Emoji-analfabet

När jag och sms-funktionen var i vår ungdom skrev jag alla sms med stora bokstäver. Funktionen med att byta mellan stora och små var krånglig. Det var tillräckligt jobbigt att knappa fram alla bokstäver med bara nio knappar. Sen fick jag lära mig att det där betydde att man ”skrek”, och vid det laget hade jag väl ändå skaffat någon modernare lur, men fortfarande är vi långt från smartfånarnas tidevarv. Sen började det här med tre prickar. Var och varannan sms-mening avslutades med dessa förhatliga prickar och tjejgängen satt med pannorna i djupa veck. Tre prickar från en kille kunde betyda precis vad som helst. ”Ska vi ta en drink…”, ”Kul att ses sist…”, ”Ha det så bra…” Tolkningsmöjligheterna var oändliga. Sedan kom smileysarna, det vill säga: :), :( eller ;). Då blev det lite lättare. Avsändaren var antingen mystisk …, glad :), ledsen :( eller flirtig ;). Inga konstigheter, och där någonstans i den tekniska revolutionen hamnade jag i åldern då man slutar analysera sms. Vilket var en himla tur för sen hände det grejer. Textmeddelandena började så smått fyllas av bilder, så kallade emojis. För en ordnörd som mig är de fullständigt obegripliga. Jag ser ju vad de föreställer, men hur använder man denna betydelse i ett sms? Ibland tänker jag att jag ska ta tjuren vid hornen och i alla fall infoga en smiley, som inte består av kolon och parentes. Men jag räknar till minst nio (!) glada gubbar. De skrattar med eller utan tårar. Med stängda eller öppna ögon. Så tänderna syns, eller inte. Med huvudet på sned. Vad är betydelseskillnaden?! vill ju vän av ordning gärna veta. Jag börjar känna mig som om jag har aspberger. Jag kan inte läsa av dessa gula gubbars känslor, och hur speglar de mina känslor över ett skojigt sms, och hur tolkas de av mottagaren? (Ok, rättelse till det nyss skrivna. Var just inne på min whatsapp-app för att kontrollräkna, och där finns ett 20-tal glada gubbar till…) Och detta är bara de leende och skrattade symbolerna. Det finns också ett otal andra ”känslor”. 20 nyanser av arg så klart, men även några som antingen gråter eller svettas, oklart vilket, och några som är blå i pannan (huvudvärk?). Sen spårar det ur fullständigt och man hittar allt från en glad bajskorv till en glad alien. I mitt stilla sinne funderar jag på när och hur jag skulle kunna använda dessa. Roliga att bläddra bland är också alla övriga bilder. Allt från yrken till sporter, mat, fordon och byggnader finns representerade. Det är en helt ny värld, men jag förstår fortfarande inte riktigt hur man skulle kunna kombinera begripliga meddelanden med deras hjälp. Utrymmet för missförstånd känns däremot oändligt. Jag har vågat mig på att lägga till en julgran i julhälsningar och champagneglas i nyårshälsningar men allt därutöver känns som djupt vatten. Jag är nog helt enkelt för fyrkantig för detta flummiga kommunikationssätt. Dock fick jag 16 rätt på denna frågesport om emoji-betydelser, så det kanske finns hopp! Vore också bra om Comviq-reklamen fortsätter med sin roliga ”kurs” i ämnet. Sen finns det alltid emojipedia.org, där vissa frågetecken rätas ut.

En bild säger mer än tusen ord sägs det och det stämmer nog, frågan är bara vilka tusen ord...

Död, döende eller bara trött? Väldigt förvånad kanske? Någon som blev så överraskad att hen fick en hjärtattack?

Reseåret 2016

Hade förmånen att få spela in ett seminarium på vackra Svenska Institutet i Rom

2016 blev året utan vintersolresa. Mycket påfrestande, så det gör jag inte om. Två veckor i södra Mexiko är redan bokade. Avresa 24 januari.

