Visningshelg

Har nu skruvat upp takten på mitt bostadsletande, uppmuntrad av alla artiklar om avsvalnad marknad. Beväpnad med kompass-app för att kolla balkongläge och extraväska för alla prospekt, istället för att svära över att de inte går ner i handväskan, gav jag mig ut i söndagskaoset.

Utsikt från första visningen. Nybyggt utan extrem insyn. Kors i taket!

Långa stunder har jag suttit med Hemnetkartan framför mig som någon slags anden i glaset-session och försökt känna efter var det ”känns rätt” att bo. Eftersom Stockholms innerstad, som Musafa Can så träffande skriver, nu har förvandlats till ”världens ängsligaste kvadratkilometrar” frestas man att söka sig bortom tullarna. Och när man tittar på priserna blir man ännu mer frestad. Sagt och gjort blir de två första visningarna i Liljeholmen. Stockholms närmaste förort, och platsen för min favoritshoppinggalleria. Allt man behöver och relativt lite folk. Den första lyan ligger precis vid gallerian. Balkong och sovrum mot gård, och kök/vardagsrum mot Södertäljevägen. Det hade de varit väldigt duktiga på att dölja på bilderna… Men jag måste säga att jag har någon konstig vurm för motorvägar. I alla fall om man slipper höra dem, och det slapp man här. Men det är väl som när jag bodde på Hornsgatan, även där med rejäla treglas: När grannen öppnade fönstren hördes trafiken! Till den andra visningen är det nästan kö för att komma in trots att visningstiden knappt har börjat. Så går det när man lägger ut en stor 2,5:a högst upp i huset för 3 495 000. Blir intressant att se vad den slutar på. Hade ju underlättat om alla bara skriver vad lägenheten är värd och/eller vad säljaren vill ha för pris på en gång. Nu ska det budas på vissa och prutas på andra. Och när man ändå har ett fullt hus med spekulanter är det väl rätt onödigt att blåljuga om väderstrecket? (Det är ju rätt lätt att kolla om man säger så.) Både appen och den i Liljeholmens geografi mer bevandrade väninnan säger att balkongens läge är nordost. Soligt visserligen då den ligger högst upp, men verkligen inte söderläge som mäklaren står och säger. Sånt där får en ju att tappa sugen. Det och trängseln.
Nej, jag beger mig raskt till trevligare mäklare på Kungsholmen. Han har samma app som jag och vi konstaterar gemensamt att balkongen in mot den trevliga gården på Fleminggatan har österläge. Jag har ju mer eller mindre gett upp det här med att rädda gamla kök men här finns faktiskt originalkakel från 1978 i både kök och badrum. Blir lite exalterad, och dessutom en fungerande tvättmaskin från samma år! Kan den ha antikvärde tro? Utsikt mot restaurang AG från kök och sovrum är plus i kanten. Eller kanske inte… Hur dags stänger de egentligen?

Mellan de, potentiellt migränframkallande, bortre husen går Essingeleden

Till sist en helt nybyggd skapelse i trista Stadshagen. Närheten till Essingeleden må vara uppiggande men man varken ser eller hör den från lägenheten. Ett hus emellan. Cool men opraktisk, som många etagelägenheter. Absurt men roligt med två separata ingångar till sovrummet. En till varje sida av sängen! (Eftersom sängens längd tar upp hela sovrummets bredd.) Kanske bättre att sova på loftet?
Ja, mycket ska man se, och läsa. Lika hemskt som vanligt för en språkpolis med dessa mäklare, och lite roligt ibland. Prepositioner och verbet "ligga" verkar orsaka speciella svårigheter. Här är några exempel:
På golvet ligger en plastmatta och har en ljus ton. (Jaha, där ligger den)
Vardagsrummet ligger i öppen planlösning mot köket. (Inte så att det "har" en planlösning då?)
Katrinebergsbacken ligger med ett perfekt läge på roten av bron över till Södermalm. (Ja, hur ofta säger man inte att något "ligger på roten av" något, speciellt en bro!)
Men det roligaste är ändå den genomgående lägenheten med två balkonger, alltså åt två bevisligen motsatta väderstreck, där mäklaren skrev att den ena balkongen ligger åt söder och den andra åt väster. Ok att de inte kan svenska, men grundläggande geografi.... Eller är det så att tid/rum/väderstreck kröks just i en ordinär tvåa i Fredhäll? Fascinerande!

