Valentinfirande i sand och villa

Det har firats Alla hjärtans dag/Valentin runtom i världen i helgen. Så även här. Vi började med en solnedgångskryssning på Valentinaftonen, alltså den 13e. Hade vaga koncept om vad detta innebar men den ingick som en del i vårt hotellpaket och visade sig bestå av en timmes utflykt i öppen båt med 20-talet andra gäster, och ett glas bubbel. I normala tider ingår även en separat båttur till grannön Rasdhoo, tyvärr inte nu. Vi får nöja oss med att beskåda denna mer bebyggda ö från stranden.
Solen går alltid ner ca 18.25 här och hittills alltid i moln, så även denna kväll. Den stora behållningen med båtturen var snarare att spana in haj. Modell större, inte som de små revhajarna. Arrangörerna verkade ha slängt ut frukt (!) i förväg som hajarna nu mumsade på vid vattenytan.

Båtutflykt mot sol och hajar.

Solen går alltid ner i säck här, men inte upp i bäck för den skull!

På denna lilla båttur började vi prata med ett trevligt par som bor i Bryssel. Under drinken senare samma kväll avslöjade mannen för mig och Erica att han tänkte fria på Alla hjärtans dag. Sagt och gjort blev vi då inblandade i att uppehålla Phoebe, hans tilltänkta, medan han med hotellpersonalens hjälp förberedde deras rum med blommor och champagne på Valentindagen. Sen blev det miniförlovningsfest med oss fyra vid poolen i deras vattenvilla. Coolt att även få se en sådan inifrån, men vi tycker nog ändå att vi bor bättre!
Hann även med att besöka öns officiella firande ute på sandbanken. De hade ordnat en speciell after beach med liveband, en tillfällig bar och massa Valentindekorationer; hjärtan, blommor, you name it. Hotellets filippinska liveband spelar annars vanligen på en utvald bar från kl. 21.30 till midnatt varje kväll. De är otroligt duktiga! En manlig och en kvinnlig sångerska, plus fyrmannaband. Ibland sjunger de bättre än originalen. Speciellt på låtarna de själva repat in. Alla möjliga hitlåtar från 70/80-tal till nutid. Sen får publiken komma med önskningar och det hela slutar ofta med spontant dansgolv framför utomhusscenen.

Valentinfirande på sandbanken. Ingen singelfest direkt…

Öns eget husband Antidote, från Filipinerna av alla ställen.

Bekymmersfritt på Kuramathi

I tisdags släpade jag min resväska i snöstorm över de isberg som ska föreställa Stockholms gator. Nu går jag barfota på stigar av hårt packad sand. En maldivisk variant av makadam. Jag gillar visserligen vintervädret där hemma men den här kontrasten är magisk. Som att uppleva ett smärre mirakel.

Här på Kuramathi är det inte bara den plötsliga kontakten med värme, sand och vatten som gör att man känner sig priviligierad. Allt är också mycket rent, trivsamt och välorganiserat.

Jag är ingen fan av all inclusive, men när man ändå bara är på en liten (dyr) ö är det nog det bästa alternativet. Alltså kan vi slå oss ner på vilken vi vill av öns tiotalet barer och restauranger och beställa in vad vi vill, utom de allra mest exklusiva sprit- och vinsorterna. All mat intas dock på vår närmaste restaurang och serveras i form av en överdådig buffé: frukost, lunch och middag. Skulle man tröttna på det finns ett flertal andra a la carte restauranger, som man betalar separat. Enda tillfället vi gäster måste ha munskydd på oss är just när vi går in och tar av buffén. Rimligt ändå. Som en extra säkerhetsåtgärd tas dessutom alla gästers temperatur varje dag vid frukostbuffén. Roligt att få sin egen temperaturkurva! Jag verkar ligga stadigt kring 36,5, trots lufttemperatur på inte så många grader mindre.

Tvåvånings strandvillor precis som vår, fast på andra sidan ön. Vi har dock terras rakt ut på stranden.

