Rösta med öronen eller hjärtat?

Jag brukar sällan skriva om politik eller musik här, men nu är jag så svårt traumatiserad efter gårdagens Eurovisionuppvisning så jag måste göra ett undantag.

Redan innan finalens start spred sig oron bland oss väninnor som samlats för att titta. Ska vi orka sitta igenom alla dessa mediokra låtar? Speciellt vi som sett delfinalerna var bekymrade. När vi avslöjade att de enda två länder som egentligen hade en chans att vinna var Australien och Ryssland rynkades ännu fler pannor i församlingen. Hur ska DET gå? Det GÅR ju inte! Tänk om Australien vinner. Helt crazy. Det är väl EUROvision, inte Worldvision? Och hur ska alla ta sig dit? (Läste senare att finalen 2017 i så fall produceras av Australien men arrangeras i Europa. Låter krångligt det också.) Men om Ryssland vinner då? Ännu värre i vissas tycke. Gayfest i ett uttalat gayfientligt land. Själv mös jag dock över tanken på att Moskva skulle invaderas av 10 000 tyska bögar, 5 000 svenska och ett gäng israeliska, och så vidare, och så vidare. Det vore ju underbart att se dem hångla loss och dansa på gatorna. Polisen skulle få sätta in en himla massa resurser om de skulle vilja gripa alla! Med viss politisk baktanke hejade jag alltså på Ryssland. Sen skadade det inte att låten var bra också. Det är väl trots allt musik man tävlar i? Men det verkade inte alla hålla med om… Poängutdelningen blev som vanligt en minikurs i Europeisk historia och nutidspolitik.

År 1932-33 svalt ca 7 miljoner ukrainare ihjäl, på mindre än ett år. Det var en mycket effektiv utrotningsstrategi. (Om detta och andra sovjetiska övergrepp kan man lära sig mer i feelbad-dokumentären Soviet Story). Jamala sjöng om tvångsförflyttningen av krimtartarer 1944. Även den med många dödsfall som följd. Det är oerhört viktigt att minnas vår historia, speciellt det som gick fel. Hur kan vi förhindra att det händer igen? Alltför ofta upprepar sig historien... Men ska det bara delas ut poäng baserat på vilka folk som har lidit mest kommer typ Ukraina, Armenien och Israel alltid att ligga i topp. Sverige skulle aldrig vinna.

Eurovision förknippar vi främst med kärlek, glädje, fest och gemenskap. Klart att en låt som så starkt utstrålar hat och sorg står ut. Jag kommer att drömma mardrömmar om Jamalas tomma, sorgfyllda blick och häxlika dans. Hemma i tjejsoffan stiger fasan när vi inser att Ukraina faktiskt kan vinna. I våra känsliga öron är det musikmässigt en av de fem-tio SÄMSTA låtarna. En av dem som får en att desperat famla efter en Ipren. Hur är det möjligt att den får 12-poängare på 12-poängare? Känslan är dubbel. Visst är det bra och rörande att Europa visar sitt stöd för Ukraina, men kanske vill de hellre ha militärt och politiskt stöd än röster i Eurovision? Vad vet jag. Och Ryssland får ännu mer vatten på sin martyrkvarn. ”Europa hatar oss. Vi mot dem.” Nej, vi skulle ha låtit dem vinna och sedan invaderat dem med kärlek och glitter istället!

På vägen hem är väninnan ändå mest upprörd över att Sverige inte fick ett enda poäng av Norge. ”De kanske röstade med öronen istället för hjärtat.” blir mitt svar. Det borde fler göra!