Fram för fler valfria ceremonier

Det har varit pinsamt dåligt på bloggningsfronten här. Jag skyller på hög arbetsbelastning, men också på försommarens trevliga firanden med vänner: Namngivning, bröllop och prästvigning (!) bland annat. Alla (förutom av naturliga skäl den sistnämnda) på borgerligt vis utomhus. Det är fint med ceremonier som markerar de där nya och viktiga skeendena i våra liv. I Sverige har vi också lyxen, eller huvudvärken, att kunna välja hur och var vi vill gifta oss. I Israel, och säkert många andra länder, finns inga borgerliga äktenskap, och i Latinamerika är det tvärtom. Där måste man gifta sig i lagens mening på stadshuset eller motsvarande. När och om man sen står i kyrkan inför prästen är det ”bara” för att få Guds ok på det hela.

Det här skapar så klart viss oro hos de konformistiska svenskarna, att vi inte alla gör på samma sätt. ”Namngivning?! När det finns dop.”, ”Varför ha en ceremoni alls egentligen?”, ”Varför gifter man sig i naturen när det är så fint i kyrkan", eller ”Varför gifta sig/döpa sina barn i kyrkan när man inte ens är kristen?” Om något kan jag till viss del hålla med det sista citatet. Kulturarv, traditioner och vackra kyrkor i alla ära. Jag tycker blå moskén i Istanbul är jättefin men jag skulle inte kliva in där och kräva att få gifta mig. En kyrka är en plats för tro och inte en ”schysst lokal”. Samtidigt ska man så klart ha rätt att använda kyrkan och dess tjänster om man är medlem. Ställer man sig inte bakom svenska kyrkan och den tro som utövas där är det ju lätt gjort att gå ur, och därmed avsäga sig rätten att utöva eventuella ceremonier i organisationens kyrkorum.

Det här med ceremonier utan religion då? Ja, det är väl en utmärkt idé. Alla går vi igenom olika skeden i livet men alla vill inte ställa sig bakom en religion. Egentligen borde vi ha fler ceremonier, eller åtminstone fester. Studentfester är ju utmärkt, men de här skräniga flaken förstår jag mig inte på. På min tid åkte vi i fina veteranbilar, cykelkärra, hästskjuts eller något annat kreativt och individuellt. Varför inte utöka det med Sambofest, (Nu har vi flyttat ihop), Vi ska ha barn-fest, Jag har fått nytt jobb-fest, Klimakteriefest, Vi ska skilja oss-fest (alla får tillbaka gåvorna från bröllopet), Pensionsfest, etc. Möjligheterna är oändliga, och förutom att ge stöd vänner emellan i livsomvälvande situationer skulle det ge bättre koll på vad som händer i allas liv, på ett mycket roligare sätt än via facebook!

Helgutflykt en lisa för själen

Förra helgen hade jag förmånen att landledes färdas söderöver i vårt vackra land. Slutdestinationen var Växjö. När man är van att flyga är det ett under av smidighet med buss och tåg. Ingen väskkontroll, vätskekontroll, id-kontroll. Bara en barsk konduktör som någonstans i Södertäljetrakten frågade efter biljetten, utan tillstymmelse till serviceanda eller leende. Som tagen ur en 50-talsfilm. Över huvud taget var tåget som hämtat ur en gammal svartvit film. Jag som egentligen hatar tåg var faktiskt ganska nöjd för en gångs skull. Jag fick en glimt av vad folk menar när de påstår att de ”Älskar tåg!”. Ett värdigt sätt att färdas: kupéer för dem som vill, fin men sliten träinredning, restaurangvagn med ett flertal rätter som serveras på porslin. Jag talar så klart inte om X2000 utan om ”Snälltåget”, som förutom den barska konduktören verkar göra skäl för sitt namn. Det fanns till och med gratis wifi vissa sträckor. Så nu vet jag vad det ska bokas nästa gång buss inte är ett alternativ. Aldrig mer röriga, bullriga X2000 med sina inplastade mackor som man får mikra själv. Snälltåget kör dessutom ända ner till Berlin enligt hemsidan.

Sjö ett stenkast från centrala Växjö

Till hemresan hade jag dock fått tag på en lämplig buss. Det är trots allt ett både lugnare och intressantare sätt att resa. Underbart att komma in i de små gudsförgätna byarna och observera lokalbefolkningens vardag, eller helg då i det här fallet. Mycket fika på soldränkta terrasser och balkonger. Det fanns dock ingen wifi (eller ens fungerande eluttag tyvärr…) men å andra sidan funkade mobilens internet hela tiden, till skillnad från på tåget som väl kör mer ”mitt i skogen”.

