Rösta med öronen eller hjärtat?

Jag brukar sällan skriva om politik eller musik här, men nu är jag så svårt traumatiserad efter gårdagens Eurovisionuppvisning så jag måste göra ett undantag.

Redan innan finalens start spred sig oron bland oss väninnor som samlats för att titta. Ska vi orka sitta igenom alla dessa mediokra låtar? Speciellt vi som sett delfinalerna var bekymrade. När vi avslöjade att de enda två länder som egentligen hade en chans att vinna var Australien och Ryssland rynkades ännu fler pannor i församlingen. Hur ska DET gå? Det GÅR ju inte! Tänk om Australien vinner. Helt crazy. Det är väl EUROvision, inte Worldvision? Och hur ska alla ta sig dit? (Läste senare att finalen 2017 i så fall produceras av Australien men arrangeras i Europa. Låter krångligt det också.) Men om Ryssland vinner då? Ännu värre i vissas tycke. Gayfest i ett uttalat gayfientligt land. Själv mös jag dock över tanken på att Moskva skulle invaderas av 10 000 tyska bögar, 5 000 svenska och ett gäng israeliska, och så vidare, och så vidare. Det vore ju underbart att se dem hångla loss och dansa på gatorna. Polisen skulle få sätta in en himla massa resurser om de skulle vilja gripa alla! Med viss politisk baktanke hejade jag alltså på Ryssland. Sen skadade det inte att låten var bra också. Det är väl trots allt musik man tävlar i? Men det verkade inte alla hålla med om… Poängutdelningen blev som vanligt en minikurs i Europeisk historia och nutidspolitik.

År 1932-33 svalt ca 7 miljoner ukrainare ihjäl, på mindre än ett år. Det var en mycket effektiv utrotningsstrategi. (Om detta och andra sovjetiska övergrepp kan man lära sig mer i feelbad-dokumentären Soviet Story). Jamala sjöng om tvångsförflyttningen av krimtartarer 1944. Även den med många dödsfall som följd. Det är oerhört viktigt att minnas vår historia, speciellt det som gick fel. Hur kan vi förhindra att det händer igen? Alltför ofta upprepar sig historien... Men ska det bara delas ut poäng baserat på vilka folk som har lidit mest kommer typ Ukraina, Armenien och Israel alltid att ligga i topp. Sverige skulle aldrig vinna.

Eurovision förknippar vi främst med kärlek, glädje, fest och gemenskap. Klart att en låt som så starkt utstrålar hat och sorg står ut. Jag kommer att drömma mardrömmar om Jamalas tomma, sorgfyllda blick och häxlika dans. Hemma i tjejsoffan stiger fasan när vi inser att Ukraina faktiskt kan vinna. I våra känsliga öron är det musikmässigt en av de fem-tio SÄMSTA låtarna. En av dem som får en att desperat famla efter en Ipren. Hur är det möjligt att den får 12-poängare på 12-poängare? Känslan är dubbel. Visst är det bra och rörande att Europa visar sitt stöd för Ukraina, men kanske vill de hellre ha militärt och politiskt stöd än röster i Eurovision? Vad vet jag. Och Ryssland får ännu mer vatten på sin martyrkvarn. ”Europa hatar oss. Vi mot dem.” Nej, vi skulle ha låtit dem vinna och sedan invaderat dem med kärlek och glitter istället!

På vägen hem är väninnan ändå mest upprörd över att Sverige inte fick ett enda poäng av Norge. ”De kanske röstade med öronen istället för hjärtat.” blir mitt svar. Det borde fler göra!

Fördel öst, igen

Uteservering och medeltida fästning i perfekt kombination

Med klump i magen sög vi girigt i oss av majsolen på uteserveringen på Skavsta flygplats. I Belgrad utlovades regn och vi vet ju alla vilket väder det blev, och utlovades, här hemma i helgen... Svårartad ångest mao. Dock lyckades jag blidka de serbiska vädergudarna genom att ständigt bära omkring på två paraplyer i handväskan, så solen sken nästan lika mycket som hemmavid.

