På väg hemåt

Att komma tillbaka till ”civilisation” i Playa del Carmen kändes ganska plågsamt efter lugnet i Belize. Från att ha kännt mig som Columbus när han upptäckte en ny kontinent (och sket fullständigt i att den redan upptäckts av indianer och vikingar, i mitt fall mayaindianer och amerikaner) till att åter vara omgiven av svenskar på turistgatorna där allt handlar om att bli full och få en bra bränna. Hälften av böckerna i hotellets lånehylla är på svenska, alla försöker sälja på dig souvenirer till överpriser, tequila och t-shirts med fåniga tryck väller ut ur butikerna. Blir dock lite uppmuntrad när jag kommer på att jag kan köpa allt på Walmart till en bråkdel av priset. Visst, man ska stödja den lokala ekonomin, etc., men inte till vilket pris som helst! Saknar shoppingen i Valladolid, människorna i Bacalar, stämningen och maten i San Pedro, och stränderna i Tulum så klart.

Håller Belize måttet som plats att slå ner sina bopålar i händelse av världskrig då? Jo, jag tror det. Dock lite tveksam till just San Pedro ur andra katastrofsynpunkter. Känns som om hela stället kan riskera att svepas bort varenda orkansäsong, skyddande rev till trots. Staden är bara några kvarter bred och även om ön är lite bredare på sina ställen så tror jag maxhöjd över havet är 1-2 meter. Att på ett sådant ställe döpa en restaurang till Tsunami sushi (provade den inte men tydligen poppis ställe) är inte god smak tycker jag! Men att slå sig ner på fastlandet, kanske starta ett sockerrörsplantage eller hotell, och sedan ha segelbåt/sommarställe på någon av öarna tror jag är en bra idé. Det är verkligen som en bubbla där resten av världen inte gör sig påmind i någon större utsträckning. Skönt att slippa höra om Donald, Syrien, flyktingar, IS och fan och hans moster, om än bara för ett litet, litet tag. Största problemet blir istället hur långt man ska orka gå längst den smala strandremsan innan man slår sig ner för en fruktshake och skaldjurssallad eller tex-mex lunch. Nästa gång ska jag våga mig på att hyra golfbil!

Framme vid världens ände

Dagens djur: Leguaner finns det gott om här.
De sitter ofta i par och solar sig i den heta middagssolen

Nu när jag ändå rest så långt måste jag så klart passa på att bocka av ett nytt land också. (Mexiko var ju favorit i repris). Ju mer jag googlade på grannlandet Belize desto mer sugen blev jag på att åka dit. De flesta européer vet inte ens om att det existerar. Är det en delstat, en stad, en del av Mexiko? Nej, det är sedan 1981 en självständig stat, tidigare känd som Brittiska Honduras. Många amerikaner har dock upptäckt dess förträfflighet och omskriver den i frestande ordalag i artiklar som dessa: "10 Reasons To Live,Retire, And Invest In English-Speaking Belize" och "The Advantages Of Life At TheEnd Of The World".

Stränderna är inte de största och lokalborna för en ständig kamp
mot sjögräset. Som vi med vår snöskottning

Men att det finns gott om skuggande palmer och att ett skyddande
rev utanför kusten hindrar vågorna från att bli höga väger upp detta

Vänligt, fritt och fredligt. Underbart! Belize som ”escape plan” om det skiter sig i resten av världen måste testas, säger min inre prepper. Det bådar gott att vår gruppresebuss till Belize faktiskt avgår i tid, till skillnad från alla andra mexikanska bussar. Gränskontrollen är ett under av effektivitet med minimala köer och strul. Så fort bussen rullar över gränsen är det som att befinna sig i 1800-talets amerikanska södern. Jag tycker mig nästan se försupna plantageägare blicka ut över sina sockerrörsfält från de stora, ibland lite ruffiga, trähusens verandor. Även båten till slutmålet för resan avgår i tid och 90 minuter i öppen motorbåt senare landstiger vi Ambergris Caye. Och nu är man plötsligt i den nutida Södern. Detta är så långt man kan komma från ekochica Tulum. Här är det country, rock, öl, fiske och grilltävlingar som gäller. Alla har tatueringar och keps. Stämningen är hjärtlig och högljudd. Dock har ett par mindre positiva amerikanismer smugit sig in: Det finns inga trottoarer, inga uteserveringar förutom på stranden och ingen promenerar. Man tar sig fram med golfbilar. Hade turen att få skjuts till hotellet av ett vänligt amerikanskt par när jag släpade min väska från båten, men annars promenerar jag trotsigt. 

På grund av sjögräs och långgrundhet badar man ofta
från pirer som denna. Inte helt fel det heller!