På vägen mot sjön. Idylliskt och folktomt.

Den trevliga Växjö-utflykten dämpade även min vårirritation. Den där som stiger i takt med stigande antal cyklister, motorcyklister (utan ljuddämpare) och ficktjuvar, och får mig att fundera på att flytta tillbaka till Riga, eller åtminstone boka in hela sommarsemestern så långt från Stockholm och Sverige som möjligt. Men Stockholm är inte Sverige, och tvärtom. I Sverige finns gator och parker som faktiskt är framkomliga och långt ifrån överbefolkade, även när solen skiner som mest. Där är folk lite mer avslappnade och där man kan spatsera omkring utan att höra detta ständiga pling, pling eller vrrrom! Kanske kan man till och med hitta en solplats på en uteservering, och kanske kostar vinet där inte 90 kr glaset. Kanske hittar ni mig i Småland istället för i Östeuropa i sommar.

Rösta med öronen eller hjärtat?

Jag brukar sällan skriva om politik eller musik här, men nu är jag så svårt traumatiserad efter gårdagens Eurovisionuppvisning så jag måste göra ett undantag.

Redan innan finalens start spred sig oron bland oss väninnor som samlats för att titta. Ska vi orka sitta igenom alla dessa mediokra låtar? Speciellt vi som sett delfinalerna var bekymrade. När vi avslöjade att de enda två länder som egentligen hade en chans att vinna var Australien och Ryssland rynkades ännu fler pannor i församlingen. Hur ska DET gå? Det GÅR ju inte! Tänk om Australien vinner. Helt crazy. Det är väl EUROvision, inte Worldvision? Och hur ska alla ta sig dit? (Läste senare att finalen 2017 i så fall produceras av Australien men arrangeras i Europa. Låter krångligt det också.) Men om Ryssland vinner då? Ännu värre i vissas tycke. Gayfest i ett uttalat gayfientligt land. Själv mös jag dock över tanken på att Moskva skulle invaderas av 10 000 tyska bögar, 5 000 svenska och ett gäng israeliska, och så vidare, och så vidare. Det vore ju underbart att se dem hångla loss och dansa på gatorna. Polisen skulle få sätta in en himla massa resurser om de skulle vilja gripa alla! Med viss politisk baktanke hejade jag alltså på Ryssland. Sen skadade det inte att låten var bra också. Det är väl trots allt musik man tävlar i? Men det verkade inte alla hålla med om… Poängutdelningen blev som vanligt en minikurs i Europeisk historia och nutidspolitik.

År 1932-33 svalt ca 7 miljoner ukrainare ihjäl, på mindre än ett år. Det var en mycket effektiv utrotningsstrategi. (Om detta och andra sovjetiska övergrepp kan man lära sig mer i feelbad-dokumentären Soviet Story). Jamala sjöng om tvångsförflyttningen av krimtartarer 1944. Även den med många dödsfall som följd. Det är oerhört viktigt att minnas vår historia, speciellt det som gick fel. Hur kan vi förhindra att det händer igen? Alltför ofta upprepar sig historien... Men ska det bara delas ut poäng baserat på vilka folk som har lidit mest kommer typ Ukraina, Armenien och Israel alltid att ligga i topp. Sverige skulle aldrig vinna.

Eurovision förknippar vi främst med kärlek, glädje, fest och gemenskap. Klart att en låt som så starkt utstrålar hat och sorg står ut. Jag kommer att drömma mardrömmar om Jamalas tomma, sorgfyllda blick och häxlika dans. Hemma i tjejsoffan stiger fasan när vi inser att Ukraina faktiskt kan vinna. I våra känsliga öron är det musikmässigt en av de fem-tio SÄMSTA låtarna. En av dem som får en att desperat famla efter en Ipren. Hur är det möjligt att den får 12-poängare på 12-poängare? Känslan är dubbel. Visst är det bra och rörande att Europa visar sitt stöd för Ukraina, men kanske vill de hellre ha militärt och politiskt stöd än röster i Eurovision? Vad vet jag. Och Ryssland får ännu mer vatten på sin martyrkvarn. ”Europa hatar oss. Vi mot dem.” Nej, vi skulle ha låtit dem vinna och sedan invaderat dem med kärlek och glitter istället!