Den maffiga St. Sava-katedralen ligger en bit från Gamla stan,
men värt promenaden

Förutom av sol möttes vi av en vänlig och sliten stad. Där finns allt man som svensk förknippar med fattigdom och kriminalitet: Slitna miljonprogramsområden, livsfarliga gropar i gatan, grafitti, vittrande fasader, unga män med rakade skallar och adidasbyxor. Men som så ofta är fallet i Östeuropa kommer fördomarna på skam. Vi blir varken lurade, rånade eller antastade. Tvärtom. De serber som kan lite engelska är hjälpsamma och skämtar gärna. Resten envisas med att tilltala oss lika glatt på serbiska. Träffar till och med på en man vi köper kaffe av på en bensinmack, som pluggar svenska! "Min syster bor i Helsingborg sedan sju år." förklarar han på bruten svenska. Men visst finns det bittra gamla kypare här också.
Något som det finns oväntat gott om är svenskar. Inte på en enda restaurang är vi de enda svenskarna. På vårt hotell bor minst två andra svenska sällskap, på tio rum... Och här tror man att man har kommit på något unikt resmål. Ok, det kanske beror på långhelgen, och att staden är ganska kompakt med få sevärdheter, men sällan har jag stött på så mycket svenskar utomlands.

Slitet som sagt men intressant arkitektur och fina muralmålningar

Utsikt över Gamla stan från andra sidan Sava.
Restaurangbåt skymtar i förgrunden

Vad gör man då i Belgrad? Ja, som sagt var så kryllar det inte av sevärdheter. En stor del av gamla stan består av fortet Kalemegdan som innefattar en enorm park, zoo, uteservering, mm. På andra sidan floden Sava finns en ännu större park utmed Sava och Donau med två olika kluster av restaurang- och partybåtar av husbåtsmodell. Kluster nummer två ligger en BRA bit bort men fullt promenadbart för den hurtige. Sen finns ett gäng fina ortodoxa kyrkor samt museer, varav vi besökte Nikola Tesla-museet. Det var inte direkt museiväder om man säger så. Snarare uteserveringsväder vilket vi nyttjade till fullo. Restaurangtätaste gatan var nog den vi bodde vid: Skadarska. Levande musik överallt, oftast balkanmusik eller pop/rock. För lite lugn och ro till maten söker man sig med fördel till någon annan gata. På tripadvisor anklagas en del av Belgrads restauranger för att vara turistfällor men jag kan inte riktigt hålla med. En turistfälla är för mig ett ställe som tar alldeles för mycket betalt för dålig mat, och inget av detta stötte vi på, ens på turistgatan. För det första är det nästan lika svårt att göra av med pengar i Belgrad som i Thailand på 90-talet. Ölpriserna ligger från 10 kronor och uppåt. En brakmåltid från 50 och uppåt. Vår första middag åt vi på en av de bättre restaurangerna: vin, öl, konjak till kaffet. Biff, pasta, efterrätt. Allt gick på 350 kr för oss båda, inklusive dricks (som inte verkar vara kutym men med de priserna vill man gärna runda av uppåt på notan). För det andra åt vi inget som inte var gott, men vi kanske hade tur. Rikliga portioner var det också och till råga på allt ingick frukost i vårt hotell (500 kr för bra rum på centralt hotell). Den serverades föredömligt nog till och med kl. 12 och bestod av kaffe, juice och omelett eller nybakade mackor, serverat vid bordet. Tur att det var promenadväder, annars hade man väl rullat hem efter den där helgen.
Sammanfattningsvis finns inte mycket ont att säga om Belgrad. Visst, det är slitet och kanske inte världens charmigaste stad men det finns allt man behöver för att roa sig en helg. Det är säkert, vänligt och billigt. Speciellt den party- och/eller matglade lär få sitt lystmäte och mer därtill.

Helgresa med stränga restriktioner

Nu vankar jag omkring som en osalig ande med måttbandet i högsta hugg igen. Nej, det handlar varken om bantning, skräddarsydda kläder eller inredningsbestyr. Det handlar så klart om budgetflyg. Jamen försök själva att boka en resa, vilken som helst, över Kristi himmelfärdshelgen, en vecka innan. Då är jag ändå ganska bra på att tänka utanför boxen. Krakow, Malta, Tirana. Hur alla flyg till alla dessa ställen kan vara mer eller mindre fullbokade är ett mysterium. Som genom ett google-map mirakel och av outgrundlig slump sökte jag på Belgrad och fick fram alldeles utmärkta direktflyg med Wizzair respektive Norwegian. Det gällde att snabbt klicka på boka-knappen. Inget bagage så klart. Kostar ju mer än själva biljetten, och vem orkar stå och vänta vid bagagebandet ändå?

