Medeltidsmys, gruvbesök och salta bad

Vår intensiva Transsylvanienresa fortsätter västerut, mot saltgruvan i Turda, med ett stopp i medeltidsbyn Sighisoara. Här lämnar vi de stora turisthorderna bakom oss och strosar lojt innanför stadsmuren på berget, omgivna av diverse ”turnuls” (torn). Den gamla stadskärnan är bilfri och upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vårt hotell ligger strax nedanför. Grannskapets tuppar väcker oss på morgonen. Detta är verkligen ingen storstad.

Utsikten från gamla stan över resten av den lilla staden

Pittoreskt så det förslår

Inte heller Turda är någon metropol. Ett litet charmigt centrum omgivet av industrier och miljonprogram, men själva behållningen är saltgruvan några km utanför stan. Den hamnar ständigt på listor över världens mest udda sevärdheter sedan den öppnade för turister 1992. Dels är den ett museum över saltutvinning med mycket gammal utrustning bevarad, men det absurda är den enorma hallen längst ner i gruvan som omvandlats till ett litet nöjesfält komplett med bland annat pariserhjul, minigolfbana och roddbåtar att paddla runt på en underjordisk sjö med. Ett par varningens ord dock. Temperaturen här nere ligger kring 12 grader och det är inte tillåtet att äta något, så kanske inte ett ställe man hänger på en hel dag. Väldigt coolt att ha sett dock. En hel dag kan man däremot hänga vid Durgau lakes i marknivå precis bredvid ingången till gruvan. Här kan man hyra solstolar, ta en drink i baren och flyta runt i de salthaltiga sjöarna.

En lite varmare och soligare sjö ovanför markytan rekommenderas för salt bad!

Hur tar vi oss då runt i Transsylvanien? Vi skippar bilhyrandet. Det är nästan smidigare att ta sig från stad till stad med tåg eller buss. Avstånden är inte jättestora och biljetterna billiga. Sen har vi lite tur också. Från Brasov till Sighisoara visar sig tåget vi hade tänkt ta vara fullbokat. (Hur man förbokar är för oss ett mysterium. Hemsidorna är ofta på rumänska) Men däremot går det en buss strax efter. Av en rödögd rökande man i ett litet rum får vi strax våra bussbiljetter. Cash is king. På bussen till Turda blir vi omsprungna av massa förbokade passagerare (igen), men som tur är finns det plats även för oss. För bussen från Turda till sista stoppet i Sibiu ber vi hotellet om hjälp att förboka. Dock kollar inte chauffören av oss mot någon lista utan nöjer sig med att vi säger att vi har reservationer. Som när man ska in på nån exklusiv klubb typ: ”Jo men vi står på listan. Jag lovar.”

Alla är också mycket hjälpsamma under resan, trots språkförbistringar. Det pekas, viftas och skrivs lappar för att informera om tider och priser. Det enda man kan klaga på är toaletterna. Finns ofta inte på bussarna och är fruktansvärda på tågen. Dock hyfsat fräscha på stationerna mot en avgift.

Molnen tornar upp sig över downtown Turda. Men det gör inget, vi ska ändå ner i gruvan, och på eftermiddagen har det klarnat upp

Första stoppet i Transsylvanien: Brasov med slottsutflykt

Folkliv i gamla stan i Brasov. ”Nya stan” där tåg- och bussar avgår från är betydligt mindre charmig, men det är bara att hoppa in i en taxi eller lokalbuss och åka en bit så kommer man till ”rätt” del av stan!

Själva Transsylvanien-delen av resan börjar i Brasov, några timmars resa nordväst om Bukarest. Detta är något av en centralort för turismen i området och det mesta, eller i alla fall mycket, av områdets sevärdheter kan

En hona och hennes ungar i björnreservatet. Precis som i naturen skiljs de åt efter två år och får då bo i olika hägn.

egentligen ses med hjälp av dagsutflykter härifrån. Vi nöjer oss med en utflykt: Till slottet Bran (”Draculas slott”) och borgen Râşnov. Den trevliga dagsturen med Active Travel utökades spontant med besök i ett björnreservat där man tar hand om björnar som antingen hållits i fångenskap (ofta under vidriga förhållanden) eller som är för närgångna och har fått ovanan att t.ex. gå in i byar och tillförskansa sig mat. Vi fick höra om en björn som helt sonika tagit tåget in till Bukarest! I reservatet får de ett nytt liv under kontrollerade men naturliga former, med stora ytor att röra sig på och små sjöar att bada i. Slott i alla ära men att se en grupp björnar leka vilt med varandra i vattnet, eller en hona med sina halvvuxna ungar på nära håll var en upplevelse jag är glad att vi inte missade.

