Åter i civilisationen

Tågstationen i Denali

Igår tog vi oss med vacker, åtta timmar lång tågresa från Denali till Anchorage. Jag har normalt inte mycket till övers för tåg men det där var helt klart uthärdligt. Åt god laxsoppa och försökte ta lite konstnärliga bilder genom regniga tågfönster. Det regnar osedvanligt mycket i det här landet och jag blir mer och mer fäst vid mina gummistövlar. Här i storstaden får jag nog vänja mig av med att ha på dem när man går ut och äter middag i alla fall, men överlag är det inte överdrivet uppklätt här.


Utsikt från regnigt tågfönster

Tur med vädret hade vi i alla fall när vi åkte in i nationalparken för vilt-spaning i förrgår. En heldagsutflykt med fina vyer över Mt McKinley, eller åtminstone kringliggande lägre berg. Såg dessutom en ung älg, snöfår och, mest spännande av allt, en grizzly bara tiotalet meter från bussen. Liksom sina mänskliga landsmän är djuren här sociala och oskygga. Varken älg eller björn tog notis om en busslast exalterade turister. De posade lite, tittade rakt på oss och mumsade sedan vidare i blåbärsriset.
Nu är vi som sagt i Anchorage i tre dagar. Skönt att vara i en storstad med gångmöjligheter (eller superbillig taxi) och slippa Denalis Kafkainspirerade transportsystem som gav oss nervösa sammanbrott mer än en gång. Här i storstan, som faktiskt känns rätt liten (300 000 inv) bor vi på ett sunkigt hostel där vi för närvarande varken lyckas få värme eller internet på rummet. Nåja, det kunde vara värre. Känner livsandarna återvända av stor(nåja)stadens puls. Även här verkar alla vänliga och sociala. Kände oss nästan som kändisar igår när folk hälsade på oss på gatan och frågade om vi behövde hjälp när vi stod där med kartan. Sitter nu på ett fik med gratis wifi sedan någon timme. Har fått påfylling på mitt blaskiga kaffe och på frågan om det är ok att vi sitter kvar ett tag trots att vi ätit upp vår mastiga frukost svarar servitören: Ni får sitta kvar till stängning om ni skulle vilja!

Logistiska och tekniska problem i vackra omgivningar

Nu har vi medelst en liten shuttle-buss, eller två närmare bestämt, tagit oss från vårt boende i Fairbanks till en väldigt mysig liten timmerstuga på hotell vid nationalparken Denali. Kör man snabbt och rakt tar sträckan två-tre timmar men med diverse stopp på vägen var vi på väg mellan kl 9 och 13, drygt. Då fick vi också se en del av både Fairbanks och Denali.

Vad vi har sett hittills av omgivningarna är det mycket vackert här. Dock är det en logistisk mardröm, speciellt om man inte är bilburen. Själva ”centrum” med de flesta hotell, restauranger, affärer och all annan service ligger flera kilometer från WAC (Wildernes access center) där man tar sig in i själva parken, köper biljetter till bussar och utfärder, går kortare vandringsleder etc. Detta i sin tur ligger ett par kilometers skogspromenad/bilväg från ”Visitors center” där det finns ett fint museum, en restaurang, tågstation och lite andra utfärder.

Vårt boende ligger oerhört vackert beläget, men tjugo minuter med bil från allt detta. Några gånger om dagen går det en dyr buss från hostelet mitt emot oss, Denna ska då gärna tajmas med de bussar som går mellan ovanstående ställen, samt med bussen in i parken... Vår smala lycka är att de flesta här är så oerhört hjälpsamma. När vi skulle in till ”stan” i eftermiddags fick vi skjuts av en tjej som jobbar här på hotellet. Hon tog oss till och med med på ett glasställe i ”centrum” och skjutsade oss sen till Visitors center där Ninna skulle intervjua en kvinnlig ”ranger” (skogsvakt säger man väl på svenska). Av henne fick vi sedan skjuts till WAC och hjälp att köpa morgondagens bussbiljetter. Imorgon 8.30 bär det ut i vildmarken så förhoppningsvis får vi se lite älg och björn.

Tyvärr blev det för kallt för min kamera i Barrow. Batteriet pajade helt. Lyckades köpa en vid första anblicken mycket smidig batteriladdare idag men hittills har den bara lyst med fint blå sken och batteriet verkar inte ett dugg laddat... Får i nödfall låna Ninnas reservkamera. Det går inte så bra för mig med tekniken, men uppkoppling har vi i alla fall!