Det blir ofta en solnedgångsdrink vid infinity poolen på vår närmaste bar Laguna, tvärs över ”gatan”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att hela ön är ett och samma hotellkomplex. Här finns till exempel tre poolområden, så det är bara att välja var man vill bada. Hittills har vi dock valt havet. Strand finns ju runt praktiskt taget hela ön. På vår sida fläktar det skönt medan andra sidan är lämpligare för snorkling men försmäktande varmt.

På öns breda östligaste udde har vi hittat vi ett bra mellanting, med lugna vatten och fläkt. Här trivs de söta svartfenade revhajarna som jagar stim av småfisk i strandkanten i samarbete med några stora svarta fiskar och hägrar. Grupperna av haj och fisk verkar försöka trötta ut småfisken innan de gör en snabb attack upp mot land. Där står hägrarna och väntar på att fånga de yngel som hoppar upp i luften i panik. Ett annat vanligt förekommande djur här är de stora fladdermöss som mest verkar vara dagaktiva. Och inte virusspridande får vi hoppas!

Fladdermus som smaskar frukt i trädet utanför min utomhusdusch. Att ta kort på dem i flykten är tyvärr svårt. 

Smidig resa till sol och sand

Det har sina för- och nackdelar att resa i coronatider. Flygbussen går en gång i timmen, klar nackdel. Å andra sidan har jag och Erica den nästan för oss själva när vi glada i hågen påbörjar resan mot solen på tisdagseftermiddagen. Väl på Arlanda känner man sig som en kunglighet så vänligt bemött blir man. Incheckningspersonalen har änglars tålamod med alla femitielva (nåja, 3-4 i alla fall) dokument som ska visas upp; hälsodeklaration, negativt coronatest, mm. Resten av resan går över all förväntan. Flygplanen är bokade till max 1/4 och Qatar Airways har ju bra service även i vanliga tider. Man kan lätt hitta tre säten i rad att breda ut sig över efter film och middag. Efter ett snabbt byte av plan i Doha möts vi av den efterlängtade fuktiga värmen i Malé. Viss syrebristrelaterad yrsel och huvudvärk efter drygt 12 timmar med munskydd bara, men det går över med en promenad utmed det löjligt blåa vattnet utanför terminalen.

Maldivernas huvudstad Malé ser större ut än jag föreställde mig den. Flygplatsen ligger en kort bro- eller båtfärd bort. Bilden tagen från båten på väg till Kuramathi.

Promenad vid flygplatsen i väntan på båten. Maldiverna vann World Travel Awards 2020. Välförtjänt! De var ett av få länder som höll öppet… från juli i alla fall.

På ena sidan om flygplatsön avgår båtar, dels in till stan och dels till alla de andra öar som Maldiverna består av. På andra sidan avgår sjöflygen. Vi tar efter ett par timmars väntan båt till vår slutdestination: hotellön Kuramathi. En dryg timmes skumpig men stadig färd i stor båt. Sista sträckan efter incheckningen får vi åka golfbil, eller vad man nu ska kalla de öppna små elbilar som utgör ”kollektivtrafiken” här på vår två kilometer långa ö, om man nu inte orkar gå. Döm om vår förvåning när vår bungalow visar sig ha två våningar, två sovrum med varsina badrum, utomhusduschar, kaffebryggare och terrasser. Vi har visserligen önskat två separata sängar, men två separata RUM eller snarare separata lägenheter trodde vi inte gick att få. Vi har blivit rejält uppgraderade! Två kliv så är man nere på stranden och ett till så simmar man i det där otroligt blåa vattnet som är lika varmt som luften, dvs konstant runt 28 grader.

”Vår” strand, tre kliv från dörren. (Ja lite längre för mig då eftersom jag har tagit rummet på övervåningen). Utanför så kallade vattenvillor, men vi tycker vi bor bättre som har egen strandremsa med solstolar och inte bara brygga.

