Nu har jag i snart ett halvår haft min kontorshemvist vid
Stureplan. Inser att jag inte, som utlovat, rapporterat speciellt mycket alls om
lunchsituationen. Det beror nog på att det nästan alltid slutar med att jag
köper med mig en sallad från Panini. Det är nyttigt och man blir mätt för under
en hundring. Mycket mer än så kan man inte begära.
Men idag var vi ett gäng från jobbet som bokade bord på nya
finkrogen ”Nosh and Chow” (fritt översatt: Krubb och käk, eller liknande, låter
inte så finkrogsaktigt direkt) som ligger i Norrlands legendariska lokaler på
Norrlandsgatan. Det var tider det… Första intrycket är: fantastiskt inrett. Jag
skulle flytta in direkt! Innan vi ens hade satt oss hade jag pekat på säkert
tio detaljer och sagt ”en sån vill jag ha”. När man fick menyn var det desto
svårare. Fanns en lunchrätt för under 200 och resten under 300. Tog en chili
för 167 kr. Visserligen god men minimal portion. Några tog rödingen för 215.
Alla var vi svimfärdiga av hunger igen redan vid halv fem. Jag har inget emot
att betala för god mat, och lite mer för exklusiv och god mat, bara man blir
mätt. Annars känner man sig lite lurad på något sätt. Och jag som inte ens är
särskilt stor i maten. Vad händer när stora, hungriga karlar äter på dylika ställen? Och
visst måste extra bra råvaror få kosta, men en chili, för 167. Det är grytkött,
bönor, lite hackade grönsaker och en vetetortilla. Vad är det med dessa nyöppnade
ställen och deras faiblesse för att ta i från tårna för att ta betalt för gamla
långkok?
Jag har inte varit på den där Taverna Brillo än och hoppas
jag inte kommer att bli tvingad att gå dit heller. Där kan man få en fiskcurry
eller en spaghetti med köttfärssås (!) för 235 kr. Ja, nu har jag minsann forskat i onlinemenyerna
här för att kunna ge er en komplett Stureplanskrogsjämförelse. Man kan också få
en ört- och fänkålsfylld fläsksida för 165. Låter inte så aptitretande tycker
jag, men det kanske är gott. Låt oss jämföra med några mer klassiska krogar.
Hotellet har en omfattande lunchmeny där man för under 200 kan få t.ex. biff a
la Lindström, flap steak med pommes eller en tvårätters lunch med toast skagen
och lövbiff. På Sturehof har man om möjligt ännu större urval för under
200-lappen: Hummersoppa, gäddqueneller, sotare med mos, eller en fräsch sallad,
för att bara nämna något. Grodan (Grev Turegatan) har dagens husman för 135
kronor, och så klassiker som raggmunk, kalvlever och clubsandwish, allt
billigare än en knapp deciliter chili con carne på N&C.
Är det så att nya
ställen vill verka mer exklusiva än de är med hjälp av sin prissättning, eller
är de rädda att de inte går runt om de inte har enorma marginaler, eller tror
de bara att folk är lättlurade och betalar vad som helst för att äta på ett
ställe som verkar ”coolt”? Tyvärr har de kanske rätt i det sistnämnda.
Stockholmare ÄR lättlurade i sin trendängslighet. Å andra sidan är de
också hungriga. Tips till restauranger: Om samtliga i ett sällskap har
renskrapat sina tallrikar har ni troligen för små portioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar