Kollektivtrafik på thailändska

Att ta sig hem från de egentligen ganska isolerade Phi Phi-öarna tarvar ett eget kapitel. Att charterflygen som sagt kräver att man helst bosätter sig på flygplatsen ett dygn innan hemfärd underlättar inte. Jag gjorde mina försök att hyra båt för tidig avfärd mot Phuket och flygplatsen på söndagsmorgonen, men de annars så serviceinriktade thailändarna var inte förtjusta i idén. Priset på privat båttransport gick inte att få ner till under 2 000 och första färjan gick någon timme för sent för att matcha Apollos incheckningskrav.

Återstod alltså att ta en färja på lördag em och tillbriga en natt på Phuket. Kl. 15.30 skulle det gå en båt fick vi veta av hotellet. När vi av en slump frågade en resebyrå om båttransporterna visade det sig dock att denna 15.30-färja var av det långsamma slaget. ”Den stannar på vägen för dem som vill snorkla (!) Du är inte framme förrän kl. 18. Men det går en vanlig, snabbare båt kl. 14.30.” Detta fick vi veta strax efter kl. 14… Det blev en lätt springtur tillbaka till hotellet och sen att springa med väskan i 35-gradig värme den dryga kilometern ner till hamnen. Biljett inklusive transfer till hotellet i Karon (Phuket) var redan inköpt hos resebyrån som hade räddat mig från att kliva på någon typ av utflyktsbåt med packning och allt. Vad är det för färja som stannar för snorkling!? Tänk om Waxholmsbolaget skulle börja göra så: ”Vi gör nu ett uppehåll här i Strömma för er som vill bada lite. En öl någon?"

Fiskebåtar sedda från färjan som jag slutligen kom med

Men thailändska transporter är på intet sätt som de svenska. När jag kommer springande där med andan i halsen, min klocka är någon minut i halv, åker båtjäveln! Jag är nära ett sammanbrott men de glada thailändarna försäkrar mig om att båten bredvid också ska till Phuket. "När och hur?" Undrar jag oroligt, men får inget svar. ”Now” säger de bara. Det låter ju i och för sig lovande. Sedan kommer jag på att däckskillarna snott min transferbiljett utan att ge mig något kvitto tillbaka. Försöker förklara att jag vill ha transport ända till Karon och blir då omplacerad till ytterligare en annan båt och får ett prydligt klistermärke på bröstet med namnet på mitt hotell och allt. Båda dessa båtar åker vid 14.40 men fortfarande finns ingen information om resans längd eller destination. Jag lyckas av personalen, som även går runt och delar ut vattenmelon bland passagerarna, få reda på att vi kommer att anlöpa Phukets hamn ca 16.30. Vilket visar sig stämma!

Longtailbåt; gungigt och blött men flexibelt.
Hyra ca 100 kr/h med chaufför

Sedan återstod utmaningen att hitta transporten till Karon beach… Svåraste delen av resan visar det sig. Med mitt fina klistermärke hoppades jag att jag skulle behandlas som ett väladresserat paket. Någon skulle ta tag i mig och placera mig i en prydlig minibuss. Så går det inte till. Tusentalet passagerare väller ut till hundratalet väntande minibussar. Tyvärr tror jag inte att jag överdriver här… Visar upp mitt klistermärke för alla som ser ut som personal och blir efter ett par varv runt hamnen/parkeringen äntligen placerad på en buss. Det här med tydliga skyltar och instruktioner är inte riktigt thailändarnas starka sida. Å andra sidan är allt väldigt flexibelt och det mesta löser sig bara man frågar tillräckligt många gånger!