Tardeo i turistmecka

Helgens Barcelonaresa hade kunnat bli som ett dåligt (eller bra, beroende på hur man ser det...) avsnitt av Paradise Hotel: Elva personer som inte känner varandra ska bo, turista och festa tillsammans i tre dagar och nätter. Den enda gemensamma nämnaren är brudparet som vi ska fira med en ceremoni på fredagen. Men eftersom vi alla visar oss vara vuxna, vettiga och till och med riktigt trevliga människor och inte galna ungdomar lyckas vi tackla såväl värme som transportlogistik och eftermiddagsfyllor utan några som helst konflikter.

Vackra, och varma, Parc Ciutadella där firandet inleddes

Varför bröllopsfirande i Barcelona då? Jo det är en stad som ligger brudparet varmt om hjärtat, och de åker ofta dit. Vi är dock flera i följet som har ställt oss frågan hur de spanska tiderna går ihop med parets. De är nämligen inga nattugglor. Tvärtom, de går gärna och lägger sig vid tio, vilket ju är den normala spanska middagstiden. Svaret, får vi reda på nu, stavas tardeo (det spanska ordet för eftermiddagsfylla) och tapas. Man börjar partyrundan redan under tidig eftermiddag. På bröllopsdagen till exempel beger vi oss efter en fin ceremoni i underbar park först till en genuin vermutbar a la hål i väggen och sedan till en lyxig takbar innan middag på tapasrestaurang kl. 20.00. Vi är så klart ensamma på plats så dags men eftersom restaurangen ligger på turistgatan la Rambla fylls den snabbt av hungriga nordeuropéer trots den "tidiga" timmen. Att gatan en vecka tidigare drabbats av en terrorattack är det ingen som orkar bry sig om. Det är lika odrägligt överfullt av turister överallt som vanligt.

Bland annat gamla olivburkar pryder väggarna i den charmiga vermutbaren.
Drycken serveras oblandad, på is, med en oliv på toppen. Gott!

Även på lördagen inleds festandet tidigt. Kl. 16.00 har vi bokat en workshop i mojito-mixning, som en överraskning till brudparet. Vad de stackars spanjorerna som håller i kursen inte vet är att ställer man sex liter Bacardi framför tretton svenskar finns risken/chansen att det hela urartar ganska snabbt, närmare bestämt efter första drinken ungefär. De får skylla sig själva när de instruerar oss att blanda 6 cl sprit i den klassiska mojiton. Sen får vi prova varianter med bär, kaffe, frukt och gud vet vad. Meningen är nog att man ska blanda två drinkar var, men de flesta kommer snabbt på att man hinner med betydligt fler... Sedan fortsätter vi med besök på den (ö)kända Xampanyerian med cava för 6 euro flaskan. Fortfarande på fastande mage, märk väl. Efter detta beger vi oss till Calle Blai, hipstervarianten av Ramblan, för en rejäl tapas- eller snarare pinchosrunda. Man plockar helt enkelt åt sig vad man vill ha av de i varje bar framdukade pinchosen: baguetteskivor med olika smaskiga pålägg som hålls på plats av en "tandpetare" modell större. Sedan visar man fram sina pinnar i baren och de räknar ut vad man är skyldig.

Shopping och strandliv är lämpliga dagaktiviteter.
Parasollhyran är 10 euro. Shoppingen är mer prisvärd

Vid tio är alla lagom mätta och glada, och vi avrundar med en takbarsdrink på Villa Emilia bredvid vårt eget hotell. Överallt kämpar vi med ytterst butter och turisttrött personal (man får inga leenden i spanska barer) och bristen på taxibilar. Att frakta 13 pers kors och tvärs över Barcelona är billigt men inte enkelt. Det blir inte enklare av lördagens manifestation mot terrorn, då flera gator är avspärrade. Ni ville ha ett kalifat. Ni får berg av ruttnande blommor, lite trafikkaos och en massa kärlek. Känner ni er lyckade?

