Tv-mässan i Cannes inledd

Befinner mig återigen på tv-mässa i Cannes. Idag inleds drygt tre hysteriska dagar av möten och cocktailfester, köpande och säljande av program, föredrag och kändisintervjuer. Själv ägnar jag mig åt köpande. Övar med fördel på torgmarknader och i affärer och bedrivs mer tv-professionellt inne på festivalpalatset.

Försökte se ut som en riktig fransk husmor på torget igår. Klämde bister på tomater och vitlök med rynkad panna innan jag slog till på några fina exemplar. I klädaffärerna har jag svårare att dölja min entusiasm, men lägger band på mig för att inte shoppa ihjäl mig. På köp-mötena gäller det att ha med sig kritisk tänkande och rynkad panna, men samtidigt vara artigt trevlig, entusiasmen står säljarna för. ”Nej, den här realityserien om dvärgar som föder upp hästar är nog inget för oss. Har ni något med en mer vetenskaplig profil?” Och så lägger man huvudet på sned och ler vänligt. Det finns mycket konstig tv kan jag säga…

Redan igår tjuvstartade jag mötesodyssén med att låta mig bjudas på kaffe i solen av en pigg fransyska med portföljen full av dvd:er. Så är de bästa mötena. Fem minuter säljsnack och sen luta sig tillbaka med en bra espresso och diskutera det franska vädret vs det svenska och andra av livets viktiga frågor. Fransyskan hade varit i Stockholms skärgård som hon älskade trots att det regnade oavbrutet i fyra dagar. ”Det var som Bergman. Vi satt instängda i en stuga och såg på den blysvarta himlen utanför. Det är då man har tid att verkligen umgås.”

Gårdagens bästa plockmat på den så kallade "Nordiska terrassen":
Ostbricka och små efterrätter

Här skiner solen dock oförtrutet. Dagarna är heta och kvällarna fuktigt kalla. Man har inte mycket för att man klär sig snyggt till kvällens cocktailfester på stranden när man sen står invirad i fyra lager sjal. Tre fester hann vi med redan igår. För att inte bli galen på all plockmat har jag till denna festival infört en regel: Jag måste äta med kniv och gaffel minst en gång om dagen. Igår gick det bra. Hemlagad omelett till lunch och pizzabit till middag. Idag blir det nog värre. Schemat är tajtare, både mötes- och cocktailmässigt. Återkommer med rapport.

Gammal utrustning får ny funktion

År 2015 ska de sista telefonkioskerna vara borta. Än idag fyller de sin funktion, men kanske inte så som det ursprungligen var tänkt… Jag sitter på McDonalds vid Norrmalmstorg en av dessa blåsiga, kalla marsdagar, med utsikt över telefonkiosken utanför. Då går en man med en hämtkaffe in i hytten. Ska han ringa!? tänker jag chockat. Det skulle vara som att bevittna någon utdöd, exotisk ritual. Nej, så klart inte. Inte ringa från automattelefonen i alla fall. Däremot tar han upp mobilen, och en cigg. Telefonkiosken är det perfekta vindskyddet för att kunna prata i dagens kassa mobiltelefoner, som egentligen kräver ett ljudisolerat rum med perfekt mottagning. Och så funkar de bra som rökrutor. Som pricken över i:et har man en hylla (den gamla telefonen) att ställa en kaffe, dator, väska eller annat på. Kanske skulle man göra om dem till minikontor istället? Mannen från Norrmalmstorg stod i säkert tio minuter i kiosken. Snackade, rökte, drack upp kaffet. Det såg riktigt mysigt ut med vinden vinande där utanför.

Hyllångest

Nu har jag bott i drygt två år här på Brännkyrkagatan men inredning är som bekant ett ständigt pågående projekt, och tråkigt vore det väl annars. En flytt från 26 till 52 kvadratmeter ledde till att folk som inte kände mig sedan innan fick intrycket av att jag var asket. Jag som alltid bott i små, övermöblerade, ja nästan plottriga utrymmen tyckte inte alls att det stämde med min självbild. Men ska jag vara ärlig är det fortfarande lite kalt på sina ställen.
Jag rensade ut en hel del böcker i flytten. Många hamnade i min "hall-loppis" och fick nya, goda hem hos mina vänner. Som tur är har jag nu lyckats samla på mig ett gäng nya, böcker alltså. Detta i kombination med ett retsamt tomrum ovanför soffan har fått mig att sedan en tid fundera på en vägghängd bokhylla. Ja, då soffan står någon dryg decimeter från väggen skulle man även kunna ha en smal, golvstående hylla och bara använda de översta planen.
Men som vanligt när man letar efter möbler verkar det man vill ha liksom inte finnas. Det man INTE letar efter finns däremot i överflöd. "Stringhyllor" hör jag nu hur läsaren tänker. Ja, de finns. Finns det något annat? Nej, just det. Men inget fel med det. Stringhyllor är snygga, och de skulle vara ännu snyggare om de inte redan satt på var och varannan vägg på Söder. Jag skulle känna mig som en schablon, och så riskerar det kanske att bli lite "för mycket" i kombination med de 50-talsmöbler jag redan har.
Nåja, jag får väl köpa dem (inte så dyra på Stalands t.ex.) och sedan när jag tröttat sälja dem till någon för dubbla priset och påstå att de är original. Nej, nu ska jag googla vidare. Hylltips mottages tacksamt!