 

Phi Phi by day and night

Det var nio år och en tsunami sen jag var på Phi Phi senast, ändå är det sig förvånansvärt likt. Mer bebyggt förstås. Några av bungalowsen har bytts ut mot lite fräschare två- eller treplanshotell men man har inte byggt några skyskrapor direkt. Gatorna är fler men fortfarande mestadels ett gytter av små skjulliknande affärer. Fortfarande finns det inga motorfordon, förutom enstaka mopeder och så longtailbåtarna förstås, och fortfarande är skor och armbandsur ens minst viktiga ägodelar. (De mest viktiga är nog myggspray och bikini.)
Trots ett intensivt partyliv, som dock flyttat från ena sidan av ön till den andra sedan vi var där sist, ser man nästan aldrig glassplitter så man vänjer sig snabbt vid att gå barfota nästan överallt: De lugna dagarna började med barfotapromenad till vår närmaste strand Long Beach, någon kilometer över strand, stock och sten. Ett par av dagarna var vi på longtailbåtutflykt vilket innefattar mycket vadande i vatten, så då är skor bara att glömma. Och på kvällarna barfotadans i sanden. Här mötte man dock ett dilemma: Gå in barfota även på de otroligt äckliga toaletterna (där spolningen bestod i att man öser en liten hink med vatten ner i toan, vilket resulterade i blöta golv) eller sätta på sig och förstöra de stackars skorna? Fötter är onekligen lättare att tvätta av än skor, speciellt när man dansar i strandkanten.
Något som är mycket sympatiskt med dessa strandklubbar är att det inte spelar någon roll var man köper sin dricka. Man går runt med det man har. Inga dörrvakter, inga köer, inga inträden. Ställena flyter ihop till ett. Något för till exempel Stureplansgruppen att ta upp, åtminstone någon kväll då och då kan jag tycka. Öppet hus. Mingla runt på gatan med ett glas i handen. Det är bara sanden som fattas!


Long Beach, största stranden på ön



Utflykt till mer öde strand på norra Phi Phi. Det finns inga direkta vägar från ena änden av ön till den andra så transport sker meddels båt

Utflykt till Bamboo Island, 45 min med longtailbåt bort

Solnedgång och lågvatten, på väg hem från Long Beach



Hej då, fina frosten!

Nu är jag här med min rimfrost igen... Detta lite suddiga foto nyss taget från vardagsrumsfönstret. Vintern må vara lång och mörk men den är vacker ibland! -12 ute, +16 inne, men sätter jag på gasugnen stiger det snabbt till +19, så det känns inte som något större problem. Nästa vecka är jag dessutom i Thailand på årlig upptining, tillsammans med alla andra svenskar. Åker till råga på allt charter dit, fast hotell på Koh Phi Phi har vi i alla fall bokat själva. Det var länge sen man flög charter så det blir "spännande". Fördelen är att det är billigt och direktflyg (med Apollo). Nackdelen är allt annat. Till exempel att incheckningen stänger två (2) timmar innan avgång för hemresan! Och att komforten antagligen är på Ryanairnivå, för en 12 timmars flygning... Det löser sig förhoppningsvis med hjälp av knockout-piller (egentligen åksjukepiller, inköpta på förra årets semester på Sri Lanka). Ett sånt så sover man gott och vaknar i värmen.

Debaser Hornstull!

Okej, det är ingen dagsaktuell nyhet. Jag vet att jag hörde det ryktas redan i höstas, men här är det nu svart på vitt i mitt lokala magasin Södermalmsnytt: Debaser öppnar till sommaren i Strands gamla lokaler! Mitt närmaste ”uteställe” om man inte räknar Thailändska tigern, BG:s och andra tveksamma etablissemang på Hornsgatan. Nu får man bara hoppas att de kommer att hålla ställningarna. ”Det allra viktigaste är att Strand blir varmt och välkomnande”, säger vd:n i intervjun. Det låter ju lovande.