Däremot prickade jag av inte mindre än fyra nya länder i Europa: Serbien, Malta, Island och Tjeckien. Så nu är jag om jag har räknat rätt uppe i 47 besökta länder totalt. En bra bit kvar till Club 100 med andra ord. Men det är bara att jobba på.

Utsikt från den enorma borgen/parken Kalemegdan mitt i Belgrad

Vintern 2016 var som sagt reselös men i mars blev det kombinerad jobb-, semester- och jobbresa till Oxford, London och Rom. Inga favoritställen direkt men Rom minus turistandet var helt klart uthärdligt. Fint hotell, god mat, milt klimat och taxibilar som tog kort så vi slapp befatta oss med kollektivtrafiken.

Den varmaste långhelgen i maj gav vi oss av till Belgrad, där det var om möjligt ännu varmare än hemma och kryllade av svenskar. En vänlig stad på gränsen mellan öst och syd. Av alla årets resmål är nog detta det jag helst skulle rekommendera om jag var tvungen att välja ett.

Utsikt från bärnstensmuseet i Gdansk 

Sommarens utlandsresa gick till Gdansk och Malta. Gdansk kommer på god andraplats över årets favoritstäder, men så är jag ju obotlig Polenfantast också. I-landsstandard med u-landspriser kan man sammanfatta det mesta i detta land med. Medan Malta är ungefär tvärtom… Nejdå, så illa är det inte, men maten är nog den sämsta i Europa. Folk gick omkring med pizzakartonger överallt och tillslut förstod vi varför. Det var typ det enda som var ätbart. Men mot slutet av veckan lyckades vi faktiskt hitta ett par riktigt bra restauranger.

Malta har, tack vare bristen på stränder, ett av Europas renaste badvatten

Dramatiska väderomslag i Reykjavik

Solnedgång över floden Moldau, Prag

Under hösten klämdes två weekendresor in, eller snarare ”mitt i veckan-resor” eftersom pojkvännens schema sällan innehåller lediga helger. Först ett par dagar i gulliga Reykjavik i oktober. Eländigt väder vilket gör att vi detaljstuderar alla museer men just inte så mycket annat. Det hela känns mycket exotiskt på grund av att det av någon anledning inte finns några internationella kedjor, förutom (av lika outgrundlig anledning) Dunkin’ Donuts. Betydligt mera ”mainstream” är det i Prag. Är vi i Disneyland eller en stad? Det är oklart, men ölen är mycket god och billig så antagligen det sistnämnda. Det är också lite mycket stripklubbar för att vara riktigt Disney.

Goda grannar

Härom kvällen strax efter elva satte vi oss upp med ett ryck i sängen. Någon borrade eller sågade i vårt kök, eller så lät det i alla fall. Det är skönt att bo i en etta i sådana situationer, så det räcker med en blick för att konstatera att lägenheten är tom. Det måste ha varit en granne som valt en udda tid för hantverkande. Ljudet pågår bara några minuter, följs av lite bankande och sen lägger sig tystnaden igen. Tänker inte mer på det förrän dagen efter. Nytt ljud. Ett svagt surrande men nu från dörren. Aha, det är vår ringklocka. Öppnar för en ung tjej med förlägen uppsyn. ”Alltså jag ringer på hos alla här för att fråga om igår.” Lättad kunde jag säga att jag var oskyldig och gemensamt beklagade vi oss över den okända förövaren. ”Vilket oskick!”

