe med bra betyg och åt genuina tacos, quesadillas och drack en perfekt michelada (lite som en bloody mary men med öl och lime). För en nordbo var det kanske själva torget som var den största behållningen. Här finns bland annat en minimal kiosk som säljer vin och lite annat. Här kan man köpa med sig ett glas och sätta sig på någon av parkbänkarna och titta på folkvimlet. Mycket exotiskt! Här fanns även en glassbar och flera andra restauranger att välja på. Så ”Blomstertorget” är väl värt att skriva upp för kommande Lissabonresor!

Kolleger som smälter maten på Praca das Flores.

Check på pyramider, Kairo och Egypten

Att åka till Egypten och se pyramiderna är mångas dröm. För mig har det känts mer som något som måste bockas av men som jag skjutit upp som en jobbig rotfyllning. Jag har mestadels hört negativa omdömen om Egypten. Men nu i mars just efter ramadan fick plåstret rivas av. Jag fick ihop ett dream team till resesällskap i form av en tjejkompis och två killkompisar, alla resvana och en som utseendemässigt smälte in i lokalbefolkningen. Fyra nätter i Kairo bokades på snorbilligt hotell med utmärkta recensioner.

Bedagat hotell med fin terrass, och rena rum tack och lov.
Fick tyvärr ingen bild på hiss-situationen.

 Hotel Atum mitt i stan var verkligen en upplevelse. Den urgulliga personalen kom ner och mötte oss på gatan när vi kom med förbokad transfer från flygplatsen och det var nog tur. Jag hade inte vågat gå in i den mörka, fallfärdiga portuppgången annars. Hisskorgen dinglade fritt mitt i trapphuset så trots att den var skranglig var man säkrare i den. Att luta sig över trappräcket och få en x-antal tons motvikt på armbågen är nog inte skönt… Själva hotellet bestod av ett tiotal fräscha rum och matsal med balkong på tredje våningen och drevs av ett gäng ungdomar. Frukost ingick och lagades a la minute: Bröd med pålägg, frukt, yoghurt och kaffe. Nackdelar (förutom trappuppgångssituationen): Extremt ljudstört, antingen från gatan eller cafédelen, bristfälligt internet och bristfällig service, trots god vilja och vänlighet.

Lokalbornas del av marknaden.
Här lampavdelningen.

Redan innan resan fick jag via hotellet kontakt med en utflyktsarrangör och bokade efter mycket prutande in en privat guidad tur till pyramiderna för 30 USD/person (exklusive inträden). Då ingick besök till nekropolen Saqqara med dess trappstegspyramid och lämningarna efter Egyptens första huvudstad Memphis. Den tandlösa gubben till guide var trevlig och talade flytande engelska. Just pyramidbesöket som man hört ska vara det mest kaotiska i detta redan superkaotiska land är nu sedan det byggts ett nytt besökscentrum det mest organiserade. Man betalar ca 140 kr, går genom en kort utställning om pyramidernas historia och tar gratis transferbuss mellan de olika delarna av området: Utsikt, pyramider, sfinx. Det finns också lite matställen, affärer, och kamelridning så klart, men knappt några påträngade säljare.

Desto mer av den varan finns i den enorma basaren Khan el-Khalili mitt i stan. Shoppingområdet sträcker sig kilometervis och vissa områden är mer riktade mot lokalbor, med elektronik, mobiltelefoner, husgeråd, kläder och allt möjligt. När man kommer närmare turistdelen av marknaden stiger priserna och ropen om att köpa. Jag lyckades göra ett par riktigt bra köp: En handväska och ett par skor för 30 kr vardera, utan att ens pruta. När jag sen övertalas att köpa en ”pashminasjal” för 50 kr (samma pris jag brukar betala på marknaden i t.ex. Cannes) inser jag att vi är inne i turistområdet. Dags att slå sig ner och avnjuta en god juice istället, och titta på turistbussarna som med millimeters marginal klämmer sig fram i gränderna. Ambulerande säljare är på oss här också, för att inte tala om alla galna taxichafförer när man står och väntar på sin Uber hem. Vi upptäcker att det arabiska ”la” funkar bättre än ”no” för att bli av med dem.