Att spara eller icke spara

När man inser att man om tre veckor måste tömma en tvårummare, för att man har sålt den, och man känner sig själv så väl att man vet att man inte kommer att hitta något nytt som duger inom överskådlig tid, då blir det här ständiga i-landsproblemet om hur mycket grejer man ska släpa runt på i sitt liv aktuellt igen. Har Clooneys karaktär från filmen ”Up in the Air” i bakhuvudet och hans filosofi att man egentligen inte behöver mer än man kan bära med sig i ett handbagage. Så sant, egentligen. Samla på länder och airmiles istället för prylar. Leker med tanken på hur många hotellnätter man skulle få till priset av en genomsnittlig Stockholmslägenhet. Drygt 10 år (om man räknar med ett pris på 1 000 kr/natt) och minst det dubbla om man håller sig till billigare länder. En frestande tanke onekligen, om än inte den mest ekonomiskt försvarbara. Upplevelser är liksom kunskap aldrig tungt att bära, till skillnad från arvegods, böcker, krukväxter och kläder som man inte använt på flera år.
Även om jag gillar resväskkonceptet är jag nog i grunden en ”spara”. Det är helt enkelt trevligt att omge sig med minnen även i fysisk form. Jag skriver till exempel helt under på citatet ”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, även om jag numera helst läser mina böcker i digital form i mobilen, så lite dubbelmoral där, men fulla bokhyllor är ändå den trevligaste inredningsdetaljen. Blir lite provocerad av alla avskalade hem. Omysigt är bara förnamnet, själlöst efternamnet.
Dock är både mina hyllor och garderober ständigt under utrensning. Vartefter nytt fylls på åker vissa gamla böcker, plagg eller vad det nu kan vara ut och får ett nytt liv hos vänner eller välgörenhet. Liksom man med åldern måste kämpa lite för att hålla vikten måste man hålla efter sin totalvikt så att säga, så att förråden inte sväller över alla bredder. Det svåraste beslutet just nu, som skulle minska min totalvikt med ungefär ett halv ton, är att behålla eller avyttra mormors gamla linneskåp i massivt trä. Jag har på känn att detta inte är sista gången jag flyttar och det där skåpet är lika otympligt vid en flytt som det är praktiskt när det väl står på plats.
Oavsett hur det blir med den saken kan ni vara säkra på att saker kommer att rensas ut, och sen kommer jag att stå där och svära för mig själv och undra vart allt tog vägen: Nu skulle jag vilja ha si och så. Var fasen gjorde jag av…? Etc. Men det viktigaste med en någorlunda rejäl lägenhet är ändå inte att få plats med sina pinaler utan att få plats för sina vänner: Ett kök för långa middagar, en balkong för en fördrink och en bäddsoffa för den som inte vill åka hem. Den dan jag inte har några vänner (Gud förbjude) flyttar jag till hotell!

Hej, jag väger HUR mycket som helst och rymmer HUR mycket som helst! (hyllplan på ena sidan, lådor på andra)
Kan jag få bo hos nån som inte flyttar jämt? Skriv till Nicole vid intresse

Semesteravslutning med äkta semesterkänsla

Skogspromenad med lunchpaus på klippavsats ovanför viken

Storstadsshopping och barhäng eller smutsiga bussar på exotiskt ko-kantade vägar i all ära, men det ska erkännas att klarblått vatten och solvarma klippor alltid bidrar lite extra till semesterkänslan. Att ta ett huttrande dopp och sedan försöka hitta en bekväm ställning på en kalkstenshäll eller klapperstensstrand. Ta en tur med kajaken och spana ner i det kristallklara djupet. Sitta på verandan och spela kort eller kura ihop sig inne med en god bok när kvällskylan till slut smyger sig på. Ja, klassiska semesteraktiviteter var vad vi ägnade oss åt i huset som Robyns föräldrar hade hyrt utanför den lilla orten Lions Head vid Georgian Bay, några timmar med bil norr om Toronto. Denna bukt är en del av Lake Huron och känd för sitt rena men kalla vatten. Nåja, det var inte värre än hemma, runt 18-19 grader skulle jag tippa, och med lufttemperaturer på runt 30 var det dagliga doppet/doppen inte alls plågsamt.