Uppmuntrande tillrop från appen

Men nu oroar jag mig för att Wizz har tagit över som de nya bagagenazisterna när Ryan nu blivit mer slapphänta. Det finstilta bådar inte gott. De har tre olika bagagemått bara för handbagage: Ett ”litet bagage” som får medtagas gratis. För ”stort handbagage” (som efter närmare läsning och mätning visar sig vara vad alla andra kallar normalt handbagage) får man betala extra. Sedan finns också något som kallas ”extra personligt föremål” (handväska) som man får medföra, men bara om man betalar för prioriterad ombordstigning… Här kan man fördjupa sig i det hela: https://wizzair.com/sv-SE/useful_information/baggage

Där finns också hotfulla rader som ”Bagaget kontrolleras på flygplatsen!” och ”Avgifterna på flygplatsen är MYCKET HÖGRE än om du bokar online.” (deras versalisering)
Så det blir nog till att punga ut med ett par hundra till för ”stort” handbagage för att visa sin goda vilja, och ha något att pula ner sin handväska i. För det där med prioriterad ombordstigning vete katten. För mig är prioritering att kliva på flyget så SENT som möjligt. Inte först av alla. Man ska ju ändå sitta där ett par timmar eller mer.
Nåja, jag tampas gärna med illasinnade bagagevakter bara väderprognosen om +20 grader i Belgrad nästa helg infrias, för den här svenska ”våren” börjar jag snart ta som en personlig förolämpning. Är full av beundran för körsbärsträden som slår ut trots minusgrader!

Att leggas eller inte leggas

Få saker muntrar väl upp en fredagssliten svensk så mycket som de där tre orden i systembolagskassan: ”Har du legitimation?” Förutsatt förstås att man a) är över 20 och b) har sin legitimation med sig. Annars kan de tvärtom förstöra hela helgen. Glädjen stiger i proportion till stigande ålder för att kring 40 delvis övergå i skepsis kring personalens perceptionsförmåga, och konspirationsteorier som går ut på att de frågar bara för att muntra upp tantan eller den slitna trebarnspappan. Det är ett utmärkt sätt att skapa kundnöjdhet om inte annat. Inte undra på att svenskar är besatta av ålder när till och med ett statligt bolag ägnar sig åt att gissa och kontrollera ålder på alla i fertil ålder. Något som sedan leder till animerade diskussioner bland vänner och kolleger där alla måste avslöja när de fick visa leg senast, alternativt i vilken ålder de slutade visa leg, samt teorier om när man blir leggad och inte. Är det bättre att komma osminkad och i träningskläder? Spelar det någon roll vad man köper? Eller har någon blivit leggad till och med på en årgångswhiskey?

Men åldersgissandet slutar inte där utan följer med oss ut i krogkön. Först som ångest och oro. Ända upp till 25-årsåldern riskerar man ju att nekas inträde på grund av sin ålder. Sen följer några år av triumf och ”rätt” ålder för det mesta men redan vid 30 kan triumfen bytas i förnedring igen. För några år sedan var vi ute ett gäng 30-35-åringar och blev leggade på nån krog vi skulle in på. Vi blev glada så klart. ”Tror du inte vi är över 18?” fnitter. Men blev snabbt nertagna på jorden: ”Hörrni, det är 18-årsgräns här ikväll. Ni kommer nog inte att ha så kul.” Även sällskapet efter oss fick liknande besked. För Gud förbjude att folk i 20-årsåldern riskerar träffa på folk i 30-årsåldern eller, hemska tanke, 40-årsåldern på krogen.