Problemområde

En lista som inspirerade mig till egna listor

"Gamla stan" i Dubai. De äldsta husen är från typ 30-talet...

Inget rör upp känslor så som diskussioner om olika städers förtjänster och tillkortakommanden. Ta bara den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg, Paris och London... kanske inte riktigt samma grej, men ändå. Diskussionens vågor verkar också ha gått höga när några reseskribenter bestämde sig för att lista världens mest överskattade städer.

Copacabana, Rio. Cool strand...

Deras val föll tillslut på Venedig, Wien, Amsterdam, Dubai, San Francisco, Hong Kong, Sydney, Köpenhamn, Kapstaden

...men Tel Aviv är närmare

och Rio de Janeiro. Äntligen en lista som jag faktiskt kan nicka lite instämmande åt. Kapstaden och Venedig har jag visserligen inte varit i men ska jag vara ärlig har jag tröttnat på ställena innan jag ens satt min fot där, dock är de på min ”borde”-lista. Det är väl det som kännetecknar en överskattad stad. Man känner att man borde åka dit, alla haussar den, man tar sig samman och bockar av den och sen är det bra med det. Ingen skugga över ställena ovan. De är alla trevliga och väl värda att besöka, speciellt Rio dit jag gärna återvänder, men på något sätt saknar de ändå ”det lilla extra”. Dubai och Sydney lider till exempel av en svårartad brist på genuin kultur. I San Francisco och Hong Kong får man leta orimligt länge efter mysiga uteserveringar. Amsterdam, Wien och Köpenhamn är helt ok men ändå långt ifrån så oerhört charmiga som media ofta vill göra gällande.
En stad som borde vara självskriven på överskattatlistan är Barcelona. Ihjälkramad av svenskarna sedan länge. Jag var där första gången 1997, har åkt tillbaka åtskilliga gånger i olika ärenden, blir alltid av med plånboken och känner mig mer eller mindre otrygg. Något som inte har inträffat någon annan stans i världen, trots att jag gärna spatserar ensam i tveksamma områden.
Ett par andra utomeuropeiska kandidater jag skulle vilja lägga till är Montreal och Melbourne. Anledningen till att de är så haussade, och till att jag inte gillar dem, är nog att de är som inskränkta europeiska enklaver i Kanada respektive Australien. I Montreal pratar de inte ens engelska och har tagit till sig det sämsta av fransk snobbighet, utan att kompensera med god mat och milt väder. Melbourne å sin sida är som Sydneys nördiga kusin. När Sydney surfar, solar och festar går Melbourne runt och ser svår och blek ut, dricker lite för mycket och blir bitter.
Vilka är då de mest UNDERskattade städerna? Säkert många, men på rak arm kommer jag på tre som borde vara självklara resmål för alla! Tre storstäder som har den perfekta blandningen av kultur, party, shopping, god mat och vänliga människor. Först och främst Tel Aviv, som har allt ovan plus en underbar strand, och närheten till Jerusalem (på måstelistan för alla som har det minsta historieintresse). Billigt att flyga dit är det dessutom. Och, nej, det är inte farligt. Tvärtom är säkerheten enorm. Överlever man säkerhetskontrollen på den flygplatsen överlever man det mesta…
Tyvärr lite mer kostsamt är det att ta sig till är Toronto, men billigt när man väl är framme. Osedvanligt restaurangtätt och hela världen finns representerad, både bland invånarna, maten och kulturyttringarna. Ständig variation, även i affärer och arkitektur. Man tröttnar liksom aldrig. Och tempot är perfekt avslappnat. Klimatet lämpar sig bäst för höstbesök. Somrarna kan vara olidligt varma och vintrarna olidligt kalla.
Med brasklapp för det nuvarande säkerhetsläget vill jag också slå ett slag för Mexico City. En storstad i ordets rätta bemärkelse. Obegripligt hur ett land med så oerhört vänliga människor och rik kultur också kan innehålla så många rötägg i form av knarkkarteller och dylikt slödder. Hoppas innerligen att de får bukt med knarkkriget snart så man kan åka dit igen.