Men när jag stängt efter henne förbyts lättnaden i oro. Om fem minuters ospecificerat elverktygsanvändande en sen måndagskväll resulterade i en smärre brottsutredning hur skulle grannreaktionen då bli på en fest, med lite musik, kanske någon högröstad gäst i trappen? Hur mycket stör det om man vid upprepade tillfällen duschar sent? Tittar på TV efter midnatt? Inser att jag hör till gruppen som oroas mer av ljudkänsliga grannar än av ljudliga grannar. Dessvärre är man i dagens bostadsrätter ofta omgivna av både och. Visst finns det skräckexempel på långvariga renoveringsprojekt som i många fall slutar med hål i väggen från grannen (kommer på rak arm på två fall där vänner drabbats av just hålproblemet) eller fester på konstiga tider, och då menar jag inte helger. Under ett av mina tidigare boenden låg föreningens festlokal, som tydligen störde grannarna, och den hyrdes istället ut som kontor. Grejen var bara den att de killar som ”jobbade” där hade fest typ varje torsdag och söndag natt…

Glada tillrop på "grannlapp" inför några vänners inflyttningsfest

De som har vuxit upp i hus saknar kanske både tolerans för okända och oönskade ljud och känsla för när det är dags att sänka bashögtalaren. Det mesta torde dock gå att lösa med först och främst normalt tålamod. Fem-tio minuters oljud kanske de flesta kan stå ut med, även på udda tider. Mer långvariga störningsmoment får man så gott det går försöka informera grannarna om via lapp eller annat. Hade en vän som inför en fest la lappar med öronproppar i de närmastes brevlådor och fick en cd med en av grannarnas favoritlåtar som svar. När jag flyttade in i min första egna lya skrev jag sedvanlig ”säg till om vi stör”-lapp med tillägget ”kom gärna förbi”. Döm om min förvåning när tre av mina äldre grannar faktiskt dök upp. När jag flyttat till Söder fick jag intrycket att en del av grannarna tittade lite för djupt i flaskan så vågade aldrig skriva det där tillägget. Nu ångrar jag det faktiskt. Speciellt efter helgens glöggfest hos en väninna, där drygt hälften av de trevliga gästerna var grannar. Då kan man vara ganska så säker på att slippa klagomål!

Prag - östeuropas London

Här betas det av europeiska huvudstäder på löpande band. För en dryg månad sedan isiga Reykjavik och nu i veckan mildare Prag. Huvudstad i ytterligare ett av dessa länder som inte fanns när jag var liten: Tjeckien, anno 1993.

Julmarknad vid det kända astronomiska uret

Jag hade förstått av förhandstipsen att Prag var ”turistigt” med dålig mat och billig öl. Det stämde ganska väl med mina egna observationer. Man tror man är smart som åker dit en onsdag i början av december. Jag menar det är inte en solig långhelg i maj direkt. Taxichauffören är också lättad när han kör oss till vårt boende. ”Det är inte alls så mycket turister nu. Det är mycket mer på helgerna. Då kommer det busslaster från hela Europa.” Så klart, Prag är ju Europas geografiska motsvarighet till t-centralen. Ganska i mitten av allt. Men när man sedan går ut för att spatsera i gamla stan undrar man: Kan det verkligen bli ”värre”? Inte ens i London har jag sett så mycket turister eller en plats som är så fullständigt anpassad till turism. Det är som ett Disneyland för vuxna. Första kvarteret är okej. Folkmassan trycker en framåt i lagom takt och man kan kika in i de gulliga butikerna. Åh, vilka vackra kristallglas. Ah, glasprydnader. Sedan massa coola väskor och annat lädergods. Hm, kan cannabisvodka vara något att ta med hem? Nja. Här och var bryts butiksraden av ställen som säljer lustiga strutar och andra sötsaker, eller irländska pubar, eller gulasch-restauranger, med stora färgbilder på maten så klart. För dem som varken är shoppingsugna eller hungriga finns thaimassageställen som säkert kan erbjuda flera olika typer av massage… Det var första kvarteret det. Nästa kvarter upprepas alltihop. Man svänger runt ett hörn, allt upprepas. Tillslut är man helt yr. Har vi inte gått förbi den här glasaffären? Hade massagesalongen verkligen fisk-spa nyss? Nehej, det är en annan. Lägg medeltida stadsplanering och oändliga horder med folk på detta, samt tidig skymning och som sagt billig öl… Det är som en mardröm. En vacker mardröm med trevliga människor, men ändå.