Egyptian Museum vid El-Tahrir Square
Byggt 1902, därav behövs nu hinkar på golvet vid regn...

Uber funkar fantastiskt bra i Kairo. Kostar max 20 kr inom stan och kommer på några minuter. Det är en välsignelse eftersom denna stad knappast är gjord för fotgängare. En taxichafför berättar att presidenten bestämt sig att bygga 3000 broar på två år och mycket riktigt är stora delar av staden täckt av motorvägsbroar i flera nivåer som helt hänsynslöst dragits fram mellan de täta bostadsområdena. Vi ser inte ett enda övergångsställe och de trafikljus som finns funkar mer som rekommendation än regel. Vill man ändå gå någon sträcka, som inte är en trång marknad, finns det ett nytt promenadstråk utmed Nilen (inträde 3 kr) på ön Zamalek, där det också finns flera finare hotell och restaurangbåtar. Vi testar inhemska restaurang Le Tarbouch på en av båtarna. Innan resan fick jag tipset av en väninna att under inga omständigheter äta västerländsk mat i Egypten. Det är som att be om en matförgiftning. Vi håller oss alltså till MENA-köket med goda resultat. Allt är gott, billigt och ingen i sällskapet får ens tillstymmelse till magbesvär. 

Utsikt från marockanska restaurangen vid Nilen.
Som tur var inga döda kor i denna flod under vårt besök.

Äter allt från egyptisk snabbmat på kedjan Kazaz till marockanskt på Hotel Sofitels tjusiga restaurang La Palmeraie, med inglasad uteservering vid Nilen.

Så visst, mitt 77:e land bjuder på några positiva överraskningar: Maten, det otroligt smidiga pyramidbesöket, för att inte tala om det pedagogiska Grand Egyptian Museum. Gillar även dess motsats, det dammiga och charmiga ”gamla” egyptiska museet ett stenkast och några livsfarliga löpturer över motorleder från vårt hotell. Men tre dagar räcker gott. Kairo är kaotiskt, mörkt och framförallt extremt smutsigt. Det ligger plastskräp till och med på de uråldriga gravarna. I floden ner mot Saqqara flyter sopor och döda kor. Summa sumarum var det väl ungefär som jag hade väntat mig, men kanske lite vackrare, vänligare och billigare så det blir ändå 3 N av 5 i betyg till Kairo, men jag känner ingen längtan efter att åka tillbaka i brådrasket.

Al Hakim-moskén med regnvåt innergård.
Mot en liten donation fick vi komma in och titta runt och gömma oss från regnet.
Täcka håret behövde man inte göra men det var noga med att ta av sig skorna.

Strand, slum och stad i kontrasternas Filippinerna

 

Fyra dagars ensamester avslutar vinterns långresa

Utsikt över Cebu från Toyoko,
hotellet ovanpå en japansk galleria

Eftersom jag egentligen inte är någon strandmänniska, och dessutom vill hinna se mer av Filipinerna, får det räcka med fyra dagar i tursitparadiset Boracay. Jag har sedan tidigare bokat ett inrikesflyg till Cebu i södra delen av landet, något som vid närmare granskning kanske inte var helt genomtänkt. Själva staden är inte så trevlig och mer sevärda ställen är minst en halvdags resa därifrån. Så med fyra dagar att spela på är möjligheterna begränsade. Det blir en sista kväll med Monica på hotell Toyoko (inte Tokyo) med omnejd i utkanten av Cebu innan hon drar iväg på annat håll. I de här kvarteren är allt japanskt. Skyltar är på japanska, restaurangerna, turisterna, alla affärer och märken i shoppingcentret vi bor ovanpå. Det hela är högst förvirrande när man har varit i fem länder på en resa, på en kryssning som från början skulle ha åkt via Japan dessutom. Hamnade vi nu där trots allt på den korta flighten från Boracay? Taxifärderna i den nästan stillastående trafiken till och från hotellet avslöjar dock att så inte är fallet. Detta är det fattiga Filippinerna. Massa små skjul med små affärer, tvätt på tork, getter i vägrenen, till och med får. Från rummet på 18e våningen hör vi grannarnas tuppar gala dygnet runt.