Bran står högt upp på alla Dracula-älskares att-göra-lista men den som förväntar sig ett ”läskigt spökslott” blir besviken. Det är drottning Marie som i början av 1900-talet satt sin prägel på slottet med tidstypiska möbler. Riktigt mysigt får man säga. Den enda läskiga är risk för klaustrofobi i alla turisthorder. Râşnov är en mer rustik upplevelse. Här kan man lätt föreställa sig bybefolkningens skräck när alla samlades innanför borgens murar för att uthärda diverse anfall. Borgen användes som tillflyktsort från medeltiden och ända in på 1840-talet. Endast en gång fick man kapitulera, på grund av vattenbrist.

Bebyggelsen inne i borgen. Här spelades för övrigt Scorpion King 4 in!

Rumänienresa inleds med Bukarest-besök

Nu är jag igång med mina konstiga resmål igen. Den här gången var det en väninna som ville kolla på slott i Transsylvanien, och jag var så klart inte sen att nappa på idén. Ett nytt östland att bocka av i landsamlingen kan ju aldrig vara fel! När jag började läsa på om Rumänien i allmänhet och Transsylvanien i synnerhet blev jag fundersam över varför inte fler semestrar i Rumänien. Här utlovades allt från vacker natur, genuin landsbygd och pittoreska byar till kultur och trevliga människor. Det mesta visade sig dessutom stämma, så nu är jag ännu mer förbryllad.

Transsylvanien, som upptar större delen av nordvästra Rumänien, var som sagt vårt huvudmål men vi började med en natt i Bukarest, som jag under hela resan envisades med att kalla för Budapest, trots att städerna inte har mycket gemensamt alls. Bukarest saknar pampig flod, bro, slott, spa och allt det där som Budapest är känt för. Bukarest är mest känt för det vansinniga palats som Ceauşescu lät bygga 1984 i bästa Stalinstil. Vackert men opraktiskt, och osmakligt när man betänker hur många tusentals som blev hemlösa när historiska kvarter revs för att ge plats åt parlamentspalatset, och tillhörande charmlös paradgata.

Resten av staden är desto charmigare med många gågator där det kryllar av folk och uteserveringar. Slitet men vackert. Byggnaderna må vara slitna men man verkar lägga mycket energi på parker och trädgårdar i Rumänien. Blomsterprakten är färgsprakande och prunkande. Gräsmattorna knallgröna, men så har de ju också haft regn där en stor del av sommaren, till skillnad från här hemma.

Söta ”bänkstolar” i lummiga parken Cismigiu mitt i Bukarest.

Vi var inte så imponerade av ingången till vårt hotell i Bukarest… Men superfräscht på insidan med fin innergård och moderna rum. Inget för svagbenta dock. Det var en nätt klättertur uppför många rangliga trappor innan man nådde rum och reception.

Även Bukarest har inslag av vatten i form av Dâmboviţa-floden, delvis nergrävd i underjordisk kanal dock.

Takbarers diskreta charm

Nu börjar oxveckorna för oss som varken har råd, tid eller lust att ha semester hela juli, som ”normala människor”. Vet av erfarenhet att jag kommer att vara den enda över 40 på bussen imorgon bitti (ja kanske till och med den enda över 30). All ordinarie kontorspersonal är ersatt av entusiastiska sommarpraktikanter. Försöker se det positiva med något mindre trängsel i stan, men turister som inte vet hur man rör sig i t-banan gör att trängseln känns än värre. Som om Stockholms omlopp har drabbats av en mängd små blodproppar. Man får fly till förorterna.

Var på utflykt till Lidingö idag, men får då av den ö-boende väninnan veta att många ställen på Lidingö (liksom Östermalm) stänger ner under sommaren. Alla åker till landet. (Nej, Lidingö är tydligen inte landet.) Söderort är ett säkrare kort. Nytt favorithak är Slakthusets tak, fem minuters promenad från Globen. Bästa kvällssolen! Satt och svettades med en god lammkorv (55 kr) och kall öl fram till halv tio förra veckan. Då gick solen ner över industritaken. Alltid bra musik fram till tresnåret på morgonen. Inga grannar att störa. Trevligt, opretentiöst och god stämning med blandad publik.