Fanns sandstränder också, med något grumligare och varmare vatten
Här sveper dramatiskt väder in. Moln? Dimma? Vi slapp regn i alla fall

Robyn med systerson och kajaker på vår strandremsa

Från vardagsrummet kunde man kvällstid se fiskeentusiasterna ge sig ut i sina båtar. Enligt ett fiskande par vi kom i samspråk med på den lokala puben låg sommarens laxrekord på strax under 10 kg, och en vecka kvarstod av den årliga tävlingen. Av firrarna sågs inte ett spår på grundare vatten, däremot ryktades det att kräftor gömde sig under stenarna. Hade jag haft någon fångstanordning hade jag definitivt gett mig ut på kräftjakt. Kanadensarna är totalt ointresserade av dessa delikatesser så jag tror inte att nån hade satt dit mig för tjuvfiske. Svamp är en annan outnyttjad naturresurs, här som i USA. Dock går man gärna på skogspromenader, "hikes", på utmärkta leder som det inte uppmuntras att avvika från. Mina kanadensiska vänner höll sig skeptiska till mina entusiastiska "titta svamp!"-utrop var och varannan meter. Såg mycket av något som liknade karl johan men ändå inte, så vågade inte plocka. Hade varit otrevligt att förgifta de redan svampskeptiska kanadensarna, så som avslutning på vistelsen bjöd jag på den svenska delikatessen chokladbollar istället.

Kvällsutsikt från vardagsrummet. Ensam fiskebåt

Återbesök i fina Toronto

En av flera stränder i Toronto. Ganska folktom nu i semestertider

Jag tror det var efter att jag sett Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine som jag blev sugen på att plugga i Kanada. Speciellt fascinerad var jag av scenen där han stövlar in hos intet ont anande Torontobor för att visa att kanadensare har så stor tillit till sin omvärld att de inte ens låser om sig. Istället för att bli skrämda eller arga över att plötsligt ha en främmande, fet amerikan på hallmattan (för de flesta hade faktiskt inte låst sina hus) tog de hjärtligt emot honom. Sagt och gjort pluggade jag i Toronto 2004-2005, blev lika hjärtligt mottagen som herr Moore, och nu är jag tillbaka för att hälsa på en av mina roomates från förr. Och det är precis som i dokumentären. När min vän Robyn upptäcker att hon bara har en nyckel uppmanar hon mig att helt enkelt strunta i att låsa lägenheten. Som europé är jag helt chockad och kan inte låta bli att gömma datorn lite innan jag går ut, men hon försäkrar mig att inte ens hyresvärden låser om sig. Visserligen har huset en portvakt på plats från lunch till midnatt, men ändå. Detta genomsyrar hela Kanada. Man ställer väskor ifrån sig lite hips om happ, mobiltelefoner läggs på bord utan att försvinna, etc, etc. Lägg till detta att nästan alla är lättsamt trevliga, serviceminded utan att vara påträngande och gärna småpratar. Trevligt land helt enkelt! Det är roligt att se väninnans uppriktiga förvåning de få gånger någon inte är trevlig. Själv är man ju lite mer van…

Skyskrapor och småaffärer sida vid sida. Underbart!

