Lunchforskning från det övre prissegmentet

Nu har jag i snart ett halvår haft min kontorshemvist vid Stureplan. Inser att jag inte, som utlovat, rapporterat speciellt mycket alls om lunchsituationen. Det beror nog på att det nästan alltid slutar med att jag köper med mig en sallad från Panini. Det är nyttigt och man blir mätt för under en hundring. Mycket mer än så kan man inte begära.

Men idag var vi ett gäng från jobbet som bokade bord på nya finkrogen ”Nosh and Chow” (fritt översatt: Krubb och käk, eller liknande, låter inte så finkrogsaktigt direkt) som ligger i Norrlands legendariska lokaler på Norrlandsgatan. Det var tider det… Första intrycket är: fantastiskt inrett. Jag skulle flytta in direkt! Innan vi ens hade satt oss hade jag pekat på säkert tio detaljer och sagt ”en sån vill jag ha”. När man fick menyn var det desto svårare. Fanns en lunchrätt för under 200 och resten under 300. Tog en chili för 167 kr. Visserligen god men minimal portion. Några tog rödingen för 215. Alla var vi svimfärdiga av hunger igen redan vid halv fem. Jag har inget emot att betala för god mat, och lite mer för exklusiv och god mat, bara man blir mätt. Annars känner man sig lite lurad på något sätt. Och jag som inte ens är särskilt stor i maten. Vad händer när stora, hungriga karlar äter på dylika ställen? Och visst måste extra bra råvaror få kosta, men en chili, för 167. Det är grytkött, bönor, lite hackade grönsaker och en vetetortilla. Vad är det med dessa nyöppnade ställen och deras faiblesse för att ta i från tårna för att ta betalt för gamla långkok?

Jag har inte varit på den där Taverna Brillo än och hoppas jag inte kommer att bli tvingad att gå dit heller. Där kan man få en fiskcurry eller en spaghetti med köttfärssås (!) för 235 kr. Ja, nu har jag minsann forskat i onlinemenyerna här för att kunna ge er en komplett Stureplanskrogsjämförelse. Man kan också få en ört- och fänkålsfylld fläsksida för 165. Låter inte så aptitretande tycker jag, men det kanske är gott. Låt oss jämföra med några mer klassiska krogar. Hotellet har en omfattande lunchmeny där man för under 200 kan få t.ex. biff a la Lindström, flap steak med pommes eller en tvårätters lunch med toast skagen och lövbiff. På Sturehof har man om möjligt ännu större urval för under 200-lappen: Hummersoppa, gäddqueneller, sotare med mos, eller en fräsch sallad, för att bara nämna något. Grodan (Grev Turegatan) har dagens husman för 135 kronor, och så klassiker som raggmunk, kalvlever och clubsandwish, allt billigare än en knapp deciliter chili con carne på N&C.

Är det så att nya ställen vill verka mer exklusiva än de är med hjälp av sin prissättning, eller är de rädda att de inte går runt om de inte har enorma marginaler, eller tror de bara att folk är lättlurade och betalar vad som helst för att äta på ett ställe som verkar ”coolt”? Tyvärr har de kanske rätt i det sistnämnda. Stockholmare ÄR lättlurade i sin trendängslighet. Å andra sidan är de också hungriga. Tips till restauranger: Om samtliga i ett sällskap har renskrapat sina tallrikar har ni troligen för små portioner!

En idéfri svensk politik

I min arbetsplats webbshop har vi en populär t-shirt med texten "Vi behöver inga nya jävla idéer" (ett citat av den konservative britten Alan Clark). En trött dag kan man absolut känna sig frestad att hålla med honom. Likaså dagar när folk kommer med osedvanligt korkade idéer.
Men sen finns det dagar när folk, ja till och med politiker, kommer med helt nya (inom dagens svenska politik i alla fall) och till synes rätt vettiga idéer. Jag talar om Centerns nya idéprogram. Detta i en tid när alla partier verkar tävla om att tycka precis likadant. En blå-röd-grön röra som snart nog kommer att urarta till en brun sörja.
Men se det går inte för sig att ha spännande visioner för då vaknar ett gäng sura bönder och låter som om de citerar britten ovan: Centern ska minsann vara ett socialliberalt parti och de där nya jävla idéerna låter tydligen alltför nyliberala i deras öron.
Okej, men ett tips, vill man rösta på ett parti som är helt fritt från nyliberalism finns det sju andra partier att välja på, minst. Kan ETT parti få vara lite nyskapande? Kan man ingenstans få ha med formuleringen "fri invandring" utan att alla smygrasister börjar knorra "men det går ju inte..." Herregud det är ett IDÉprogram, inte en instruktionsbroschyr till passkontrollen på Arlanda. Vad trött man blir. Jag tror jag ska ta och skicka den där t-shirten till alla visionslösa politiker där ute!
 

Årets möbelfynd

När jag flyttade in här på Brännkyrkagatan för snart ett år sedan drabbades jag för första gången i mitt liv av den ganska ovanliga i-landsåkomman ”för lite möbler på för mycket yta”. Det som hade känts extremt övermöblerat på 26 kvadrat räckte liksom inte till 52 kvadrat och jag kompleteringsmöblerade med flyttkartonger. Kan meddela att de funkar utmärkt till allt från sideboard till tv-bänk eller hallbord, och är en uppskattad leksak för besökande barn.

Undan för undan har de dock bytts ut mot ”riktiga” möbler. Jag har, som flitiga läsare kanske har förstått, en viss aversion mot nya möbler. Det enda som är nytt i min inredning är min soffa och min tv. Jag inbillar mig att det gamla är av bättre kvalitet, oftast snyggare, charmigare och mer av en sport att få tag i. På bilden här syns större delen av årets nytillskott. Tv-bänken längst bort fick jag i gåva av en vän som skulle flytta. Bokhyllan är från mormor och morfar (Den har dock redan hängt med några flyttar). Stolarna hittade jag på vägen hem idag! Nej, det var ingen granne som höll på att flytta (hoppas jag…) De stod vid en container vid kvarteret Plankan och höll på att bli förstörda av regnet. Vid närmare granskning är de fräscha och välgjorda. Synd att slänga kan man tycka. Lite möbelschampo och teakolja så borde de vara som nya. Det står inget märke på dem så lite undrar jag när och var de kan vara gjorda. Det lilla bordet däremot är märkt ”Bra Bohag” vilket tydligen är en kvalitetsgaranti från 50-talet. Det hade någon lämnat åt sitt öde i mitt fantastiska grovsoprum. Tycker man borde införa ”grovsoprummens dag”: alla stans hus öppnar sina grovsoprum ett par dagar varje år och alla kan då fritt lämna och hämta saker. Enklare än Blocket, och gratis.

Men jag rotar inte bara efter möbler i soporna. Mediabänken som krubban står på är från Myrorna i Ropsten. Gillar att den har fack för lp- och ep-skivor. Inte för att jag har några men de funkar bra för viktiga papper och dvd-er också! och mattan som skymtar fram låg på mitt förra kontor.

God jul till er alla!

God Jul önskas alla bloggläsare av tomtarna i fönstret på Brännkyrkagatan. Då jag inte hade någon lägenhet förra julen har jag tagit i desto mer denna jul! Första julen på många år i helt egen lägenhet, så då är det dags att lufta allt pynt.
Lussebullarna är bakade och julklapparna inslagna. Nu snart dags för julmiddag. Ironiskt nog har jag dock ingen gran nu när jag för en gångs skull gott och väl har plats för en inomhus. Tänker bara på hur barrigt det skulle bli... Många vuxenpoäng där, inte sant?

Julshopping - en avancerad taktiksport

En vecka kvar till jul och olika grader av julklappspanik råder beroende på vem man frågar. Själv har jag ynnesten att dela upp julfirandet på så sätt många klappar inte behöver inhandlas förrän efter jul. Det är nog det bästa sättet att undvika panik, och framförallt för att undvika det kaos, om än på sina ställen godmodigt och glöggdoftande, som råder över hela stan sen veckor tillbaka. För att inte tala om julmusiken…