På vägen hem är väninnan ändå mest upprörd över att Sverige inte fick ett enda poäng av Norge. ”De kanske röstade med öronen istället för hjärtat.” blir mitt svar. Det borde fler göra!

Fördel öst, igen

Uteservering och medeltida fästning i perfekt kombination

Med klump i magen sög vi girigt i oss av majsolen på uteserveringen på Skavsta flygplats. I Belgrad utlovades regn och vi vet ju alla vilket väder det blev, och utlovades, här hemma i helgen... Svårartad ångest mao. Dock lyckades jag blidka de serbiska vädergudarna genom att ständigt bära omkring på två paraplyer i handväskan, så solen sken nästan lika mycket som hemmavid.

Den maffiga St. Sava-katedralen ligger en bit från Gamla stan,
men värt promenaden

Förutom av sol möttes vi av en vänlig och sliten stad. Där finns allt man som svensk förknippar med fattigdom och kriminalitet: Slitna miljonprogramsområden, livsfarliga gropar i gatan, grafitti, vittrande fasader, unga män med rakade skallar och adidasbyxor. Men som så ofta är fallet i Östeuropa kommer fördomarna på skam. Vi blir varken lurade, rånade eller antastade. Tvärtom. De serber som kan lite engelska är hjälpsamma och skämtar gärna. Resten envisas med att tilltala oss lika glatt på serbiska. Träffar till och med på en man vi köper kaffe av på en bensinmack, som pluggar svenska! "Min syster bor i Helsingborg sedan sju år." förklarar han på bruten svenska. Men visst finns det bittra gamla kypare här också.
Något som det finns oväntat gott om är svenskar. Inte på en enda restaurang är vi de enda svenskarna. På vårt hotell bor minst två andra svenska sällskap, på tio rum... Och här tror man att man har kommit på något unikt resmål. Ok, det kanske beror på långhelgen, och att staden är ganska kompakt med få sevärdheter, men sällan har jag stött på så mycket svenskar utomlands.

Slitet som sagt men intressant arkitektur och fina muralmålningar

Utsikt över Gamla stan från andra sidan Sava.
Restaurangbåt skymtar i förgrunden

Vad gör man då i Belgrad? Ja, som sagt var så kryllar det inte av sevärdheter. En stor del av gamla stan består av fortet Kalemegdan som innefattar en enorm park, zoo, uteservering, mm. På andra sidan floden Sava finns en ännu större park utmed Sava och Donau med två olika kluster av restaurang- och partybåtar av husbåtsmodell. Kluster nummer två ligger en BRA bit bort men fullt promenadbart för den hurtige. Sen finns ett gäng fina ortodoxa kyrkor samt museer, varav vi besökte Nikola Tesla-museet. Det var inte direkt museiväder om man säger så. Snarare uteserveringsväder vilket vi nyttjade till fullo. Restaurangtätaste gatan var nog den vi bodde vid: Skadarska. Levande musik överallt, oftast balkanmusik eller pop/rock. För lite lugn och ro till maten söker man sig med fördel till någon annan gata. På tripadvisor anklagas en del av Belgrads restauranger för att vara turistfällor men jag kan inte riktigt hålla med. En turistfälla är för mig ett ställe som tar alldeles för mycket betalt för dålig mat, och inget av detta stötte vi på, ens på turistgatan. För det första är det nästan lika svårt att göra av med pengar i Belgrad som i Thailand på 90-talet. Ölpriserna ligger från 10 kronor och uppåt. En brakmåltid från 50 och uppåt. Vår första middag åt vi på en av de bättre restaurangerna: vin, öl, konjak till kaffet. Biff, pasta, efterrätt. Allt gick på 350 kr för oss båda, inklusive dricks (som inte verkar vara kutym men med de priserna vill man gärna runda av uppåt på notan). För det andra åt vi inget som inte var gott, men vi kanske hade tur. Rikliga portioner var det också och till råga på allt ingick frukost i vårt hotell (500 kr för bra rum på centralt hotell). Den serverades föredömligt nog till och med kl. 12 och bestod av kaffe, juice och omelett eller nybakade mackor, serverat vid bordet. Tur att det var promenadväder, annars hade man väl rullat hem efter den där helgen.
Sammanfattningsvis finns inte mycket ont att säga om Belgrad. Visst, det är slitet och kanske inte världens charmigaste stad men det finns allt man behöver för att roa sig en helg. Det är säkert, vänligt och billigt. Speciellt den party- och/eller matglade lär få sitt lystmäte och mer därtill.