I fredags trodde jag att historien skulle upprepa sig. Jag och en väninna hade suttit och nickat till i det så kallade skilsmässodiket på Riche och tänkte pigga upp oss med lite bra musik innan hemgång. Sagt och gjort styrde vi stegen mot discobaren Soap Bar där det redan bildats en liten kö. ”Legitimation tack” hör vi till vår förvåning dörrvakten fråga. Varpå jag så klart luttrat är på väg att vända på klacken med orden. ”Jaha, är vi för gamla?” Men vakten ser uppriktigt förvånad ut och utbrister, efter att jag motvilligt visar legget, ”Det trodde jag inte.” följt av ”Starkt jobbat.” Jag vet inte om han menade att det var starkt att orka vara ute på småtimmarna i vår ålder eller att se yngre ut, men jag väljer att tolka det som det senare, speciellt som att självförtroendet var på topp efter systembolagsbesök tidigare på dan.

Kartfrossa

Kartor har alltid utövat en stark dragningskraft på mig. Blicken dras till dem som sportfånens till en fotbollsmatch. De är ett oumbärligt resesällskap som åker ner i handväskan redan på flygplatsen om jag lyckas lägga vantarna på någon där, eller i sista hand i hotellreceptionen. Sedan sparas de för att eventuellt återanvändas till nästa resa. I ärlighetens namn händer detta sällan men de sparade kartorna blir i alla fall roliga, historiska dokument och ett stöd för minnet.

Visst, det kanske är stenålders att springa runt med en papperslapp, eller än värre: guidebok, i dessa apptider men dels har man inte alltid internet utomlands och dels blir jag snurrig av den där blå pricken på mobilkartan som ska vara jag. Åt vilket håll går jag egentligen? När man bara tittar på en skärm är det väldigt lätt att tappa bort sig, eller bli överkörd, och köra slut på telefonbatterierna för den delen.

Däremot är Google maps oslagbart för att planera en resa, promenad eller vad det nu må vara. Där man förut fick stångas med obegripliga lokala tidtabeller i pappers-, muntlig eller digital form kan man nu i lugn och ro på hotellet knappa in vart man ska och vips kommer det upp lämpliga kollektivtrafikalternativ. Bättre än sl.se. Och med ett klick kan man jämföra hur lång tid det skulle ta att gå eller ta bil/taxi istället.

Sen gillar jag känslan att med några få klick zooma ut från pricken där man är nu, ha hela världen för sina fingrar, och lika smidigt zooma in på de mest långväga, exotiska platser. Ofta kan man till och med få en ”street-view” och det dyker upp länkar till hotell, restauranger, affärer och sevärdheter. Som när jag i Milano i somras undrade vad det var för fint hus tvärsöver gatan från hotellet. Google maps kunde berätta att det var ett gammalt kloster som nu var museum. Bilder som andra lagt upp från stället fanns att se, så då kunde man pricka av den sevärdheten utan att ens ha lämnat rummet!

På datorversionen av appen finns även den mycket smidiga funktionen att hitta flighter till sin önskade destination. Man tipsas om billiga datum, får information om flygplanstyp, benutrymme och om flighten brukar vara försenad. Sen kommer en lista med hotell i olika klasser. Men man kan också få mindre användbar information, som att det skulle ta 22 dagar att gå till Tbilisi. Oklart om sovpauser är inräknade… Mer frestande då att ta bilen på två dagar, och en timme, om diverse gränsposteringar är välvilligt inställda får man anta. Man kan också få ”kollektivtrafikbeskrivning” (dvs. tåg) så långt som till Rom, men inte till t.ex. Athen eller Bukarest. Överflödig information som att en flight som lyfter kl 2.00 är ett "nattflyg" och att en rutt från Sverige till t.ex. Georgien "går genom flera länder" får man på köpet.

Kort sagt kan man (jag i alla fall) bedriva timtal med detta ”kartande”. Lik förbaskat kommer Google imorgon kl. 8 nyktert att upplysa mig om att det tar 19 minuter att åka till jobbet. Även de dagar jag jobbar hemifrån. (Och att det är +5 och regn) Nej, snart är det dags att boka en resa eller två för då kommer det upp betydligt roligare meddelanden på kartan om att jag dessa datum ska befinna mig på hotell så och så och flygplats si, förutsatt att bokningarna har skickats till ens gmail. Storebror ser som tur var inte allt, men Google har hyfsad koll.

