Small Town Love

Så kallat skogsbad lär vara en välgörande aktivitet för den stressade storstadsmänniskan. Sinnlig närvaro i naturen ska öka välbefinnandet. Jag är väldigt bra på att fokusera på skogsmiljöns storhet och skönhet, tills jag ser en kantarell, då fokuserar jag bara på det… Röjer som en bulldozer genom till synes ogenomträngliga snår i jakten på bästa svampmarken. Avslappningen får vänta. Och efter några timmar i skogs- eller lantmiljö blir jag lite nervös att det inte är gångavstånd till någon livsmedelsbutik. Tänk om jag blir hungrig, eller törstig? Behöver köpa plåster? Det kan ha att göra med att jag inte har körkort. Jag känner mig lite instängd helt enkelt. Men den här sommaren har jag kommit på min perfekta avslappningsaktivitet. Jag kallar den småstadsbad.

Här njuter jag av naturens storhet i Dalarna, sekunderna innan jag får syn på den första svampen…

Man tar helt enkelt in på ett hotell mitt i en småstad (till detta räknar jag allt som är mindre än Uppsala men stort nog att ha ett hotell) och njuter i fulla drag av folktomma gator. Jag kan dagdrömma om detta i överfulla Stockholm: Tänk om allt fanns till hands som man vill ha i en stad: affärer, restauranger, barer, bussar, bio, sjukhus, etc, och all personal som krävs för att dessa ska fungera. Sen skulle det kunna finnas en handfull sköna typer och bekanta, men inga andra. I småstaden kommer drömmen till liv! Detta förutsätter förstås att det inte är en överdrivet ”turistig” stad. Västkusten, Skåne, Öland och Gotland funkar sämre för småstadsbad, åtminstone sommartid.

Poängen är nämligen inte bara att ströva på postapokalyptiskt tomma gator utan att de människor man faktiskt möter är så väsensskilda från de man möter i centrala Stockholm en vanlig dag. Det är svårt att sätta fingret på det men folk är liksom som folk är mest i mindre städer. Inte jättesnygga, inte jättefula. Modet är, tja, helt och rent. Snyggt och praktiskt. Får lite ångest när jag ser någon enstaka person klädd i något typiskt ”moderiktigt” som påminner mig om storstan. En lustig och fin detalj är att småstadstjejer ofta färgar sitt råttfärgade hår mörkbrunt eller svart, i Stockholm färgar så gott som alla det i olika nyanser av blont.

Avnjuter prisvärd och god lunchbuffé i Smedjebacken, Dalarna, en av sommarens småstadsfavoriter.

Så, där sitter jag på någon uteservering och låter mig översköljas av prestigelöshet och glatt skrålande från många olika typer av människor på samma gång, i den trygga vetskapen att det är gångavstånd hem, och gångavstånd till en kvällsöppen kiosk. Tänk att för en stund slippa tänka på avstängda tunnelbanor, nattbussar och skumma taxibolag. Det är semester på riktigt!

Högt betyg för mitt 57:e land

Hemresan från Slovakien blev lite mer dramatisk än vad jag hade räknat med. Första biten gick bra. Det himla tåget från bergen till Bratislava hade jag nu bokat förstaklass-plats på, vilket var en milsvid skillnad från kupén på vägen dit. En halvtom tyst vagn med rena, breda säten och en flaska vatten på köpet. Men sen när jag skulle ta den förbokade flygbussen till Wien dagen efter gick det sämre. Eller det/den gick inte alls. Bussen kom, chauffören gick iväg, muttrade nåt om en olycka och sen kom det en representant från bussbolaget som föreslog att vi skulle ta bussen som gick en timme senare! Så små marginaler vågade jag inte ha. Jag och en annan väntande passagerare sprang snabbt iväg och min vanliga taxitur kickade in. Runt hörnet hittade vi en risig bil (med chaufförens barnbarn i baksätet) som gick med på att köra oss till Wien snabbt som attan för 50 EUR. Ett fynd med tanke på att Uberpriset vid det laget var uppe i ca 90 EUR, och definitivt billigare än en ny flygbiljett.