Det kan man inte alltid säga om takbarerna inne i stan: Tak, Continental, Urban Deli. De som man tyvärr alltid rabblar upp när det talas om att gå på takbar. Vad de vinner på instagramvänlig utsikt förlorar de i hjärta. Och vem fasen vill köa för att trängas på ett tak?! Kan varmt rekommendera de mindre och betydligt ödmjukare takhängen på hotell Anglais och Kung Carl istället, om man nu absolut vill stanna innanför tullarna. Nöjer man sig med att stanna på marknivå är Hallwylska på Hamngatan den utan konkurrens vackraste uteserveringen i Stockholm. Man blir magiskt teleporterad till Florens.

Eller så drömmer man sig tillbaka till utlandssemestrarnas takhäng…

Freehand hotels takbar i downtown LA. Kanske världens dyraste irish coffe i pappmugg (ca 180 kr), men det var det värt en kylig februarieftermiddag!

Rock Bottom bryggeri och bar i downtown Chicago. En riktigt typisk aw-bar med glada jobb-gäng och god plockmat.

Världens lättaste väska i världens största påse

Jag blev lite kallsvettig när jag insåg att jag inte har bokat till bagage på någon av mina sommarresor. Först en (dryg) vecka i Rumänien och sedan en vecka i Albanien, och all packning ska ner i ett handbagage… Än värre blir det när man börjar googla på väskor och det står ”perfekt för dig som ska vara borta i ett par dagar” även på de alla största handbagagen. Snarare ”perfekt för dig som är för snål för att betala 400 spänn extra för att checka in din väska”.
Jag insåg att jag är tvungen att maximera mitt handbagage. Köpa ett som är exakt de magiska måtten (55 x 40 x 20) och inte strax under, som den gamla rullväskan jag annekterade från mitt ex, och som sedan fått följa med på otaliga jobbresor (väskan alltså, inte exet). Insåg också att vikten kan bli en kritisk punkt. Jag gillar att köpa lätta och tunna kläder. På sommarresan är de guld värda. Men mycket av vikten ligger ju på själva väskan, i alla fall om det ska vara en med hjul. Därav googlandet. De flesta ligger strax över två kilo men hittar några som är lättare. Samsonite B-Lite är supersnygg och dyr som ögat. Har dock lärt mig (den hårda vägen) att just väskor är det värt att lägga lite extra på. Just Samsonite, eller i alla fall den stora hårda resväska jag har från dem sedan tidigare, är helt oförstörbar. Medan en väska (billigare men inte jättebillig) av märket Cab Sweden tappade handtaget efter ett par resor. Med detta i åtanke, och för att den är ful som stryk, ratar jag Clas Ohlsons resväska IT, trots att den faktiskt är 100 g lättare än Samsonites, med sina 1,6 kg. Nej, ännu lättare måste det finnas. Jovisst, American Touristers Herolite väger in på 1,5. Går och köper den på Accent. Den är verkligen obegripligt lätt, och packas in i världens största påse, som för övrigt är gratis! Accent måste väl bryta mot ett helt gäng EU- och miljöregler här men jag är bara tacksam, och kommer att återvända den.

Men till midsommarfesten blir det varken tjusig ny rullväska eller plastpåse utan rejäl vattentät sportbag med gummistövlar, sovsäck och polsk vodka. Glad midsommar!

Midsommartips för resglada och panikslagna

Så här med mindre än två veckor kvar till midsommar lyser paniken allt starkare i ögonen på dem som ännu inte spikat sina planer. Jag kommer från en familj med en mycket avslappnad inställning till denna Sveriges största högtid. Mamma och pappa har som tradition att gå på restaurang med ett annat innerstadsbaserat par, och brorsans tradition är att hänga i någon park med sina vänner. För mig vore det däremot ett öde värre än döden att vistas innanför tullarna på midsommar. Något år har jag varit på en stadsnära fest och tagit t-banan hem i midsommarnatten. Vidrig känsla! I år kom en räddande ängel in på mitt kontor redan i maj. En kollega som insisterade på att jag skulle komma ut till hennes och makens landställe över midsommar. Ensligt belägen röd stuga, lite löst trevligt folk. Helgen räddad!