Paradisresa i pandemitider

Nu har vi snart genomlidit ett år av coronatramset och att dra ihop ett gäng på en spontan weekendresa känns lika avlägset som att man någonsin ska kunna kramas i baren vid ett överfullt dansgolv, men som man längtar! Mitt i eländet får vi inte glömma att det GÅR att resa. Det är bara lite mer komplicerat. Fler och fler länder öppnar upp sina gränser bara du uppvisar ett negativt covid-test. Länder som är beroende av turism kan inte hålla gränserna stängda i en evighet. Maldiverna var ett av de första att öppna upp med krav på test, redan i somras. Dels är ju detta lilla örike extremt turistberoende, och dels är det som byggt för en pandemi: Turisterna levereras via båt eller flyg från huvudstaden Malé till isolerade öar med i regel bara ett hotell på varje ö. Hotellen i sin tur består oftast av enskilda bungalows med ett sällskap i varje. Karantän delux! Visserligen möter man potentiellt nya människor på restauranger och barer, men inomhusmiljöerna i ett land där dygnsmedeltemperaturen ligger på 25-30 grader lär vara få och inte speciellt välbesökta. Man sitter mest ute med sina två meter mellan borden inbillar jag mig. Det verkar inte heller vara någon direkt trängsel på stränderna, speciellt inte ”i dessa tider” men antagligen inte annars heller, när varje bungalow praktiskt taget har sin egen strandremsa, eller bryggremsa om man nu har råd att bo i de där lyxiga villorna på vattnet.

Det hade inte jag och väninnan, men däremot bokade vi för någon månad sen en hyfsat lyxig strandvilla på ön Kuramathi. Vi lockades först av hotellsajternas Maldiverna-rabatter men kom sen fram till att som läget är känns det bättre att boka via en resebyrå som håller koll på alla regler, potentiellt struliga flygbolag, försäkringar och avbeställningsskydd. Valet föll på Helsingborgsbaserade Tour Pacific som tidigare bokade en resa till Seychellerna åt mig och exet. Jag var jättenöjd med deras hjälp då och hittills har de varit minst lika hjälpsamma nu! Det var de som föreslog just Kuramathi, en med Maldiviska mått hyfsat stor ö: två kilometer lång, med några olika restauranger och aktiviteter, och till och med en liten läkarmottagning.

Det viktigaste inför avresan är inte som tidigare: pass, pengar, biljetter utan PCR-test. Detta ska tas högst 96 timmar innan avresa (för resa till Maldiverna) och sen ska man högst 24 timmar innan avresan fylla i en hälsodeklaration där negativt provsvar/reseintyg ska laddas upp. Testet och intyget kostar så klart skjortan. Kan i alla fall rekommendera Vaccina som ”bara” tar 1495 kr för besväret (många är betydligt dyrare) och vi fick våra efterlängtade negativa svar på sex timmar! Med detta det största hindret mellan oss och paradiset undanröjt är det bara att hoppas att resten av ”projekt: resa i pandemitider” går vägen. Ni lär bli varse. Om allt går bra dyker det kanske upp strandbilder i flödet (instagram och blogg) redan på onsdag

Reseåret 2020 – tre nya länder trots allt!

2020 var året då klimatskammandet av resande fick sällskap av virusskammandet. Nu är jag sådan som blir väldigt motvalls av just folkdomstolars skammande i olika frågor, men inställda flyg kan ingen skamlöshet i världen råda bot på. Sålunda satt jag där med flygbiljetter till München i maj, som det tog sex månader (!) att få tillbaka pengarna för. Tack för det SAS! En resa till Sydkorea i juni bokades med otillförlitliga Resecentrumgruppen som efter intensivt tjat faktiskt betalade tillbaka biljetten (minus 600 kr i avgift) efter ”bara” två månader.

I orten Fortuna mitt i Costa Rica regnade det konstant men utsikten från de hängande broarna i parken Mistico Arenal var ändå fantastisk.

I strandorten Jaco på Costa Ricas sydvästkust samlades alla för att se solnedgången varje dag.

Som tur var hade jag hunnit bocka av två nya länder innan pandemin blev världsomspännande. 2020-års vinterresa i januari gick till trevliga men dyra Costa Rica, känt för att ha avsatt 25 procent av marken till naturreservat. Dessa besöks i större eller mindre turistgrupper med duktiga guider i spetsen. Många gulliga djur och fina fåglar. I strandorten Coco beach råkade vi ut för en lokal festival som väckte oss med smällare, eller snarare smärre explosioner, kl. 5 varje morgon! Roligare, men lite skrämmande det också, var när vi blev stångade av små barn utklädda till tjurar i ett karnevalståg.