Spring med publik

När vi bodde i Riga i somras la jag mig till med en ny vana, något min läkare tjatade om att jag skulle börja med redan för 15 år sedan: Springa. Har länge varit motståndare till denna aktivitet och hävdat att ”jag tar raska promenader istället”. Men med SL-kortets inträde i mitt liv har det här med promenader blivit tidskrävande helgaktiviteter istället för som förr ett naturligt transportsätt. Det går helt enkelt snabbare att springa 3 km istället för att gå motsvarande sträcka, och så är det tydligen bättre för hjärtat också. Sen är det en perfekt motionsform för mig som är både snål och skeptisk till att göra saker i grupp. En gratis ensamsport att utöva lite var och när man vill.

Typisk syn på Rigarundan: Övergiven vaktkur till någon fabrik

I Riga hade vi en slinga förbi ödetomter, industrier och sedvanligt sneda trähus vaktade av ilskna hundar och loja gubbar och gummor. De sistnämnda gav oss ibland en nyfiken blick. Förutom jag och Johan var det nämligen aldrig någon som var ute och sprang i grannskapet, trots att det delvis befolkades av unga, pinnsmala, ryska hemmafruar. De kanske motionerade på löpband inomhus, vad vet jag.

Åter på Södermalm i Stockholm börjar det nu gå upp för mig att löpning kanske inte är fullt så ensamt som jag skulle vilja. Till och med dagen innan julafton var det andra galningar ute och sprang. En solig söndag som denna kommer man knappt fram för alla folkmassor, men nu är det mest flanörerna i sina stora svarta kavajrockar som är problemet. Hornstulls strand är ett elände. Idag var det någon typ av marknad där, men även när det inte är det sitter det fullt med folk på en nybyggd läktare ner mot vattnet där de kan spana på alla som går/springer förbi. Det känns som att springa in på ett fullsatt Stadion. Inte min grej. Anstränger mig för att se lagom snabb och oberörd ut, för att sen nära nog kollapsa när jag äntligen kommer in på en mer glestrafikerad sträcka av min löprunda, utan åskådare. Så visst kan trängseln vara motiverande på sitt sätt men jag kan ändå sakna den kravlösa Rigarundan med möjligen någon sliten tant i ett potatisland som åskådare istället för Stockholms samlade modeelit.

Världens bästa dryck: Kall, våt och gratis

I Tokyo var vattnet inte alltid kallt och gott, men oftast gratis.
Här serverat i blått glas till honom och rosa till henne.
De är inte så mycket för det könsneutrala i Japan.

Bland det jag saknar mest när jag är utomlands är svenskt kranvatten (och efter ett tag även en god hårdost med tillhörande osthyvel). Jag dricker det ofta med gott mod men det smakar sällan lika bra som i Stockholm. Sen har ju kranvatten med tveksamt innehåll också den bieffekten att de i många länder vägrar servera det på restauranger. Att du kan få en öl för under 30 kronor gör ingen glad när vattnet kostar lika mycket, eller mer. Det där blir dyrt när man som jag har dille på ”varannan vatten”. Många är de festkvällar utomlands när jag likt en tonårig med medhavd fickplunta smugit mig in på toaletten för att smygdricka, ur medhavd vattenflaska.

Döm om min förvåning när frasen ”Vi har bara vatten på flaska.” möter mig i Sverige (!?) på Burger King, T-centralen. Ni vet i den där helvetesgången mellan tunnelbanan och pendeln. Mitt i staden med världens bästa kranvatten. Helt otroligt. Burger King är härmed bojkottat. Inte var burgarna goda heller. Jag beställde en Cola Zero istället. Så får man i alla fall lite koffein för pengarna. Dessutom minns jag en konversation jag hade för ett tag sedan med någon som hade jobbat med att inspektera innehållet i flaskvatten, för typ livsmedelsverket eller dylikt. ”Sedan dess dricker jag aldrig vatten på flaska.” var hennes kommentar. Nej, det säger ju sig självt att vätska i en liten plastbehållare blir sunkig efter ett tag, eller måste innehålla en massa tillsatser. Rinnande vatten känns säkrare, och för ett parafrasera Churchill: Vatten ska vara kallt, gott och gratis! Och på en bra restaurang alltid ställas in utan att man behöver be om det.