Efter ett visst debacle med flyget till Toronto förlorade jag en halv semesterdag (alla som ska åka till Kanada uppmanas härmed att besöka denna webbsida för elektronisk visum i god tid innan avresa, och inte två timmar innan planerad flight) men som tur var inte mer än så, tack vare fantastisk biljettpersonal på Arlanda som lyckades boka om mig till dagen efter jag skulle ha rest. Hade ändå tillräckligt med tid för att återstifta bekantskapen med denna min favoritstad i världen innan bilresa upp till hyrd sjöstuga och mer lantlig semester.

Vad är det som är så bra med Toronto då? Det är nog blandningen av bebyggelse och bostäder/affärer. Skyskraporna dowtown och ner mot sjön är jättesnygga och fulla av kontor eller lyxiga ”condos” som man kan drömma om att bo i. Men ganska snart ersätts de av låga hus med caféer, restauranger och affärer. Alla huvudgator är fulla av kommersiella lokaler. Oavsett var i stan man bor är en mataffär, en exotisk restaurang, ett café och en pub aldrig mer än ett stenkast bort. Så här på sommaren är det inte så långt ner till ”stranden” heller, även om vattnet i lake Ontario är lite väl smutsigt att bada i. Nåja, inte långt norrut är vi nu vid betydligt klarare vatten i lake Huron. Bilder från det i nästa inlägg.

Down town Toronto med CN-tower i bakgrunden.
Trevligt att åka upp och titta på utsikten och äta en god måltid. De har faktiskt en riktigt bra och inte alltför dyr restaurang!

Kiev, nästan hemma

Majdan i kvällningen. Man måste ju gilla en stad med en slogan som
"Freedom is our religion" (på huset till höger. Syftar på kriget mot Ryssland) 

Majdan från andra hållet, med vårt hotell till höger om självständighetskolonnen

Sista stoppet på resan i österled: Kiev. Inte heller här visste vi vad som kunde förväntas men på UD:s webbsida lät det betydligt farligare än Georgien, med mer ficktjuveri, kortbedrägerier, etc. Nåja, bara att hålla i grejerna och låta bli mörka bakgator tänkte vi. Hade fått en restaurangrekommendation och bestämde oss att modigt nog promenera dit från vårt hotell Ukraina vid Majdan, via huvudgatan Chresjtjatyk. Sällan har jag sett så mycket folkliv i en sommarstad, utan att det blir vare sig trångt, hotfullt eller jobbigt. Bara en massa glada människor som shoppar, flanerar, tar en glass eller tittar på något av gatuuppträdandena. En helt annan stämning än vad jag förväntat mig i ett krigsdrabbat land. Även här tvingades man dock på sina ställen ner under jord för att korsa gatan men just när vi förberedde oss på hålla andan för en snabb genomgång i nerkissad gång möts vi istället av en enorm och skinande ren underjordisk galleria. Vilken glad överraskning! Jag minns något liknande från Minsk och ler lite åt att dessa forna kommunistområden numera verkligen är kommersialismens högborg. Kontrasten mot Georgien är påtaglig. Visst fanns det enstaka butiker på huvudgatan där också, men det är verkligen ingen shoppingdestination. Här i Kiev är det däremot reor överallt, både under och över jord. Det charmigt slita och småskaliga är ersatt av det storslaget pampiga. Nu var man verkligen tillbaka i Östeuropa. Slut på det exotiska men det kändes väldigt hemma för mig som före detta Riga-bo.
På restaurang Pervak beställde vi en plocktallrik med ukrainska specialiteter: Flera olika sorters späck, korvar, kål, saltgurka, med mera. Som tur är ingick det i denna måltid en liten karaff vodka, för att spjälka allt det feta. Vi beställde även varsin otroligt god, kall, ukrainsk öl, en korg nybakat bröd och avslutade med kaffe. Allt detta till det facila priset av ca 100 kr/person! Prisnivån i Ukraina verkar lustigt nog ligga något under den i Georgien. Hotellrummet var det största och mysigaste på hela semestern med hall, vardagsrum, balkong och sovrum, till en kostnad strax över vad två frukostar på hotellet i Batumi skulle ha kostat. (drygt 400 kr). Jag säger som jag brukar säga om Polen: Ett i-land med u-landspriser.

