Strand, slum och stad i kontrasternas Filippinerna

 

Fyra dagars ensamester avslutar vinterns långresa

Utsikt över Cebu från Toyoko,
hotellet ovanpå en japansk galleria

Eftersom jag egentligen inte är någon strandmänniska, och dessutom vill hinna se mer av Filipinerna, får det räcka med fyra dagar i tursitparadiset Boracay. Jag har sedan tidigare bokat ett inrikesflyg till Cebu i södra delen av landet, något som vid närmare granskning kanske inte var helt genomtänkt. Själva staden är inte så trevlig och mer sevärda ställen är minst en halvdags resa därifrån. Så med fyra dagar att spela på är möjligheterna begränsade. Det blir en sista kväll med Monica på hotell Toyoko (inte Tokyo) med omnejd i utkanten av Cebu innan hon drar iväg på annat håll. I de här kvarteren är allt japanskt. Skyltar är på japanska, restaurangerna, turisterna, alla affärer och märken i shoppingcentret vi bor ovanpå. Det hela är högst förvirrande när man har varit i fem länder på en resa, på en kryssning som från början skulle ha åkt via Japan dessutom. Hamnade vi nu där trots allt på den korta flighten från Boracay? Taxifärderna i den nästan stillastående trafiken till och från hotellet avslöjar dock att så inte är fallet. Detta är det fattiga Filippinerna. Massa små skjul med små affärer, tvätt på tork, getter i vägrenen, till och med får. Från rummet på 18e våningen hör vi grannarnas tuppar gala dygnet runt.

Utsikt över Mactan Islands nordöstra udde från mitt rum på Mövenpick resort.
De höga byggnaderna är tyvärr mestadels övergivna byggprojekt.

Det går faktiskt att gå till grannhotellets restaurang
The Cove med denna fina lunchutsikt.

Även på nästa hotell hamnar jag på 18e våningen, med tuppar och getter som grannar. I brist på tid till mer rustika äventyr bokar jag nämligen två nätter på femstjärniga resorten Mövenpick nära Cebus flygplats på Mactan island. Kontrasten mot omgivningens knappt asfalterade vägar och skjul är knivskarp. Här sitter man som i en gyllene bur. Det går inte att gå någonstans och finns inget att gå till.  Privat strand med skuggande parasoll, enorm pool, ständigt leende personal och en hänförande utsikt över allt från slum till ship scrapping från min lilla balkong. Här kan jag sitta i timmar och betrakta omgivningen, men efter två dagar behöver jag en sista dos filippinsk storstad och kultur så en heldag i Manila får avsluta denna långa resa. Nu hinner jag med att besöka den enda riktigt turistiga delen av stan: Intramuros med sin gamla ringmur och fort. Det mesta totalförstördes 1945 men har återuppbyggts. Lite lustigt är att den gamla vallgraven runt hela gamla stan nu är en golfbana! Jag hinner se det mesta innan det kommer ett skyfall. Då tar jag skydd på närmaste café som också visar sig vara en tidningsredaktion. Här kan man lämna nyhetstips och ta sig en kaffe samtidigt.

Mitt i stadsmuren ligger ett kapell, och bortom det
skymtar golfbanan som omger ringmuren...

Mitt hotell den här gången, Hotel 101, är inte lika charmigt som sist men som alltid här har man bara ett stenkast till flera olika gallerior med tillhörande restauranger. Äter koreanskt en middag och libanesiskt nästa. Det är väl en av de saker som var mest överraskande med Filipinerna: hur mycket bra mat det finns. Den andra positiva överraskningen var hur otroligt rent det är. Det städas ständigt. När jag åker mot flygplatsen vid 3 på morgonen genom de allra fattigaste kvarteren står ett par män där med vatten och kvastar och sopar sin gata. På stränderna och i vägrenarna krattas det löv och plockas eventuellt skräp. Mindre överraskande är hur religiöst det är, men en lustig detalj är att det verkar ligga ett kapell i snart sagt varje park. Att Filippinerna är ett kristet land där alla pratar engelska, ofta nästan som förstaspråk, gör att man känner sig mycket mer hemma här än i resten av Sydostasien.