Jag har verkligen försökt gilla Strand men gav nog aldrig stället tillräckligt många chanser för att förstå vad som försiggick där. Blev bara mer förvirrad varje gång. En lokal med rundpingis, en med spelningar, en med disco, en med öl, en med mat. Och så bytte de ständigt plats med varandra kändes det som. Sist jag var där på kvällstid var för över ett år sedan. Då drabbades vi av en ung tjej som sprang runt och kräktes som en vattenspridare. (Det var på sensommaren så hon kunde inte skylla på vinterkräket.) En efter en i lokalen skrek till efter upptäckten av kräkfläckar på byxor och kjolar. Varför tjejen i fråga inte snabbt gick ut eller in på toa förtäljer inte historien. Hon var väl lika yr och förvirrad som vi andra av de olika lokalerna helt enkelt. ”Jaha, det här är BAREN, inte damernas.”

Efter det gav jag upp mina Strand-försök. De hade väldigt bra brunch dock. Håller nu tummarna för att lokalerna lever upp i Debasers regi, så man äntligen kanske kan få ett bra uteställe på krypavstånd.

Lunchforskning från det övre prissegmentet

Nu har jag i snart ett halvår haft min kontorshemvist vid Stureplan. Inser att jag inte, som utlovat, rapporterat speciellt mycket alls om lunchsituationen. Det beror nog på att det nästan alltid slutar med att jag köper med mig en sallad från Panini. Det är nyttigt och man blir mätt för under en hundring. Mycket mer än så kan man inte begära.

Men idag var vi ett gäng från jobbet som bokade bord på nya finkrogen ”Nosh and Chow” (fritt översatt: Krubb och käk, eller liknande, låter inte så finkrogsaktigt direkt) som ligger i Norrlands legendariska lokaler på Norrlandsgatan. Det var tider det… Första intrycket är: fantastiskt inrett. Jag skulle flytta in direkt! Innan vi ens hade satt oss hade jag pekat på säkert tio detaljer och sagt ”en sån vill jag ha”. När man fick menyn var det desto svårare. Fanns en lunchrätt för under 200 och resten under 300. Tog en chili för 167 kr. Visserligen god men minimal portion. Några tog rödingen för 215. Alla var vi svimfärdiga av hunger igen redan vid halv fem. Jag har inget emot att betala för god mat, och lite mer för exklusiv och god mat, bara man blir mätt. Annars känner man sig lite lurad på något sätt. Och jag som inte ens är särskilt stor i maten. Vad händer när stora, hungriga karlar äter på dylika ställen? Och visst måste extra bra råvaror få kosta, men en chili, för 167. Det är grytkött, bönor, lite hackade grönsaker och en vetetortilla. Vad är det med dessa nyöppnade ställen och deras faiblesse för att ta i från tårna för att ta betalt för gamla långkok?

Jag har inte varit på den där Taverna Brillo än och hoppas jag inte kommer att bli tvingad att gå dit heller. Där kan man få en fiskcurry eller en spaghetti med köttfärssås (!) för 235 kr. Ja, nu har jag minsann forskat i onlinemenyerna här för att kunna ge er en komplett Stureplanskrogsjämförelse. Man kan också få en ört- och fänkålsfylld fläsksida för 165. Låter inte så aptitretande tycker jag, men det kanske är gott. Låt oss jämföra med några mer klassiska krogar. Hotellet har en omfattande lunchmeny där man för under 200 kan få t.ex. biff a la Lindström, flap steak med pommes eller en tvårätters lunch med toast skagen och lövbiff. På Sturehof har man om möjligt ännu större urval för under 200-lappen: Hummersoppa, gäddqueneller, sotare med mos, eller en fräsch sallad, för att bara nämna något. Grodan (Grev Turegatan) har dagens husman för 135 kronor, och så klassiker som raggmunk, kalvlever och clubsandwish, allt billigare än en knapp deciliter chili con carne på N&C.

Är det så att nya ställen vill verka mer exklusiva än de är med hjälp av sin prissättning, eller är de rädda att de inte går runt om de inte har enorma marginaler, eller tror de bara att folk är lättlurade och betalar vad som helst för att äta på ett ställe som verkar ”coolt”? Tyvärr har de kanske rätt i det sistnämnda. Stockholmare ÄR lättlurade i sin trendängslighet. Å andra sidan är de också hungriga. Tips till restauranger: Om samtliga i ett sällskap har renskrapat sina tallrikar har ni troligen för små portioner!