Idag gjorde jag ändå en kort och effektiv räd ner mot City. Jag har med åren insett att ”mys-julshopping” inte är att rekommendera. Alltså den typ av shopping där man strövar runt i butikerna i jakt på inspiration till vem som ska få vad. ”Tänk först och handla sen”-metoden passar mig bättre. Bra idéer kommer ofta när man är riktigt trött så precis innan man ska somna brukar vara en bra tid för julklappsfunderingar. Gäller bara att komma ihåg den när man vaknar! Lusläser också reklamutskick i brevlådan och elektroniska dito. Ni som har en nej-till-reklam-lapp på lådan går miste om mängder av inspiration kan jag meddela. När en idé väl infunnit sig kan man i bästa fall inhandla klappen på nätet, om man är ute i någorlunda god tid. (Efter ett fatalt felköp nyss är jag dock lite skeptisk. Nåja, vad som skulle ha blivit en julklapp blev en klapp till mig själv, så ingen större skada skedd.) Kanske säkrare att forska i var varan kan hittas IRL, via förslagsvis google, och sen en punktinsats till butiken ifråga.

Här är naturligtvis tajmingen oerhört viktig. Att springa i butiker på helgerna eller mellan kl. 17 och 18 är uteslutet, om man inte är extremt klämtålig. Idag anlände jag t-centralen 18.15 och stressade människor överlastade med kassar fullkomligen vällde ner i tunnelbanan, så man kan ju tänka sig vilket kaos det varit. Så det här med extra sena öppettider till jul är en skänk från ovan i sann julanda!

Vackra vinterbilder

Åh, varför är det inte sånt här väder varje vinter? helst från 1 december till 1 april. I mitt vokabulär finns inget som heter "för mycket snö". Det vore lite som att säga att maten är för god eller kläderna är för snygga.
Finns det något bättre än att stå inne, med benen mot ett varmt element, och titta ut på en rejäl snöstorm, eller stilla snöfall? Eller gå hem i natten genom ett nyfallet, knarrande snötäcke?
Enda nackdelen är att man sällan får se det vackra i dagsljus, förutom från kontorsfönstret. Därav dessa utsiktsbilder från plan fem i Nordstjernanhuset vid Stureplan från tidigare idag.



Ett kärnkraftverk i köket

Länge, ja sen de först dök upp i butikerna faktiskt, har jag undrat varför i hela fridens namn folk vill ha kapselmaskiner för att göra sin espresso. Jag ser framför mig stressade familjefäder (eller mödrar) som trängs i obskyra outletbutiker för att få tag på rätt kapslar i rättan tid. I bästa fall kan de säkert beställas på nätet men om jag kommer på att jag har slut på kaffe vill jag så klart bara kunna gå ner på närmaste 7elva och köpa ett paket. Det ska väl inte behöva vara jobbigare att få tag på kaffe än på sprit?!

Men här ser ni nu framför er, ta-da, anledningen till att människor köper kapselmaskiner. Riktiga espressomaskiner nuförtiden är nämligen ungefär som mindre kärnkraftverk i storlek och komplexitet. Det ska förvärmas och bytas olika filter och sköljas och putsas och rensas. De är riktiga divor. Gud vad jag saknar min gamla Krup-maskin där man fyllde på önskad mängd vatten, satte i espressofilter och tryckte på en knapp. På 30 sekunder var kaffet klart. Några lösa delar förutom kaffepulverhållaren fanns det inte.

Sen är jag också orolig att min nya maskin kommer att få mig vräkt. Den låter nämligen som ett tröskverk. Det blir inte poppis bland grannarna att komma hem mitt i natten och göra sig en espresso om man nu skulle vilja det... Och då har den inte ens en inbyggd kvarn. De maskinerna är tydligen ännu värre.

Det hela bottnar väl i någon slags kaffesnobbism. Det pratas om crema och aromer, temperaturer och bönor som om det vore årgångsvin. Och tydligen behövs komlexa maskiner för att åstadkomma "det perfekta kaffet". Men allvarligt talat, kaffe är svart, beskt och varmt. Det innehåller koffein. Det är liksom det enda väsentliga. Kan man dessutom få det snabbt, gott och billigt så är det plus i kanten. Det är min åsikt i alla fall. Nu ska jag ägna resten av lördagkvällen åt att försöka komma överens med min kinkiga italienare där i köket. (aka De’Longhi-kärnkraftverket) Finurligt nog har den även en vanlig kaffebryggare, så nån typ av kaffe ska jag nog få den att producera, utan att väcka hela huset.