Politik i kvadrat

Det här med att knöla in partier på en vänster-höger-skala känns lika svårt som meningslöst numera när alla ska trängas i mitten, förutom de bruna, gröna och rosa. Fridolin och Åkesson har fått bli de nya antagonisterna när ingen längre kan se skillnad på sossar och moderater. Det finns ett uppdämt behov hos folk, ivrigt påhejade av medierna, att förskansa sig i en ringhörna; hitta någon att ”heja på” och samtidigt utse en tydlig motståndare. Klart folk blir desillusionerade av pragmatiska politiker som vill vara statsbärande och långsiktiga. De som inte är religiösa extremister och inte hejar på något fotbollslag måste ju också ha en arena där de kan reta upp sig, men grundidén är densamma: Vi mot dom.

Det som retar upp mig är att alla rasister, förlåt ”invandrarkritiska” partier eller vad man nu ska kalla dem, benämns som högerextrema. (Och att alla verkar tro att miljöpartiet är något slags företagarvänligt mittenparti när de i själva verket ligger till vänster om sossarna). Därför blev jag glad när jag hittade följande illustrativa diagram som tillför den politiska skalan ytterligare en välbehövlig axel: auktoritär-frihetlig. Så nu kanske vi kan börja kalla Sverigedemokraterna och deras europeiska kollegor för auktoritärextrema istället? Nu vet jag inte hur rättvisande de svenska partiernas inplacering är, men det ger i alla fall en intressant fingervisning. Ta testet själv och se vartåt du lutar! Där kan man också jämföra sig med historiska och internationella politiker.

Hantverkarkonspirationen

Det är något magiskt med hantverkare, och då menar jag inte bara det beundransvärda faktum att de inte verkar ha något emot att bila upp betonggolv vid tider då vi andra helst avnjuter vår bästa rem-sömn, eller att de glufsar i sig en stadig lunch när de flesta äter frukost. Nej, jag syftar på att de måste ha ett sjätte sinne, eller en väl uppövad förmåga, för hur man väcker flest människor mest effektivt.

Många gånger har jag, och många med mig, undrat varför de alltid börjar sina dagar med de mest ljudliga delarna av sitt arbete. Varje morgon vid sju, eller i bästa fall åtta, är det något som ska bilas, borras eller sprängas. Har någon någonsin sett en hantverkare stå och måla eller sandpappra eller stillsamt skruva i en skruv innan lunch? Nej, just det.

I morse började hela mitt hus vibrera prick klockan åtta. (Troligen har dessa hantverkare fått strikta order om att åtminstone hålla sig till dess. Det måste vara väldigt frustrerande för dem) Jag är ju ledig på fredagar (och säkert fler med mig. Får man gissa att ljudliga aktiviteter därför hellre förläggs till fredagar än säg tisdagar?) så hade egentligen tänkt sova till längre än just åtta, vilket för övrigt är fem minuter tidigare än jag brukar gå upp ens till vardags. Nå, jag ligger kvar och tänker att så fort jag går upp, oavsett när, kommer de att sluta borra. Oljudet slutar först efter ca tio minuter och jag tror att jag har överlistat dem men just som jag nästan somnat om igen börjar de om. Försöker ligga kvar men inser till slut att det är lönlöst. Så fort jag gått upp slutar de så klart. Inser att det inte är någon idé att gå och lägga sig igen för det sjätte hantverkssinnet lär då känna på sig att det finns sovande/vilande personer i närområdet som måste väckas och så börjas det igen. Som tur är brukar deras arbetsdagar (åtminstone den ljudliga delen) sluta vid lunch så då kanske man vågar sig på en lur.

Borde man inte kunna använda dessa talanger inom sjukvården? Glöm hjärtstartare och andra återupplivningsförsök. Ta dit ett gäng hantverkare. De vet hur man väcker ALLA!

Saker man hinner med när det regnar

Ännu en osedvanligt regnig helg till ända, men man får ändå en hel del gjort när lata dagar i solen inte är ett alternativ. I lördags var jag till exempel på biblioteket för att låna reserelaterad litteratur till höstens resplaner (Chile och eventuellt något angränsande land). Jag kanske är gammal(dags) men ibland blir jag bara så trött på att försöka googla fram all information, speciellt när man inte ens vet vilken information man letar efter. Då är det väldigt skönt att ha en bok att bläddra i från pärm till pärm. Tydliga kartor med ”top sights”, fina bilder, praktisk information. Sen vet man i alla fall vad man ”borde” se. Jag lär få tillfälle att återkomma till denna resa.

Väl på biblioteket passade jag på att EU-rösta. Smidigt. Man behövde inte ens ha med sig röstkortet, bara leg. Har som vana att alltid rösta så tidigt som möjligt. Så ”har man det gjort”. Vem vet vad man gör på själva valdagen (antagligen något roligare än att rösta) och det går ju alltid att ändra sig.