Utsikt över bortre delen av stan, med sitt slott på en kulle.
Som sagt, hela staden känns lite Disney-inspirerad...

Det är turism på en aldrig tidigare skådad nivå. Man kan även ta sig runt på roliga sätt. Segway är poppis. Häst och vagn så klart men man kan också hyra nyproducerade veteranbilar att köras runt i. En annan aktivitet är att det finns museer för alla möjliga böjelser: Tortyr, sex eller Apple, för att bara nämna några. Ta ett obskyrt ämne så lovar jag att det finns ett museum om det i Prag.

Turister älskar att gå på broar, så även här på Karluv most
som leder mellan gamla stan och slottet

Maten då? Tja, det kunde ha varit värre. Efter ett halvår i Riga har jag lärt mig att man måste lusläsa online-rekommendationer. Det är inte bara att snubbla in på första bästa färgbildsställe och tro att man ska få nåt gott. Tripadvisor korsrefererades med Google. Vi kom fram till att top-tio på Tripadvisor nästan alltid är fullsatt så satsade på Google-recensionerna. Hittade en italiensk restaurang som var en riktig fullträff. Enda minuset var att vi hamnade på rökvadelningen, så kläderna luktar fortfarande fimp. Tyvärr var det få restauranger med inhemsk mat som fått höga betyg men vi hann med några spontanbesök på tjeckiska turistkrogar med friterade saker och potatis i olika skepnader också. Helt ok, och när allt kostar en spottstyver och sköljs ner med god öl kan man inte klaga. Bara att vara skyddad från gatans zombieliknande turisthorder gjorde en tacksam. På vägen hem vid 23-snåret var det fortfarande fullsmockat i de butiker som höll öppet, och guidade grupper gick lydigt runt och spanade på vackra fasader. Klockan 23, en kylig onsdagsnatt i december. Prag är staden där turismen ständigt pågår. Spåren av vardagsliv är få.

Mellanrättseländet

Det var inte länge sen som ”mellanrätter” betydde ett enklare och billigare alternativ till den vanliga huvudrätten på många av Stockholms krogar. Det kunde vara en sallad, en omelett eller en matig toast. På senare år har det dock kommit att betyda raka motsatsen: Konsten att sälja överarbetade matkreationer som i de flesta fall är mindre än en vanlig förrätt för strax under tvåhundringen. Alltså varken mättande, tillfredsställande eller prisvärt, om du inte är anorektiker. Det är inget mindre än ett otrevligt otyg som borde bojkottas, eller åtminstone borde restauranger som ägnar sig åt detta förses med en tydlig varningstext. Bara de senaste månaderna har jag råkat ut för det flera gånger: Surfers, Ljunggrens, Brasseriet, för att nämna några. Tidigare har jag flera hundra kronor fattigare gått hungrig från Mother, Fotografiska och Farang. Ibland har denna typ av etablissemang dessutom fräckheten att föreslå att man ska beställa in flera ”smårätter” att dela på. Detta kanske för att få gästerna att tro att det handlar om någon typ av tapas. Låt mig klargöra att det gör det definitivt INTE. Det rör sig om rätter av typen korslagd sparris, nej nu överdriver jag, Oftast är det bara EN sparris som ligger på tallriken. Hur man delar denna rättvist på två eller flera personer övergår mitt förstånd. På längden då, eller? Lustiga små knyten (alltså ett per portion) i buljong är en annan favorit. Lycka till att dela detta på ett fräscht sätt…

Enda gången denna typ av rätter funkar bra är om man verkligen inte är hungrig. Som ett exempel åt jag en tidig lunch med en väninna på Operans Brasseriet i helgen. Vi blev informerade om att rätterna (som kostar mellan 135 och 225 styck) var mellanrätter och ungefär två stycken motsvarade en varmrätt. Då jag nyss ätit frukost nöjde jag mig med bläckfisk i buljong, en mycket god portion på en knapp deciliter. Väninnan valde en rätt till. Men jag kan meddela att då denna typ av rätter i nyttighetens namn oftast är betydligt mindre mastiga än en vanlig förrätt blir man inte mätt ens på två, om man nu är hungrig. De består ju ofta av 90 procent vegetabilier och buljong. Ett par timmar senare kurrade det betänkligt i våra magar och det blev akutbesök på McDonalds.