Mycket riktigt såg vi på vägen mot Wien en olycka i motsatt riktning. Hela motorvägen mellan städerna i riktning mot Bratislava var en enda lång kö. Det var väl därför bussen inte ville köra, och riskera att inte kunna köra hem igen. Sen var flyget så klart en knapp timme sent igen, men skönt ändå att vara på plats i tid.

Sammanfattningsvis blir det ett högt betyg för Slovakien som resmål, 4 starka N av 5. Det är relativt billigt (trots euro), lättillgängligt och lagom mycket turister, bara man undviker ett par av de centralaste gatorna i Gamla stan. Sista dagen i Bratislava tog jag till exempel en 20-minuters promenad ut till deras stora marknad där man på östeuropeiskt vis säljer allt från loppisprylar till billiga kläder, frukt, grönt och blommor. Självklart kan man ta sig en matbit och en öl också om andan faller på. En drömmarknad: knappt några människor och inga gåpåiga säljare. Men när man väl står där och vill betala något kommer de beredvilligt fram med växel och påse. Köpte till exempel ett par sandaler för två euro. Mest asiatiska försäljare. Troligen mycket direktimport. Förutom matavdelningen förstås där varorna plockats i trakten: svamp, bär, etc.

Det mesta finns att köpa på marknaden Miletičova, och möjlighet till matpaus finns också.

Som boende i Bratislava rekommenderas Radisson Carlton, tipptopp läge och standard för (när jag bokade) under 900 kr/natten, kanske ännu billigare i lågsäsong? Tänkte jag skulle prova något annat hotell min sista natt och försökte boka ett par andra i samma klass med mina British Airways-poäng. När det inte funkade pga oklara fel i systemet snålade jag till det och bokade rum på ett kloster mitt i stan som fått goda betyg. Mysigt men extremt ljud- och ljusstört, samt utcheckning kl. 10! Nåja, man kunde ju ändå inte sova. Fördelen med att avsluta på risigt hotell är att man är glad att komma hem till sin egen säng.

Utsikten från rummet på Radisson Carlton Hotel mot torget Hviezdoslavovo

Gullig park vid Centrum Salvator, kloster och hotell i centrala Bratislava, ok för de morgonpigga…

Bergsbesök i Slovakien rekommenderas å det bestämdaste!

Så gott som alla aktiviteter i Strbske Pleso har med friluftsliv att göra. Visst man kan ta en öl i solen eller botanisera i någon av de små souveniraffärerna, och några av hotellen har enklare spaavdelningar, men alla kommer hit för att vandra i berg. De klär sig därefter och jag känner mig lite malplacerad i mina jeans, gympaskor och handväska. En quiltad Barbour-jacka över armen, som om jag vore på väg hem från krogen ungefär. Försöker kompensera med en keps från Alaska. Men jag låter inte bristen på utrustning avskräcka utan ger mig raskt i kast med en av de mest rekommenderade aktiviteterna: bestigning av Predne Solisko, en lättillgänglig bergstopp på strax över 2 000 meters höjd.

Skidlift, väldigt spännande för någon som aldrig har åkt skidor!

För att spara tid, ork och för att jag aldrig har gjort det förut tar jag skidlift upp till 1 800 meter, innan jag påbörjar bestigningen av den branta toppen, med handväskan nonchalant slängd över axeln. Alla är verkligen uppe och klättrar på det här berget: Barnfamiljer med allt från nyfödda till barn i skolåldern, pensionärspar, nunnor, chihuahuor, de senare bärs oftast iofs. Jag försöker identifiera några i ungefär samma ålder som jag och försöker hålla jämn takt. Alla pustar och frustar i den tunna bergsluften så jag lyckas bra med att hålla någon slags genomsnittlig fart med en del pauser.

Helt ok läge på en pizzeria ändå, och både mat och priser är bra!

Tillbaka i base camp blir det lunchpaus med pizza på vad som kan vara världens vackrast belägna pizzeria, innan nedstigningen. Hade tänkt ta liften ner också och hinna med något mer utflyktsmål, men hade lyckats köpa en enkelbiljett istället för tur och retur så promenaden ner fick räcka som vandring för dagen. En promenad runt sjön blev det också innan middag bestående av färsk, grillad forell.