Det är ganska talande för Belize att de enda före oss i passkontrollen var två nunnor och ett mc-gäng. Här pågår gudstjänster och ölhävning sida vid sida, och ibland är det samma gäng som deltar i båda. Som kyparen på en restaurang förklarade när han ursäktade deras tidiga stängning: ”Du förstår imorgon har vi ett stort grillmästerskap här. De börjar redan kl. 8 på morgonen, sen är det paus för gudstjänsten och efter det fortsätter vi med grillbuffé och fest hela kvällen!”

Vänliga avkrokar

Valladolid by day: Fina små hus och folkabubblor.
Produktionen av dem i Mexiko höll på till 2003, så en del är rätt nya

...and by night. Kyrka vid torget mitt i stan

                                   Ju längre bort från de mest upptrampade turist-stigarna vi kommer desto trevligare blir folk. Det blev två nätter i Valladolid, en av de större städerna i delstaten Yucatan. Överraskande få turister trots att den ligger mitt emellan två av de mest populära maya-lämningarna: Coba och Chichen Itza. Och trots ett bra utbud av hotell och restauranger, allt snyggt paketerat i pastellfärgade hus och lummiga innergårdar. Inte mycket krimskrams i affärerna utan mest habilt hantverk eller snorbilliga vardagsgrejer. Perfekt plats att komplettera semestergarderoben.

Ingen direkt strand i Bacalar men många badbryggor,
och väldigt blått vatten för att vara en sjö!

Igår kom vi till Bacalar, tre-fyra timmar med buss söder om Tulum. Liten ort känd för sin fina lagun/sjö. Här har vi för första gången mött den där riktigt hjärtliga mexikanska attityden som jag är van vid sedan tidigare vistelser. Till exempel när man vad som känns som mitt i natten kliver av bussen mitt på en lerig grusväg och möter vänlig taxichaufför som skjutsar till hotellet för en spottstyver, trots att han redan har en passagerare (ung tjej. Vi skulle nog inte kliva in i taxi om en okänd man redan satt där...) Hotellpersonal som gärna ringer runt och hjälper oss med vidare resor.

Vår utsikt från hotellet i Bacalar. Nu är man verkligen mitt i djungeln!
Kacklet från fåglar är ibland nästan öronbedövande

Restaurangpersonal som delar med sig av sina hemliga recept, med mera, med mera. Det hela smittar av sig på övriga turister också. Man småpratar med de man möter på ett annat sätt än på större orter. Därmed inte sagt att Bacalar är litet. Vi hade nog en bild av att det bara skulle vara en gata längs en sjö men det hela sträcker sig många kvarter inåt land med trevlig park i mitten och en uppsjö små barer och restauranger. Igår hamnade vi på en fransk (!) restaurang. De gjorde ingen reklam om att vara franska men en blick på menyn visade att inte var det mycket mexikanskt i alla fall, och mycket riktigt visade sig ägarna vara fransmän. Åt en underbar grillad tonfisk med liten potatisgratäng, vitlökssås och grillade grönsaker. Skönt med en paus från alla tacos!
Imorgon blir det bussresa till Belize och färja till den av Madonna omsjungna ön: La isla bonita aka Ambergris Caye och semesterorten San Pedro. Efter mycket googlande och rundfrågning om båtar och bussar som går/inte går (Ni som har varit i Latinamerika vet vad jag menar) fick jag tips om ett hotell här i närheten som ordnar utflykter till Belize. Jovisst, för 300 pix går det en (förhoppningsvis hyfsat lyxig) buss från hotellet i fråga, frukost ingår, direkt till hamnen i Belize varifrån färja går. Skönt att vara på gruppresa, förhoppningsvis. Hotell med wifi bokat i San Pedro så återkommer därifrån med rapport.

Från gentrifierad strand till det koloniala inlandet

Solbäddar vid vårt strandhotell: Hip Hotel

Dagens djur: Åsna som slitit sig och går lös på strandbarens menyer
Här har den lugnat sig och hälsar på pojke med hink

