Ett kryssningsäventyr, del 2: Diktatur-tema

En stilla paus från båtlivet: Lang Co, Vietnam.

Resans andra stopp är även det på Borneo: Sultanatet Brunei. Nytt land för de flesta på kryssningen men inte för mig. Jag besökte detta Nordkorea light i tre dagar för exakt två år sedan. Båten lägger till tre mil utanför huvudstaden. Jag överväger ett tag att ta mig till någon av de närbelägna stränderna men Brunei är inte direkt någon sol- och baddestination, speciellt som jag inte packat en burkini, och dessutom inleder större delen av befolkningen Ramadan just som vi landstiger, samtidigt som den kinesiska minoritet som finns kvar firar sitt nyår. Tajmingen kunde inte vara sämre. Ett besök i Brunei får räcka för mig. Jag stannar på båten.

Detta var vad jag såg av Brunei denna gång.

Dessa små gula farkoster kämpade med att frakta oss iland.

Efter fyra lugna dagar börjar det nu blåsa upp och överfarten till Vietnam är gungig, speciellt i vår hytt längst fram, men inget som inte sjösjukepiller kan lösa. Ett värre problem är att vi i Nah Trang inte har hamnplats utan alla ska forslas ombord via småbåtar, i storm, och en av båtarna är dessutom trasig. Vid lunchtid är det fortfarande kaoskö för att landstiga och jag överväger att stanna på båten igen. Men plötsligt är det ingen kö alls, så det blir ändå ett kort besök på strandbar utanför Nah Trang. Den vietnamesiska servicenivån är som jag minns den från sist. Rörig är ett snällt omdöme. Man kan inte beställa två saker på en gång. Har man tur får man den ena. Vi väntar en timme på mat och dryck. Jag får min smothie på en gång och kalla pommes 40 min senare.

Många coola restauranger på pålar i Lang Co:s lagun.

Nästa Vietnamstop dagen efter etablerar ytterligare intrycket av att det inte är det smidigaste landet alla gånger. Vi lägger till mitt i ingenting (en dryg timme från Da Nang) så man kan så klart inte begära massa transportmöjligheter men de minibussförare som dyker upp efter en kortare promenad bort från båten är både aggressiva och dyra. Tillslut lyckas vi i alla fall förhandla och blir skjutsade tur och retur till närmaste strand en halvtimme bort för 12 USD/person, 15 pers i minimal van så en bra slant för chauffören ändå... Även om stranden Lang Co och dess omgivningar inte är de renaste var det helt klart värt det. Vi är de enda turisterna. Alla lokalbor firar det vietnamesiska nyåret Tet och sitter i stora sällskap på de enkla restaurangerna i trähus på pålar vid stranden. Barnen leker i vågorna. Lagunen strax intill kröns av lite större och med lokala mått mätt kanske "finare" restauranger. Skaldjur som troligen fiskats på plats. Jag promenerar en kort stund ensam längsmed lagunen och njuter av utsikten mot de dimhöljda gröna bergen som omger den. Mest slående med denna lilla ort är alla övergivna byggprojekt. Ett större hotell går vi förbi, alla andra turistprojekt står tomma, halvfärdiga eller halvt förfallna. Man undrar vad som har hänt. Covid? Skulle man bara rensa stranden och lagunen på skräp, och försöka få lokalborna att sluta sopa ner allt i vattnet eller slänga på gatan skulle detta bli en fantastiskt vacker plats!