Tur med vädret som en toka hade jag också. Strålande sol hela tiden. Hade inte velat klättra på det där berget i ösregn, eller något annat berg heller för den delen! Sen var det kallt (svalt) förstås, men det hade jag räknat med. Neråt 5 grader på natten och drygt 15 på dan. Skönt i solen, och mysigt att gå ut från sitt hyperuppvärmda hotellrum på balkongen för att svalka sig på kvällen. Hemifrån är man ju inte van vid att det är varmt inne när det är kallt ute på sommaren.

Sammanfattningsvis rekommenderas verkligen ett besök i Štrbské Pleso. Det verkar som om många åker hit bara över dagen, att döma av mängden folk som väller av tågen på förmiddagen och hur lugnt det är på kvällen, men det verkar stressigt. Nej, man måste bo i bergen i allt från ett par nätter, som jag gjorde, i upp till en vecka, som det slovakiska paret jag delade skidlift-stol med, beroende på hur mycket man gillar att vandra och klättra, eller bara chilla på hög höjd med magiska utsikter.

Naturskön belöning efter lång tågfärd

Alltså det här med tåg… Det är ju inte mitt favorittransportmedel som ni som känner mig vet, men det är tydligen enda sättet att ta sig till Štrbské Pleso där jag nu befinner mig. Tågstationer i stora städer består till stor del av nerkissade underjordiska tunnlar. Bratislava är inget undantag, men ok, den promenaden är snabbt avklarad. Det är ingen jättestation. Vagn- och sätesnumreringen är obegriplig men tillslut hittar jag ändå mitt röda plyschsäte, grått av smuts vid huvudändan, varpå jag vägrar luta mig bakåt under hela resan. Det finns bara två lägen på stolen. I det nedfällda blockeras hela ”mittgången” i kupén, och det vill man ju inte göra när man inte känner personen mitt emot. I kupén bredvid avlöses ett brölande killgäng av ett hysteriskt fnittrande tjejgäng och sedan scouter som utövar allsång, men de är riktigt duktiga faktiskt. Över allt hallaballo tutar tåget hysterisk med jämna mellanrum. ”Men man SER ju så mycket när man åker tåg!”. Mnja, några fina sjöar swishar förbi men annars är det mest nedlagda industrier mellan åkrarna. Lite deppigt. (Det är inte bra att åka i en gammal öststat samtidigt som man tittar på Chernobyl på HBO…) Tåget stannar aldrig mitt i de säkert fina små byarna utan i utkanten, ser jag när jag följer med på Google maps.

”Kugghjulståget” som tar en upp till byn på en kvart från närmaste ”vanliga” tågstation.

Så är jag äntligen framme vid den mystiska stationen Strba med en permanent julgran i vänthallen och en liten restaurang för de lokala alkisarna på perrongen, komplett med spetsgardiner i fönstren. Härifrån går en kuggstångsbana, alltså mellanting mellan tåg och bergbana, upp till min slutdestination. Den är tydligen en turistattraktion i sig och har körts i sin nuvarande utformning sedan världsmästerskapen i skidsport hölls här 1970.

Nové štrbské pleso, även här skymtar mitt hotell mellan träden, strax till vänster om mitten, och här finns tama foreller som kommer fram och vill ha mat när man ställer sig vid sjökanten.

Att hitta till hotellet, Panorama, från tågstationen är lätt. Det sticker upp över alla andra byggnader och stan är pytteliten. Att sedan hitta en mataffär är svårare. Där den ska ligga möts man av en ordentligt stängd trädörr en halvtrappa ned, men den finstilta texten på dörren visar ändå att något bör vara öppet där bakom, och mycket riktigt döljer sig där en liten fönsterlös affär. Naturen är desto mer tillgänglig. Under kvällspromenaden efter middagen går jag runt de två mindre sjöarna i orten: Kärlekssjön och Nové štrbské pleso. Allt är bedövande vackert. Jag har tur med vädret och molnen lättar över de höga omgivande bergen. Redan här är vi på 1 351 meters höjd så temperaturen kvällstid kryper en bra bit under 10 grader. Hoppas på tur med vädret imorgon också!