Efter fem dagar i Tulum är kameran överfull av bilder på kritvit sand, med och utan palmer, med och utan folk. Och glittrande turkost vatten så klart. Detta är onekligen en av de finaste stränder jag sett. Hotell-zonen lever upp till sitt exklusiva rykte. Här flanerar de med diskreta och snygga kläder, jämn solbränna och smala kroppar. Alla vill vara hippies, rika hippies. Priserna är plötsligt på Sverigenivå. Eco-chich är kodordet, men ska man vara cynisk används det mest för att förklara dåligt internet och liknande. Hotell-zonen är vad jag förstår inte ansluten till el- eller vattennätet utan det förstnämnda produceras genom ständigt surrande egna generatorer på varje hotell, och vattnet transporteras med en ständig ström av vattentruckar, och är ej drickbart. Dricksvatten finnes i små flaskor Evian som man får gratis en om dagen, eller som köpes i restauranger för en femtiolapp. Det hela känns inte jätteekologiskt om du frågar mig.... Området utforskas lättast genom en promenad längs stranden där mer eller mindre exklusiva hotell ligger på rad, alla lika diskreta som sina gäster. Det är inga jättekomplex som tornar upp sig utan väldesignade två- eller trevåningsbungalows, alla med tillhörande restauranger och solstolar. Man kan även gå längs hotell-zonen på "huvudgatan" som egentligen är en smal grusväg och allt annat än gåvänlig, men här finns många gulliga små affärer, befriade från krims-krams och fyllda med svindyra handplockade varor: hantverk, kläder, etc.

Dagens motion: Klättrade upp för 42 meter hög mayapyramid

Nu har vi dock begett oss inåt landet för att se "det riktiga Mexiko". Våra plånböcker tackar oss definitivt för detta. Nu är en restaurangmiddag nere på runt hundringen igen. Har idag tittat på Maya-ruiner i Coba och checkat in på hotell i koloniala staden Valladolid, ca två timmar med buss från Tulum. Bussar och rent generellt transporter i Mexiko är lite som Schrödingers katt. De både finns och inte finns, beroende på var man frågar, tills de dyker upp, eller inte. Tricket är att fråga så nära inpå avgångstid och -plats som möjligt. Idag hade vi tur. Morgonbuss från Tulum gick 10.30, inte 20 minuter innan som utlovat. I så fall hade vi missat den. Framme i Coba 40 min senare. Lyckades sen fånga en eftermiddagsbuss vidare till Valladolid. Tricket var att vinka frenetiskt, då det var en buss utan regelrätta hållplatser. 

Ruiner, strand och gnagare i Tulum

Ruiner + strand. Tulums mest fotograferade vy.
Tyvärr var denna del av stranden av okänd anledning avstängd

Som tur var fanns det mer vit sand inte långt därifrån

Snart är det på dagen 20 år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Mexiko. Våren 1997 hälsade jag på en väninna som jag lärt känna i England och hennes familj i Mexiko City. Ett år senare flyttade jag till Torreón i norra Mexiko och arbetade där som engelsklärare i ett halvår. Det kom att bli som ett andra hemland och jag återvände flera gånger under tidigt 2000-tal för att hålla kontakten med mina vänner där. Så långt söderut i Mexiko som jag nu befinner mig kom jag docka aldrig då, men mycket känner man igen. Maten så klart, även om den är lite mer varierad här med mycket fisk och skaldjur på menyn, någon man helst skulle undvika i öknen där jag bodde förut. Dåliga vägar, trots att det ständigt verkar pågå vägarbetsprojekt med en väldig massa folk inblandade. Hjälpsamma människor, även om de här i turistområdena ibland är lite ”turisttrötta”. En betydande skillnad mellan nord och syd är dock kaffet. Norra Mexiko hade kaffe värre och blaskigare än i USA. Här i tropiska Mexiko är det ungefär som hemma, om inte bättre.

Jag och min väninna Robyn från Kanada (också det ett kärt återseende. Vi hade inte

Har också spanat på söta agutier på ödetomten bredvid hotellet.
Lustigt tropiskt djur som ser ut som en korsning mellan råtta, marsvin och hare

träffats på tio år!) har nu checkat in i på MangoHotel i Tulum i en mycket fin penthouselägenhet med två terrasser. Igår sprang vi på de kända Maya-ruinerna på stranden här i Tulum, en tiominuters taxiresa från centrum där vi bor. Tänkte egentligen bara hänga på stranden men tog en promenad och insåg att vi var precis vid ruinerna så kunde lika gärna ta en sväng och trängas med gruppreseturisterna där innan ett dopp i havet.
Stranden i Tulum ligger som sagt en bit från själva stan och är som vi förstått det uppdelad i två områden: ett som börjar med ruinerna och fortsätter med enklare boenden, serveringar och allmän strand, och en annan del med lite finare hotell och även där (förhoppningsvis) diverse restauranger. Dit ska vi bege oss imorgon för två nätter på ett annat hotell så mer om det sen.

Framme i Mexiko!