En idéfri svensk politik

I min arbetsplats webbshop har vi en populär t-shirt med texten "Vi behöver inga nya jävla idéer" (ett citat av den konservative britten Alan Clark). En trött dag kan man absolut känna sig frestad att hålla med honom. Likaså dagar när folk kommer med osedvanligt korkade idéer.
Men sen finns det dagar när folk, ja till och med politiker, kommer med helt nya (inom dagens svenska politik i alla fall) och till synes rätt vettiga idéer. Jag talar om Centerns nya idéprogram. Detta i en tid när alla partier verkar tävla om att tycka precis likadant. En blå-röd-grön röra som snart nog kommer att urarta till en brun sörja.
Men se det går inte för sig att ha spännande visioner för då vaknar ett gäng sura bönder och låter som om de citerar britten ovan: Centern ska minsann vara ett socialliberalt parti och de där nya jävla idéerna låter tydligen alltför nyliberala i deras öron.
Okej, men ett tips, vill man rösta på ett parti som är helt fritt från nyliberalism finns det sju andra partier att välja på, minst. Kan ETT parti få vara lite nyskapande? Kan man ingenstans få ha med formuleringen "fri invandring" utan att alla smygrasister börjar knorra "men det går ju inte..." Herregud det är ett IDÉprogram, inte en instruktionsbroschyr till passkontrollen på Arlanda. Vad trött man blir. Jag tror jag ska ta och skicka den där t-shirten till alla visionslösa politiker där ute!
 

Årets möbelfynd

När jag flyttade in här på Brännkyrkagatan för snart ett år sedan drabbades jag för första gången i mitt liv av den ganska ovanliga i-landsåkomman ”för lite möbler på för mycket yta”. Det som hade känts extremt övermöblerat på 26 kvadrat räckte liksom inte till 52 kvadrat och jag kompleteringsmöblerade med flyttkartonger. Kan meddela att de funkar utmärkt till allt från sideboard till tv-bänk eller hallbord, och är en uppskattad leksak för besökande barn.

Undan för undan har de dock bytts ut mot ”riktiga” möbler. Jag har, som flitiga läsare kanske har förstått, en viss aversion mot nya möbler. Det enda som är nytt i min inredning är min soffa och min tv. Jag inbillar mig att det gamla är av bättre kvalitet, oftast snyggare, charmigare och mer av en sport att få tag i. På bilden här syns större delen av årets nytillskott. Tv-bänken längst bort fick jag i gåva av en vän som skulle flytta. Bokhyllan är från mormor och morfar (Den har dock redan hängt med några flyttar). Stolarna hittade jag på vägen hem idag! Nej, det var ingen granne som höll på att flytta (hoppas jag…) De stod vid en container vid kvarteret Plankan och höll på att bli förstörda av regnet. Vid närmare granskning är de fräscha och välgjorda. Synd att slänga kan man tycka. Lite möbelschampo och teakolja så borde de vara som nya. Det står inget märke på dem så lite undrar jag när och var de kan vara gjorda. Det lilla bordet däremot är märkt ”Bra Bohag” vilket tydligen är en kvalitetsgaranti från 50-talet. Det hade någon lämnat åt sitt öde i mitt fantastiska grovsoprum. Tycker man borde införa ”grovsoprummens dag”: alla stans hus öppnar sina grovsoprum ett par dagar varje år och alla kan då fritt lämna och hämta saker. Enklare än Blocket, och gratis.

Men jag rotar inte bara efter möbler i soporna. Mediabänken som krubban står på är från Myrorna i Ropsten. Gillar att den har fack för lp- och ep-skivor. Inte för att jag har några men de funkar bra för viktiga papper och dvd-er också! och mattan som skymtar fram låg på mitt förra kontor.