Diskmedel med längre livslängd än espressomaskin

Det börjar bli dags att köpa diskmedel. Med risk för att låta som en betald reklamplats måste jag ändå säga att när man använder Yes är detta något av en tilldragelse. Jag kan ärligt säga att jag inte kan påminna mig att jag köpt diskmedel sedan jag flyttade hit för drygt två år sedan, och även då undrar jag om jag inte hade en påbörjad flaska med mig. Då diskar jag ändå dagligen, och har ibland stora fester eller middagar där man står och diskar i dagar efteråt. Visste ni förresten att Yes är det man använder för att rädda oljeskadade fåglar. Det är det enda som biter på oljan och samtidigt är någorlunda skonsamt mot de stackars djuren.
Tyvärr känns det också som om det snart är dags att köpa espressomaskin igen. Kärnkraftverket har hunnit fylla ett år och liksom många moderna maskiner har även denna tydligen något inbyggt chip som säger ”will self-destruct when guarantee expires”. Tacka vet jag min gamla maskin som jag fick 2001 och som höll i nästan 10 år! Min tekniske pojkvän gissar att det kan vara något fel på pumpen på De’Longhi-helvetet och har lovat att skruva isär det hela vid tillfälle. Vi får väl se om vi lyckas skrämma igång den, men ska jag vara ärlig har jag irriterat mig på den ända från början. Antalet lösa delar är helt löjligt. Där har Yes-flaskan fått jobba hårt kan jag säga!

Köksinredning från 1946, HSB

Snubblade förövrigt över en fantastisk webbsida där man kan frossa i bilder av gammeldags kvalitet, och gamla Stockholmsmiljöer: HSB-arkivet. Perfekt inspirationskälla för alla byggnadsvårdsintresserade, och alla som liksom jag gillar gamla kök!

Tillfredsställande telefontryck

Jag hör visserligen till den minoritet av befolkningen som ibland kan tycka det är givande att prata med telefonförsäljare. Så länge de ringer från seriösa företag kan det ju hända att de har något vettigt erbjudande, och jag har inga problem att tacka nej på ett vänligt men mycket bestämt sätt om de inte har det. Dock har jag en känsla av att seriösa företag alltmer börjat marknadsföra sig på andra sätt och lämnat telemarketing åt de sämsta av skumraskbolagen.
Idag blev jag uppringd av ett sådant. Ofta kan man höra på en gång just hur oseriöst det är, men denne man lät väldigt seriös så jag berättade lite om mitt nuvarande telefonabonnemang i väntan på vad hans pitch skulle bli. Sedan gjorde han (till min smala lycka) något som telefonförsäljare aldrig brukar göra. Han bad att få återkomma om några minuter. Det var något han behövde kolla upp!? Jag tog så klart tillfället i akt att snabbt slå upp mobilnumret på Vem ringde? Där dök det upp, med många klagomål på företaget som sade sig ringa.
Lade snabbt in numret som "Försäljare" i kontaktlistan och tryckte bort det när det ringde igen, och igen. Jag måste säga att det är väldigt tillfredsställande att "dissa" oseriösa försäljare på detta sätt. Vad gjorde man innan nummerpresentatörernas tid? Kanske det inte fanns så många försäljare då. En ännu bättre funktion, när man tröttnat på att se dem ringa desperat, är "blockera". Ett par enkla tryck så försvinner samtalet ut i mobilrymden utan att ens besudla din skärm.
Orkar man inte prata alls så är kortversionen av ovan att snabbt säga "Oj, jag är så upptagen. Kan du ringa tillbaka om en halvtimme?" och sedan lägga numret direkt i spärrlistan. Det kan inte vara lätt att vara telefonsäljare numera. Tydligen har Vem ringde? även en app som kanske vore värd att prova. För att direkt kunna identifiera ett tidigare okänt nummer.

Bilder del 3: Transport

Mellan ön Mahe, där den internationella flygplatsen ligger, och ön Praslin, där vi skulle bo, åkte vi ett minimalt flygplan på vägen dit och katamaranfärja på vägen hem. Den sistnämnda betydligt skumpigare än den första. Hade dock preppat med sjösjukepiller på inrådan av kollega som åkt Seychellfärjor förut. Dessutom var färden över på en timme, och flygfärden gick på en kvart!

Desto längre tid tog det att ta sig till själva Seychellerna, via Etiopien. På både dit- och hemvägen fick vi tillbringa åtskilliga timmar på Addis Abebas flygplats Bole. Det var i och för sig en rolig upplevelse. Äntligen lite shopping! På Seychellerna finns absolut inget att köpa. På Bole kunde man botanisera bland vackra hantverk och billiga tax-free varor. Passade också på att prova det lokala ölet och en cheeseburgare med etiopisk kryddning. Gott! Även flygplansmaten fick väl godkänt. Det enda som kan invändas mot Ethiopian Airlines är möjligen deras mycket ungefärliga tidtabell. Flighten Frankfurt-Addis tog två timmar kortare än beräknat. Samtliga flighter avgick minst 15 minuter innan utsatt tid. Från Mahe körde de "final boarding call" en timme innan utsatt avgångstid... I Stockholm landade vi dock en dryg halvtimme senare än beräknat. Det är inte lätt det där.

Blev i alla fall sugen på en längre vistelse i Etiopien. Verkar finnas en hel del att se. I flygtidningen i stolsfickan framför mig läste jag till exempel om Lalibela, en plats där man huggit ut kyrkor ur berget. Vad folk har kommit på genom tiderna!