Bratislava gör ett gott första intryck

Jag har ju alltid hävdat lågprisflygens och Skavstas förträfflighet när det kommer till punktlighet, men jag kanske får börja omvärdera det. På senare tiden har förseningar varit regel snarare än undantag, men till Wizzairs försvar efter gårdagens dryga timmes försening måste sägas dels att det var sista flyget för dagen (det är som när man är hos läkare eller tandläkare, då får man nästan räkna med förseningar) och dels bad de om ursäkt hela tiden, samt gav en godtagbar förklaring: åskoväder över hela Europa hade försenat tidigare flyg. Det är inte som när man flyger British Airways eller SAS där förseningar är en naturkraft i sig.

Fredagskväll innebar förstås en hel del fylla både på flygplats och flygplan. Lättad kunde jag dock konstatera att fyllegängen inte skulle med sista bussen från Wien (där vi sent om sider landade) till Bratislava (min slutdestination). Det var några trötta små gäng som liksom jag efter 50 minuter klev av och tog Uber sista vägen in till gamla stan i Bratislava, a knappt 3 EUR i mitt fall. Skönt att vara tillbaka i Östeuropa! Väl framme på Radisson Carlton Hotel måste de ha tyckt synd om mig efter mina tidigare oroliga samtal om sen ankomst och uppgraderat mig till ett premium rum. Stort som en genomsnittlig Stockholmslägenhet! Ett bra första intryck av Bratislava.

Utsikten från mitt hotellrum, över Nationalteatern bland annat

Idag har staden visat upp olika sidor, ömsom ösregn och ömsom solsken. Mest uppehåll dock. Började med den enda ”obligatoriska” sevärdheten: Slottet. Inte så speciellt i sig då det mesta av det brann upp redan på 1800-talet och inte blev det bättre under krigen om man säger så… På 50-talet inleddes diskussioner om huruvida man skulle riva ruinen men istället påbörjades en renovering och nu är det hela en slags motsvarighet till Nordiska museet i Stockholm om jag förstod det hela rätt. Man bevarar och arkiverar kulturhistoriska föremål och har lite olika utställningar. Bland annat en om landets historia, som av oklar anledning bara sträcker sig fram till medeltiden. Mer intressant var att titta på renoverade möbler från olika epoker och en utställning med glas från Tjeckien och Slovenien. Men de flesta turister går nog bara upp till slottet för den fina utsiktens skull.

En del av den tillfälliga utställningen av slottsmuseets möbelsamling: Massa gamla kistor

Trots att det är en lördag mitt i juli är mängden turister inte alls påträngande. Mitt i gamla stan finns så klart ett par gator där det är full rulle, och de fulla grabbgängen är tillbaka, men gamla stan är liten och bara något kvarter bort är det mer eller mindre folktomt. Här försvinner också färgbilderna på maträtter snabbt och de gemytliga turistfällorna förbyts av coolare ställen. En perfekt stad om ni frågar mig: folk när man vill ha sällskap, liv och rörelse, men stillhet bara en gata bort. Nu ska jag snart tackla lördagskvällen och imorgon bär det, troligen tågledes, av till bergen i norra Slovakien och orten Štrbské Pleso, uttala det den som kan!

Knep och knåp i semesterbokningstider

 

Sommaren står för dörren vilket delar mänskligheten (nåja, i alla fall stockholmarna) i två läger. Det ena tog fram planeringskalendern i mars, la in semesterveckor, bokade flygresor, stugor, hyrbilar, koordinerade med vänkretsen, etc. Det andra talar lyriskt om oplanerade lata dagar. Vara hemma och ”ta dagen som den kommer”. ”Stockholm är ju ändå vackrast på sommaren”, etc. Det där låter kanske trevligt i teorin men i praktiken är Stockholm på sommaren som en patient på hospice. En efter en stängs de livsuppehållande funktionerna av. Än så länge är det bara gröna linjen som inte stannar vid Fridhemsplan. Det gör i och för sig inte så mycket, man kan alltid ta blå linjen. Men sen stängs t-banan av mellan T-centralen och Slussen, fjärrtågen går inte till Centralen, pendeln kommer ofelbart att börja strula, gatorna grävs upp och voi:arna ligger spridda som frön för vinden. Staden tas över av handikappade, knarkare och turister. Absolut inget ont om dessa grupper, men stan är sig inte riktigt lik.