Helgresa med stränga restriktioner

Nu vankar jag omkring som en osalig ande med måttbandet i högsta hugg igen. Nej, det handlar varken om bantning, skräddarsydda kläder eller inredningsbestyr. Det handlar så klart om budgetflyg. Jamen försök själva att boka en resa, vilken som helst, över Kristi himmelfärdshelgen, en vecka innan. Då är jag ändå ganska bra på att tänka utanför boxen. Krakow, Malta, Tirana. Hur alla flyg till alla dessa ställen kan vara mer eller mindre fullbokade är ett mysterium. Som genom ett google-map mirakel och av outgrundlig slump sökte jag på Belgrad och fick fram alldeles utmärkta direktflyg med Wizzair respektive Norwegian. Det gällde att snabbt klicka på boka-knappen. Inget bagage så klart. Kostar ju mer än själva biljetten, och vem orkar stå och vänta vid bagagebandet ändå?

Uppmuntrande tillrop från appen

Men nu oroar jag mig för att Wizz har tagit över som de nya bagagenazisterna när Ryan nu blivit mer slapphänta. Det finstilta bådar inte gott. De har tre olika bagagemått bara för handbagage: Ett ”litet bagage” som får medtagas gratis. För ”stort handbagage” (som efter närmare läsning och mätning visar sig vara vad alla andra kallar normalt handbagage) får man betala extra. Sedan finns också något som kallas ”extra personligt föremål” (handväska) som man får medföra, men bara om man betalar för prioriterad ombordstigning… Här kan man fördjupa sig i det hela: https://wizzair.com/sv-SE/useful_information/baggage

Där finns också hotfulla rader som ”Bagaget kontrolleras på flygplatsen!” och ”Avgifterna på flygplatsen är MYCKET HÖGRE än om du bokar online.” (deras versalisering)
Så det blir nog till att punga ut med ett par hundra till för ”stort” handbagage för att visa sin goda vilja, och ha något att pula ner sin handväska i. För det där med prioriterad ombordstigning vete katten. För mig är prioritering att kliva på flyget så SENT som möjligt. Inte först av alla. Man ska ju ändå sitta där ett par timmar eller mer.
Nåja, jag tampas gärna med illasinnade bagagevakter bara väderprognosen om +20 grader i Belgrad nästa helg infrias, för den här svenska ”våren” börjar jag snart ta som en personlig förolämpning. Är full av beundran för körsbärsträden som slår ut trots minusgrader!

Att leggas eller inte leggas

Få saker muntrar väl upp en fredagssliten svensk så mycket som de där tre orden i systembolagskassan: ”Har du legitimation?” Förutsatt förstås att man a) är över 20 och b) har sin legitimation med sig. Annars kan de tvärtom förstöra hela helgen. Glädjen stiger i proportion till stigande ålder för att kring 40 delvis övergå i skepsis kring personalens perceptionsförmåga, och konspirationsteorier som går ut på att de frågar bara för att muntra upp tantan eller den slitna trebarnspappan. Det är ett utmärkt sätt att skapa kundnöjdhet om inte annat. Inte undra på att svenskar är besatta av ålder när till och med ett statligt bolag ägnar sig åt att gissa och kontrollera ålder på alla i fertil ålder. Något som sedan leder till animerade diskussioner bland vänner och kolleger där alla måste avslöja när de fick visa leg senast, alternativt i vilken ålder de slutade visa leg, samt teorier om när man blir leggad och inte. Är det bättre att komma osminkad och i träningskläder? Spelar det någon roll vad man köper? Eller har någon blivit leggad till och med på en årgångswhiskey?

Men åldersgissandet slutar inte där utan följer med oss ut i krogkön. Först som ångest och oro. Ända upp till 25-årsåldern riskerar man ju att nekas inträde på grund av sin ålder. Sen följer några år av triumf och ”rätt” ålder för det mesta men redan vid 30 kan triumfen bytas i förnedring igen. För några år sedan var vi ute ett gäng 30-35-åringar och blev leggade på nån krog vi skulle in på. Vi blev glada så klart. ”Tror du inte vi är över 18?” fnitter. Men blev snabbt nertagna på jorden: ”Hörrni, det är 18-årsgräns här ikväll. Ni kommer nog inte att ha så kul.” Även sällskapet efter oss fick liknande besked. För Gud förbjude att folk i 20-årsåldern riskerar träffa på folk i 30-årsåldern eller, hemska tanke, 40-årsåldern på krogen.