Extremväder från väst till öst

Framme vid Svarta havet!

I Georgien fungerar långdistanskommunikationerna inte riktigt som man är van vid. Visst finns det tåg (men nu i högsäsong är de tydligen oftast fullbokade sedan länge och det finns inte så många avgångar) och vanliga långdistansbussar a la Swebus men de går inte heller jätteofta. De flesta väljer "marshrutka", delade minibussar. Det går till så att man kommer till en mer eller mindre kaosartad parkeringsyta där någon rycker tag i en och frågar vart man ska. Gubben i fråga springer sedan iväg med ens bagage och det gäller att följa efter bäst man kan. Före eller efter detta spring sker obligatoriska gräl mellan förarna. (Förstår ju inte ett ord vad de säger men kanske handlar det om vem som ska ta vilka passagerare.) Har man tur sitter man sedan i en bekväm bil som tar en direkt dit man ska med några trevliga medpassagerare för en spottstyver. Har man otur kan man få vänta ett tag på att fordonet i fråga avgår. De måste nämligen samla ihop passagerare till alla platser först. Fordonet kan också vara av större modell med upp till 20 platser och då inte lika bekvämt som av sorten stortaxi, men ännu billigare. Med detta transportsätt har vi nu tagit oss till och från Kazbegi och vidare till Batumi, sju timmars marshrutka från Tbilisi. Sen tröttande vi på detta transportmedel och lyxade till det med en vanlig taxi tillbaka till Tbilisi idag. Sex timmar i privat taxi för en knapp femhundring. Helt ok.

Utsikt från hotellet, uppsprickande molntäcke

Batumi är inte känt för att vara en vacker stad men jag tycker nog att den är bättre än sitt rykte. Det finns bara ett riktigt fult hus så vi såg till att bo i det (Radisson Blue Hotel), så slapp man se det mer än nödvändigt. Däremot är det en ganska absurd stad med alla sina halvfärdiga byggen. Ibland ser de helt färdiga ut men ingen har liksom flyttat in, som den fina skrapan med ett pariserhjul monterat på sidan. Absurt bara det. Det skulle ha blivit universitet, sen hotell, och nu av allt att döma övergivet. Staden förde en tynande tillvaro under sovjettiden då gränsen mot Turkiet strax intill var stängd, men nu sedan ockupationen av Abchazien när landets norra Svarta havskust inte är aktuell som turistmål har Batumi fått en ny boom. Kontrasterna är slående här liksom överallt i landet. Lyxhotell bredvid slumliknande bebyggelse, men annars inget påtagligt armod. Massor med kor men även grisar, getter och hästar på vägarna dit. Klimatet i östra delarna av landet är torrt och medelhavslikt men ju längre mot den västra kusten man kommer desto mer tropisk breder grönskan ut sig på de alltmer toppiga kullarna. Det är på grund av det myckna regnandet, fick vi erfara den hårda vägen... När vi äntligen ska sätta oss på hotellets uteservering för en sen middag öppnar sig himlen. Och den fortsätter att öppna sig dagen efter. Trots stora paraplyer under promenaden på strandpromenaden (vi måste ju i alla fall se Svarta havet när vi nu har åkt så långt) är man blöt inpå underkläderna. Skorna behöver vi inte ens nämna. Byxorna får jag krama ur.

Skrapan med pariserhjul (t.v.), vårt fula hotell
och annan halvful, halvinflyttad skrapa

Nu just hemkommen till hotellet i Tbilisi (igen, men nytt hotell) med sin välsignade luftkonditionering. Visst är det underbart med dessa ljumma kvällar, men här är det inte direkt ljummet, utan hett. Runt 30+ även nu efter kl 22. Vågar inte tänka på hur det kommer att vara imorgon på dan, men på eftermiddagen bär det av mot en kväll i Kiev. Håller mig sval genom att tänka på den svenska sommaren, och är mycket tacksam att vara här i värmen! Att det är varmt även under våldsamma regnstormar som i Batumi är en rätt angenäm känsla.