Utsikt över Mactan Islands nordöstra udde från mitt rum på Mövenpick resort.
De höga byggnaderna är tyvärr mestadels övergivna byggprojekt.

Det går faktiskt att gå till grannhotellets restaurang
The Cove med denna fina lunchutsikt.

Även på nästa hotell hamnar jag på 18e våningen, med tuppar och getter som grannar. I brist på tid till mer rustika äventyr bokar jag nämligen två nätter på femstjärniga resorten Mövenpick nära Cebus flygplats på Mactan island. Kontrasten mot omgivningens knappt asfalterade vägar och skjul är knivskarp. Här sitter man som i en gyllene bur. Det går inte att gå någonstans och finns inget att gå till.  Privat strand med skuggande parasoll, enorm pool, ständigt leende personal och en hänförande utsikt över allt från slum till ship scrapping från min lilla balkong. Här kan jag sitta i timmar och betrakta omgivningen, men efter två dagar behöver jag en sista dos filippinsk storstad och kultur så en heldag i Manila får avsluta denna långa resa. Nu hinner jag med att besöka den enda riktigt turistiga delen av stan: Intramuros med sin gamla ringmur och fort. Det mesta totalförstördes 1945 men har återuppbyggts. Lite lustigt är att den gamla vallgraven runt hela gamla stan nu är en golfbana! Jag hinner se det mesta innan det kommer ett skyfall. Då tar jag skydd på närmaste café som också visar sig vara en tidningsredaktion. Här kan man lämna nyhetstips och ta sig en kaffe samtidigt.

Mitt i stadsmuren ligger ett kapell, och bortom det
skymtar golfbanan som omger ringmuren...

Mitt hotell den här gången, Hotel 101, är inte lika charmigt som sist men som alltid här har man bara ett stenkast till flera olika gallerior med tillhörande restauranger. Äter koreanskt en middag och libanesiskt nästa. Det är väl en av de saker som var mest överraskande med Filipinerna: hur mycket bra mat det finns. Den andra positiva överraskningen var hur otroligt rent det är. Det städas ständigt. När jag åker mot flygplatsen vid 3 på morgonen genom de allra fattigaste kvarteren står ett par män där med vatten och kvastar och sopar sin gata. På stränderna och i vägrenarna krattas det löv och plockas eventuellt skräp. Mindre överraskande är hur religiöst det är, men en lustig detalj är att det verkar ligga ett kapell i snart sagt varje park. Att Filippinerna är ett kristet land där alla pratar engelska, ofta nästan som förstaspråk, gör att man känner sig mycket mer hemma här än i resten av Sydostasien.

Strandliv på smidiga Boracay

Viss havsutsikt från min uteplats på hotellet. 

Boracay är Filipinernas turistö nr 1 och därmed också en vattendelare: måste besökas eller måste undvikas. Vi bokar fyra nätter här mest för att det är någorlunda smidigt att ta sig dit och för att många andra från kryssningen beger sig raka vägen dit. Det går massor av flyg från Manilas enorma flygplats varje dag och från Caticlan som Boracays närmaste flygplats heter bokar man lämpligast kombitransport direkt till sitt hotell för max 150 kr. Minibuss - färja och buss igen, samt ev bärhjälp mot lite dricks. Själva ön Boracay är pytteliten och har ingen flygplats. Här finns en huvudväg i mitten med (nästan) barfotaavstånd till stränder på både väst- och östkusten Jag har bokat rum på solnedgångsstranden White beach. Härifrån kan man definitivt gå barfota nästan vartsom. Stranden sträcker sig drygt fyra km norrut från mitt enkla boende med det tjusiga namnet Blue Coral Resort, och kantas av mängder av restauranger, barer och souvenirbutiker. Det är turistigt men inte alls olidligt. En lagom ström av flanerande människor men själva stranden är överraskande tom. Några hotell har ställt ner solstolar men främst är det egen handduk och att söka skugga av en palm som gäller. Lekfulla fiskar håller en ibland sällskap i det lagom svala vattnet.