Åter på sydligare breddgrader

"Palmer" av valbarder (de där de silar krill med)

Nu åter i Fairbanks efter vår utflykt till ”The Top of the World” (Barrows slogan). Imorse hade snön lagt sig och grannbarnen var förtjusta över att kunna göra snöbollar. Resten av året är det för kallt för kramsnö uppe i Barrow. Fairbanks 14 grader kändes som en värmebölja när vi klev av planet. Täckjackan är nu bytt mot regnjacka.

Trots kylan kändes Barrow som en varm stad. Redan innan hade vi hört att alla alltid är glada där, och det stämde verkligen. Detta trots att det är en helt torrlagd stad. Alkohol är förbjudet, om du inte har ett speciellt tillstånd. Då får du köpa in mindre mängder. Glädjen är i de flesta fall helt naturlig så att säga. Kanske beror det på att lönerna är mycket högre än i resten av landet, delvis för att matcha de rätt höga priserna förstås. Många kommer dit från olika delar av världen för att jobba, som den thailändske taxichaufför som vi hyrde för en timslång utflykt igår. Han verkade inte alls lida av kylan utan pratade entusiastiskt på om sitt tillfälliga liv i Barrow, på obegriplig engelska.

Varför är hus på oländiga nordliga breddgrader alltid så färgglada?

Dock är den största delen av befolkningen inhemsk och bor permanent där uppe på tundran. På sommaren kör de fyrhjulingar och på vintern snöskotrar. Utanför husen hänger renskinn och renhorn, eller sälkött på tork. På vintern jagar man val. Ett annorlunda liv på en annorlunda plats onekligen, men staden känns ändå mer ”välutrustad” än en svensk stad av samma storlek (4 000 pers). Det finns tre stora mataffärer, museum, bibliotek, sporthall, sjukhus, flera restauranger (men inga barer så klart) och sju kyrkor av olika inriktningar. Både jag och Ninna tyckte staden var mycket sevärd, men det bygger väl på att man gillar det som är lite slitet och inte helt tillrättalagt. De omgivande vidderna, naturen och folket borde dock tilltala vem som helst. Ninna vill gärna åka tillbaka på sommaren medan jag gärna skulle åka tillbaka på vintern. Jag gillar ju snö så där skulle man nog få sitt lystmäte, och sen är det tydligen större chans att se de där arga isbjörnarna då också.

Uppspolade maneter vid stranden. Såg även uppspolade trilobiter, sånna där som bara finns som fossil där hemma.
I arktiska vatten lever och frodas de.

Augustipromenad i minusgrader

Under gårdagens kvällspromenad på stranden kände man verkligen att Barrow är långt hemifrån. Å ena sidan kunde det ha varit en novemberdag i Skåne, nollgradigt och jäkligt blåsigt, å andra sidan träffar jag inga skåningar på turen utan två barn som leker med en harpunerad säl (bilden). Fotade mig även vid ett monument av enorma valben, såg söta slädhundar vid fallfärdiga hus och överraskades av ett par snöbyar. Norra ishavet på min ena sida och  mil av trädlös tundra på den andra. Annorlunda är bara förnamnet. Framförallt har jag aldrig varit så påbylsad i augusti, trots att solen fortfarande är uppe till halv elva på kvällen: Dunjacka, dubbla tröjor, mössa, vantar, halsduk. Att valet av skor föll på gummistövlar är jag glad för. Det finns inga asfalterade vägar här i Barrow så allt är väldigt lerigt den här årstiden.

Northern Lights, lunchställe a la Barrow

Samtidigt som det är extremt exotiskt är det inte så primitivt som man skulle kunna tro. När man väl kommer in i de lustiga, färgglada trähusen i leran är det inte så annorlunda från resten av USA. Vi lunchade på ett litet dinerliknande ställe bara något kvarter härifrån. En burgare med pommes för runt 80 kr. Ganska svenska priser här. Samma sak i den fräscha och välsorterade mataffären, där man för övrigt även kunde köpa ammunition. Kan komma väl till pass mot isbjörnarna i omgivningen, som tydligen extremt sällan kommer in i stan. Å ena sidan hoppas vi verkligen få se en men å andra sidan kanske man ska vara glad om man inte gör det. I turistguiderna står noggranna instruktioner vad man gör om en brun- respektive svartbjörn attackerar. (Man ska leka död respektive skrika och tjoa, eller hur det nu var) men ingenstans står det vad man gör om en isbjörn attackerar, underförstått är det vid det laget rätt kört vad man än gör...

Utsikten från vårt boende, stor trea med heltäckningsmatta. Till vänster ligger havet som sträcker sig ända till Nordpolen

Bytt bussturister mot den vindpinade nordkusten

Nu är vi framme i Barrow vid Alaskas arktiska kust. Från vårt boende här hos trevligt ungt par från Couchsurfing ser man den vindpinade kusten. Detta blir en skön kontrast till gårdagens extremturistiga aktiviteter i Fairbanks.