18 timmar från dörr till dörr. Det är inte illa när man betänker de enorma kontrasterna. Kl. 6 imorse klev jag in i bilen på Stora Essingen. Plus 2 grader och så mörk och rå som bara en snölös vintermorgon kan vara. Vid 17.30 lokal tid sitter jag på en veganinspirerad uteservering på den turistiga huvudgatan i Playa del Carmen och smuttar på en nyttig juice som heter något med "hydrating" (innehåll: gurka, apelsin och grape). Tänkte att jag kunde behöva det efter ca 13 timmar i ett aluminiumrör, Vings Airbus 330 närmare bestämt. Något imunförsvarshöjande vore iofs också på sin plats. Det verkar som om folk är sjukare än någonsin när de ska ut och flyga. Det hostades, nystes och snörvlandes utan dess like. Den överviktige mannen tvärs över gången lät allvarligt talat som om han höll på att dö av sin hosta. Och så blev jag så klart placerad mitt i tre rader av barnfamiljerna från helvetet. Tröstade mig med att mitt helvete bara varade i x antal timmar, medan de har barnskrik kring sig i ytterligare några år...
Strapasterna är dock snart glömda när jag efter gurkjuice och incheckning på hotellet hinner sanda ner mig och doppa fötterna i Playa del Carmens ljumna vatten precis innan mörkret sänker sig över Karibiska havet. Det är inte semester förrän man har sand mellan tårna!

Pudrig sval sand efter solnedgång, och vatten som kändes varmare än sanden!

Emoji-analfabet

När jag och sms-funktionen var i vår ungdom skrev jag alla sms med stora bokstäver. Funktionen med att byta mellan stora och små var krånglig. Det var tillräckligt jobbigt att knappa fram alla bokstäver med bara nio knappar. Sen fick jag lära mig att det där betydde att man ”skrek”, och vid det laget hade jag väl ändå skaffat någon modernare lur, men fortfarande är vi långt från smartfånarnas tidevarv. Sen började det här med tre prickar. Var och varannan sms-mening avslutades med dessa förhatliga prickar och tjejgängen satt med pannorna i djupa veck. Tre prickar från en kille kunde betyda precis vad som helst. ”Ska vi ta en drink…”, ”Kul att ses sist…”, ”Ha det så bra…” Tolkningsmöjligheterna var oändliga. Sedan kom smileysarna, det vill säga: :), :( eller ;). Då blev det lite lättare. Avsändaren var antingen mystisk …, glad :), ledsen :( eller flirtig ;). Inga konstigheter, och där någonstans i den tekniska revolutionen hamnade jag i åldern då man slutar analysera sms. Vilket var en himla tur för sen hände det grejer. Textmeddelandena började så smått fyllas av bilder, så kallade emojis. För en ordnörd som mig är de fullständigt obegripliga. Jag ser ju vad de föreställer, men hur använder man denna betydelse i ett sms? Ibland tänker jag att jag ska ta tjuren vid hornen och i alla fall infoga en smiley, som inte består av kolon och parentes. Men jag räknar till minst nio (!) glada gubbar. De skrattar med eller utan tårar. Med stängda eller öppna ögon. Så tänderna syns, eller inte. Med huvudet på sned. Vad är betydelseskillnaden?! vill ju vän av ordning gärna veta. Jag börjar känna mig som om jag har aspberger. Jag kan inte läsa av dessa gula gubbars känslor, och hur speglar de mina känslor över ett skojigt sms, och hur tolkas de av mottagaren? (Ok, rättelse till det nyss skrivna. Var just inne på min whatsapp-app för att kontrollräkna, och där finns ett 20-tal glada gubbar till…) Och detta är bara de leende och skrattade symbolerna. Det finns också ett otal andra ”känslor”. 20 nyanser av arg så klart, men även några som antingen gråter eller svettas, oklart vilket, och några som är blå i pannan (huvudvärk?). Sen spårar det ur fullständigt och man hittar allt från en glad bajskorv till en glad alien. I mitt stilla sinne funderar jag på när och hur jag skulle kunna använda dessa. Roliga att bläddra bland är också alla övriga bilder. Allt från yrken till sporter, mat, fordon och byggnader finns representerade. Det är en helt ny värld, men jag förstår fortfarande inte riktigt hur man skulle kunna kombinera begripliga meddelanden med deras hjälp. Utrymmet för missförstånd känns däremot oändligt. Jag har vågat mig på att lägga till en julgran i julhälsningar och champagneglas i nyårshälsningar men allt därutöver känns som djupt vatten. Jag är nog helt enkelt för fyrkantig för detta flummiga kommunikationssätt. Dock fick jag 16 rätt på denna frågesport om emoji-betydelser, så det kanske finns hopp! Vore också bra om Comviq-reklamen fortsätter med sin roliga ”kurs” i ämnet. Sen finns det alltid emojipedia.org, där vissa frågetecken rätas ut.

En bild säger mer än tusen ord sägs det och det stämmer nog, frågan är bara vilka tusen ord...

Död, döende eller bara trött? Väldigt förvånad kanske? Någon som blev så överraskad att hen fick en hjärtattack?