Lördagen fortsatte sedan med tårtbak för en vän som fyllde år. Lyckades till och med åstadkomma egna marängbottnar. En enorm lättnad efter att tidigare ha försökt bygga tårtan med ICAs smul-varianter som på sin höjd duger till marängsviss. Det är inte meningen att det här ska urarta till någon receptblogg men på allmän begäran delar jag med mig av receptet här:

• Två marängbottnar (köpta eller bakade av 6 äggvitor vispade med 3 dl socker, gräddade i 100 grader i 1,5 timmar.)

• Chokladtryffel (Hacka 150 g valfri blockchoklad. Koka upp knappt 1,5 dl vispgrädde och häll över chokladhacket. Låt stå ca 5 min tills chokladen smält. Vispa ihop till en jämn smet och låt stå kallt ett par timmar.)

• Hallongrädde (250 g tinade hallon blandas med 3 dl vispad grädde)

Monteras som följer: En marängbotten täcks med den lite stelnade tryffeln. Täcks i sin tur med hälften av hallongrädden. På med marängbotten nummer två. På med resten av hallongrädden, garnera med färska bär av valfri sort. Ja, ni ser ju illustrationen, dock ej min skapelse. Jag skulle aldrig lägga osnoppade jordgubbar på en tårta. Kan med fördel förvaras i frysen innan servering, för lite mer ”glasstårtskänsla”.

Skolpolitik i tunnelbanan

Det är mycket snack om skolan nu för tiden. Vi svenskar är så vana vid att vara bra på saker: musikexport, sill, skatter, you name it, men så kommer här ett prov där vi hamnar långt ner på listan. Finland hamnar långt upp. Vad gör de som inte vi gör? ”Man kan väl ta att Sydkoreanska barn med 60-timmars veckor klarar sig bättre, men finnarna!? De är ju nästan som vi”, tänker folk.

I morse fick jag bevittna detta fenomen IRL. Det var ganska chockerande faktiskt. Jag sitter på t-banan och ser en skock tonåringar redo att kliva på vid Slussen. Första instinkten är att byta vagn. En del av passagerarna gör det faktiskt. Man vet ju vilket liv och kiv det blir när en skolklass ska på, oavsett ålder faktiskt. Dagisbarn och tonåringar är lika illa. De brer ut sig, trängs, hoppar på sätena, skriker. Lärarna skriker ännu mer för att hålla ordning. Stämningen är lätt hysterisk helt enkelt. Inget man orkar med en tidig vardagsmorgon på väg till jobbet.

Jag sitter kvar och stålsätter mig. Först tror jag att jag har tappat hörseln. Jag hör ingenting när klassen kliver på. Inga lärare som skriker ut instruktioner, inga hysteriska tonårsskratt. När de lugnt och stilla sätter sig bredvid mig hör jag brottstycken av lågmälda konversationer på finska och finlandssvenska. Efter ett tag kommer lärarna förbi och uppmanar gruppen att hålla ihop. De nickar stilla till svar. Under resans gång blir jag mer och mer fascinerad över hur så unga personer kan prata så lågt, alternativt vara så tysta. Faktiskt är lärarnas konversation med varandra det jag hör bäst. En lika stor grupp vuxna svenskar på väg till gemensamt mål hade varit betydligt mer högljudda kan jag säga. De här finska ungdomarna måste ha drillats sedan de var små i att vara tysta.

Ju närmare valet vi kommer desto fler anklagelser om vad den misslyckade svenska skolan beror på lär kastas från höger till vänster och tvärtom. Är det kapitalisternas, sossarnas, lärarnas eller föräldrarnas fel att eleverna inte lär sig något? Eller kan det vara så att om de skulle pratat mindre, lyssna mer och ha lärare som hade något att säga så skulle de snappa upp ett och annat. Nej, så enkelt kanske det inte är, men de skulle ha mindre tinnitus i alla fall, och tunnelbaneresenärer skulle slippa byta vagn när det kom en skolklass. Bara en sån sak!

Kylslagna högtider

Det gäller att hålla på traditionerna. Även i år firades valborg på Djurgårdsbrunns värdshus. Enda skillnaden var att det var om möjligt ännu kallare än förra året. Mycket god grillbuffé stod uppdukad. Maten åts utomhus, med vantar och mössa på denna gång. Det blåste småspik. Det kom en liten regnskur (eller om det var snöblandat regn) men tills dess hade vi förflyttat oss till den begränsade inomhusytan och stod och dansade till öronbedövande musik.