Sandskulpturer är poppis och ofta står skaparna och lurpassar och vill ha betalt för en bild.

Jakten på bästa solnedgångsbilden
pågår ständigt. Här på Diniwid beach.

På fyra dagar hinner vi gott och väl med nästan alla öns stränder. Tar en motorcykeltaxi för 50 kr upp till norra änden och den kilometerlånga Puka shell beach som ska vara lugnare än White beach. Nåja... Här finns visserligen inga större hotell men försäljarna är mer påträngande. Vill man köpa handgjorda souvenirer ska de dock inte avfärdas. Man kan göra riktigt bra fynd efter obligatorisk prutning. Härifrån tar vi en ny cykeltaxi till lilla Diniwid beach. Här firar lokalborna sin lediga söndag med picknick och karaoke medan barnen leker bland klipporna. Här finns också en svenskägd bar och restaurang med perfekt solnedgångsläge. Det var en av de mest överraskande sakerna med Boracay, att det finns en stor koloni av 60+ svenskar som slagit sig ner här hel- eller halvårsvis för en enkel och prisvärd livsstil. Min granne på hotellet, pensionär från Linköping, berättar att han varit här varje vinter i 20 år, i samma rum, och att den filippinska peson nu är värd mer i förhållande till kronan än på länge. Så lite konstigt är det att inte så många nya svenskar hittar hit. De enda vi träffar på är just dessa som har varit här sen typ 90-talet. Turistinfrastrukturen kanske inte är lika utvecklad som i Thailand, och den lokala maten inte lika bra, men å anda sidan kan man även här på ön få all världens mat av bra kvalitet och för inga pengar. En av favoritfrukostarna blir avocadotoast med gravlax och pocherat ägg, intages med fötterna i sanden på franskinspirerade Bistro des Amis ett kvarter från hotellet.

Avocado och gravlax-frukost med fruktsallad. En annan bra grej med Filippinerna är att man alltid får
gratis vatten till maten. Filtrerat kranvatten som går utmärkt att dricka.

Kryssningsavslutning och landstigning i Manila, Filippinerna

Utsikt från takbaren Firefly i Manila, inte så rolig då det var bordsplacering och inget mingel.

God morgon Hongkong! Utsikten från vår hytt längst fram.

Efter Vietnam börjar nedräkningen till slutet på kryssningen. Efter ett kort stopp i Hongkong och ett par dagar till sjöss är vi framme i Manilla. De 3000+ kineserna klev av i Hongkong så de två sista dagarna är det bara vi nomader kvar! Nya ändringar i matschemat. Buffén försvinner som alternativ så nu blir det svårare att "gömma sig" från social samvaro. Men för bara 5 USD kan man få frukost till hytten, dessutom med lyxvaror som färsk juice och cappucino som definitivt inte finns på buffén. Det största problemet med den här kryssningen, förutom allmän utmattning och problem att hitta var just att få tag på kaffe. Som svensk på konferens tror man ju att kaffe och kakor automatiskt ska uppenbara sig längst bak i lokalen när det står "paus" i schemat. Så icke här. Finkaffe säljs visserligen i barerna men gratiskaffe (läs dåligt bryggkaffe) finns bara till frukosten och en timme på em. Sen hade jag också förväntat mig att det skulle vara mer som en finlandsbåt med stora shoppingområden med lite av varje. Men var man inte i akut behov av lyxklocka, smycken eller handväska fanns här inte mycket att hämta. Förnödenheter fick köpas under de korta landstoppen.