I fredags trodde jag att historien skulle upprepa sig. Jag och en väninna hade suttit och nickat till i det så kallade skilsmässodiket på Riche och tänkte pigga upp oss med lite bra musik innan hemgång. Sagt och gjort styrde vi stegen mot discobaren Soap Bar där det redan bildats en liten kö. ”Legitimation tack” hör vi till vår förvåning dörrvakten fråga. Varpå jag så klart luttrat är på väg att vända på klacken med orden. ”Jaha, är vi för gamla?” Men vakten ser uppriktigt förvånad ut och utbrister, efter att jag motvilligt visar legget, ”Det trodde jag inte.” följt av ”Starkt jobbat.” Jag vet inte om han menade att det var starkt att orka vara ute på småtimmarna i vår ålder eller att se yngre ut, men jag väljer att tolka det som det senare, speciellt som att självförtroendet var på topp efter systembolagsbesök tidigare på dan.

Kartfrossa

Kartor har alltid utövat en stark dragningskraft på mig. Blicken dras till dem som sportfånens till en fotbollsmatch. De är ett oumbärligt resesällskap som åker ner i handväskan redan på flygplatsen om jag lyckas lägga vantarna på någon där, eller i sista hand i hotellreceptionen. Sedan sparas de för att eventuellt återanvändas till nästa resa. I ärlighetens namn händer detta sällan men de sparade kartorna blir i alla fall roliga, historiska dokument och ett stöd för minnet.

Visst, det kanske är stenålders att springa runt med en papperslapp, eller än värre: guidebok, i dessa apptider men dels har man inte alltid internet utomlands och dels blir jag snurrig av den där blå pricken på mobilkartan som ska vara jag. Åt vilket håll går jag egentligen? När man bara tittar på en skärm är det väldigt lätt att tappa bort sig, eller bli överkörd, och köra slut på telefonbatterierna för den delen.

Däremot är Google maps oslagbart för att planera en resa, promenad eller vad det nu må vara. Där man förut fick stångas med obegripliga lokala tidtabeller i pappers-, muntlig eller digital form kan man nu i lugn och ro på hotellet knappa in vart man ska och vips kommer det upp lämpliga kollektivtrafikalternativ. Bättre än sl.se. Och med ett klick kan man jämföra hur lång tid det skulle ta att gå eller ta bil/taxi istället.

Sen gillar jag känslan att med några få klick zooma ut från pricken där man är nu, ha hela världen för sina fingrar, och lika smidigt zooma in på de mest långväga, exotiska platser. Ofta kan man till och med få en ”street-view” och det dyker upp länkar till hotell, restauranger, affärer och sevärdheter. Som när jag i Milano i somras undrade vad det var för fint hus tvärsöver gatan från hotellet. Google maps kunde berätta att det var ett gammalt kloster som nu var museum. Bilder som andra lagt upp från stället fanns att se, så då kunde man pricka av den sevärdheten utan att ens ha lämnat rummet!

På datorversionen av appen finns även den mycket smidiga funktionen att hitta flighter till sin önskade destination. Man tipsas om billiga datum, får information om flygplanstyp, benutrymme och om flighten brukar vara försenad. Sen kommer en lista med hotell i olika klasser. Men man kan också få mindre användbar information, som att det skulle ta 22 dagar att gå till Tbilisi. Oklart om sovpauser är inräknade… Mer frestande då att ta bilen på två dagar, och en timme, om diverse gränsposteringar är välvilligt inställda får man anta. Man kan också få ”kollektivtrafikbeskrivning” (dvs. tåg) så långt som till Rom, men inte till t.ex. Athen eller Bukarest. Överflödig information som att en flight som lyfter kl 2.00 är ett "nattflyg" och att en rutt från Sverige till t.ex. Georgien "går genom flera länder" får man på köpet.

Kort sagt kan man (jag i alla fall) bedriva timtal med detta ”kartande”. Lik förbaskat kommer Google imorgon kl. 8 nyktert att upplysa mig om att det tar 19 minuter att åka till jobbet. Även de dagar jag jobbar hemifrån. (Och att det är +5 och regn) Nej, snart är det dags att boka en resa eller två för då kommer det upp betydligt roligare meddelanden på kartan om att jag dessa datum ska befinna mig på hotell så och så och flygplats si, förutsatt att bokningarna har skickats till ens gmail. Storebror ser som tur var inte allt, men Google har hyfsad koll.