Svenskars besatthet av att fira in stora högtider utomhus upphör aldrig att fascinera mig. Tack och lov har inte jul och påsk utomhus slagit igenom, men det kanske kommer. En skinkmacka på balkongen efter Kalle Anka? Helstekt påsklamm i trädgården? Men sen har vi valborg. Jag gillar i och för sig det här med eldar. Det saknade vi på Djurgårdsbrunn. En eld hade definitivt inte suttit fel. Sedan midsommar med det klassiska springet med sillen ut och in. Ska det bli regn, eller bara duggregn? Om vi sitter på verandan kanske? På med regnjackorna bara.

Till kräftskivorna och surströmmingsfesterna har i alla fall luften hunnit värmas upp något mer, i bästa fall, och man har haft hela sommaren på sig att härdas av kalla kvällar. Jackorna, filtarna och tjocktröjorna är nu rutin. Efter några lugna höstmånader är det sedan dags för köldchocken nyårsafton. Det är faktiskt min utomhusfavorit. Nu är det ingen som tittar snett på en när man står där påbylsad till tänderna. Dessutom älskar jag den torra, krispiga, svenska vinterkylan. För att inte tala om kall champagne och fina fyrverkerier. Men lite lustigt är det att man ska ut till varje pris. Det måste vara stenåldersmänniskan i oss som propsar på närhet till naturen.

Och kan någon förklara varför det alltid är som kallast just de dagar när vi är ute och kör vår kombination av naturdyrkan, superi och familjefest? Är det månne vädrets försök att bidra till folkhälsan? ”Gå och lägg er nu. Stå inte här ute och drick och skråla!”

Vårpyssel med nyttigt ogräs

Årets första primör har börjat sticka upp i gräsmattor runtom i stan. Ja, redan för flera veckor sedan faktiskt och nu börjar de redan bli för stora. Jag pratar om nässlor så klart. Fördelen med att de är större är att de går snabbare att plocka. Minns med beundran hur mormor alltid plockade de pytte, pyttesmå skotten i gödselhögen på landet, men det tar ju en jäkla tid. Nej, jag tar topparna på rätt stora nässlor, så länge de inte har gått i blom, och kokar lite längre helt enkelt.
Var ute på en insamlingsräd på Reimersholme i helgen. Tyvärr var jag för fåfäng för att sätta på mig diskhandskar och plockade i vanliga vantar - ingen bra idé. Det brändes något så infernalist. Nästa räd blir det handskar på, och så ska jag försöka strunta i om folk tycker det är konstigt med en kvinna som smyger omkring i buskarna iklädd gula diskhandskar.
Delar med mig av ett snabbt recept på nässelsoppa för den som känner sig hågad att prova själv. Har man en egen trädgård är det ju utmärkt: Lunch och rabattrensning i ett.
Typ en halv kastrull med färska nässlor får koka i ett par liter lättsaltat vatten i 10-15 minuter, beroende på hur grova de är. Sila av men spara vattnet, finhacka nässlorna. Fräs de hackade nässlorna snabbt i någon matsked smör (i en stor kastrull). Strö över lite vetemjöl. Häll över spadet de kokades i, späd med mer vatten till önskad mängd (en halv kastrull nässlor är lagom till ca en liter soppa). I med buljongtärningar. En tärning per halvliter vatten brukar det vara. I med lite färska eller torkade örter efter smak. Gräslök är alltid gott. Plockas även det i närmsta gräsmatta. Serveras med halva kokta ägg.

Hipsters lär av guppys, eller inte

För alla som liksom jag tycker att helskägg är sluskigt snarare än sexigt kommer nu glädjande nyheter. Skäggtoppen (eller botten då beroende på hur man ser det) är nådd och snart är det rakat som gäller igen. Allt enligt denna artikel, där man även jämför hipster-män med guppy-fiskar. Det förklarar en hel del… men ändå inte. De små firrarna skiftar färg för att sticka ut från mängden och attrahera honorna, men när för många hanar har samma färg byter någon till en ny färg, och så går det på.

Den överförda teorin är alltså att när majoriteten i en befolkning har skägg blir det istället attraktivt att vara slätrakad. Men det förklarar inte varför alla ”hanar” på Söder ständigt är identiska: Frisyr, ansiktshår, kläder och åsikter. Det är som om en och samma garderob går runt, runt. Som att de i slutet av dagen lägger alla kläder i en gemensam hög och sedan drar slumpvis valda plagg på morgonen. Visst kan även tjejer följa vissa trender men blir det alltför likt vad våra närmaste vänner har så skäms vi lite. Ber kanske till och med om ursäkt och försöker piffa till med vår egen stil. Men vissa män verkar finna trygghet i sin likformighet. Jag lovar att om en enda Stockholmshipster skulle raka av sig skägget skulle ALLA vara rakade inom en vecka. Det här är ett stim där det går undan. Guppisarna kan slänga sig i väggen, och vara glada att de inte är en del av någon ny mattrend, än.