Några timmar och en skön promenad i coola Hongkong innan vi fortsatte mot tropiska Manila.

Sista dagen ombord hade vi en talent-show som
bland annat innefattade stip-kurs för fyra hågade män.

Mot slutet av kryssningen avtog de schemalagda föredragen i viss mån och ersattes av meet-ups i mindre, mer specialiserade grupper kring allt från hypnos till grejer inom tech som jag inte ens förstod rubriken på. Mer tid och ork till den sociala agendan med andra ord. Fast är det en sak jag har lärt mig av den här kryssningen är det att jag är mer introvert än jag trodde. Hemmavid älskar jag att gå på tillställningar med nya människor men jag gör det max en gång i veckan, inte fem gånger om dagen i mer än 12 dagar. Och så alla chattar på det. Ni vet hur jobbigt det kan vara när man är ett större gäng i samma chatt. Tänk er nu närmare 300 pers och 50-talet chattar (jag tror jag begränsade mig till 10) där viktig information blandas hej vilt med frågor som "Vad är klockan?" (relevant iofs eftersom vi bytte tidszon minst två gånger) eller "Var är alla?". Timmar gick åt bara till att bläddra igenom allt i jakten på något roligt och/eller relevant.

Solnedgångsdrink mellan show och temperaturkontroll/passåterlämning,
med fördigstämplat pass! Bara att gå av sen och ingen passkontroll.

Takpool på högst rekommenderade Belamy house hotell. 

Med viss lättnad klev jag iland i Manilla. En stad som överträffade alla förväntningar. Har bara hört rykten om kaos och kriminalitet men sammanfattningsvis: dubbelt så rent, dubbelt så vänligt och hälften så dyrt som Bangkok. Shuttelbussen från färjan släpper oss i en av stadens enorma gallerior Mall of Asia. Passar på att ta ut kontanter, som jag sen inte använder då alla tar kort. Transport beställs smidigt med den asiatiska taxi-appen Grab och kostar några tior för en halvtimmes färd. Bor på hotell Belamy house i stadsdelen Makati. Takpool på femte våningen med perfekt utsikt över de omgivande skyskraporna. Här är det nära till allt. Lämnar in tvätt, dricker drinkar på takbarer och njuter av att äta annat än den nu väldigt uttjatade båtmenyn. Filipinerna är, vad jag hört, känt för sin smaklösa mat men här i Makati finns hela världens kök. Äter smakrik mellanösternmat, sallader och hälsosamma frukostar. Efter god brunch på H Proper Coffe Roasters vid Triangle Gardens beger jag mig till Ayala museum för en snabbkurs om landets historia. Mycket sevärt! Irrar bort mig i de exklusiva galleriorna kring Greenbeltområdet. Här flockas expats och rika lokalbor över affärsluncher och eftermiddagsdrinkar ute och inne. Det är som New York fast utan uteliggare och med trerätters lunch för 90 kr!

Det råder ingen brist på takpooler i Manila. Denna på
City Garden hotel Makati där vi mötte några medresenärer på en drink.

Disclaimer kring mina översvallande känslor för Manila: När man varit instängd på en båt i 12 dagar känns allt annat fantastiskt och sen har jag bara sett stadsdelen Makati. Men ändå, SÅ rent överallt. Alla som ler och öppnar dörrar åt en. Alla fina barer och restauranger. Lite kaostrafik ja, men inga mopeder, bara mc av någon anledning. Farligt? Ja alla säger det. Vår Filipinerna-expert på båten som bott här länge beskrev Manila som "Europe safe, but not Japan-safe". Red light district känns mycket riktigt typ som Moulin rouge i Paris, säkerhetsmässigt. Håll koll på grejerna och gå inte ensam i mörka gränder sent på natten, men varför skulle man göra det när det finns beväpnade vakter vid alla affärer och på de stora gatorna. Bättre gå där, och/eller gå hem och sätta sig på sin takterrass innan klockan blivit för sen.