Jag nöjd framför kratersjön Laguna de Apoyo i mitt 59:e land: Nicaragua

Costa Rica i all ära men det bästa med resan var en heldagsutflykt till grannlandet i norr: Nicaragua. En helt annan stämning i ett land som inte alls är uppbyggt kring turismen på samma sätt. Mer spontant gatuliv och inga gallergrindar och stadsjeepar. Besökte vulkan och åkte på båttur runt bedövande vacker insjö bland annat.

Det värsta med Costa Rica var nog transporterna. I resten av Latinamerika är de ofta både frekventa och billiga. Man kan ta lyxiga eller enkla bussar, billiga inrikesflyg eller billig taxi. Här baxnade vi av svårighet och prisnivå. Men hyr en bil då! säger de flesta. Jo tack. Detta gick lös på minst 150 dollar om dan, ofta mer. Och att få fram en hyrbil oskadd på undermåliga vägar kändes som ett nervöst projekt. Då bokade vi hellre en shuttle eller taxi för liknande pris. Det blev även en liten inrikes flygtur i minimalt flygplan.

Någon månad efter hemkomsten från den härliga solsemestern stramades snaran åt och sedan kom coronavåren då enda nöjet bestod i att skriva om gamla resmål. Under sommaren kunde man som tur var resa runt lite i Sverige. Jag tog mig så långt som till Halmstad och tillbaka.

Vilken livskvalitet att kunna ta en promenad med denna utsikt runt floden Rhen varje dag! Vaduz och Liechtenstein på ena sidan, Schweiz på andra.

Solnedgång över gamla stan i Zürich, en mild oktoberkväll.

Höstens tv-mässa i Cannes ställdes in med bara några veckors varsel. Jag hade redan bokat flyg dit via Schweiz och kunde därmed bocka av ytterligare ett nytt land: Liechtenstein där jag tillbringade en natt och dag i otroligt fina huvudstaden Vaduz. Den gick rakt in på topplistan över favoritstäder med sina vackra gröna fält, betande kor och kulisser av snötäckta berg. Jag hann också stå i en bar i Zürich, och äta middag med mina föräldrar på stamkrogen i Cannes innan Europa stängde ner totalt igen strax efteråt.

Relativt folktom strand i Cannes anno 2020. Jag på kort lunchrast från min digitala tv-mässa.

Nyår på hemmaplan, som vanligt

För många är jul och nyår traditionellt resandets tid. Inte för mig. Jag älskar pyntet, julbelysningen, julmaten här hemma i Stockholm. Middag med närmaste familjen på julafton och skålande med närmaste vännerna på nyår. Får jag välja är jag helst hemma hela december, och sparar pengarna till resor senare under vintern, när Stockholmsslasket har blivit en övermäktigt.

Med undantag för en Baliresa 2017 har nyår de senaste åren tillbringats på större eller mindre fester hemma hos mig eller någon kompis. Fyrverkerierna har beskådats från balkonger och fönster. ”Ut på krogen eller gatan går jag INTE” har varit min devis. Efter detta pandmi-år kände jag annorlunda. Fick panikkänslor av tanken på att sitta hemma, laga mat, dricka vin med närmsta pandemivännerna. Jag har gjort detta i ett år nu. Jag måste UT, se folk. Helst gå på rejv! Jag och en väninna hade planer på att ta en hotellweekend. Att slippa fixa middag och se nya människor på säkert avstånd i en hotellrestaurang lät som en dröm, men sen kom nya j-a restriktioner. Ingen alkohol efter kl. 20. Vi insåg att det var ohållbart. Slänga i sig en middag innan åtta och sen vad? Sitta ensamma på rummet fram till tolvslaget? Nej, vi skulle ofelbart somna.