Flodbåtsutflykten vi anmälde oss till visade sig inkludera hudratals bussturister och en kapten som pratade oavbrutet i tre timmar, och då menar jag verkligen oavbrutet, inte en minuts tystnad. Och på det små events utmed vägen (floden): slädhundsuppvisning, sjöplansuppvisning, besök i en indianby som liknade ett mini-Skansen: några tama renar, en uppstoppad älg och några stugor, och så alla dessa pensionärer.  Vi var de enda som inte var mellan 65 och döden. Folk måste ha undrat vad vi gjorde där. Uppenbarligen åker folk i vår ålder inte på organiserade utflykter, i Alaska i alla fall. 

Som vanligt får ni ha tålamod med bilder. Här i Barrow just nu funkar bara internet på telefonen och varken på min eller Ninnas dator.... Håll koll på hennes blogg också förresten: ninnabengtsson.wordpress.com
UPPDATERING!: Klicka på de länkade orden så får ni se lite bilder, om ni har tur:-)

Största behållningen från flodturen var i mitt tycke de enorma villor i olika stilar som låg vid flodstranden. Här bygger man som man vill. Och man vill gärna bygga stort!

 

Tomtar och renar i regnigt Fairbanks

Golden Heart Plaza, vid floden som rinner genom Fairbanks

Fairbanks är kanske inte direkt fotogeniskt men det betyder ingalunda att det inte är ett fascinerande ställe i sin enslighet. En samling mer eller mindre luggslitna hus och människor mitt ute i ingenting.

Vårt lilla pensionat, Minnie street Bed and breakfast, är en oas av kitchiga dekorationer och mirakulöst rena heltäckningsmattor. Hur de håller dem fräscha under vintersäsongen övergår mitt förstånd. Föreståndarna är ett gulligt äldre par med näsa för bussiness. Vi har erbjudits ett hav av mer eller mindre kostsamma utflykter: bad i varma källor, slädhundsklappning, norrskensskådning och flodtur. Den senare bokade vi faktiskt in oss på till imorgon.

Down Town. Oklart vad texten på det slitna hotellet syftar på...

Idag har vi promenerat runt i inte så idylliska down town, Tittat på fina planteringar där det mesta känns igen hemifrån: pioner, nypon, ölandstok, rabarber, etc. Varit på museum samt tagit bussen till Nordpolen. Inte den riktiga då förstås utan en förort till Fairbanks som är uppbyggd kring julkitsch. Vem vill inte träffa tomten i North Pole, Alaska? Navet i det hela var en stor affär med överprisade julprydnader. Gick runt och botaniserade bland dessa och störde mig lite på en högröstad man. ”Säkert nån av de lokala alkisarna” tänkte jag, tills jag vände mig om och såg att det var tomten i egen hög person. Nu behöver ju inte det ena utesluta det andra, men han hade i alla fall tomtedräkt på sig och folk köade stundtals för att sitta i knät på honom.
Bildbevis kommer. Har inte fått detta med bilder på blogger att funka från min dator än så gör det på Ninnas dator vid tillfälle. Och rubrik måste jag lägga till från mobilen...

Tomtens renar var oerhört uttråkade. Tomten själv desto gladare

Första dagen i Alaska

Framme! Har just avnjutit en underbar frukost på vårt b&b i Fairbanks: yoghurt med müsli och färska blåbär, hembakad blåbärsmuffin, äggröra med korv och rösti samt kaffe och juice.
Vägen hit var lång men uthärdlig. Två mellanlandningar i USA. Först i Chicago (sen kväll svensk tid, lunchtid lokal tid). Ninna åt en av stadens berömda korvar. Jag en inte fullt lika berömd, men god, sallad. Sedan, vid motsvarande 3-4 på morgonen svensk tid bytte vi plan i Seattle. Då var det svårt att hålla ögonen öppna. Man hade velat ha en t-shirt med texten "Straight from Stockholm, local time 4 am". De middagsätande jänkarna måste ha trott att vi var drogade när jag närapå somande i min soppa.
Glatt överraskade hur bra flygplatserna var med ett enormt utbud av matställen och shopping, och hur trevliga alla är. Kom på att jag inte varit i USA på fem år, så har hunnit glömma bort hur det är.

Utsikten från hotellfönstret imorse. Vi bor några minuters promenad från centrum                                                                                                                                                                                        
 

Sedan bytte vi till ett rum med finare utsikt, inte för utsiktens skull
utan för att vi ville ha ett rum med två sängar istället för en