Utsikt från City Garden mot den äldre stadsdelen Intramuros där någon just hade tänkt eld på ett hus...
Man får komma ihåg att Manila är både fattigdom och lyx. 

Ett kryssningsäventyr, del 2: Diktatur-tema

En stilla paus från båtlivet: Lang Co, Vietnam.

Resans andra stopp är även det på Borneo: Sultanatet Brunei. Nytt land för de flesta på kryssningen men inte för mig. Jag besökte detta Nordkorea light i tre dagar för exakt två år sedan. Båten lägger till tre mil utanför huvudstaden. Jag överväger ett tag att ta mig till någon av de närbelägna stränderna men Brunei är inte direkt någon sol- och baddestination, speciellt som jag inte packat en burkini, och dessutom inleder större delen av befolkningen Ramadan just som vi landstiger, samtidigt som den kinesiska minoritet som finns kvar firar sitt nyår. Tajmingen kunde inte vara sämre. Ett besök i Brunei får räcka för mig. Jag stannar på båten.

Detta var vad jag såg av Brunei denna gång.

Dessa små gula farkoster kämpade med att frakta oss iland.

Efter fyra lugna dagar börjar det nu blåsa upp och överfarten till Vietnam är gungig, speciellt i vår hytt längst fram, men inget som inte sjösjukepiller kan lösa. Ett värre problem är att vi i Nah Trang inte har hamnplats utan alla ska forslas ombord via småbåtar, i storm, och en av båtarna är dessutom trasig. Vid lunchtid är det fortfarande kaoskö för att landstiga och jag överväger att stanna på båten igen. Men plötsligt är det ingen kö alls, så det blir ändå ett kort besök på strandbar utanför Nah Trang. Den vietnamesiska servicenivån är som jag minns den från sist. Rörig är ett snällt omdöme. Man kan inte beställa två saker på en gång. Har man tur får man den ena. Vi väntar en timme på mat och dryck. Jag får min smothie på en gång och kalla pommes 40 min senare.

Många coola restauranger på pålar i Lang Co:s lagun.

Nästa Vietnamstop dagen efter etablerar ytterligare intrycket av att det inte är det smidigaste landet alla gånger. Vi lägger till mitt i ingenting (en dryg timme från Da Nang) så man kan så klart inte begära massa transportmöjligheter men de minibussförare som dyker upp efter en kortare promenad bort från båten är både aggressiva och dyra. Tillslut lyckas vi i alla fall förhandla och blir skjutsade tur och retur till närmaste strand en halvtimme bort för 12 USD/person, 15 pers i minimal van så en bra slant för chauffören ändå... Även om stranden Lang Co och dess omgivningar inte är de renaste var det helt klart värt det. Vi är de enda turisterna. Alla lokalbor firar det vietnamesiska nyåret Tet och sitter i stora sällskap på de enkla restaurangerna i trähus på pålar vid stranden. Barnen leker i vågorna. Lagunen strax intill kröns av lite större och med lokala mått mätt kanske "finare" restauranger. Skaldjur som troligen fiskats på plats. Jag promenerar en kort stund ensam längsmed lagunen och njuter av utsikten mot de dimhöljda gröna bergen som omger den. Mest slående med denna lilla ort är alla övergivna byggprojekt. Ett större hotell går vi förbi, alla andra turistprojekt står tomma, halvfärdiga eller halvt förfallna. Man undrar vad som har hänt. Covid? Skulle man bara rensa stranden och lagunen på skräp, och försöka få lokalborna att sluta sopa ner allt i vattnet eller slänga på gatan skulle detta bli en fantastiskt vacker plats!