Det fick bli krogen innan middagen istället. En drink med tre av de närmaste vännerna på Tak. Baren och restaurangen var med coronamått mätt fulla. Par med bordsbokningar droppade in till restaurangen med jämna mellanrum medan vi satt där och sippade på goda drinkar mellan kl. 17 och 19. Sedan hade vi beställt hem färdiga matkassar från gulliga restaurangen Mama Bear som hade en trerätters nyårsmeny för 600 kr/person, inklusive hemkörning och handskrivna instruktioner om hur maten skulle värmas och läggas upp. Slippa matlagning och stödja en lokal krog. Två flugor i en smäll!

Förrätt: Jordärtkockssoppa med västerbottenflarn och löjrom

Varmrättt: Torskrygg med potatis- jordärtkockspuré, löjrom, fänkål, bacon och champagnesås

Efterrätt: Chokladfudgetårta med italiensk maräng och sötsalta popcorn

Klockan slår 12 på Gustaf Vasa kyrka och fullmånen (nästan) lyser över nyårsfirarna i den milda natten.

22.30 tog vi t-banan till Odenplan för att skåla in tolvslaget med några vänner där. Nu har jag ju som sagt inte varit ute ”på gatan” vid tolvslaget på några år så jag vet inte hur det brukar se ut, men det var väldigt trevligt att se alla dessa finklädda sällskap irra omkring åt olika håll inför tolvslaget. Några med mer bestämda steg än andra. Vi hörde snarare till den irrande skaran. Väldigt mycket folk ute. Jag tänker mig att det var mer än ett ”vanligt” år eftersom man inte kan resa som vanligt. Avslutade med ett glas hos vännerna vid Odenplan och sedan en promenad hem över St. Eriksbron vid 2-tiden. Fortfarande mycket folk i rörelse. Bron var full med skräp; fyrverkerirester, flaskor, plastglas. Fler verkade ha tänk som jag: Det här året måste festas ut rejält så det inte dröjer sig kvar!

Lucka 24: Spektakulära landskap på Nya Zeelands sydö

Queenstown, Nya Zeeland (latitud 45 S)

Ta sig hit: Queenstown har faktiskt en egen flygplats. Inrikesflyg hit från Auckland tar knappt två timmar. Vi körde från Christchurch på några dagar. Raka spåret tar det knappt sex timmar.

Trestjärniga hotell runt 1 000 SEK

När: Mycket vackert på hösten (det vill säga mars-maj) med alla färger och snö på bergstopparna, sedan skidåkning och vintersporter, men säkert fint även vår och sommar, dvs när det är vinter hos oss.

Queenstown är kanske mest känd för att vara födelsestaden för bungy jumping. Den kallas också för äventyrssporternas hemstad. Men man behöver inte vara lagd åt det äventyrliga hållet för att trivas här. Trivselfaktorn är som tidigare nämnts hög i hela Nya Zeeland. Vi tyckte det var kul i Australien med de högljudda och pratsamma människorna. Lite amerikanska i sättet. I Nya Zeeland mötte man en helt annan lågmäldhet och ödmjukhet, men alla var fortfarande lika pratsamma. När vi kom till Queenstown i vår hyrda husbil 2011 hade storstaden Christchurch precis mer eller mindre pulvriserats av en stor jordbävning. Följaktligen befann sig även många nya zeeländare på vägarna: ”Mitt hus försvann, min arbetsplats försvann, så jag passar på att ta lite semester.” Det var inställningen hos många. Man gör det bästa av situationen helt enkelt!

Här på sydön märks det maoriska inflytandet knappt av. Istället är allt väldigt brittiskt: pubarna, de böljande gröna kullarna, fåren och människorna. Men maten är betydligt bättre. Queenstown ligger i den allra vackraste delen av landet. Här blir bergen högre och högre. Spetsigare, snötäckta och speglar sig i de blåaste sjöar och floder. Allt man åker förbi är som en tavla. Det är inte konstigt att man valde landskapet häromkring för att spela in stora delar av Sagan om ringen-filmerna. Det känns onekligen som om man befinner sig i en annan värld, långt, långt borta. Men där man ändå kan få sig te och scones, eller en kall öl med utsikt över den blixtformade sjön Wakatipu och de höga bergen.

Tidig höst (mars) i Queenstowns centrum men som synes fortfarande hyfsat varmt.

Vacker utsikt från vår campingplats nästan mitt i stan.