Jag tillhör i alla fall gruppen som får en gastkramande ångest vid blotta tanken på att tillbringa ens en dag av min semester hemmavid. Trots detta satte jag mig inte vid datorn och bokade något i mars. Dumt, jag vet. Vill man resa längre än Södertälje är sommaren inte rätt tid att vara spontan. Flygskammen till trots är mycket dyrt och fullbokat. Det blir till att detaljstudera Europakartan. Hur långt kan man komma för en rimlig penning? Jag är dessutom väldigt trött på repriser efter vårens ”favoriter i repris” (Berlin och Warszawa). Jag måste se ett nytt land!

Döm om min glädje när jag upptäcker att Slovakiens huvudstad Bratislava ligger en knapp timmes bussfärd från Wiens flygplats, dit det går relativt billiga flyg med Wizzair. Flyg till Slovakien är däremot mer dyrt och komplicerat. Det finns mängder av liknande flygplatsknep. Ska du till Florens, flyg direkt till Pisa, och försök under inga omständigheter flyga till Florens. (Detta fick jag lära mig den hårda vägen på en jobbresa, med borttappat bagage och en natt i Frankfurt). Ska man till södra Albanien bör man flyga till Korfu och ta färjan över. Än så länge finns det mig veterligen inga direktflyg till Albanien, och definitivt inte till sydkusten. Ett annat typexempel är att man måste flyga till Kastrup om man ska till centrala Malmö. Malmö Airport (ja den heter tydligen inte Sturup längre) ligger 50 min från stan jämfört med Kastrups 20 min.

Det finns säkert mängder av exempel runtom i Europa och världen så glöm inte att kolla kartan ett extra varv innan flyget bokas, och sen är det bara att hoppas att gränserna fortsätter vara någorlunda öppna, annars kan en genväg snabbt bli en senväg!

För mig väntar fem dagar i Slovenien i juli. Nu återstår bara två och en halv vecka till att boka upp…

Bild: Gamla stan i Bratislava av Justraveling.com

Upptäcktsfärd ”på andra sidan floden”

Jag hade hört och läst mycket om Warszawas gamla arbetarstadsdel Praga på andra sidan floden Wisla, allt från ”åk inte dit ni blir bara rånade” till hur überhippt det skulle vara. Gränsen mellan de olika stadierna av gentrifiering passeras förvisso snabbt ibland, men när vi äntligen vågar oss över floden ser vi först varken tecken på rånrisk eller hipster overload.

Utställning med amerikanska bilar utanför vodkamuseet i Praga.

Mängder av turister väller av spårvagnen efter bron. Många ska nog på det Colour run som pågår runt stadion. Många strövar planlöst på stadsdelens huvudgata Zabkowska i sökande efter den där bohemiska stämningen. Kanske dyker den upp framåt kvällen, vem vet. Men så här på dan känns det mest som ett ordinärt bostadsområde med en del trevliga små barer och caféer. Lite billigare och lite vänligare än på andra sidan floden, än så länge.

Men så hör vi musik från ett gammalt fabriksområde och tänker att vi går in för en kaffepaus. Men det här är inget ställe där man slinker in för en bryggkaffe. Området (som visar sig heta Koneser) inhyser flera smärtsamt coola restauranger och barer. Vi fastnar för något så ovanligt som indiska tapas. Paneer-ost wokad i någon slags chilisås med grönsaker. Utsökt! Jag kräver härmed att alla indiska restauranger sätter upp denna rätt på menyn! Hittar även ett köpcentrum med svindyra och vackra designkläder, och utomhus en matmarknad bredvid en utställning med amerikanska bilar och uthyrning av Harley Davidssons. Avslutar med en konstfärdigt blandad drink på vodkamuseets takterrass. Ett hipstermecka i polsk tappning: Googlekontor, check. Lokalproducerad ost, check. Elcykelbutik, nix. Här kör man HD istället. Elskotrarna håller sig kring gamla stan. Inga barberare heller. Polackerna kör hemrakat på både huvud och haka.

Direkt efter bron finns även en fin katedral, St Florians återinvigd 1972!