För alla som känner som jag men ännu inte har planer finns alltid alternativet utlandsflykt. Midsommar firas överallt i världen där det finns större svenska populationer. Svenskkvarteret Andersonville i Chicago har visserligen missuppfattat datumen och ordnar ”midsommarfest” 8-10 juni, men tanken är god. Däremot verkar det ordnas firande i Bishops Hill på rätt datum. Helt rätt i och för sig. Midsommar ska firas på landet! Men för riktiga stadsråttor finns rejäla firanden i såväl New Yorks Battery Park på södra Manhattan som i Urban Spree mitt i Berlin.
Sen finns det andra länder som har sina helt egna midsommarfiranden och traditioner. Finland är det som ligger närmast till hands där den största skillnaden är utseendet på midsommarstången. Finland har en betydligt mer stram variant som kräver mer pyssel med både pappersvikning och trä upp löv på tråd. Annars är det mesta sig likt, och åker man till Åland är till och med språket samma som hemmavid. Mycket gemensamt med det svenska firandet har man även i Lettland, förutom att man där håller sig till traditionen och alltid firar 23-24 juni, oavsett veckodag. Läs mer om detta här, med tips om vart man kan bege sig.

Åländsk variant av midsommarstång, här i Mariehamn

Själv har jag nästan alltid firat midsommar i Sverige hittills, förutom den sommaren då jag bodde gruvstaden Torreón, mitt i den mexikanska öknen. Vi var tre svenskar som försökte lära våra mexikanska vänner hur midsommar ska firas. Vem har grönast gräsmatta? blev första frågan. De flesta bodde i typ radhus med bakgårdar, men dessa bestod för det mesta av sand eller cement. En gräsmatta hittades, blommor inhandlades för dyra pengar och surrades runt ett par kvastskaft. Det fanns faktiskt inlagd sill som smakade nästan exakt som den svenska i den lokala mataffären! Jag tror vi fick tag på jordgubbar också. Mexikanerna lärde sig förvånansvärt snabbt både text och dans till Små grodorna och dansade glatt kring ”stången” som väl mest såg ut som ett litet gravkors. Så, visst, man kan fira midsommar i öknen också om andan faller på. Det var faktiskt ganska skönt att slippa frysa, med en nattemperatur på neråt 28 grader…

Midsommarstång i miniformat, på bakgård i öknen

Tropisk natt i Chicago

Man upphör aldrig att förvånas över vädret i nordöstra Amerika. År ut och år in envisas det med att växla tiotals grader om dan. Kvällen vi anlände till Chicago låg temperaturen på ner mot 12 grader. När vi åker är den en bra bit över 30. Rummet med utsikt mot tegelvägg på Freehand Hotel håller dock jämn kylskåpstemperatur under hela vistelsen. Men läget kan man verkligen inte klaga på: Ett stenkast från de bästa barerna och den bästa shoppingen.

Sista kvällen och natten i Chicago är rent tropiska. Att sitta inomhus är inte att tänka på. Där råder arktiskt klimat med denna eviga luftkonditionering, och det är man verkligen inte klädd för när utomhustemperaturen ligger stadigt över 25. Som tur är får vi utebord på trendiga Hub 51, med fokus på sushi. Minnesgoda läsare vet att jag älskar amerikansk sushi. Jag glömmer det dock själv varje gång jag är där. Nästa gång ska jag fasen äta sushi hela tiden! Portionerna är dock små så vi kompletterar med en portion hummus. De är inte lika bra på det…

Sushi och iskall Corona på Hub 51. Inte helt fel!

Kvällen fortsätter på Tiny Tapp, sommarbar nere vid floden. Kombinationen uteservering och vatten är oslagbar och Chicago har många alternativ på temat. Barrundan kunde ha blivit hur lång som helst, men fastnar på takbaren Raised som dessutom har utsikt, över Trump Tower och mina favorithus: Marina City. Får lära mig av några lokalbor att de mest innehåller hyreslägenheter och att det finns en speciell hiss för bilarna. Ser dock några bilar snirkla sig ner körandes också, men vad yra de måste bli. Räknar till minst 14 våningar garage!

Chicago by night. Utsikt från Tiny Tapp

Blir tyvärr inte business på hemresan. Vi får nöja oss med SAS Plus. Lite bättre mat och mycket mer utrymme än ekonomiklassen. Typ motsvarande business på en del andra bolag… Oklart varför SAS hittar på sina egna klasser, men det leder i och för sig till glada överraskningar snarare än alltför högt ställda förväntningar. Höll dock på att frysa ihjäl av luftkonditioneringen. Vad hände med de där små flärparna i taket där man kan reglera sin egen plats temperatur? Tänk om man skulle kunna välja mellan varm och kall placering i brist på dessa? Vad som är lagom för någon är ju ofrånkomligen för varmt, eller kallt, för någon annan. På en flight lyckades jag identifiera var temperaturreglaget satt och gick och smyghöjde. Måste göra detta till en vana!

Utsikt in mot stan från Navy Pier