Man kan inte låta bli att känna sig som när man klivit in i en skumtaxi som tar över 1000 spänn för att köra en hem. Uppskörtad. Ska man behöva punga ut 500-600 kronor, ex dryck och dricks, för att bli någorlunda mätt? Nej, bojkott kanske är det enda rätta. Om man trots allt råkat hamna på ett av snålställena får man köra med bojkott ”light”. Le sött, säga att man bantar/just ätit/haft kräksjukan och nöja sig med en ”mellanrätt” (till priset av en normal varmrätt på ett normalt ställe) och på vägen hem tillbedja hamburgerguden. Restaurangernas nya mellanrättskoncept måste vara en lysande affär för snabbmatskedjorna!

Längtan efter nytt läge

Något jag minns av min farfar var att han flyttade jämt. Nåja, jämt kanske är att ta i, men ofta jämfört med mina föräldrar som bott i samma lägenhet sedan långt innan jag föddes. Det känns som om den där miljöombytesgenen har hoppat över en generation. Själv flyttade jag runt utomlands i flera år och sedan mer ofrivilligt hemmavid när jag var ”mellan boenden”. Sedan införskaffades lägenheten på Söder, efter en långdragen jakt som ni kunde följa här på bloggen 2011. Förra året var det tillfällig utflykt Riga där jag trivdes som fisken i vattnet. Efter det kliar det i fly(k)ttgenen igen, men eftersom både vänner och arbetsplats finns här i Stockholm finns inga rimliga motiv till en utlandsflytt eller ens till Jönköping! Kvarstår flytt inom länet, men vart?

Jag håller just nu på med ett psykologiskt experiment på mig själv: Hur långt från centrum klarar jag av att bo utan att bli galen? Det föll sig nämligen så lämpligt att en väninna med familj behövde hyra en tvåa, så hon fick låna min, medan jag och sambon klämmer in oss i hans etta på Stora Essingen. Så det är även ett experiment i hur litet man kan bo. Det sistnämnda har jag inga problem med. Visst, det är skönt med två rum, speciellt om man vill ha gäster, men att ha kök, sovrum, tv-rum och matrum allt i ett är rätt mysigt faktiskt. Pendlingstidsmässigt tror jag dock att det här med 30 minuter på bussen är min maxgräns (ettan från Essingetorget till Stureplan). Men visst, säg att jag pallar 30 minuter på t-banan så har jag täckt in en ganska stor del av Stockholm. Om man sedan kunde införa infravärme i busskurerna skulle jag vara bra mycket gladare. Att vänta på en buss i detta klimat GÅR ju bara inte.

Utsikt mot Lilla Essingen och Söder från Broparken
Vem kunde ana att det var så vackert att stå under Essingeleden?

Förutom bussberoendet måste jag säga att Stora Essingen har stor potential. Vackert är bara förnamnet. Sen skadar det inte hur nära det är till allt man behöver: Pizzeria, gym, kemtvätt/skrädderi och café i samma hus, buss och kiosk på torget utanför fönstret. Går man över (den så gott som bilfria) gatan kommer man till kiosken där man hämtar ut brev och paket. Att slippa hämta posten på Coop med deras eviga köer är en lättnad. Över gatan åt andra hållet ligger mataffären (svindyr men ändå) och ytterligare faciliteter i form av restauranger, blomsteraffär, med mera. Att sedan samtliga brf:er här på ön verkar lätt fascistoida och strösslar ”tillträde förbudet” och ”privat område”-skyltar på varenda yta som ligger i anslutning till deras hus är kanske något man får leva med, även om det gör ens promenad lite komplicerad. (Det kanske är ett fenomen som är vanligt över hela stan numera?) Jag är absolut ingen allemansrättskramare men kan tycka att om man nu bor i ett flerfamiljshus med en massa löst folk så kanske det inte spelar så stor roll med lite löst folk till på tomten, i alla fall inte om de beter sig som folk, typ är ute och promenerar, joggar eller genar till bussen.

Avkoppling på sydligare breddgrader

Enda nackdelen med Sverigesemester så här års: Vädret
Jag huttrar i nybyggda delar av centrala Jönköping

Säg semester och de flesta får bilder av soldränkta stränder eller hektiska metropoler i huvudet, möjligen dyker det upp någon bild av fjällvandring eller skidtur för de hurtigare. Men till syvende och sist handlar det främst om miljöombyte. Ta bara 1800-talets vurm för brunnsdrickande. Detta vattens hälsobringande effekter kan säkert diskuteras men jag betvivlar inte ett dugg att folk blev piggare och friskare efter besöken. De kom bort från vardagen, om än bara för några dagar. Såg något nytt, upplevde en ny miljö. En ny svensk ort kan vara nog så exotisk som en thailändsk strand, speciellt för någon som liksom jag är uppvuxen i Stockholms innerstad.

Väninnan hade förvarnat mig inför vårt Jönköpingsbesök i helgen. "Det är inte alls som Stockholm. Folk är liksom gladare och öppnare." Ja, ja, det är väl samma novemberdepressioner och snökaos i vardande där som överallt annars, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men redan på bussen från centralen till hennes lägenhet börjar konstiga saker hända... Med alltför stor sportbag i ena handen och hämtpizza i den andra svettas jag generat och förväntar mig suckar och onda ögat av medpassagerarna, som brukligt. Men istället blir vi erbjudna sittplats och blir vänligt tilltalade. Som stockholmare går nu tre tankar genom huvudet: Mannen som småpratar med mig är antingen psykiskt sjuk, full eller raggar, eller (inte ovanligt) en kombination av de nyss nämnda. En efter en bockar jag av de tre orsakerna i huvudet och märker att inget verkar stämma. Han är på väg hem från jobbet och berättar glatt att han och hans fru nyss har flyttat till hus i samma område som är vårt slutmål. När han sedan kliver av samtidigt och insisterar på att hjälpa oss med packningen tänker man "Aha, han vill råna oss!" och ger honom det som kan ersättas: pizzan och systembolagspåsen. Men, nej inte det heller. Utanför porten får vi igen våra inköp och skiljs åt med ett "Ha en trevlig helg"!

Liknande scener upprepar sig hela helgen: Vi får bartips av servitriser, nattklubbstips av dörrvakter, småpratar med loppisförsäljare, får semestertips av en lokal alkis. Det ordnas fram bord på tapasbaren där man egentligen borde ha bokat. Vi kommer in gratis på utestället när de hör att vi är på tillfälligt besök. Man kan betala med kontanter på bussen. Allt är lite vänligare och lite enklare. När jag ska gå in på toaletten på ett välbesökt café möts jag av två glada mammor med sina spädbarn, som är på väg ut. De har lätt panik i blicken. "Åh, nej! Har du fått vänta länge nu? Det tar ju ett tag med dubbelbyte" ursäktar de sig. Nej, jag hade ju inte väntat men blev glad av omtanken.

Timme efter timme och leende efter leende rinner stressen av en. Semester när den är som bäst. Liksom Thailandsresenären som köper med sig kryddor för att förlänga semesterkänslan på hemmaplan tänker jag att detta måste jag prova i Stockholm. Sträck på dig, se folk i ögonen och le! Kanske till och med utbyta någon vänlig fras. Hur svårt kan det vara? Det håller ungefär en timme och sedan inser jag att alla går igenom den där listan i huvudet: Är hon full? Förvirrad? Singel? Bäst att ägna sig åt något intressant i mobilen istället.